vecka 42 2018

 

…Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud…”Matt 22:15-22

 

Jesus levde i ett ockuperat land med Romarriket som ett ”världsherravälde” som de upprätthöll med vapenmakt. Pax Romana innebar fred inom ett vidsträckt område som upprätthölls genom romarnas ekonomiska och politiska hegemoni. Symbolen för denna makt var den valuta som hade kejsarens bild präglat på varje mynt som påminnelse om hans överlägsna militära makt. Jesus utmanades av sina fiender att hamna i konflikt med denna totalitära maktapparat när de frågade om det var rätt att betala skatt till kejsaren. Han undvek konflikten genom att visa att kejsarens makt var begränsad till ekonomi. Vid sidan av den fanns en verklighet som kunde beskrivas som Guds tillhörighet

 

Analogt med Pax Romana, en fred som upprätthölls genom överlägsen militär makt, beskrivs ofta vår tid som ett liv under Pax Americana. Symbolen för vår tids maktutövning är dollarn som världsvaluta och den ekonomiska och militära hegemoni som utövas av USA. Envåldshärskare som Saddam Hussein och Muammar al Gaddafi har eliminerats av denna militära övermakt. Troligen genomförde USA detta inte enbart för att dessa härskare var lokala despoter utan även för att de utmanade dollarns hegemoni. I likhet med det Romerska rikets herravälde utkämpas strider i gränsområdena för Pax Americana, för närvarande  i form av handelskrig och ekonomiska sanktioner.

 

Var går gränsen mellan vad ”kejsaren tillhör” och det som kan kallas Guds tillhörighet? Jesus utmanade inte kejsaren inom hans egna maktdomäner utan fördjupade frågeställningen genom att påpeka att tillfälliga politiska spel inte är den enda ”makten” i världen. Han visade att makten hos en fattig änka och en korsfäst människa är större än Pax Romana. I vår tid kanske årets nobelpris i ekonomi kan illustrera var gränsdragningen mellan Guds tillhörighet och Pax Americana går. William D. Nordhaus fick nobelpriset för sin upptäckt att ekonomi handlar om att hantera begränsade resurser. Han konstaterar att naturen och våra samlade kunskaper sätter ramarna för ekonomisk tillväxt. Men istället för att visa på begränsningarna med hänsyn till klimatförändringarna, konstruerar han modeller för hur vi trots allt ska kunna uppnå denna tillväxt. Klimatet får vänta medan tillväxten i ekonomin säkras. Tillväxten i ekonomin är viktigare än mänsklighetens överlevnad.

 

”Tillväxt” har blivit lika viktig påminnelse om vem som har makten i vår tid  som den kejserliga bilden på mynten under Jesu tid. Men tänk om det i ljuset av en fattig änkas och en korsfäst människas verklighet är just här gränsen går? När skapelsen ropar ut sitt profetiska budskap om hotet mot naturen kanske det är gränsen mellan Guds och kejsarens tillhörighet det handlar om. Är det tillväxt eller fördelning vi behöver lära oss? Jag tror att en fattig änkas skärv är mer förtjänt av Nobelpriset i ekonomi än våra förhärskande idéer om fortsatt ekonomisk kapitalackumulation. Jag tror att den som uppmanar sina lärjungar att lägga ned svärdet vet mer om överlevnad än den som rustar med massförstörelsevapen. Där rättvis fördelning och naturens geologiska system är viktigast behövs inga klimatförstörande rustningar.

 

BÖN: Herre lär oss att veta var gränsen går mellan maktens illusioner och din kärleks förändrande kraft. Amen.  

 

 

vecka 41 2018

 

…Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud öra?…” Luk 17:11-19

 

Texten handlar om tio spetälska som blev botade och av dem var det bara en som visade tacksamhet. Min upplevelse är att tacksamhet är en bristvara också i dag. Sverige är ett av världens rikaste länder med sjukvård och utbildning i världsklass och en välfärd som är en förebild för många andra länder. Ändå är det missnöjespartier som har störst framgång. Bland de rika svenskar, som av skattetekniska skäl flyttar till solkusten, blir psykiska problem på grund av ensamhet och frustration allt vanligare. Att rikedom inte ger en fribiljett till lycka är välkänt. Har vi tappat bort något väsentligt när vi format en verklighetsuppfattning med övertro på det kalkylerbara och rationella i tillvaron?

