vecka 46 2018

 

 

 

 

 

”…Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem av dem var kloka… De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor…”Matt 25:1-13

 

 

 

 

 

”Vi är de fåvitska jungfrurna,

fast vi polerar våra lampor hela dagen

och håller oss beredda om natten,

för våra önskningar är

brinnande inom oss

och vi förtärs av drömmarnas eld….

 

Men fastän vi vet,

att vi är de fåvitska jungfrurna,

vad vi än gör,

så håller vi oss beredda,

och ännu i det sista ögonblicket

skall vi bära våra lampor

brinnande i våra händer.

Ännu i det sista ögonblicket

skall de lysa genom mörkret.

                                                              Ebba Lindqvist

 

Jag tror att Jesus berättar denna liknelse för att påminna oss om att grunden för mänskligt liv är förknippad med omsorgen om fattiga, utslagna och förkastade. Det är i behandlingen av dem som Guds barmhärtighet kan växa till ett himmelrike som enar och helar den mänskliga gemenskapen.

 

Det är ingen tillfällighet att denna berättelse i traditionen har kallats ”De fåvitska jungfrurna”, med betydelsen oförståndiga och tanklösa. Den självgoda patriarkala strukturen i vårt samhälle har påverkat vår läsning av liknelsen. Vi tänker kanske därför att den handlar om några unga kvinnors oförståndiga och tanklösa karaktärsdrag istället för om de fattiga. Ebba Lindqvist har i sin dikt beskrivit hur jungfrurna upplever den manliga blickens nedlåtenhet: ”Vi är de fåvitska jungfrurna, fast vi  polerar våra lampor hela dagen …” Men Jesus liknelse handlar lika mycket om fem kloka unga kvinnor som ”ännu i det sista ögonblicket…”skall lysa med sin omsorg genom mörkret av kvinnoförtryck och orättvisa.

 

I den gammaltestamentliga texten för denna söndag, från profeten Sefanja, talas om ”Herren den rättfärdige…” som ska vittna mot de styresmän som betett sig ”som rytande lejon…” ”i förtryckets stad”.Då var det ”styresmän” som skapade förtrycket och i vår globaliserade värld är det också en handfull män i jordens rikaste länder som tvingar in världens länder under kapitalets intressen. De fåvitska männens girighet får dem att glömma både omsorgen om de fattiga och klimatet.

 

Frågor som klimatförändring, skuldsättning, kärnvapenspridning, krig, fred och handelsbalans mellan länderna styrs av de ekonomiska intressenas diktatur. De institutioner som grundats för att rädda kommande generationer från förtryck och krigets gissel har misslyckats. Sedan andra världskrigets slut har cirka 30 miljoner människor mist livet i väpnade konflikter. De flesta civila och de dödades av rika makters vapen i fattiga länder.

 

Om vi låter liknelsens fem kloka kvinnor förbereda oss för himmelrikets ordning i vår globaliserade värld, får vi förbereda oss på en revolutionär förändring. Ska en sådan förändring komma till stånd krävs det massmobilisering av den politiska viljan, där omsorgen om den andre får styra förändringen. Vi såg det när viljan att avveckla kolonialismen i världen samlade människor till manifestationer 1968. Vi såg det också när viljan till omsorg blommade upp inför de många flyktingarnas behov 2015 och vi såg det den gångna veckan när sökandet efter den tolvårige Dante engagerade tusentals människor. Jesu liknelse handlar om hur de kloka kvinnornas omsorg om den andre kan sprida ljus, hur vi kan låta Guds rättvisa styra våra val för att göra bröllopsfesten möjlig och låta våra lampor lysa genom mörkret.

