vecka 8 2018

 

Jesus sa” …Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” – ”Nej, herre sade hon, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne: ”Kvinna din tro är stark, det ska bli som du vill.” Matt 15: 21-28

 

Det här är berättelsen om hur Jesus i kontakt med en lidande medmänniska ändrar sig från att vara judisk nationalist till att vara humanist.

 

Jesus avvisade en hjälpsökande kananeisk kvinna genom att jämföra henne med hundarna. På Jesu tid var det vanligt att använda ”barnen” som symbol för det judiska folket, och hundarna var ett elakt skällsord man använde om dem som var hedningar, de som inte tillhörde det judiska folket. Den kananeiska kvinnan var inte judinna och därför avvisade Jesus först hennes bön om hjälp.

 

Att bryta med en tradition kräver mod och övertygelse, särskilt om traditionen upplevs som grundläggande för det samhälle man är en del av. I sin första spontana reaktion var Jesus därför kvar i den judiska nationalismen. Det var inte enbart det judiska folket, som satte sin lit till stamtillhörigheten. Redan 500 år tidigare hade kampen mellan stamtillhörighet (tribalism) och någon form av demokrati förts mellan olika filosofskolor. Kanske var det Sokrates och hans lärjungar som tog de första stegen bort från tribalism mot humanism?

 

I ljuset av denna månghundraåriga kamp och den rådande nationalismen var Jesus hårda reaktion på den kananeiska kvinnans hjälpbehov begriplig. Enligt denna nationalism var Jesus sänd för att hjälpa Israels folk och den judiska religionen var sammanvävd med det judiska folkets befrielse och utvaldhet. Men inför den kananeiska kvinnans förtroende bryter  Jesus den starka släktskapstraditionen och öppnar för en tillhörighet genom tro istället för genom släktskap. Det var inte första gången som Jesus bröt med den judiska nationalismen. Inför en romersk officer som vädjade om hjälp för sin son, hade Jesus tidigare låtit sig övertalas att hjälpa också andra än det egna folket. ”Sannerligen inte hos någon i Israel har jag funnit så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket…”   När Jesus talar om dem som ”skall komma från öster och väster” upphäver han trång nationalism till förmån för religiös global tillhörighet. Det var inte fråga om någon slags ”ersättningsteologi” som förminskade den judiska religionen utan snarare allas möjlighet att få del av det ”himmelrike” som utlovats åt judarna.

 

När Jesus flyttar fokus för Guds kärlek från släktskap till tro knyter han oupplösliga band mellan den judiska religionen och den kristna traditionen. Den exkluderande nationalismen byts mot en inkluderande internationalism.  Samtidigt öppnar han upp religionen att handla om världen utanför dogmatiken och budorden. Religionens djupaste innebörd manifesterar sig i en förändringsprocess med ett humanistiskt och sekulärt perspektiv. Det som vidgade den religiösa omsorgen var en kananeisk kvinnas behov av hjälp med sin sjuka dotter och den sjuka sonen till en romersk officer. Det mänskliga lidandet väcker Jesus medkänsla med alla som sätter sin lit till honom.

 

Jesus beslutar att bryta med tribalism och nationalism för att låta ett internationellt och humanistiskt perspektiv gälla och detta är en utmaning också i vår tid. De imperialistiska motsättningarna driver människor på flykt undan bestialiska krig och katastrofer – flyktingströmmarna över medelhavet kräver hela tiden sina offer. Nationalismen svarar med stängda gränser genom att hindra människor som betraktas som främlingar att få hjälp. I den kampen tar Jesus ställning för en inkluderande global samhörighet som bryter med nationalism och stängda gränser och öppnar för en humanism som ifrågasätter våra passkontroller och migrationslagars giltighet.

 

Bön: Gud låt din kärlek förena oss till en global samhörighet som öppnar gränserna och låter våra svärd bli till plogar. Amen.

vecka 7 2018

 

”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Matt 4:1.11

 

Djävulens attraktiva makt- och våldsperspektiv erbjöds Jesus i den här berättelsen. Det var inte alls så självklart för en människa med Jesus begåvning och utstrålning att han skulle välja att tacka nej.

 

Den som kan lova människor bröd, skydd mot faror och makt över alla jordens riken har sannerligen förverkligat vad alla imperialistiska ideologier drömmer om. Det kan uttryckas med vår tids maktspråk som löften om sänkta skatter, ökning av försvarsanslag och löften om att satsa den astronomiska summan av 1.200 miljarder dollar (10. 000.000.000.000. kronor) på nya kärnvapen för att avskräcka andra länder från aggressionshandlingar.

