vecka 50 2017

 

”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud…” Matt : 11:2-11

 

Johannes hade kastats i fängelse. Plågad och trött undrade han vem Jesus var – kanske var han den som skulle komma, befriaren? Johannes hade trotsat maktens herrar för att visa på en mäktigare kraft – ett inifrån kommande hopp om rättvisa. Han väntade på det ögonblick när världen skulle ändras,  en bristning djupt inne i de väldiga maktblocken, en inbrytning av Guds rike.

 

Förtryckta folkgrupper har alltid hoppats på förändring. Ur djupet av deras lidande har profeter vuxit upp och vidmakthållit hoppet. En dag ska något få de förtrycktas inre värld att växa, en dag ska de få leva i frihet. Och en dag ska de ropa ut sin sanning. I hoppet om förändring ligger kraften att trotsa makten.

 

#mee.too är ett sådant rop på förändring. Mitt i vårt välfärdssamhälle har ett förtryck länge pågått. Nu höjer de förtryckta sina röster som profetrop från korridorer och scengolv. Det är inget nytt rop, vi har hört det förut men inte velat förstå. Edith Södergran beskrev detta så tydligt att det klingar som ett ackord även genom vår samtid: ”Du sökte en kvinna / du fann en själ / du är besviken”. Hon uttryckte en kvinnas smärta över att inte upplevas som individ och person utan som könsrepresentant. Smärtan och den komplicerade förnedringen i att leva i ständig dubbelhet, i ett ständigt både ja och nej: Att duga som kärleksobjekt men inte som kvinna att utvecklas tillsammans med. Anna Achmatova är en annan röst på samma tema, hon skriver:

 

”Han var svartsjuk, rastlös och ömsint

  höll mig kär som Guds klara sol.

  För att aldrig få höra om det som varit

  Slog han min vita fågel ihjäl.

 

  Jag har lovat att inte gråta

  Men mitt hjärta har hårdnat till sten

  Och jag väntar mig ständigt att åter

  Höra fågelns ljuvliga sång.”

 

I hennes strofer, som för oss bakom fasaderna i den stora sovjetiska terrornatten, hör man ett pulserande, skälvande kardiogram över hennes verkliga liv och längtan. Hennes poesi är tecken från en själ som vägrade dö, och som ett sådant tecken fortlevde hennes drömmar bakom vardagsförtryck och publiceringsförbud. Det är där i den uthålliga troheten mot en människas inre själ, eller i det trotsiga motståndet mot förtryck och orättvisor, som man kan ana Gud. Vi frågar ofta vad Gud är, men det är ingen som vet för ingen har någonsin sett Gud. Det är genom att tyda tecknen på hans närvaro som vi kan lära känna honom.

 

För Johannes manifesterade sig Gud i det han fick höra om kroppars helande och befrielse från förtryck. Detta var tecknen som visade att Jesus var Messias. Gud är kärlek och när vi ser tecken på kärlekens helande närvaro i världen ser vi Gud: …att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud…” När vi upptäcker kärlekens möjlighet att upplösa hatets makt och när vi bereder plats för kärlekens handlingar i tiden, då har vi upptäckt att Guds rike är nära. Som Anna Achmatova skriver sedan hon rest sig och närmar sig en ny framtid ”en hårdhänt epok / har vänt mitt liv som en flod. Mitt liv / förbyttes. Det flöt i sin nya fåra / förbi den gamla, och dess stränder är okända för mig.”

 

Bön: Gud, hjälp oss att tyda tecknen på din närvaro och hämta tröst och hopp ur dem. Amen

 

 

 

 

vecka 49 2017

 

 

”…När allt detta börjar, så räta på era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Luk 21:25-36

 

Det är frestande att ibland tillämpa en bibeltext direkt på en rådande situation. Detta är dock förrädiskt och innehåller samma tankefel som om en domare ensidigt skulle utgå från indicier som pekar ut en skyldig men glömma allt som falsifierar åklagarens utsaga. När Jesus talar om att ”människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen…” så är det inte en förutsägelse om vad som ska hända 2017 år senare. Det är istället en beskrivning av vad som händer och hänt med människor som lever under krigshot eller i skuggan av miljökatastrofer i alla tider. Det är till alla dem Jesus talar ”…När allt detta börjar, så räta på era huvuden, ty er befrielse närmar sig”.