 

Bön: Gud hjälp oss att bryta upp ur likgiltighetens mörker och låt din kärleks ljus lösa våra bindningar till gårdagens orättvisor och skapa en ny och hållbar värld. Amen

vecka 45 2018

 

 

 

”…Om ni vet att han är rättfärdig inser ni också att var och en som lever rättfärdigt är född av honom…” 1 Joh 2:28-3:3

 

I ditt inre, där du dagligen fattar dina beslut och tolkar den verklighet du har omkring dig, finns en slags gudomlig algoritm som skiljer på gott och ont, rätt och orätt, rättfärdigt och orättfärdigt. Med reservation för att begreppet ”rättfärdigt” har en ännu djupare innebörd kan man kanske säga att du som människa har en algoritm i din innersta personlighet där du kan känna igen vad som är rättfärdigt. Denna lite tekniska beskrivning skulle kunna vara en beskrivning av Guds röst i människan. Den kristna tron beskriver Gud som kärlek. Genom den kärlek som vilar i människan som en möjlighet är människan Guds avbild. ”Om ni vet att Gud är rättfärdig” kan ni känna igen vad som är Guds vilja och därmed vad som är kärleksfullt och livskraftigt.

 

Detta är församlingens och kyrkans viktigaste uppdrag. När vi samlas till gudstjänst är det för att vi tillsammans vill tolka vår samtid och lyssna efter Guds röst i bruset av budskap och livsstilar. När vi lyssnar till varandra, i ljuset av de bibliska berättelserna, förstärks och fördjupas vår gemensamma erfarenhet. Den blir mer levande och verklig och i denna gemenskap är inga berättelser eller mänskliga öden uteslutna. I ljuset av den tro som de bibliska berättelserna bär fram, som en angiven tonart, helgas alla livshändelser som var och en bärs fram inför Gud.

 

Hur fattigt och torftigt skulle inte livet vara utan denna dimension av helighet och hur utlämnade skulle vi inte vara åt tillfälligheternas spel? Utlämnade också till dem som tagit till livsuppgift att uppträda som gamla tiders svavelpredikanter för att få oss att känna synden, skammen och smutsen man inte kan tvätta av sig.Mot dessa attacker som angriper vår självkänsla står möjligheten till en inre styrka som gör oss delaktiga av Guds närvaro. Något vi inte kan se med vårt yttre öga, men som genom tro är den yttersta verkligheten: vårt liv som genom Kristus öppnats för Guds kärlek. Det är när vi inrättar våra liv här i världen efter den verkligheten, när materien är genomlyst av tro, som vi i den mänskliga gemenskapen kan spegla den kärlek som ”tror allt, förmår allt, uthärdar allt”. Inte som att följa någon av vår tids självhjälpsböcker till framgång utan som en gåva, en gudomlig nåd, som möter oss med sin glädje där inifrån det fördolda.

 

”Var och en som lever rättfärdigt är född av honom”, vi är inte kristna för att vi lever ett annat liv än andra människor, vi är kristna för att vi delar trons möjlighet med var och en. När tacksamheten över engagemanget i världen blir lika lätt och självklar som varje handling driven av kärlek, då är våra liv en gudstjänst som förenar oss med mänskligheten. Då blir också vår tid, med ”Antropocen” och växande förmögenhetsklyftor, trots allt en hoppets tid som varslar om förändring. En tid när alla vi som våndas över den hotfulla utvecklingen i vår samtid ska föras samman till en mänsklighet. En tid när trons horisont inte enbart handlar om individens frälsning utan hela skapelsens förvandling. En enda kropp som lyssnar till den kärlek som skapar nya himlar och en ny jord.

 

Temat för denna söndag är enligt kyrkoåret: ”Den yttersta tiden” och i första Johannesbrevet kan man känna hur textförfattaren verkligen levde i föreställningen att den var nära. Det har han gemensamt med oss, när vi i vår tid ett par tusen år senare, också talar om mänsklighetens utplånande i och med klimatförändringarna.

Men den kristna tron handlar inte om en räddningsaktion för några få som ska räddas bort från den fallna och skenande världen. Denna svartvita förståelse av världen anser jag är sekteristisk och inte kristen. I en sekt är det de utvalda som blir räddade men i den kristna tron firar vi hela skapelsens återlösning, alltings återupprättelse. Visionen av Guds rike där ”Gud blir allt i alla” gör att kristendomen aldrig kan förvandlas till sekt. I Guds rike möts förflutenhet och framtid, himmel och jord, synligt och osynligt, skapelse och skapare.