 

Inför detta perspektiv tackade Jesus nej: ”Gå din väg Satan!” Sedan gick han iväg och talade om ett annat rike som upprättade de fattiga och lindrade smärtan hos dem som led av ”sjukdomar och plågor, besatta, fallandesjuka och förlamade”: de nedersta på samhällsstegen.

 

Att det här är en mytologisk berättelse förstår man eftersom varken Jesus eller Satan är berättaren. Berättelsen behöver alltså tolkas och översättas för att vi ska upptäcka det vardagliga och de politiska val som den gestaltar. Den handlar om vilket perspektiv vi ska våga välja, både personligt och politiskt: maktens och våldets väg eller solidaritetens och medkänslans väg. Det är lätt att föreställa sig de skrämmande konsekvenserna av att välja bort dem som är mäktiga och har en utvecklad våldsapparat, men vi måste också fråga oss vad vi förlorar när vi väljer att alliera oss med dessa mäktiga. Kan vi någonsin få en rättvis fred utan en helad gemenskap som omsluter också de nedersta på samhällsstegen?

 

I nyhetsflödet den gångna veckan passerade uppgiften om att antalet barn som föds med Downs syndrom har minskat. Orsaken är möjligheten att tidigt upptäcka funktionsnedsättningen och av det skälet göra abort. Det finns ingen anledning att moralisera över att blivande föräldrar fattar ett sådant beslut. Men jag vet en ung familj som avstod från möjligheten och förklarade sig beredda att välkomna det barn som de väntade, oberoende av vem det var. Att ta emot en ny människa in i jordelivet kräver utgivande kärlek och ger en ny mening åt resten av livet. En människas värde förändras inte av en funktionsnedsättning. Jag menar att detta gäller alla människor med olika ”specialiteter”, svaga och avvisade, marginaliserade och de som räknas som värdelösa. Om vi frestas att ifrågasätta deras värde förlorar vi en del av det djupt mänskliga inom oss.

 

När jag tänker på människor jag haft kontakt med som varit fattiga eller saknat någon ”funktion” så har deras största smärta varit att bli avvisade, att bli betraktade som en börda som saknar värde. De har ofta känt spänningar och rädsla – en inre smärta. Att välja Jesus nedifrån-perspektiv och leva i solidaritet och medkänsla med dem är inte enkelt. Det innebär att möta deras vrede och att dela deras smärta och ångest. När vi möter dessa människor med kärlek och visar dem att de är älskade som de är, kan deras vilja till livet återvända och vår egen brustenhet, vår bristande medkänsla, helas. ”Att älska andra är inte främst att göra saker för dem, men att uppenbara för dem deras skönhet och värde…”. Så säger Jean Vaner som lever i ett kollektiv tillsammans med människor med funktionsnedsättning.

 

BÖN: Gud hjälp oss att helas i kampen för en värld av solidaritet och kärlek. Amen

 

 

 

vecka 6 2018

 

” Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom… Jes. 58: 4-9

 

Denna söndag är inledningen på fastan före påskfirandet som varit vanlig i den kyrkliga traditionen. Den kallades förut Quinquagesima (fastlagssöndagen) eller köttsöndagen. Att fira ”köttsöndagen” skulle väl i vår klimatmedvetna kontext kännas opassande. Mer passande kanske det är att låta ”askonsdagen” i denna vecka bilda tema och låta botgöringens aska strös över våra huvuden.

 

I den kyrkliga traditionen kommer syndabekännelsen före botgöringen. Så här 50 år efter det mytomspunna 1968 kan det vara passande att börja med en utvärdering av den syndabekännelse, det erkännande av ansvar för världens orättvisor, som detta profetiska år innebar. Kravet på villkorslös avveckling av kolonialismen mobiliserade ett politiskt motstånd och därför har 1968 års minnesrunor dominerats av myter om särpräglade beteenden hos sekteristiska smågrupper. Avsikten med detta har nog varit att dölja ett viktigt, närmast profetiskt budskap, som utgjordes av en decennielång uppgörelse med kolonialismen. Men händelserna under 1968 var inte bara en trend eller en modefluga utan var kulmen av ett allvarligt och uppfordrande budskap som var närmast identiskt med dagens bibeltext från Jesaja.