 

För Jesus handlade nog inte detta om att han moraliserade över bristen på tacksamhet utan det var snarare en omsorg om de där nio som inte fann anledning att relatera sig till en barmhärtig Gud. De som saknade den tillit som föder tacksamhet. Kanske det är denna avsaknad som är en av bakgrundsfaktorerna i vår tids utbredda missnöje. Handlar det om så centrala frågor som ”livets mening” och erfarenheten av att leva i en meningsfylld värld snarare än i ett dött och mekaniskt universum? Är det vårt sätt att använda begreppet ”Gud” som begränsat erfarenheten av den okända verklighet som skapar världen? Har vår oförmåga att leva med en dold Gud skapat associationer till ”en gubbe bland molnen”, något övertydligt som vi kan bejaka eller förkasta?

 

I brist på en relation till det vi inte kan förvandla till mätbar kunskap, till horisonter av icke-vetande, söker vi en förhöjd livskänsla i olika slags surrogatreligioner. En dröm om att själva kunna administrera en personlig framgångssaga som kan ge oss känslan av att livet är meningsfullt. Eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, där framgång mäts i ekonomisk vinst, är det inte förvånande att det är i relation till dyra ting som vi söker livets mening. Karl Marx kallade det för ”varufetischism”, det som handlar om hur vi skapar relation mellan varandra genom varor. Tingen blir så laddade att de överskrider den rena sinnesuppfattningen av dem och blir bärare av individens självkänsla.

 

Har vi begränsat vår verklighet till det mätbara och tappat möjligheten att relatera det egna jaget till något utanför jaget, något som sträcker sig bortom de egna kunskapshorisonterna? Är vårt behov av mera kontroll och säkerhet så stort att vi har svårt att erkänna vårt vetandes begränsning? Jag tror att vi, för att förstå världens mångfald, behöver acceptera vårt icke-vetande och förhålla oss ödmjukt till detta. Ett förhållningssätt som också bär med sig en ödmjukhet och respekt för andra traditioner och uppfattningar än den egna. I religionerna ger man tilliten till det okända ett namn som ”Gud”, ”Jahve” eller ”Allahu akbar” (Gud är större). Gudsbegreppen försöker uttrycka det som överskrider människans förstånd och ger henne samtidigt en mening och en riktning i livets rörelse – en anledning att känna tillit och tacksamhet. Denna tacksamhet mot livet förutsätter en verklighet utanför det ena jagets räckvidd, en vilja bortom horisonten för vårt vetande, där en skapande rörelse skänker oss liv.

 

BÖN: Tack Gud för den skapelse som förser oss med liv och kärlek. Amen.

vecka 40 2018

 

 

 

 

”…Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra…”Mark 12:41-44

 

Men fattigdomen bär man

som en skamlig sjukdom

den visar man inte fram

Som om brist på pengar

var en moralisk brist, ett självförvållat lyte…” Lars Forsell

 

Vi ser på varandra utifrån olika perspektiv. Nya ord försöker ge oss överklassens perspektiv på dem som är fattiga. Nyord som ”utanförskap”, ”komma i arbete” ”bidragsberoende” och ”flyktingström” beskriver verkligheten ovanifrån och inifrån den varma välsituerade samhällsgemenskapen. Ord som antyder att de kan skylla sig själva, de som gjort sina områden till utanförskapsområden och som inte vill arbeta utan hellre leva på bidrag. Dessa människors livsöden stör den goda ordningen – det är ditt eget fel att du står utanför, res på dig och kom i arbete…

 

De som skapat nyorden tror att de på så sätt kan skydda oss mot fattigdomen, övertyga oss om att vi aldrig kommer att dela de fattigas öde och att de får skylla sig själva. Men Jesus använder ett annat perspektiv när han betraktar livet i Jerusalems tempel. Han låter sig inte bedåras av maktens språk i det väldiga tempelbygget  och innanför dess imponerande stenmurar. ”Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. De äter änkorna ur husen…” Jesus jämförde människor som hade olika status och valde då alltid den fattiges perspektiv. Den rike gav av sitt överflöd men för änkan var det en stor uppoffring och Jesus förtydligar detta genom att uppvärdera hennes handling.