 

BÖN: Tack Gud för hoppets evangelium och för den skapande kraft som hjälper oss att möta framtiden med förtröstan. Amen.

vecka 44 2018

 

 

 

 

”…Saliga de om sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. … Saliga de renhjärtade, de skall se Gud… Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen…” Matt 5:1-12 

 

”Svarta präster står upp titt och tätt, lär dej skilja på synd och på rätt, men begär du ett torrt stycke bröd, sjunger kören i trossäker glöd: 

Du får mat kamrat

uti himlens härliga stat! Svält förnöjd! O vad fröjd!

Du får kalvstek i himmelens höjd.”

 

Jesus ord och Joe Hills sångtext är skenbart i konflikt med varandra, men lyssnar man noga är konflikten inte dem emellan utan mellan den etablerade religiösa eliten och underklassen – mellan de rika och de fattiga. Båda gör den fattiges sak till sin och talar om hoppet om förändring. När Jesus beskriver vilka som är lyckliga så är det som att höra kritiken från profeterna mot det etablerade etablissemanget, fast nu om egenskaper som dessa saknade. Men ni som är fattiga i anden, sörjande, ödmjuka, renhjärtade och hungrar efter rättfärdighet – ni är världens ljus, ni är de saliga, ni skall bli upprättade.

 

Detta var profeternas perspektiv, profeter som gisslade kungarna och det religiösa etablissemanget för att de saknade just det som Jesus lovordar och som många, trots sin fattigdom, kunde prisas för. Profeterna fördömde överklassen för att de ”förtröstar på idel tomhet, talar  falskhet och saknar rättfärdighet”. Jesaja kallade dem ”dårar – för att de låter den hungrige svälta och nekar den törstige en dryck vatten”. I motsats till dessa väletablerade lyfter Jesus fram de fattiga, som drabbas av förtryck, och säger att himmelriket tillhör just dessa. Samma upprättelse och uppviglande hopp beskriver Joe Hill när han solidariserar sig med de fattiga och uppmanar sina strejkande kamrater att organisera sig:  ”… men din framtid är ljuvlig och ljus.Alla arbetets folk, kom till oss, i vårt land att för friheten slåss! När vi segrat, förtryckarnas gäng får i ödmjukhet dra sin refräng: Du får mat, o kamrat… ”

 

Konflikten, som den målas upp av både Jesus och Joe Hill, kan kännas igen också i vår tid: Förmögenhetsklyftorna växer lavinartat och de rika gör allt för att tysta kritiken. Både Jesus och Joe Hill blev avrättade efter en rättegång med falska anklagelser. Det är även idag vanligt att människor slutar som martyrer när de med sina ord kritiserat korruption och förtryckande maktutövning.

 

Det finns ett annat gemensamt drag i dessa båda texter och det är rörelsen – förändringsperspektivet. Dessa texter refererar inte till en konstant representation mellan språket och verkligheten utan refererar till en verklighet som vi inte omedelbart kan se med vårt yttre öga – en möjligheternas frihet i det som är våra liv. Det är när denna erfarenhet upplyser vår tro som vi kan erfara den kärlek som ”tror allt, förmår allt, uthärdar allt”.

 

Den salighet som kommer ur ett sådant liv är inte beroende av status eller rikedom utan växer ur den gemenskap som är kärlekens källa. Det är en rörelse, närvarande i materien som omtalas i bibeln som ”nya himlar och en ny jord”.En himmel som inte är en plats någonstans utanför vår verklighet utan en erfarenhet mitt i våra liv. Vaclav Havel, tidigare president i Tjeckien, skrev till sin hustru när han satt i fängelse för sin regimkritik: ”äkta tro är något betydligt djupare och hemlighetsfullare än alla optimistiska eller pessimistiska känslor och är avgjort inte beroende av hur verkligheten för ögonblicket ter sig.” Saliga är vi när denna tro bär oss även om perspektiven ser hotfulla ut. När vi möts av en hotfull värld säger Jesus till oss ”när allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig”.

 

Bön: Tack Gud för att du hör den fattiges bön och lyssnar till dem som förföljs för rättfärdighetens skull. Amen.

vecka 43 2018

 

”… Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus…” Matt 23:37-39 – 24:1-2

 

Jesus rasar över dubbelmoralen i sin samtid: ”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem”. Raseriet är riktat mot skriftlärda och fariséer som försummar det viktigaste: ”rättvisa, barmhärtighet, trohet”… ”medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet”. Jesus refererar sedan till profeterna som Gud enligt traditionen sänt för att kritisera orättvisor och bristande jämlikhet i samhället. Men istället för att skapa rättvisa och jämlikhet dödar och stenar makthavarna de kritiska budbärarna. Budskapet är tydligt: om ni inte lyssnar till profeterna kommer ingen annan hjälp heller.