 

Vårt minne av 1968 rymmer naturligtvis på ytskiktet demonstrationer och upplopp, ockupationer och slagord, men allt detta var i första hand en reaktion på en djupare insikt om politiska strukturer som utgjorde ett förtryck med globala konsekvenser. Den insikten kan beskrivas som en uppgörelse med kolonialismens arv, ett stöd till befrielserörelserna i den koloniserade världen och insikten om den västerländska imperialismens skuld. Det var inte en rörelse begränsad till enbart detta märkesår utan den hade vuxit under lång tid, med kraften hos ett frö, som ”när det växt upp är större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” (Matt 13:32)

 

Att se sådana skeenden och tolka deras innebörd är en uppgift för profeter. Sådana profetiska varningsklockor ljöd tidigt under 1900-talet. Joseph Conrads bok ”Mörkrets hjärta” från 1901 är en hård vidräkning med den belgiska kolonialismen i Kongo och Frantz Fanon skildrar i början av 1960-talet, i boken ”Jordens fördömda”, kolonialismen ur ett underifrånperspektiv.

 

Också för kyrkan väntade en global ”askonsdag” i förhållande till kolonialismen. I den katolska världen manifesterades denna uppgörelse i andra vatikankonciliet som avslutades 1965. Temat för den fjärde sessionen i konsiliet var ”Gaudium et Spec” (Om kyrkans roll i den moderna världen) och i efterskriften uttalades solidaritet med hela den mänskliga familjen. Perspektivet följdes upp i den ekumeniska rörelsens Genève-konferens 1966. Där erkändes kyrkans sociala och politiska ansvar för vår värld präglad av skriande orättvisor och med svåröverskådlig utveckling. Som bekräftelse på kyrkornas förändrade inställning till de stora världsproblemen framstod sedan innehållet på de två stora mötena i Beirut och Zagorsk, i mars och april 1968. Beirutkonferensen, om ”internationellt utvecklingssamarbete”, har betecknats som en världshistorisk händelse inom ekumeniken. I Zagorsk, där temat var ”teologi och samhälle”, granskades bland annat revolutions-begreppet ur teologisk synpunkt. Perspektivet var förändring och upprättelse och utgjorde utgångspunkten för det stora ekumeniska mötet som Kyrkornas Världsråd sammankallade i Uppsala 1968. Här formulerades insikten att rättvisa var möjlig att uppnå, men bara om strukturer förändrades och att uppgörelsen med kolonialismen fortsatte med sina krav på politiska och ekonomiska förändringar. Alla människor av god vilja inbjöds att delta.

 

Nu är det askonsdag 2018 och det är tid att bekänna att den fasta/botgöring, som Gud enligt Jesaja vill se, inte har fullföljts. Inte mycket av det åtagande för förändring av världens orättvisor som formulerades 1968 har förverkligats.

 

Bön: Herre förlåt oss för att så mycket har kommit emellan oss och det stora och nödvändiga förändringsarbetet för rättvisa. Hjälp oss att på nytt, tillsammans med alla människor av god vilja, förverkliga den fasta du vill se. Amen!

vecka 5 2018

 

 

Hanna stannade hemma och ammade sin son till dess han var avvand. Då följde hon med Elkana… 1 Sam 1:21-28

 

Den här gamla berättelsen med sin betydelsefulla detaljrikedom har överlevt årtusenden av krig och maktkamp. Hanna var inte ensam hustru, de var två som levde med Elkana och den andra kvinnan, Peninna, hade barn. Detta gav Peninna ett övertag och hon brukade håna Hanna för hennes barnlöshet.

 

Denna vardagliga berättelse handlade om både rivalitet och omsorg. I denna  vardaglighet fanns det dock ett djupare  skeende. Hanna överlevde mobbningen och hånfullheten genom att hon hade kontakt med detta djupare skeende som gav henne hopp. Profeten Elias hade sett henne i templet när hon bad Gud om att få ett barn, han sa att Gud skulle ge henne vad hon bett om. Och när året var till ända hade hon blivit havande och fött en son som hon bar fram i templet.

 

Samuels bok, där den här berättelsen finns nedtecknad, är en berättelse om kungars och hjältar kamp på liv och död. Där finns också denna berättelse om Hanna, hon som födde profeten och domaren Samuel. Det var han som krönte kung Saul och smorde David till kung, den David som blev förfader till Jesus. Fem hundra år senare berättas att Josef och Maria tog sin son Jesus till templet för att bära fram honom inför Herren.

 

Det finns långsiktiga skeenden i mänsklighetens historia men ofta övervärderas härskare med kortsiktig makt. Så var det på Hannas tid och så är det i dag. Vi är vana att se betydelsefulla män, ofta i ”krigsrustningar”, som mäktiga herrar över liv och död. De skryter med sin makt och lockar till undergivenhet. Kapitalägare och karriärister fjäskar för dessa imperiernas härskare. De må ha tillfällig makt men ibland är deras kortsiktiga dumhet lika uppenbar som deras avstånd till det djupare skeendet i naturens och historiens långa förändringsrörelser.