 

Vad som skiljer vår tid från alla andra tider är att krigsförberedelser och miljöhot är mer realistiska globalt än någonsin tidigare. Rädslan för vad som skall hända i världen är adekvat. Låt mig ta några exempel: – Nordkorea utför interballistiska robottester. – USA inrättar en ny militärbas i Negevöknen och förser Israel med ultramoderna F-35 stelth-bombare. – BAE Systems, världens tredje största vapenproducent och ägare av Bofors i Karlskoga och Hägglunds i Örnsköldsvik, tillverkar elektroniska komponenter till stridsflygplan. – Putin uppmanar den inhemska industrin att bereda sig på att ställa om all tillverkning till krigsindustri. – Sverige står under tryck att öka sin militära upprustning och inordna sig i den västliga krigsorganisationen. – De globala imperierna ökar sina krigsförberedelser inför en global kraftmätning. Som om detta inte var nog ser vi nu allt tätare varningar för ökande havsnivåer och katastrofala väderfenomen.

 

När allt detta händer är det lätt att fyllas med rädsla och sätta sitt hopp till ännu effektivare vapen och ännu högre murar. Det är då Jesus uppmanar oss att lyfta blicken och se de tecken som talar ett annat språk. ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära”.  Jesus vill hjälpa oss att möta rädslan inför hoten i vår omvärld utan att bli passiva eller aggressiva och påminner oss om alternativa tecken som kan stärka vår tillit. Han talar om hur starka livets tecken är när de visar sig i naturen. Även om det nu är vinter och mörker vet vi att sommaren kommer. På samma sätt, säger Jesus, vet ni att Guds rike är nära. Var inte rädda, räta på era huvuden!

 

När de yttre hoten samlar sig är det viktigare än någonsin att kalibrera den inre kompassnålen för att orka leva. Sätt dig ned ett ögonblick i stillhet, lämna hoten utanför ditt inre rum och låt din inre värld fyllas av en levande gudsnärvaro. Låt livets tecken påminna dig om att Guds rike är nära. – Hotbilderna är verkliga och kontemplationen är inte till för att dölja dem utan för att hålla rädslan och passiviteten borta. Som den ungerske Jesuiten Gabriel Hevenesi från 1705 uttryckte vår uppgift: ”Lita på Gud som om resultatet berodde endast på dig och inte på Gud, men arbeta som om du själv inte kunde slutföra någonting, utan endast Gud”. Vi får leva med tilliten till Guds närvaro i allt vi gör och äga hoppet som sträcker sig långt bortom vår strävan eller tro. Det ger oss möjlighet att räta på våra huvuden och möta krigsförberedelser och miljöhot med den kraft till motstånd som Guds kärlek ger oss.

 

Bön: Hjälp oss att aldrig glömma att det är din närvaro i våra liv som gör tilliten möjlig. Amen

vecka 48 2017

 

…Se din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl…

Matt 21: 1-9.

 

I valet av texter för veckans bibelmeditationer följer jag kyrkoårets föreslagna texter. Varför man valt vissa texter är ibland gåtfullt. Att texten om Jesus intåg i Jerusalem föreslås till palmsöndagen, som inleder fastetiden före påsk, är ju logiskt. Men att samma texter föreslås till 1:a advent, som inleder fastetiden före jul, är mer gåtfullt. Kanske var det för att kyrkoårets första dag skulle fyllas med triumfatorisk glädje och lovsång?

 

Så har det också blivit gudstjänsten på 1:a advent är årets mest välbesökta gudstjänst. De flesta svenskar tycker om att sjunga ”Bereden väg för Herran…” och ”Gå Sion, din konung att möta…”. Texten om Jesus som rider in på en åsna i Jerusalem väcker också starka känslor av sympati – en konung som identifierar sig med enkla och arbetande människor.