 

De bibliska berättelsernas perspektiv är kosmologiskt och  sammanfattar mänsklighetens verklighet. Ramberättelsen i denna ”världshistoria” handlar om hur Gud genom historien vill skapa en gemenskap mellan människor präglad av ”barmhärtighet, omsorg och rättvisa”. I den gammaltestamentliga berättelsen gestaltas en närvarande Gud genom ett särskilt folks historia och enligt denna berättelse finns det i skapelsen en yttersta mening som bär spåren av en barmhärtig Gud. I Nya Testamentet vidgas berättelsen till att handla om Guds kärlek till alla folk i hela världen. Guds kärlek visas genom att Gud själv blir människa i Jesus Kristus. Men istället för att bejaka tron på en barmhärtig Gud dödar de honom.

 

Jesus kan, lika lite som profeterna, korrigera orättvisorna genom att utöva makt men kan likt dessa varna för den utveckling som skapar lidande och bryter sönder den mänskliga gemenskapen. ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna men ni vill inte.” Gud är barmhärtig och varnar för en samhällsordning som exkluderar människor till utanförskap och fattigdom. Om människan i denna berättelse inte vill lyssna kan Gud inget göra:“Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.”

 

De sista orden av Jesus kunde vara inledningsorden i en aktuell berättelse om människans kosmologiska historia. Denna berättelse tar sin utgångpunkt i den geologiska tidsskalan som delar in jordens historia i epoker. Stratigraferna, geologer som specialiserar sig på berg- och jordlagren som utgör jordskorpan, överväger nu formellt att lägga till en ny epok i skalan:antropocen. Forskarna har konstaterat att vi nu lämnat den tidigare epoken, holocen, genom den snabbt ökande koldioxidhalten i atmosfären med dominoeffekter över hela jordsystemet. Jordsystemet har genomgått en oåterkallelig förändring.

 

I de bibliska berättelserna om mänsklighetens historia sammanföll människans och jordens historia, som de skildras i Bibelns Första Mosebok. Det var länge en sanning ända tills geologerna upptäckte att jorden är avsevärt äldre än människorna. Antropocen innebär att människan och planeten på nytt får en sammanfogad historia. Nu är bådas framtid  beroende av mänsklighetens handlingar eftersom livet blivit allt mer sårbart för ”naturhändelser” orsakade av mänskligheten. Liksom den bibliska berättelsen innehöll ett löfte om frihet, som var förbundet med profeternas maning om anpassning till Guds vilja, så är den nya berättelsen förbunden med klimatforskarnas maning om anpassning till antropocen. För första gången i planetens historia är det inte enbart naturlagar som spelar roll utan också den mänskliga viljan till anpassning. Nu är fortsatt liv på planeten beroende av en enad mänsklighets vilja. ”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.”

 

Profeterna har talat och nu återstår att lyssna till ”jordens skrik”, för att låna påve Franciskus bild, och sluta hoppas på en lösning utifrån. Nu är tid för mänskligheten, som vi alla utgör en del av, att retirera och praktisera ödmjukhet i förhållande till skaparens profetiska tilltal.  Vi befinner oss som människor på tröskeln mellan två geologiskas epoker – den ena alstrad av naturen för att ge henne möjlighet att blomstra och den andra, präglad av människan själv, som hotar att utplåna civilisationen. Om vi fortsätter leva som hittills väljer vi förnekelsens och den medvetna ansvarslöshetens väg. Vi måste ödmjukt inse att vi inte kan kan underkuva jorden med vare sig teknologisk eller ekonomisk makt utan istället söka en ny ordning i harmoni med varandra och den värld Gud skapat där”rättvisa, barmhärtighet och trohet”råder.