 

Men fattigdomen bär man som en skamlig sjukdom”: uteliggarliv, stadsmissionens soppa, kalla fötter, nariga händer, kassar med filtar och tomburkar.Dessa människor möter bortvända blickar och blir osynliggjorda i kaos och ensamhet. Sannerligen säger jag er de arbetar hårdare än alla de andra i medel- och överklass: de använder hela dygnet för att överleva. Fattigdomen som vi ville avskaffa har kommit tillbaka när välfärden krymper och främlingshat spirar i arbetslöshetens skugga – förbittrade människor lockas in i besvikelsens och hatets snaror.

 

Jesus har ett medkännande alternativ till maktens iskalla språk. Ett perspektiv som vi kan lära oss förstå med hjälp av dem som levt i den yttersta fattigdom och förnedring. Jag tänker på den ström av gripande litterära berättelser från förintelsen, med outhärdliga bilder av utmärglade kroppar som skildrar judarnas lidande under nazismen. ”Tänk logiskt” uppmanar juderådets ordförande, Mordechai Chaim Rumkowski, i Łódź sitt folk 4 september 1942, när han försöker övertala sina judiska medfångar att frivilligt lämna ifrån sig alla barn under tio år till bödlarna. Mordechai gör detta, inte utifrån sina egna värderingar, utan som en följa av att nazisterna tvingar honom till denna omänskliga handling. Det skorrar i nazisternas krav av brist på empati på samma sätt som när nationalisterna i dag säger att vi måste skynda på ”återvandringen” av afghanska pojkar till krigets Agfghanistan. Tänk på dig själv och förse dig: Det privata går före och det gemensamma får vänta.

 

I kontrast mot detta perspektiv lyfter Jesus fram en fattig änka ur historiens anonymitet – hon som lade allt hon ägde i den gemensamma tempelkistan. Och Gud såg att det var gott. I den fattiga änkans utsträckta hand framträder Guds kärlek. Hennes handling är ett tecken på en i människan djupt liggande verklighet som viken lära oss känna igen, en förklädd Gud.

 

Bön: Gud låt din kärlek förena oss alla till en djup samhörighet av mänskligt liv. Amen.

 

vecka 39 2018

 

 

”… Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen…”Upp 12:7-12

 

Varför ägnar vi oss åt att läsa sådana här svårtolkade 2000-åriga mytiska berättelser i dagens kyrkor. Även om vi firat Den heliga Mikaels dag sedan 400-talet så borde det nu finnas många goda skäl att flytta bort detta ur kyrkoårets texter.

 

Finns det inte större anledning att påminna om någon av vår tids bevisligen verkliga men bortglömda helgon eller hjältar? Verkliga personer som kan vara ledstjärnor och inspirera oss till modiga handlingar. Varför inte påminna om de osynliggjorda demokratimartyrernas historia? Jag tänker till exempel den västsahariska demokratiaktivisten Elkouria ”Rahab” Amidane, som är lika gammal som min egen yngsta dotter. Hon deltog i studentprotester mot Marockos olagliga ockupation, fängslades och misshandlades, men fortsätter att väcka opinion för vad som sker i landet. Medan hon tog emot Norska studenters fredspris 2009 misshandlades hennes mor av polisen i Marocko. En av många demokratikämpar i vår värld som fortfarande är dominerad av kolonialismen.

 

Att ifrågasätta Uppenbarelsebokens texter är inte särskilt radikalt. Redan under 300-talets kanoniseringsprocess var de flesta biskopar kritiska mot att denna text skulle vara med. Den ansågs vara för mångtydig och hade dessutom ett omtvistat ursprung. Också Martin Luther tyckte att boken i allt väsentligt var obegriplig och i de Östortodoxa kyrkorna läser man inte dessa texter i gudstjänsten.

 

Nu utgör de dock en del av vår litterära fantasivärld som hotat, lockat och stimulerat människor i den kristna världen under lång tid. Kanske fungerar den för många äldre på samma sätt som ”Star Wars” gör för många unga: Tidlösa symboler och bilder om det godas seger över ondskan. För dem som tror att upphovsmannen var Johannes, som satt fängslad på fångön Patmos för sin tros skull, kan denna berättelse vara en allegori om Romarrikets förföljelse av de kristna och dess slutliga fall. En fånges hopp om det godas slutliga seger och Gud som historiens Gud.