 

Många tror inte att det finns något liv utanför den tillfälliga makten och satsar därför på underkastelse.  Men den verkliga makten ligger i livets egna kraftimpulser som likt en skapande gen fortsätter Guds verk i historien. Det var denna makt Jesus talade om i mötet med Pilatus: ”Du hade alls ingen makt över mig, om den icke vore dig given..” Det var också  medvetandet om detta djupare skeende som fick Hanna att stanna hemma och amma sin son Samuel när den hånfulla rivalen for i väg till templet med Elkana. Hannas kärleksfulla omsorg och tro på Samuels betydelse var större än tillfälliga triumfer. Så var det också femhundra år senare när Josef och Maria för att skydda sitt barn flydde undan Herodes soldater. De fick sitt mod i medvetandet om att vara en del av ett djupare skeende.

 

Försvarsallianser och övermodiga makthavare må sätta sin lit till den tillfälliga makt som deras vapen ger dem men livets långsamma ”begär” verkar på ett annat plan. Det blir synligt när den unga nyblivna modern böjer sig ned över det lilla spädbarnet för att räcka sitt bröst fyllt av livgivande vätska. Därför stannade Hanna hemma från templet till dess Samuel var avvand och lät honom växa till en av sin tids viktiga länkar in mot framtiden. Också i denna månad 2018 föds många barn som trevar efter sin mors bröst och möter en omsorg som ger dem en försmak av tillit, omsorg och kärlek. Också i dag föds barn in i ett djupare skeende som ska ge världen hopp.

Bön: Tack Gud för livets underliggande kraft och lär oss att leva i detta hopp. Amen.

vecka 4 2018

 

”… Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick …” Matt 20: 1-16

 

Den här bibeltexten handlar egentligen om nåd och lönepolitik. Men vi har vant oss vid att tolka bibeltexterna som en berättelse om synd och skuld. I synd/skuld perspektivet är nåd en Guds handling som utraderar skulden och låter oss slippa konsekvenserna av vår girighet, förtryck och orättvisa. Nåd är då bekvämt för de ansvariga och utgör ett fördelaktigt förköp till en parkettplats i det himmelska riket, något som kan lindra dödsångesten.

 

Hur du läser en bibeltext är beroende av vem du upplever dig vara. Vem i bibeltexten identifierar du dig med och hur objektiv är egentligen din bedömning? I det privatiserade synd/skuld perspektivet identifierar vi oss lätt med dem som fått nåd, vi är ju troende och har kvalificerat oss som troende. Alltså hör vi till dem som skall bli de främsta. Men tänk om Jesus talar om den politiska ordningen i världen och inte alls fördelar platserna i de himmelska salongerna? Han hade ju, innan han berättade om vingårdsarbetarnas löner, talat om hur svårt det är att komma in i himmelriket för den som är rik. Vem är då jag i det perspektivet?

 

Om nu nåd handlar om den politiska och materiella ordningen i världen så är nåd ett obekvämt ord och i ”de rikas” ögon något mycket orättvist. Ska verkligen de flyktingar som kommit in i vårt land ha rätt till samma sociala förmåner och löneavtal som vi har? Vi som varit med från början och byggt upp välfärden? Ännu obekvämare, och närmast hotfullt, blir det om vi förlänger perspektivet i tid och rum. I ett sådant förlängt perspektiv blir rummet globalt och tiden avslöjar hur den rika världens ackumulation av rikedomar gått till. Ord som: kolonialism, imperialism, slavhandel, skatteparadis, låglöneländer, lyxproduktion, klimatförändring, barnarbete och migrantarbetare får central betydelse. De är alla byggstenar i den process som gjort oss till de privilegierade och till de första. Men de är också ord som rymmer en klang av orättvisa, utnyttjande och förtryck.

 

Sett ur detta perspektiv blir ”nåd” och ”rättvisa” obekvämt för de rika men befriande för de förtryckta. För många har det länge känts som om nåd och rättvisa inte fanns men nu talar Jesus om nåd och rättvisa som den djupaste verkligheten, som Guds vilja, där de sista ska bli de första. I detta perspektiv är inte förändring ett hot utan ett löfte. Klimathot är inte destruktivt utan en kärleksfull varning i god tid. Att avstå från en del vanor som bryter ned både relationer och den globala medeltemperaturen, vare sig det heter drogmissbruk eller lyxkonsumtion, blir då inte en förlust utan en befrielse.