 

BÖN: Gud, tillkomme ditt rike! Amen.

vecka 42 2018

 

…Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud…”Matt 22:15-22

 

Jesus levde i ett ockuperat land med Romarriket som ett ”världsherravälde” som de upprätthöll med vapenmakt. Pax Romana innebar fred inom ett vidsträckt område som upprätthölls genom romarnas ekonomiska och politiska hegemoni. Symbolen för denna makt var den valuta som hade kejsarens bild präglat på varje mynt som påminnelse om hans överlägsna militära makt. Jesus utmanades av sina fiender att hamna i konflikt med denna totalitära maktapparat när de frågade om det var rätt att betala skatt till kejsaren. Han undvek konflikten genom att visa att kejsarens makt var begränsad till ekonomi. Vid sidan av den fanns en verklighet som kunde beskrivas som Guds tillhörighet

 

Analogt med Pax Romana, en fred som upprätthölls genom överlägsen militär makt, beskrivs ofta vår tid som ett liv under Pax Americana. Symbolen för vår tids maktutövning är dollarn som världsvaluta och den ekonomiska och militära hegemoni som utövas av USA. Envåldshärskare som Saddam Hussein och Muammar al Gaddafi har eliminerats av denna militära övermakt. Troligen genomförde USA detta inte enbart för att dessa härskare var lokala despoter utan även för att de utmanade dollarns hegemoni. I likhet med det Romerska rikets herravälde utkämpas strider i gränsområdena för Pax Americana, för närvarande  i form av handelskrig och ekonomiska sanktioner.

 

Var går gränsen mellan vad ”kejsaren tillhör” och det som kan kallas Guds tillhörighet? Jesus utmanade inte kejsaren inom hans egna maktdomäner utan fördjupade frågeställningen genom att påpeka att tillfälliga politiska spel inte är den enda ”makten” i världen. Han visade att makten hos en fattig änka och en korsfäst människa är större än Pax Romana. I vår tid kanske årets nobelpris i ekonomi kan illustrera var gränsdragningen mellan Guds tillhörighet och Pax Americana går. William D. Nordhaus fick nobelpriset för sin upptäckt att ekonomi handlar om att hantera begränsade resurser. Han konstaterar att naturen och våra samlade kunskaper sätter ramarna för ekonomisk tillväxt. Men istället för att visa på begränsningarna med hänsyn till klimatförändringarna, konstruerar han modeller för hur vi trots allt ska kunna uppnå denna tillväxt. Klimatet får vänta medan tillväxten i ekonomin säkras. Tillväxten i ekonomin är viktigare än mänsklighetens överlevnad.

 

”Tillväxt” har blivit lika viktig påminnelse om vem som har makten i vår tid  som den kejserliga bilden på mynten under Jesu tid. Men tänk om det i ljuset av en fattig änkas och en korsfäst människas verklighet är just här gränsen går? När skapelsen ropar ut sitt profetiska budskap om hotet mot naturen kanske det är gränsen mellan Guds och kejsarens tillhörighet det handlar om. Är det tillväxt eller fördelning vi behöver lära oss? Jag tror att en fattig änkas skärv är mer förtjänt av Nobelpriset i ekonomi än våra förhärskande idéer om fortsatt ekonomisk kapitalackumulation. Jag tror att den som uppmanar sina lärjungar att lägga ned svärdet vet mer om överlevnad än den som rustar med massförstörelsevapen. Där rättvis fördelning och naturens geologiska system är viktigast behövs inga klimatförstörande rustningar.

 

BÖN: Herre lär oss att veta var gränsen går mellan maktens illusioner och din kärleks förändrande kraft. Amen.

vecka 41 2018

 

…Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud öra?…” Luk 17:11-19

 

Texten handlar om tio spetälska som blev botade och av dem var det bara en som visade tacksamhet. Min upplevelse är att tacksamhet är en bristvara också i dag. Sverige är ett av världens rikaste länder med sjukvård och utbildning i världsklass och en välfärd som är en förebild för många andra länder. Ändå är det missnöjespartier som har störst framgång. Bland de rika svenskar, som av skattetekniska skäl flyttar till solkusten, blir psykiska problem på grund av ensamhet och frustration allt vanligare. Att rikedom inte ger en fribiljett till lycka är välkänt. Har vi tappat bort något väsentligt när vi format en verklighetsuppfattning med övertro på det kalkylerbara och rationella i tillvaron?