 

Konungen var också, enligt den profetiska traditionen från Sakarja, en fredskonung som förkunnade att alla krigets vapen och alla stridsvagnar skulle förintas. Den kristna förkunnelsen i svenska kyrkor predikar också entydigt fredens budskap men drar inte alltid ut konsekvenserna av detta. För om vi gjorde det skulle vi komma i opposition och konflikt i förhållande till vapenlobbyn.  Tyvärr kan vi tydligen både hylla fredskonungen och bli rika på att sälja vapen till världens krigande nationer!

 

Effektiva vapen skapar förödelse, lidande och kaos i till exempel Jemen,Syrien, Libyen, Irak och Afghanistan. Men att skapa försoning och släcka hatets stormar det klarar inte krigets logik. I krigets logik försvagas istället demokratierna och mänskliga rättigheter åsidosätts. Därför är det ett uttryck för politisk dubbelmoral när man menar att vapenexporten lan försvara demokrati och mänskliga rättigheter. Dubbla budskap är det också att vi, trots att vapenexportutredningen föreslår hinder för export till diktaturer och krigförande länder godkänner export till länder, som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Thailand. Sedan utredningen tillsats har vi exporterat vapen till icke-demokratier för 20 miljarder och 2016 ökade den totala vapenexporten med 45 %.

 

Hur ska vi kunna leva i fred och försoning samtidigt som våldskapaciteten eskalerar? Det var ju inte upprustning som skapade försoningsprocesser i Sydafrika eller den 200-åriga fredsperioden i Sverige. Krig skapar inte fred och försoning i världen, även om detta är ett argument för de svenskar som förespråkar deltagande i vapenallianser.

 

Svaret på fredens gåta finner vi istället på åsneryggen utanför Jerusalem. Utan vapen och makt rider Jesus in i Jerusalem. Gud, uppenbarad genom en människa, gör sig själv maktlös och bestämmer sin närvaro i världen som liv och kärlek. Detta är själva kärnan av den kristna teologin. Den transcendente Guden underkastar sig en människas villkor och dör på korset. När vi känner oss maktlösa och utan framgång i vår kamp för fred, så är vi nära den Gud som visade vem han var i och genom Jesus liv.

 

Att följa Jesus är att lyssna på de röster som manar till motstånd när människor hetsar till krig genom främlingshat och kapprustning. Jesus efterföljare är kallade till en ödmjuk ”ritt på en åsna” med uppgift att förinta stridsvagnar och krigets vapen. ”En sanningens och nådens tolk till världens alla folk… , frid hans hälsning är, och kärleken hans spira bär”.

 

Bön: Gud vi är svaga, men din kärlek kan göra oss starka i kampen för fred och rättvisa. Amen.

vecka 47 2017

 

”…Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Har ni förstått allt detta”…    Matt 13:47-50

 

Om den här texten hade funnits i Koranen så hade den kunnat användas av människor med islamofobi för att visa hur primitiv och hatfylld Islam är. Nu står den här texten inte i Koranen utan i Matteus-evangeliet, en central kristen text, och dessutom är det ett citat av Jesus…

 

Det är lika fel att förneka att denna text står i Bibeln som det är att läsa den som om det var ett nutida citat av påven Franciskus. Texter måste få sin förståelse utifrån sin tidsepok och utifrån innebörden av den tidens retoriska figurer. Det blir annars lika orimliga texter som det blir orimliga bilder. Som om om man skulle måla en tavla där det springer stenåldersmänniskor mellan benen på dinosaurier eller som när Leonardo da Vinci placerade Jesus vid ett långbord för att skildra den sista måltiden. Sådana anakronismer kan aldrig berätta en sanning. De kan inte heller ligga till grund för att förstå den verklighet som de skildrar eller vara utgångspunkt för de grundläggande frågorna om livet.

 

Religiösa urkunder är fulla av sådana texter och bilder som får groteska resultat om de tolkas och förstås i en bokstavlig mening. Hela den religiösa kontexten måste naturligtvis också tolkas utifrån en sann verklighetsbeskrivning. En nollpunkt utan tidigare tolkningar där det förutsättningslösa tänkandet kan få fritt spelrum.