 

Hur en läser bibeltexten är beroende av vilka vi upplever oss vara. Om vi identifierar oss med de sista, de nedersta i den sociala kvalifikationstrappan, börjar ord som nåd och rättvisa att skimra av hopp. Samma skönhet som när naturen en januaridag låter oss ana skapelsens generösa gåvor i ljusskimrande vinterskrud. Då klingar också orden från den gamla Älvdalsvisan hoppfullt och värmande: ”Välkommen o Jesu du himlamonark / välkommen uti våra kojor. / Välkommen vår konung och hjälte så stark / och frälsa oss ur våra bojor…

I fattigdomens kojor, levde hoppet från Jesus ord om ”fred hopp och tro”.

 

Bön: Vi ber till dig, nådens och rättvisans Gud, om en förändring i världen så att alla får del av din skapelses rikedomar och vi ber om global rättvisa som bevarar klimatet för kommande generationer. Låt nåden och rätten komma till vår jord. Amen.

vecka 3 2017

 

…”Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn…” 1 Kung 8: 41-43

 

En läser bibeln för att få veta hur människor som levat före oss tänkte om Gud och livets mening. Teologen Paul Tillich talar om denna mening som ”eschaton”, det viktigaste som vi sätter vår lit till, det absolut yttersta. Texten från konungaboken är ca 2500 år gammal men är påfallande modern i sin vision av ett globalt perspektiv och rymmer också en förändringsvision av såväl kultur som natur. I ljuset av moderna biologiska och fysikaliska förändringsperspektiv är det en modern utopi. Både i historiens och naturens djup presenterar sig världen, i biologiska och fysikaliska beskrivningar, formad av två till synes motsatta tendenser: Å ena sidan präglas de nya naturlagarnas världsbild av öppenhet som främjar förändring och föder komplexa nybildningar, å andra sidan avslöjar den en strävan efter lagbunden ordning.

 

I Salomos bön, som är en av den kommande söndagens föreslagna texter, ryms både radikal förändring och ordning. Tillhörighet till det av Gud utvalda folket var för Salomo en grundläggande ordning, men nu talar han om att andra folk som åkallar Gud också ska bli hörda. Perspektiven får en global räckvidd. Om någon främling ber till Gud ska han bli hörd: ”lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han  ber dig om”. Denna text låter ana att motsatta tendenser av öppenhet och bundenhet är förenade, både i historien och i naturen. Oförutsägbar, gränsöverskridande förändring förenas med lagbunden ordning och tradition.

 

Tro på en ”levande Gud” är något annat än en tro på den store urmakaren som en gång drog upp urverket för att sedan dra sig undan och låta evolutionen, som en förutbestämd maskin, sköta resten. Inte heller ”kreationismen” eller ”intelligent design” kan ge svar på det kaotiska liv vi finner i naturens ekosystem. Tanken på en levande Gud ger oss möjlighet att söka tillit hos en Gud som är närvarande i materiens förändringsprocess såväl som i en lagbunden ordning. Nya naturvetenskapliga teorier har, utan att ifrågasätta naturlagarnas giltighet, öppnat vägar för vår förståelse av omvälvande händelser och mångfald. Upptäckter visar på avbrott i tidigare självklara sammanhang. Om den förenklade världsbild som handlar om förutsägbara mekaniska skeenden kan man säga som naturvetaren Woese: ”molekylärbiologin kunde läsa noter i systemet, men den kunde inte höra musiken”. Guds närvaro behöver inte vara något ingripande från en himmelsk plattform utan kan spåras mitt i den komplexa materia som är vår värld.

 

Att läsa Salomos moderna förbön för ”främlingen”, och hans vision av samhörighet mellan alla jordens folk, är som att låta det ”moderna jaget” lämna individualismens ensamma rum och smälta in i en historisk samhörighet med alla. Det är som en evolutionär resa genom tiden från Salomo fram till idag, ett svar på dagens behov av en förening mellan alla folk. Denna resa kan hjälpa oss att förstå att den här världen är helgad åt alla folk.

 

Bön: Gud hjälp oss att göra resan mot en förvandling av det moderna samhällets självtillräckliga individualism och förena oss i en strävan att dela jordens gåvor och klimatförändringarnas bördor. Amen.

vecka 2 2018

 

”Låt mig få se din härlighet!” 2 Mos 33:18-23

 

Moses är mitt uppe i ett uppror. Han är på väg att tillsammans med sitt folk lämna slaveriet i Egypten och  genomföra en vandring mot ett nytt friare land. Han hade antagit uppdraget i tron att det var Gud som givit honom rätten att leda det. Det var inget enkelt uppdrag och som i alla uppror fanns det de som tvekade när påfrestningarna blev för stora. Det var osäkert hur det skulle gå. Därför ber Moses den Gud vars uppdrag han trodde sig fått: ”Om du sätter värde på mig så låt mig veta dina planer…”. Moses vill veta vem Gud är och vädjar: ”Låt mig få se din härlighet!” och Gud svarar: ”…mitt ansikte får ingen se”.