 

För Jesus handlade nog inte detta om att han moraliserade över bristen på tacksamhet utan det var snarare en omsorg om de där nio som inte fann anledning att relatera sig till en barmhärtig Gud. De som saknade den tillit som föder tacksamhet. Kanske det är denna avsaknad som är en av bakgrundsfaktorerna i vår tids utbredda missnöje. Handlar det om så centrala frågor som ”livets mening” och erfarenheten av att leva i en meningsfylld värld snarare än i ett dött och mekaniskt universum? Är det vårt sätt att använda begreppet ”Gud” som begränsat erfarenheten av den okända verklighet som skapar världen? Har vår oförmåga att leva med en dold Gud skapat associationer till ”en gubbe bland molnen”, något övertydligt som vi kan bejaka eller förkasta?

 

I brist på en relation till det vi inte kan förvandla till mätbar kunskap, till horisonter av icke-vetande, söker vi en förhöjd livskänsla i olika slags surrogatreligioner. En dröm om att själva kunna administrera en personlig framgångssaga som kan ge oss känslan av att livet är meningsfullt. Eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, där framgång mäts i ekonomisk vinst, är det inte förvånande att det är i relation till dyra ting som vi söker livets mening. Karl Marx kallade det för ”varufetischism”, det som handlar om hur vi skapar relation mellan varandra genom varor. Tingen blir så laddade att de överskrider den rena sinnesuppfattningen av dem och blir bärare av individens självkänsla.

 

Har vi begränsat vår verklighet till det mätbara och tappat möjligheten att relatera det egna jaget till något utanför jaget, något som sträcker sig bortom de egna kunskapshorisonterna? Är vårt behov av mera kontroll och säkerhet så stort att vi har svårt att erkänna vårt vetandes begränsning? Jag tror att vi, för att förstå världens mångfald, behöver acceptera vårt icke-vetande och förhålla oss ödmjukt till detta. Ett förhållningssätt som också bär med sig en ödmjukhet och respekt för andra traditioner och uppfattningar än den egna. I religionerna ger man tilliten till det okända ett namn som ”Gud”, ”Jahve” eller ”Allahu akbar” (Gud är större). Gudsbegreppen försöker uttrycka det som överskrider människans förstånd och ger henne samtidigt en mening och en riktning i livets rörelse – en anledning att känna tillit och tacksamhet. Denna tacksamhet mot livet förutsätter en verklighet utanför det ena jagets räckvidd, en vilja bortom horisonten för vårt vetande, där en skapande rörelse skänker oss liv.

 

BÖN: Tack Gud för den skapelse som förser oss med liv och kärlek. Amen.

vecka 40 2018

 

 

 

 

”…Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra…”Mark 12:41-44

 

Men fattigdomen bär man

som en skamlig sjukdom

den visar man inte fram

Som om brist på pengar

var en moralisk brist, ett självförvållat lyte…” Lars Forsell

 

Vi ser på varandra utifrån olika perspektiv. Nya ord försöker ge oss överklassens perspektiv på dem som är fattiga. Nyord som ”utanförskap”, ”komma i arbete” ”bidragsberoende” och ”flyktingström” beskriver verkligheten ovanifrån och inifrån den varma välsituerade samhällsgemenskapen. Ord som antyder att de kan skylla sig själva, de som gjort sina områden till utanförskapsområden och som inte vill arbeta utan hellre leva på bidrag. Dessa människors livsöden stör den goda ordningen – det är ditt eget fel att du står utanför, res på dig och kom i arbete…

 

De som skapat nyorden tror att de på så sätt kan skydda oss mot fattigdomen, övertyga oss om att vi aldrig kommer att dela de fattigas öde och att de får skylla sig själva. Men Jesus använder ett annat perspektiv när han betraktar livet i Jerusalems tempel. Han låter sig inte bedåras av maktens språk i det väldiga tempelbygget  och innanför dess imponerande stenmurar. ”Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. De äter änkorna ur husen…” Jesus jämförde människor som hade olika status och valde då alltid den fattiges perspektiv. Den rike gav av sitt överflöd men för änkan var det en stor uppoffring och Jesus förtydligar detta genom att uppvärdera hennes handling.