 

Med denna utgångpunkt kan sedan många religiösa meditationstexter med ett självrannsakande och analyserande subjekt fungera. För mig blev Thomas Af Kempis, ”Kristi efterföljelse” en sådan livsavgörande text. Den saknar inte groteska bilder eller eskatologiska avgrundsskildringar men fungerade ändå som en förebild för ett ”sanningssökande radikalt jag” i relation till en ”levande Gud”. Där uppfattade jag både texter och bilder som självklara dokument från en gången tid. Men där fanns också en respekt för egna erfarenheter av en religiös kunskap, tillgänglig endast i mystikens visioner, genom tron, i gudstjänst och i bön. En beröring av en levande Gud som gör det möjligt att få en erfarenhet som inger hopp och samhörighet med den andre.

 

Tolkad utifrån detta perspektiv är det inte svårt att känna igen Jesus vrede. Det är samma vrede och samma ordval som profeterna använde när de fördömde självsvåldiga envåldshärskare som använde sin makt till att förtrycka fattiga och faderlösa, änkor och handikappade – övermaktens våld mot den lilla och maktlösa människan. Det är samma triumferande vrede vi känner när ME/too kampanjen avslöjar patriarkatets tvingande makt över kvinnor i beroendeställning, eller när presidenten i USA hånar en från talibanerna fritagen hemvändande soldat. Vreden är densamma även om ordval och historisk kontext är vitt skilda.

 

Det gäller att känna igen det tilltal som är Guds i varje historisk kontext eller som Ludwig Wittgenstein beskriver sin erfarenhet av detta tilltal: ”Du kan inte höra Gud tala till någon annan, utan bara när du är den tilltalade.”

 

Bön: Gud hjälp oss att känna igen din röst också när den vredgas över världens orättvisor. Amen.

vecka 46 2017

”… Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på alla…” Luk 17:20-30

 

Orden i Lukasevangeliet är Jesus ord och han gör vad profeterna alltid gjort, varnar för ett liv som leder till förtryck och orättvisor. Jesus avser inte att hota sina åhörare, även om många av hans efterföljare också i vår tid använder hans ord för att skapa rädsla. Det går inte att förstå vad Jesus avser med de här skrämmande associationerna om man inte samtidigt lyssnar till talet om den alternativa möjligheten, ”Guds rike som är inom er”.

 

Parallellerna till vår egen tid är lätta att se. Nu som då varnar de profetiska rösterna för att fortsätta den levnadsstil som för mänskligheten mot en katastrof.  Johan Rockström, Al Gore, Malena Ernman – alla varnar de för den globala uppvärmningen, både genom sina livsval och med vetenskapliga fakta. De hotar inte, men lägger fram förslag för att undvika de katastrofala konsekvenser som väntar om temperaturen ökar mer än två grader. Även om tonen är dystopisk som en domedagspredikan är avsikten att visa på alternativen. De vill påminna om att det går att skapa en hållbar utveckling för alla jordens nio miljarder invånare.

 

Men det är inte bara klimatförändringarna som framkallar profetiska varningsrop. Nu som då gäller varningsropen också det vi talar om som inkomstklyftor, skatteparadis och skatteflykt. Visst kan man känna igen samma samhällsordning på Amos tid som den som svenska miljardärer beskriver som normal: ”Hör, ni som trampar på de fattiga och utrotar de svaga i landet! Ni säger: När är nymånadsfesten över så att vi kan sälja säd, och sabbaten så att vi kan öppna kornboden? Då skall vi minska måtten och lägga på priserna och fuska med vågen, köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor och sälja spillet som säd.”  För Amos samtid var det viktigt att följa sabbatsreglerna och inte göra affärer förrän nymånadsfesten är över, sedan kunde man åter låta den tidens marknad styra och låta egoismen bestämma reglerna. Ungefär som svenska skatteplanerare är noga med att följa skattelagarna men sedan lägga ned rätt mycket energi på att kringgå dem.

 

”Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta.. ” När nymånadsfesten  var över såldes de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor…” – Folk gjorde då som folk gör mest –  och det gör vi än idag. Klimatet  bortser vi från, när flygbolagen erbjuder billiga resor. För att slippa bidra till välfärden gömmer vi undan inkomsterna… Intet nytt under solen. Folk gör som folk gör mest, ända tills ”floden kommer” eller klyftorna mellan människor blir för stora. Om egoismen drivs till sin spets når vi en punkt där en våldsam förändring upphäver all gemensam ordning och ett oordnat kaos inträffar i naturen, ekonomin och i samhället. ”…Folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla.” Jesus hotar inte men han försöker säga till oss att en värld där vi betraktar varandra som lika mycket värda är mer hållbar. En världsordningen där vi sätter allas välfärd i första rummet är möjlig. Ett rike, så som Gud vill se det, följer andra lagar än de som nu normaliserats.