 

Guds närvaro i historiens skede är intimt sammanvävd med profeternas föreställningsvärld. I Gamla testamentets profetböcker finner vi de äldsta formuleringarna om en Gud som är hela mänsklighetens Gud. Det innefattar då också tron på att människan som Guds skapelse är kallad att förverkliga den högre rättvisa som är historiens yttersta mening.

 

För oss som har 1900-talets politiska händelser på näthinnan är det dock ofrånkomligt att varna för absoluta messianska anspråk och totalitära tankefigurer. I den bibliska världen fanns inga demokratiska reformvägar, därför blev profeternas kritik av härskarna den enda vägen att gestalta den gudomliga rättvisan. Guds rättvisa är aldrig ett färdigformulerat ideal eller en juridisk/politisk struktur. I en värld i ständig förändring kan aldrig gudomlig rättvisa luta sig mot en fastslagen norm eller regel. Rättvisa kräver alltid unika beslut i unika situationer. I en värld utan Gud är ”rättvisa” bortom ”rätten” godtycklig, men i en värld där Gud verkar i historien är ”rättvisa” en gudomlig närvaro som går utöver rätten. Så är kyrkans uppgift inte att hålla änglamyter vid liv men att söka Guds barmhärtiga vilja i världen och låta den bli vårt livs mening.

BÖN: Giv oss mod att lyssna när du kallar oss att söka din rättvisa. Amen! 

vecka 38 2018

 

”…Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta vara…” Matt 6:19-24

 

Om det hade funnits en valsedel med beteckningen ”Guds rike” i den valrörelse som just passerat tror jag inte att Jesus, ens om han stått som första namn, fått många kryss. Han fördömde vårt intresse för skatteparadis eftersom vårt hjärta lätt hamnar där och var kritisk mot den livshållning som ökar klyftan mellan rika och fattiga. Han uppmanar oss att i stället ”söka Guds rike och hans rättfärdighet först, så ska ni få allt det andra också”. Denna rättvisa är långt från de provinsiella och individualistiska illusioner som utlovas av en del politiska företrädare.

 

Gud kan inte inordnas i den nationalistiska trend med falska verklighetsbeskrivningar och exkluderande program som nu sprider sig över planeten. Men Guds rike är inget alternativt maktparti. Det är inte heller ett reservat dit vi kan fly undan världens komplexitet. Guds rike är snarare att betrakta som en möjlighet att staka ut en ny riktning för mänsklig frigörelse mot global rättvisa. Inte en statisk ordning men en dynamisk rörelse.

 

Guds rike har inga nationalitets- eller klassgränser. Men det rymmer ett perspektiv där nya strategier kan inordnas i de planetära begränsningar som avslöjats för oss. Vi står inför en avkolonisering – vi kan inte längre fortsätta med nykoloniala ekonomiska system för att bevara en destruktiv maktbalans. En ny geologisk epok kräver radikala förändringar – en utmaning utan färdiga lösningar som kräver nyskapande mod.

 

Människans direkta och indirekta påverkan på planeten jorden har blivit så omfattande att skadorna på jordens livsuppehållande system hotar vår överlevnad. Den globala uppvärmningen, som sommarens väder var en liten påminnelse om, är ett tecken på behovet av förändring. Andra tecken som pockar på vår uppmärksamhet är försaltning och kväveläckage, utfiskning och skogsskövling såväl som de flyktingströmmar som klimatförändringarna driver fram. Vår flykt in under ”kärnvapenparaplyer” och massförstörelsevapen innebär snarare ett hot än en trygghetsgaranti.

 

Det finns inget politiskt program som svarar mot dessa oroande fakta. Guds rike är inte ett politiskt program utan innebär en inbjudan att vidga vår ”skapelseuppfattning” – att göra världen större. Ännu har vi inte förstått det gudomliga djup som ryms i materiens möjligheter.

 

Att sluta samla skatter ”där mott och mal förstöra”och istället söka Guds rike betyder inte att förakta skapelsen, utan att åskådliggöra skapelsens inneboende möjligheter. Att våga öppna vårt medvetande för de faror forskarna beskriver snarare än att fastna i våra återblickande drömmar om fortsatt ekonomisk tillväxt. Om vi vågar ”söka” ”Guds rike och hans rättfärdighet” måste vi lämna våra individualistiska perspektiv och bereda utrymme för ett socialt, tekniskt, ekonomiskt och politiskt nyskapande. Guds rike är nära och kan upptäckas i det välbekanta och till synes stelnade, om vår blick öppnas. På samma sätt som varje människa bär ett inre ljus så rymmer verkligheten ljusets inneboende klarhet där ingen exkluderas och inget utanför eller innanför existerar – ett Guds rike där vårt hjärta kan finna ro.