 

Detta är början på mänsklighetens längtan efter tilltro till en Gud. Samma berättelse utgör grunden för både den judiska, den kristna och den islamitiska religionen. I grunden samma berättelse om sökandet efter en Gud, men sedd från olika perspektiv. Vi har mycket att lära av varandra och är skyldiga varandra respekt utan att sträva efter någon form av religionssynkretism. Men kanske kan vi, utan att förminska Kristus, instämma  i Nathan Söderbloms tanke att Gud har flera vägar att möta en sökande människa.

 

Moses önskan att se Gud, liksom svaret att det inte går, är inte bara religionernas ständiga dilemma utan varje sökande människas djupaste erfarenhet. För att kunna nå sann kunskap måste man, snarare än att  plugga definitioner eller söka magiska erfarenheter, förbereda sig för att öppet kunna erfara världen. Det är den gemensamma innebörden i alla traditioner av gränsöverskridande mystik. Det var också vad Jesus gjorde innan han började sin verksamhet. Han gick ut i öknen och fastade i fyrtio dagar för att på alla sätt göra sig mottaglig för en bredare och djupare erfarenhet. Målen med dessa övningar är desamma för Jesus såväl som Ignatius av Loyola, muslimen Suhrawardi och den judiske teologen Abraham Isaac: att öppna sig för Guds helighet. Denna öppning mot ny erfarenhet kallar Suhrawardi för kunskap-genom-närvaro.

 

Att Gud säger till Moses: ”Mitt ansikte kan du inte få se”, är utgångspunkten för både judendomens, kristendomens och islams tro. Därför är mystikens kunskap-genom-närvaro alltid en tro, som sträcker sig utanför tankens räckvidd. Att den kristna tron överskrider vår föreställningsförmåga innebär att alla former av magi leder oss vilse eftersom de är uttryck för en vilja att tämja Gud och skapa en fetisch. Den bottnar i uppfattningen av världen som en statisk artefakt. I denna statiska ordning kan girigheten gripa efter Gud för att få makten över allt och alla. Men kanske är världen som vi känner den en tillfällig konstruktion av vår erfarenhet. Kanske vår konstruktion är för begränsad för att rymma Gud. Om vi istället betraktar världen som ett mycket komplext, öppet och dynamiskt fält av blivande, blir vår begäran att se Gud lika fåfäng som att fånga ljuset i dess flykt genom årmiljonerna. Den som däremot vill vara en del av det ljus som lättar den andres bördor ska i förundran få del av kunskap-genom-närvaro och fyllas av förundran.

 

”Herren svarade: Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig…du skall se mig på ryggen”

 

Bön: Herre fyll vår kunskapshorisont med din närvaro så att vi i tro kan bli Kristi efterföljare och vandra bort från klimatförstörelsens och ojämlikhetens slaveri. Amen.

Vecka 1 2018

 

”…Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken. Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset, ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret.” Jes. 42:1-7

 

Så har vi nu firat julens högtider över hela världen. Med firandet följer också att de bibliska berättelserna tolkats och berättats ur många olika infallsvinklar och med olika kunskaper som grund. Kanske är någon tolkning ”sannare” än alla de andra och kanske någon rymmer den nya verklighet som är Guds rike i morgondagens värld. Jag tror att Guds rike är en del av en förändringsprocess, den del av en process som hela tiden föder nya förutsättningar för den osynlige Gudens vilja.

 

Jesus födelse var, när det skedde, ingen stor händelse som berörde hela världen.  För de flesta var det en okänd verklighet. En handfull människor, några stjärntydare och några herdar, kände till att en märklig födelseakt utspelat sig i Betlehem. I övrigt var världen upptagen av andra händelser som verkade avgörande då men nu är bortglömda: folkförflyttningar, gladiatorspel och kanske en massaker vid Sandby borg på Öland. Det som verkade betydelselöst och vardagligt, som Jesus födelse, kan vara bärare av en bestående förändring. En utstött familj, långt bort från sin hemort och med tillfälligt uppehållstillstånd kan vara bärare av Guds hemlighet.