 

Bön: Gud, tillkomme ditt rike och giv oss mod att förverkliga den gemenskap som vi bär inom oss som en möjlighet. Amen

vecka 45 2017

 

 

 

”…Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö… ”Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er…”Joh. 12:33-43

 

En intressant diskussion uppstod mellan Jesus och några av hans åhörare. Den handlade om tolkningen av Jesus person och gärning. I den religiösa kontext som var åhörarnas vardag fanns berättelsen om en kommande Messias som skulle befria dem från den förnedring och det förtryck de levde under. På samma sätt som de en gång befriats ur fångenskapen i Egypten skulle en kommande härskare leda dem in i ett lyckorike.

 

Vid olika högtider firades därför episoder ur den Israelitiska befrielsehistorien och i dessa sammanhang hade ”vattnet” och ”ljuset” en symboliskt laddad betydelse. Det var historiska händelser, som ”vattnet” ur klippan och ”eldstoden” som vägledare i mörkret. Dessa händelser hade gjort ökenvandringen segerrik. Det var till detta Jesus associerade i Johannestexten och ofta anknöt till när han talade om sig själv som ”vatten” eller ”ljus”: “Är någon törstig så kom till mig och drick” och ”Jag är världens ljus”. Åhörarna som då tänkte på allt de hade hört om Messias kom med invändningar när Jesus talade om sin död. ”Vi har lärt oss i lagen att Messias skulle stanna för alltid”.

 

Meningsutbytet mellan Jesus och åhörarna är en uppgörelse med två olika sätt att betrakta historien. Dessa betraktelsesätt handlar om  skillnaden mellan å ena sidan tron på att Gud verkar i historien och å andra sidan tron på Gud som ”historiens regissör” som ger huvudrollen åt ett folk. Det är den senare tankemodellen som ligger till grund för det teologerna kallar ”ersättningsteologi” och som proklamerar att judendomen är inaktuell och har ersatts av kristendomen som arvtagare till Guds löften om utvaldhet och framgång. Det är också bakgrunden till de högerkristnas i USA tro på sin nations utvaldhet och proklamation av president Trump som den som framgångsrikt ska utkämpa den sista stora striden mot ondskans makter vid Harmagedon.

 

Det är just denna förvirrande dyrkan av historisk framgång, som är oförenlig med kristendomens anda, som Jesus bryter med. Den schweiziske teologiprofessorn Karl Barth visar på detta när han riktar uppmärksamheten bort från maktens härlighet och mot  lidandet: ”Jesus lider. Därför erövrar han inte. Han triumferar inte. Han röner ingen framgång… Han åstadkommer inget annat än … sin korsfästning. Detsamma kunde sägas om hans relationer till sitt folk och till sina lärjungar.”Jesus bryter med de messianska förväntningarna om en segerrik kamp mot det romerska imperiet och framträder istället som en inkarnation av den Gud som profeterna förkunnat.  Den Gud som genom sina profeter alltid talat för de minsta och maktlösa. ”Allt vad ni gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig…”

 

Istället för utvaldhet och maktutövning kallar Jesus till samexistens mellan alla folk och religioner där de sista sista skall vara de största och de hemlösa, sjuka och törstiga ska möta sina hjälpare.

 

Bön: Gud, du som verkat i historien långt före våra nationer och folk, ena oss till en samexistens över alla gränser och religiösa tillhörigheter. Amen.

vecka 44 2017

 

 

”…Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Luk 20:37-38

 

Jesus avvisar alla spekulationer om livet efter döden. Sadducéerna som inte trodde på någon uppståndelse undrade till exempel hur familjebildningen skulle se ut om en kvinna gifter om sig efter sin mans död. Jesus svar upphäver både tidsbegreppet och den bokstavliga tolkningen av uppståndelsen.