 

Bön: Tack Gud för att du väcker vårt hopp också i en dyster tid och skänker oss ett livsrum fyllt av din barmhärtighet. Amen

vecka 37 2018

 

”…Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?..” Joh 11:28-44

 

Den här texten handlar om vår rädsla för det okända, för döden. Ju mer vi vet om tekniska och biologiska samband ju mindre utrymme har vi för det okända och oväntade. Men de tekniska moderniteterna neutraliserar inte det okändas mysterium, lika lite som de förklarar en förälskelse i ett slumpmässigt möte med en okänd. Då är det svårt att se något orsaksmässigt samband i att just vi, just då, fick träffas och uppleva det där omtumlande mötet. Vår tekniska kultur för oss bort från det oväntade och mysteriösa och lurar in oss i en oansvarig lättja inför det okändas mysterium. Därför skräms vi av döden. Vi skyggar inför den ogenomträngliga dimslöja som utgör skillnaden mellan en levande och en död person. Något  som utplånar den rymd som nyss fanns i den döda kroppen.

 

Det moderna samhället har öppnat nya möjligheter för oss att leva ett gott liv. Att dessa möjligheter också rymmer motsatsen – utplånandet av allt liv på planeten, vill vi helst förneka. Istället satsar vi på tekniska framsteg som ska lösa både klimatkrisen och livets skörhet. Nya tekniska och medicinska framsteg har givit oss hissnande möjligheter att förlänga livet och tänk om de också kan ge oss evigt liv så vi slipper döden: ”Life science” öppnar för fantasier om att döden kan elimineras till en fråga om när i tiden vi övervunnit den. Redan nu är detta en lönsam affär som svarar för sju procent av den totala svenska exporten, ett värde på 95 miljarder som sysselsätter 42000 personer.

 

Tillsammans med ”Life science”– berättelserna har det vuxit fram en snårskog av populära TV-program och hemlighetsfulla skrönor. De beskriver möten med döda personer, gamla hus med mystiska steg och dunkningar som ska påvisa att det finns en parallell värld. Vidskepliga berättelser har fått en ny marknad. Dessa berättelser och spökhistorier vill upphäva och avslöja livets hemlighet genom att konstruera parallella världar. Behovet av kontroll över det oväntade genom en förutsägbar parallell värld oskadliggör den andra berättelsen som låter mysteriet förbli beslöjat. Genom att ”avslöja” det okända förnekas mysteriet. Det okända som vi kan erfara, men som förblir dolt, det vi kan närma oss enbart genom att erkänna vår begränsade kunskap.

 

Kanske den här berättelsen om Lasaros inte alls handlar om en parallell värld utan istället om att behålla  dödens mysterium och tilliten till det liv som rymmer död. Kanske den här berättelsen vill det rakt motsatta mot alla nygamla ”spökhistorier” om dunkande ljud och klampande steg i gamla rivningshus och i plötsliga möten med döda personer. Kanske den här berättelsen inte vill vara ett avslöjande av livets mysterium utan tvärtom en påminnelse om att livet inte är förutsägbart och orsaksbundet.

 

Livet rymmer döden inte som ett hot men som ett löfte, ett hopp. Utan att pressa in mysteriet i vår tillfälliga modernitet av Life science och spökhistorier, vill denna berättelse öppna vår värld mot det okända. Föraningen om döden är aningen om livets djupaste frågor som i olika kulturer och olika tidpunkter fått olika svar. Närmandet till döden och föraningen om döden  följer oss genom livet. Från den mekaniskt förklarade tekniska världsbilden vill berättelsen om Lasaros återta livets mysterium och ge oss frihet att överlämna oss åt döden som en gåva från Den Andre.