 

När vi nu ska forma våra bidrag till det nya årets händelser kan vi inte veta vad som i efterhand kommer att betraktas som en ”stor” händelse. Men hur vi förvaltar vårt livs dagar eller vår familjs, vår kyrkas, vår stads eller vår världsdels dagar har betydelse för det sammanhang vi delar med samtiden. Kanske något vi gör kan öppna någons ögon och befria några ur fängelsehålans begränsande mörker. Kanske kan det förlamande mörker som de tragiska händelserna i mellanöstern skapat i den mänskliga, kulturella och religiösa miljön över hela världen brytas? Den ekumeniske patriarken Bartholomaios föreslår en förstärkt interreligiös dialog som en förutsättning för att återställa den fredliga samexistensen i mellanöstern och i andra krisregioner.

 

Politiska extremister sprider sitt hat över världen genom sina terrorhandlingar. Kan vi motverka detta hat? Kanske kan en totalmobilisering av det religiösa samarbetet läka såren i våra själar och skapa en gynnsam atmosfär för att bygga upp en kreativ samexistens mellan religioner och kulturer? Kanske det är möjligt just i Sverige med sin växande muslimska andel av befolkningen? Om dialogen förvägras eller avbryts, träder i dess ställe monolitiska ideologier, totalitära regimer, populistisk demagogi och till sist vapen, förstörelse och död i dess ställe. Vi måste på ett övertygande sätt visa att religion kan skapa ömsesidig respekt, beredskap att förlåta, kärlek till nästan och solidaritet för social sammanhållning och fred. På samma sätt behöver vi bekämpa den fundamentalistiska fanatismen och istället ge utrymme för människor av olika nationaliteter, religioner och övertygelser att leva tillsammans.

 

Kanske har aktiviteter som språkkaféer, solidaritetsgudstjänster, ”händer överallt”, fredagsböner och följeslagarprogram ökat vår beredskap att lyssna på den andre? Kanske kan vi ta till oss patriarken Bartholomaios budskap när han säger: ”Att döda en annan människa är alltid en avskyvärd handling av brodermord. Varje krig är ett inbördeskrig! Och när detta till och med sker i Guds namn, så är det den största hädelsen.”

 

Bön: Hjälp oss Gud att bryta hatets förlamning och våga mötas över religionsgränser. Amen.

vecka 51 och 52 2017

”…Han skall komma som regn över grödan, ett stilla regn som vattnar jorden. Låt rättvisa grönska i alla hans dagar och fred och välgång råda, till ingen måne lyser mer.” P:s 72 :1-7

 

I bibeln uppenbarar sig Gud för sitt folk när de befinner sig i en hopplös situation, utan utväg och utan framtid. Det som skiljer vår samtid från den tid då bibeln skrevs tror jag är att drömmen om en utväg, en framtid saknas i vår tid. Vi har förlorat förmågan att känna igen det gudomligas närvaro i vår vardag. Det finns mycket som påminner oss om att en omedelbar och total förändring är nödvändig också i vår politiska och kulturella situation. Men rädslan för förändring är större än viljan att bryta upp från det som binder oss.

 

Vi har blivit förblindade av lyxkonsumtion och klasskillnader så att vi inte ser att det pågår förberedelser för ett världskrig. Vi orkar inte heller inse att de allt effektivare förstörelsemaskinerna kommer att förinta mänskligheten om de används. Vi ser inte att vi nu, mer än någonsin, är i behov av en Gud som gör rättvisa och fred möjlig.

 

Det är just detta som julen handlar om: Mitt i det förvirrande kaos som människorna skapat döljer sig en gudomlig närvaro, ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, en fridsfurste. Det är bara det att vi inte söker en förändringens konung utan en extremt konservativ härskare. Vi röstar inte för rättvisa utan vill behålla en ordning som kuvar de upproriskas krav på rättvisa och som låter oss behålla vår självförstörande teknologi. Ytterst sätter vi  vårt hopp till ackumulerande processer som ska fylla på våra lador med ännu fler hårda paket.

 

Det är därför vi inte känner igen Guds röst när han talar om förändring. Det gjorde inte Moses heller. När Guds folk var slavar i Egypten och Gud kallar Moses till en omöjlig uppgift: att gå till Farao och meddela att folket skall lämna landet, då frågar Moses: Vem är du? Vi ställer samma fråga, vem har rätt att kräva rättvisa? Moses får ett svar som är lika överraskande för honom som för oss: ”Jag är den jag är”, vilket egentligen skall översättas ”Jag skall bli den jag skall bli”. Om vi benämner Gud ”jag skall bli den jag skall bli” så förvandlar vi vår traditionella statiska gudsrepresentation av en ”oföränderlig” gud till en dynamisk verklighet. Gud blir någon som står i relation till och reagerar på den pågående och föränderliga skapelsen och som kommunicerar med oss.