 

Sadducéernas fråga påminner om den onyanserade religionskritik som levereras i populärvetenskapligt utförande i det svenska medielandskapet. Kritiken utgår ofta från en förenklad och kategoriskt formulerad religion och förutsätter en bokstavstroende tolkning. Problemet med denna kritik är inte bara att den utgår från en monolitisk syn på religion utan även att den ger stöd åt fundamentalistiska grupperingar som reagerar med våld mot andra tolkningar än den egna.

 

Men att vara troende betyder att vara i ständigt uppbrott och den kristna tron kan vara något annat än en statisk uppsättning ”sanningar”. Om Gud är en ”levande Gud” så är Gud en del av det liv vi alla delar. Därför är det mitt i livets komplexitet vi finner de skärvor som ger tron dess innehåll. Det är också här i människornas liv, i naturen och i historien som Gud uppenbarar sig. Därför är kyrkans gemenskap, när den är som bäst, ett kalejdoskop av skärvor, komplexitet och tolkningsrikedom.  

 

Det är kanske inte med ”klassiska” eller ”traditionella” kristna dogmer som tron växer.  Tron kanske växer bättre I en ständig anknytning till nya naturvetenskapliga perspektiv som förändrar världsbilden och fördjupar förståelsen av det mänskliga livet. När Martin Cederwall, som är professor i teoretisk fysik medverkade i ”teologisoffan” (23/10) , talade han om tro på ett sätt som påminner mer om en process än ett försanthållande av statiska sanningar. På samma sätt refererade han till ”tiden” som något annat än ett ständigt passerat stadium och i enlighet med Einstein talade han om rumtid där rum och tid betecknar samma sak.

 

Det är också i den kontexten som man lyckats mäta gravitationsvågor och för detta belönats med nobelpriset. Kungliga Vetenskapsakademin motiverar sitt val av nobelpristagare i fysik så här: ”Nya hittills osedda världar öppnar sig, och en rikedom av upptäckter väntar den som lyckas fånga vågorna och tolka deras budskap.” Det är i vårt vardagliga liv, i en värld under ständig förändring, som tro kan växa och i ett sådant universum kan vi inse det som Jesus säger:att Gud betraktar alla som levande.

 

Vi kan inte bevisa värdet av Jesus ord med hjälp av nya fysikaliska rön därför att teologins språk är ett annat än fysikens. Men teologin har i alla tider använt den fysikaliska världsbilden som språngbräda för att förklara andlig erfarenhet. Med hjälp av  nya världsbilder kan vi våga ersätta de gamla bilderna, som begränsar trons räckvidd, och öppna de slutna rum som vår kunskapshorisont skapat.

 

Bön: Gud, bered ett rum för trons tillit inom oss, bortom alla invanda världsbilder. Amen.

vecka 43 2017

 

 

”…En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.” Matt 13:53-57

 

Vem var han egentligen, Jesus, Josefs son? Hur var det att växa upp i den där familjen när rykten om att Maria, hans mamma, mött ängeln Gabriel då hon som ung trettonåring blev gravid? Hur var det att vara pojken Jesus i en tradition där berättelser om profeterna levde som kulturella förebilder och gigantiska föredömen? Hur var det för Jesus när det viskades om att han kanske var den där Elias som skulle komma tillbaka och befria det förtryckta israeliska folket?

 

Å ena sidan en åldrande pappa som efter sin flykt för att rädda familjen undan förföljelse nu levde som hantverkare i Nazareth och å andra sidan en mamma, en ung och vacker kvinna med förväntningar av historiska mått på sin son. Hur kändes det för pojken som skulle ha sin far som föredöme när det var modern som blev tilltalad både av ängeln Gabriel och den gamla Hanna, som när hon var 84 år profeterade om Jesusbarnets roll som befriare?

 

Hur var det för Jesus att leva upp både till rollen av Josefs son och till rollen som ”Guds son” i den sociala kontext som var hans uppväxt? Hur var det att leva i spänningen mellan rollen som Josefs son i snickarverkstan och Guds son i den religiösa och politiska kontexten? I svaret på de frågorna kanske vi finner både Jesus upphöjelse av det vardagliga livets värde och hans beslutsamhet i Getsemane: Att överlämna sig till en trolig avrättning. Den djupare mening han hade sett fanns både i det vardagliga livet och i den okända verklighet som döden rymmer.