Bön: Tack Gud för livets mysterium och dödens öppning mot det okända. Amen.

vecka 36 2018

 

”…Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också…”Matt 6: 31-34

 

Jesus varnar oss för att låta de individuella behoven och den egna framgången dominera vår världsbild. ”Allt sådant jagar hedningarna efter”. I den pågående valdebatten kan man höra hur politikerna lockar oss med egna fördelar i den kommande samhällsutvecklingen. Mot detta ställer Jesus ”Guds rike och hans rättfärdighet” där inte jaget intar den centrala platsen utan ”den andre”: flyktingen, änkan och den fattige. I moderna termer kallas det ”prekariatet”. Det svenska prekariatet rymmer människor från många länder med en dominerande religiös anknytning till Islam. Dessa människor drabbas hårt av dagens främlingsfientliga islamofobiska retorik. Även antisemitism och nationalistiska värderingar ekar från den rashygieniska forskningen på 30-talet.

 

I slutet av 1980-talet lanserades inom allergiforskningen den så kallade ”hygien-hypotesen”. Den går ut på att immunförsvaret inte längre får en chans att träna upp sig i det moderna samhället eftersom jakten på bakterier är alltför framgångsrik. I värsta fall löper hela immunsystemet amok och startar ett ”inbördeskrig” mot den egna kroppen. Detta resulterar i svåra sjukdomar som multipel skleros, diabetes och ulcerös kolit. En överdriven jakt på bakterier och renhetsideal har då påverkat tarmbakterierna och försvagat vårt immunsystem – hela kroppen blir sjuk.

 

Det finns också i religionens värld en slags renhetsideal, ett slags fundamentalistisk tvärsäkerhet som vill renodla den egna kristna identiteten från alla avvikelser. Den utvecklas till en ”kristendom” som kännetecknas av hot, hat, intolerans och inte minst rädsla. Motsvarigheten i den politiska världen har också profilerat sig mer och mer i den pågående valdebatten: Kryddat med främlingsfientlighet strävar man efter att polarisera samhällsgemenskapen och utmåla islam som ett hot mot en renlärig kristen tradition. En religiöst ”helgad” kapitalism framträder där fundamentalistiska kristendomsformer slår sig samman med framgångsteologins budskap som uttryckligen använder korstågsretorik. Hela vårt immunsystem mot våld, hat och krig försvagas – hela samhällskroppen blir sjuk.

 

Jesus lyfter blicken bort från den begränsade privata sfärens behovstillfredsställelse till ett djupgående kosmopolitiskt perspektiv av mänsklig samlevnad. Det är inget konkret politiskt program eller något ”tredje rike” som Jesus åsyftar. I hans liv och död kan man erfara Guds barmhärtighet omsluta allt levandes liv, alla skapade varelsers liv. Jesu liv och död innefattar också en möjlighet att finna ett gemensamt liv, ett samliv, i mångfald. Det handlar om att göra världen större och förenas med Guds handlingar i världen. Mångfalden behöver då inte heller upplevas som avgudadyrkan utan betyder att den ”ende” Guden uppenbarar sig i de många.

 

Bön: Gud, låt din röst dra oss till dig så att vi kan vara delar av din barmhärtighet i en allt hårdare värld. Amen!

vecka 35 2018

 

 

 

 

 

 

”…Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp…”Ef. 4:1-6

 

 

 

 

 

Ännu en gång mognar trädens frukter,

i riklig mängd tyngs grenarna

på det åldrande trädet.

Ännu en gång

segrar livets växtkraft

men hur länge…

 

Hur länge till kan vi bärga en skörd som räcker till de betande och idisslande korna? Hur länge till kan vi upprätthålla vår överkonsumtion i den stora globala ”konsumentklassen” som ensam har de socioekonomiska förutsättningarna. Det är detta konsumtionsideal som är drivkraften bakom den ekonomiska globaliseringen och de ökande flyktingströmmarna till de rika länderna. Men just denna överkonsumerande livsstil går inte att globalisera. ”Såsom i väst, så ock på jorden” –  så har budskapet varit, men planetens ekologiska bärkraft är redan överansträngd. De smältande isarna och sommarens allt för höga värme vittnar om detta.  Det är inte hållbart med den ökande konsumtionen som förbrukar planetens olja, sötvatten och odlingsbara jord.

 

När Gud talar till profeterna i gamla testamentet är det för att genom ”exemplet Israel” visa världens folk hur de kan leva i en hållbar mänsklig gemenskap. Gud är förvisso ett mysterium, den outgrundlige, men när han ger sig till känna är det på ett begripligt språk. När profeterna i gamla testamentet tar till orda är det för att påverka de politiska, sociala och ekonomiska förhållandena i samhället. Gemensamt för alla profeter var att de kritiserade makthavarnas religiösa kotterier och deras orättvisa och godtyckliga maktutövning.