 

Om vi nu låter våra blickar sträcka sig till det globala perspektiv som julnattens stjärnljus representerar, så kanske vi anar vad det är som tagits från oss. När Gud uppenbarar sig är hen inte beroende av våra begränsade fantasier om andlighet. Den Gud som låter sig förenas med materien genom ett nyfött barn lyfter våra blickar till en långt mer gränsöverskridande kärlek än vad vår tro omfattar. Den kärleken finns i åtskilliga sociala rörelser, av både sekulär och religiös natur, som pekar fram mot en förvandlad värld. De kan ses som tecken på en utbredd tidvattenvåg av samhörighet mellan det mänskliga livet och hela naturen, ja med hela kosmos.

 

I julnatten kan vi låta det som tagits från oss återvända så att vi kan se tecknen på närvaron av förändringens Gud och ”blir bestörta, och när vi blir bestörta, blir vi förundrade” och när vi blir förundrade kan vi sjunga: ”O vilken ära: Gud är oss nära, Herren ibland oss bor. Han till de ringa himlen vill bringa. Säll den honom tror.” Amen.

vecka 50 2017

 

”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud…” Matt. 11:2-11

 

Johannes hade kastats i fängelse. Plågad och trött undrade han vem Jesus var – kanske var han den som skulle komma, befriaren? Johannes hade trotsat maktens herrar för att visa på en mäktigare kraft – ett inifrån kommande hopp om rättvisa. Han väntade på det ögonblick när världen skulle ändras,  en bristning djupt inne i de väldiga maktblocken, en inbrytning av Guds rike.

 

Förtryckta folkgrupper har alltid hoppats på förändring. Ur djupet av deras lidande har profeter vuxit upp och vidmakthållit hoppet. En dag ska något få de förtrycktas inre värld att växa, en dag ska de få leva i frihet. Och en dag ska de ropa ut sin sanning. I hoppet om förändring ligger kraften att trotsa makten.

 

#me.too är ett sådant rop på förändring. Mitt i vårt välfärdssamhälle har ett förtryck länge pågått. Nu höjer de förtryckta sina röster som profetrop från korridorer och scengolv. Det är inget nytt rop, vi har hört det förut men inte velat förstå. Edith Södergran beskrev detta så tydligt att det klingar som ett ackord även genom vår samtid: ”Du sökte en kvinna / du fann en själ / du är besviken”. Hon uttryckte en kvinnas smärta över att inte upplevas som individ och person utan som könsrepresentant. Smärtan och den komplicerade förnedringen i att leva i ständig dubbelhet, i ett ständigt både ja och nej: Att duga som kärleksobjekt men inte som kvinna att utvecklas tillsammans med. Anna Achmatova är en annan röst på samma tema, hon skriver:

 

”Han var svartsjuk, rastlös och ömsint

  höll mig kär som Guds klara sol.

  För att aldrig få höra om det som varit

  Slog han min vita fågel ihjäl.

 

  Jag har lovat att inte gråta

  Men mitt hjärta har hårdnat till sten

  Och jag väntar mig ständigt att åter

  Höra fågelns ljuvliga sång.”

 

I hennes strofer, som för oss bakom fasaderna i den stora sovjetiska terrornatten, hör man ett pulserande, skälvande kardiogram över hennes verkliga liv och längtan. Hennes poesi är tecken från en själ som vägrade dö, och som ett sådant tecken fortlevde hennes drömmar bakom vardagsförtryck och publiceringsförbud. Det är där i den uthålliga troheten mot en människas inre själ, eller i det trotsiga motståndet mot förtryck och orättvisor, som man kan ana Gud. Vi frågar ofta vad Gud är, men det är ingen som vet för ingen har någonsin sett Gud. Det är genom att tyda tecknen på hans närvaro som vi kan lära känna honom.

 

För Johannes manifesterade sig Gud i det han fick höra om kroppars helande och befrielse från förtryck. Detta var tecknen som visade att Jesus var Messias. Gud är kärlek och när vi ser tecken på kärlekens helande närvaro i världen ser vi Gud: …att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud…” När vi upptäcker kärlekens möjlighet att upplösa hatets makt och när vi bereder plats för kärlekens handlingar i tiden, då har vi upptäckt att Guds rike är nära. Som Anna Achmatova skriver sedan hon rest sig och närmar sig en ny framtid ”en hårdhänt epok / har vänt mitt liv som en flod. Mitt liv / förbyttes. Det flöt i sin nya fåra / förbi den gamla, och dess stränder är okända för mig.”

 

Bön: Gud, hjälp oss att tyda tecknen på din närvaro och hämta tröst och hopp ur dem. Amen

1 2 3 6