 

För dem som sett honom växa upp var det svårt att uppfatta den dubbla kallelse han hade ­– att både vara en del av deras vardag i det tillfälliga och att predika det eviga. Att vara både Josefs och Guds son. Vännernas misstro blev för Jesus en besvikelse, det kan man höra på hans kommentar: ”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem”.

 

Men för Jesus fanns det ett samband mellan vardagens kontext och den stora ”mening” som var hans drivkraft. Detta dubbla perspektiv gick som en röd tråd genom allt han sa: ” Vad ni har gjort mot dessa, en av mina minsta, det har ni gjort mot mig…” I åkern finns pärlan och i det oansenliga senapskornet finns något som är större än alla andra örter. Som Ingrid Bergman i rollen som abbedissan i filmen ”Klockorna i S:t Mary” säger till en reporter som undrar vad hon förlorat eftersom hon gick i kloster: ”Man går inte in i kloster för att man förlorat något – man gör det för att man funnit något.”

 

Detta är också den djupa innebörden i profeternas tal. Profeten lyfter fram en fördold kunskap om framtiden i ljuset. Filosofen Leibnitz beskriver det som ”pregnans futuri”, havande med framtiden. I nuets sinneserfarenheter ryms ett svårfångat innehåll som avslöjar framtida konsekvenser av våra handlingar. Det är inte bara summan av alla delar utan en tendens och en riktning som finns i det omedelbart upplevda. Profeten har ett uppdrag att avslöja den kunskap som en levande Gud tillför våra liv – en erfarenhet som integrerar det sinnliga med en andlig närvaro som ger oss mod att älska.

 

Bön. Tack Gud för att du vill visa oss den innebörd i våra liv som skänker vår vardag en djupare mening. Amen.

vecka 42 2017

”Genom tron föll Jerikos murar sedan man gått runt dem i sju dagar. Genom tron undvek skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner….” Hebreerbrevet 11 :29-33

 

Nej, det här är ingen uppbygglig text. Jag vet inte vem som har skrivit den. Kanske var det Paulus. Att det är en person med god kunskap i de historiska berättelserna är tydligt liksom det är tydligt att denna person skriver utifrån de segrandes perspektiv. Den knyter an till en av många heroiska krigsskildringar från denna, av stamkrig dominerade, tid. Den påminner också om de krigsskildringar från mellanöstern som vi läser i dag: Samma fruktan och samma bestialiska behandling av dem som besegras.

 

Berättelsen är i korthet denna: Jerikos invånare var rädda för de angripande israeliterna och vägrade släppa in dem. Då gick angriparna sju varv runt staden och på den sjunde dagen blåste prästerna i sina jubelbasuner varefter alla stämde upp ett härskri och Jerikos murar föll. Israeliterna brände och dödade alla som fanns i staden, förutom en prostituerad kvinna vid namn Rachav som hade varit spion. Därefter plundrades staden på allt guld, silver och koppar.

 

Det är inte ovanligt att placera Gud, eller ”Guds vilja” hos den ena parten under brinnande krig. Det är inte heller ovanligt att man låter de egna handlingarna motiveras av ett gudomligt uppdrag. De handlingar som IS gjorde sig skyldiga till i byn Dabiq motiverades till exempel med att jordens undergång var nära och att denna skulle börja sedan IS besegrat korstågsfararnas arméer vid Dabiq. Med nästan likalydande retorik predikar den evangelikala förkunnaren och presidentrådgivaren Frank Amidia att Donald Trump är utsedd av Gud att förbereda Jesus återkomst genom att besegra djävulens skyddslingar: I en eskalerande kamp mellan onda och goda nationer ska Trump förbereda slutstriden och därmed jordens undergång.