 

I Jesus profetiska uppdrag vidgas budskapet från att ha gällt ett särskilt folk till att gälla hela mänskligheten. Hoppet handlar inte längre om hoppet för ett folk eller en troendegrupp, nu är budskapet att ”så älskade Gud världen…”. Gud verkar för ett enande av alla folk och i vår tid är för första gången i historien ett sådant perspektiv möjligt: Aldrig tidigare har världens folk och nationer varit varandra så nära. Men precis som i gamla testamentets profetiska berättelser gör beslutsfattarna i dag en ängslig gir och låter rädsla och girighet gå före solidaritet med de mest utsatta. På nytt avvisas nu flyktingen och klyftorna vidgas mellan rika och fattiga. De ekonomiska eliterna är överens med de marknadstroende och i deras världsbild finns ingen alternativ framtid. Men på samma sätt som profeterna påminde om att elitens makt är begränsad påminner oss klimatförändringarna om nödvändigheten av en annan ordning som harmonierar med allas lika rättigheter och planetens ändliga resurser.

 

I detta perspektiv erbjuder Paulus ord om ”en enda kropp och en ande” en möjlighet till omvändelse av historiska mått: När en sammanhållen värld i harmoni med livets villkor är drivkraften, istället för ackumulation av ekonomiska värden. ”Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan.” Där i mänsklighetens djup finns Guds vilja nedtecknad och i dag är det enda vägen för planetens fortlevnad.  

 

Bön: Gud, väck i oss den kärlek som ger alla människor samma hopp och samma mod att förändra världen. Amen.

vecka 25 2018

 

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud….” Joh 1:1-5.

 

Midsommardagen har i kyrkoårets texter fått Johannesprologens högstämda och djuplodande text som utgångspunkt för predikan. I språket speglas och förmedlas vad vi tänker om världen. ”Ordet”, språket, är bärare av vår erfarenhet. Därför placerar denna text Guds närvaro mitt i vår erfarenhet: ”Ordet fanns hos Gud, och ordet var Gud.” När vi grubblar över våra liv så handlar det om den konkreta verklighet vi lever i. Genom våra minnen, våra kroppar och berättelser, genom andra människors liv och vårt gemensamma språk förstår vi världen. Vårt liv och vårt medvetande om oss själva är bärare av den konkreta verklighet vi lever i och där finner vi också Gud.

 

Redan som spädbarn brukar vi orden, även om det då är begränsat till joller – vi är indragna i språket för att knyta an till vår omvärld redan innan vi börjat reflektera. Vi har inte ett liv utifrån vilket vi beskådar världen utan vi är en del av världen. Så är inte heller Gud en del av en annan värld utan en del av vår värld, den vi upplever med våra sinnen. Att tro är inte att tro på något utan att ”leva” i tro, att leva med tillit, trots allt, utan fruktan.

 

Därför är också Psaltarpsalmen 104 en av midsommardagens texter: ”…du sveper dig i ljus som en mantel.” och ”Du låter källor rinna upp och bli till strömmar som forsar fram mellan bergen. Du ger vatten åt alla markens djur, vildåsnor släcker där sin tröst.” Den svenska sommaren är ett uttryck för det psaltarpsalmen och Johannestexten beskriver som en gudomlig närvaro. Midsommarnattens gryningsljus är inte bara en del av ett återkommande väderfenomen utan bärare av ett pågående liv som vi är en del av. Att bäras av trons tillit är att bli en del av världens liv – att våga möta morgondagens förändring, en värld i ständig förvandling, ett expanderande universum.

 

Så finner vi Gud, inte i trossatsernas formuleringar eller i katedralernas fundament, utan mitt i förvandlingen av världen och livet. Det är inget motsatsförhållande mellan det faktum att våra föreställningar om Gud har förändrats genom historien, färgade av historiska tillfälligheter, och att sätta sin tillit till en levande Gud. Att leva med en levande Gud är att låta den erfarenhet som vi tolkar som Guds närvaro hela tiden förändras till nya föreställningar. Som när drömmen bläddrar fram bortglömda bilder med svaga efterklanger av det som varit.