 

Alla dessa försök att förutsäga ett historiskt skede och att stänga in Gud i våra historiskt begränsade sammanhang förnekar de kosmiska perspektiv i vilka livets och tidens rörelser är verksamma. Det slutar alltid med katastrof. Jesus själv avvisade alla sådana försök med orden ”om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen…” Även Evangelisten Johannes talar om en Gud som finns mitt i den materiella världen, men inte som en part i mänskliga konflikter utan som ”liv, och livet var människorna ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”

 

Nathan Söderblom skrev om ”Den levande Guden”, en teologi som kan beskrivas som en världsöppen livsteologi. För honom är kristendomen en tro på den levande Guden som uppenbarar sig i människan, naturen och historien. Inte en Gud som är instängd i den mänskliga erfarenhetens begränsning, men som ändå möter människan just där med sin frid. Som Augustinus så vackert beskriver hela sammanhanget: ”Ty Du, o Herre, har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig”.

 

Bön: Lär oss o Gud att möta dig varje dag som en nyskapande möjlighet med tillit och hopp. Amen.

vecka 41 2017

 

 

”…Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade…” Apg. 5:27-29

 

Denna bibeltext kan tolkas som antisemitisk – ska vi verkligen okritiskt läsa sådana texter på våra gudstjänster? Kan vi inte bara låtsas att de inte finns, eller tolka dem på ett annat sätt?

 

Det enkla svaret är Nej. Skälet är att de används som inspirationskälla till den antisemitism som infekterat hela vår historia med sina förvridna teorier. Som kristen kyrka har vi därför ett ansvar att tillsammans med alla människor av god vilja förhindra en fortsatt vantolkning. Alla försök att skapa antagonism och hat mellan olika religioner, vare sig det är judendom, islam eller kristendom är uttryck för samma vantolkning av heliga texter. Men när kyrkklockornas djupa klang varnar för nazismens maktdemonstrationer och när psalmsjungande motdemonstranter sätter sig hindrande i vägen för hatets och antisemitismens kolportörer så är det ett av många sätt att ta ansvar.   

 

Ändå räcker det inte –  vi måste också erkänna att vi har ett ansvar för antisemitismens onda företeelse genom att kristna teologer har varit drivande i dess uppkomsthistoria. Vi har ett ansvar så länge vi okommenterat läser texter som  ”Hans (Jesus) blod må komma över oss och våra barn” (Matt 25:27). Som protestantisk kyrka måste vi aktivt ta avstånd, till exempel från denna utsaga av Luther: ”… För det första förordar jag att deras synagogor och skolor bränns och att allt som inte brinner begravs och täcks med jord, så att ingen någonsin mer ska kunna se en sten eller ens aska efter dem.”

 

Jag vet inte om du, liksom jag, har gjort saker i ditt liv som du önskar var ogjorda, sådant som du skäms över. Skammen är smärtsam och den kan bara lindras genom att du i uppriktig ånger söker gottgöra konsekvenserna. För kyrkan är antisemitismen ett sådant brott. Det går inte att förneka att majoriteten av nationalsocialismens väljare i 30-talets Tyskland kom från evangelisk lutherska småstäder och att ingen annan social faktor var lika avgörande för de nationalsocialistiska  valframgångarna som trostillhörigheten. Det är därför som frontlinjen i kampen mot antisemitismen måste gå genom kyrkan. Det är smärtsamt, men nödvändigt, och innebär att teologin måste bli ett av de viktigaste bålverken mot en upprepning av antisemitismens och förintelsens brott mot mänskligheten.

 

Låt oss börja med att ta avstånd från ultranationalism och alla former av rasism som väsensfrämmande i den kristna tron. Låt oss sedan i ett ständigt nyskapande söka det politiska uttrycket för försoning och den Guds barmhärtighet och kärlek som Jesus predikade: Att ingen längre är ”jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna”, utan att alla är ett i Jesus Kristus”. Detta är en av historiens viktigaste idéer: Att alla människor oavsett tro, etnicitet, klass eller kön är radikalt jämlika. Att predika detta är vår kallelse oavsett trender och majoriteter. Att lyda Gud mer än människor kan ha sitt pris när politiska strömningar kräver anpassning till hat och främlingsfientlighet, men detta är likväl vår kallelse.  

 

Bön: Gud giv oss nåd att vara en del i försoningens bålverk mot hat och främlingsfientlighet i vår tid. Amen.

1 2 3 5