 

Vi behöver byta alla gamla föreställningar om hur världen är beskaffad. De förledde oss till krig och främlingsfientlighet, lockade oss att kolonisera vår omvärld och ledde till en livsstil som  skapade ohållbara klimatförändringar. Vi behöver förnya språket och beskrivningen av vår verklighet så att den inneboende meningen, livets värde, blir synlig. Också trossatsernas formuleringar och katedralernas fundament behöver förändras därför att de var anpassade till en förgången tids erfarenheter. Vi behöver en tro som känner tillit till den Gud som leder oss in i nya världar, ny teknik och nya relationer, nytt ljus som lyser i mörkret.

 

Bön: Gud ge oss tillit och mod att leva i förändringens och kärleken ljus. Amen

 

Så gör vi ett sommaruppehåll med bibelkommentarerna och börjar på nytt i Augusti. Jag vill önska alla en god sommar med mycket lovsång i hjärtat.

vecka 24 2018

 

Vilken Gud är som du, du som tar bort skuld och förlåter synd ….? Mika 7:18-20

 

Mika upptäckte att den Gud som talade till honom inte var som andra Gudar i hans samtid. Dessa begärde hierarkiska brännoffer av årsgamla kalvar, baggar i tusental, ändlösa flöden av olja och offer av det förstfödda barnet. Istället riktar Mikas Gud sitt ljus mot Mikas liv: ”Det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och håller dig till din Gud.”

 

Mika påminner oss om det bedrägliga i att låta sig förledas av nedärvd tradition och inrotade tankebanor som handlar om en Gud som behöver blidkas, förenklade lösningar på komplexa problem, vi- och dom-tänkande och förutfattade meningar om vem Gud är. Vårt tänkande är som porslinsskärvor på ett oändligt golv där den ursprungliga porslinspjäsens form är omöjlig att se. Våra föreställningar om Gud liknar planetskärvor från en avlägsen ”Big Bang” i den expanderande rymd som omsluter oss.

 

”Vilken Gud är som du?”, frågar Mika och svarar själv med att underkänna alla hierarkiska mönster från invanda tankevärldar som handlar om herre/slav och rik/fattig. Han fördömer också alla kvasireligiösa krav och tokdumma anpassningar till härskarnas nyckfulla förväntningar på underkastelse. Vi kan lära oss av Mika och överge hela detta förslavande tankemönster av lydnad och i stället våga andas in den kärlek som omsluter oss från vår Gud, som tar bort skuld och visar nåd. Ingemar Bergman kallade sin skapande förmåga för ”nåden”: när nåden kom till honom blev han fri att skapa. Att leva i nåden är att bli skapande: ett oupphörligt kunskapsmakeri och frigörelse från de dolda hierarkier som har förskjutit vårt livs faktiska möjligheter och villkor utom räckhåll för oss.

 

Resandets hemlighet är kanske just att få distans till sitt eget – en lång vandring som bär på möjligheten att upprätta en position varifrån vi kan få syn på oss själva på nytt och se skillnader och nya möjligheter. Det lokala och invanda hemma är kanske inte alltid det bästa för oss: När vi bygger murar mot det okända kan vi skapa det fängelse vi vill undvika, genom att vi blir inkapslade i det vedertagna och igenkännbara. Också religionens erfarenhet måste förändras i en ständigt ifrågasättande andning, låta de gamla föreställningarna bli synliga, förändras och uppstå i nya ritualer och begreppssystem. ”Vilken Gud är som du?” – Mikas fråga inbjuder till att se det nya utan förutfattade meningar, att våga konfrontera det vedertagna som något fundamentalt främmande

 

Att möta en levande Gud är aldrig underkastelse utan befrielse. Pånyttfödelse och frälsning är begrepp som vi använt i väckelsetraditionen men som ibland har förvanskats till hierarkiernas redskap att förslava. Pånyttfödelse i biblisk mening är att låta ljuset skölja över våra liv när trivialitetens dimma sänker horisonten eller när ledan över det vardagliga förleder oss att tro att vi kan fly. Pånyttfödelse är att låta ljuset lysa över små saker i det lilla utrymme som är ditt liv och tända upp förändringens snabba leende.

 

Bön: Gud bevara vår vilja till skapande förnyelse genom din nåd, och hjälp oss se din närvaro i ljusets förändrande skimmer. Amen

1 2 3 9