 

Men fattigdomen bär man som en skamlig sjukdom”: uteliggarliv, stadsmissionens soppa, kalla fötter, nariga händer, kassar med filtar och tomburkar.Dessa människor möter bortvända blickar och blir osynliggjorda i kaos och ensamhet. Sannerligen säger jag er de arbetar hårdare än alla de andra i medel- och överklass: de använder hela dygnet för att överleva. Fattigdomen som vi ville avskaffa har kommit tillbaka när välfärden krymper och främlingshat spirar i arbetslöshetens skugga – förbittrade människor lockas in i besvikelsens och hatets snaror.

 

Jesus har ett medkännande alternativ till maktens iskalla språk. Ett perspektiv som vi kan lära oss förstå med hjälp av dem som levt i den yttersta fattigdom och förnedring. Jag tänker på den ström av gripande litterära berättelser från förintelsen, med outhärdliga bilder av utmärglade kroppar som skildrar judarnas lidande under nazismen. ”Tänk logiskt” uppmanar juderådets ordförande, Mordechai Chaim Rumkowski, i Łódź sitt folk 4 september 1942, när han försöker övertala sina judiska medfångar att frivilligt lämna ifrån sig alla barn under tio år till bödlarna. Mordechai gör detta, inte utifrån sina egna värderingar, utan som en följa av att nazisterna tvingar honom till denna omänskliga handling. Det skorrar i nazisternas krav av brist på empati på samma sätt som när nationalisterna i dag säger att vi måste skynda på ”återvandringen” av afghanska pojkar till krigets Agfghanistan. Tänk på dig själv och förse dig: Det privata går före och det gemensamma får vänta.

 

I kontrast mot detta perspektiv lyfter Jesus fram en fattig änka ur historiens anonymitet – hon som lade allt hon ägde i den gemensamma tempelkistan. Och Gud såg att det var gott. I den fattiga änkans utsträckta hand framträder Guds kärlek. Hennes handling är ett tecken på en i människan djupt liggande verklighet som viken lära oss känna igen, en förklädd Gud.

 

Bön: Gud låt din kärlek förena oss alla till en djup samhörighet av mänskligt liv. Amen.

 

vecka 39 2018

 

 

”… Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen…”Upp 12:7-12

 

Varför ägnar vi oss åt att läsa sådana här svårtolkade 2000-åriga mytiska berättelser i dagens kyrkor. Även om vi firat Den heliga Mikaels dag sedan 400-talet så borde det nu finnas många goda skäl att flytta bort detta ur kyrkoårets texter.

 

Finns det inte större anledning att påminna om någon av vår tids bevisligen verkliga men bortglömda helgon eller hjältar? Verkliga personer som kan vara ledstjärnor och inspirera oss till modiga handlingar. Varför inte påminna om de osynliggjorda demokratimartyrernas historia? Jag tänker till exempel den västsahariska demokratiaktivisten Elkouria ”Rahab” Amidane, som är lika gammal som min egen yngsta dotter. Hon deltog i studentprotester mot Marockos olagliga ockupation, fängslades och misshandlades, men fortsätter att väcka opinion för vad som sker i landet. Medan hon tog emot Norska studenters fredspris 2009 misshandlades hennes mor av polisen i Marocko. En av många demokratikämpar i vår värld som fortfarande är dominerad av kolonialismen.

 

Att ifrågasätta Uppenbarelsebokens texter är inte särskilt radikalt. Redan under 300-talets kanoniseringsprocess var de flesta biskopar kritiska mot att denna text skulle vara med. Den ansågs vara för mångtydig och hade dessutom ett omtvistat ursprung. Också Martin Luther tyckte att boken i allt väsentligt var obegriplig och i de Östortodoxa kyrkorna läser man inte dessa texter i gudstjänsten.

 

Nu utgör de dock en del av vår litterära fantasivärld som hotat, lockat och stimulerat människor i den kristna världen under lång tid. Kanske fungerar den för många äldre på samma sätt som ”Star Wars” gör för många unga: Tidlösa symboler och bilder om det godas seger över ondskan. För dem som tror att upphovsmannen var Johannes, som satt fängslad på fångön Patmos för sin tros skull, kan denna berättelse vara en allegori om Romarrikets förföljelse av de kristna och dess slutliga fall. En fånges hopp om det godas slutliga seger och Gud som historiens Gud.

 

Guds närvaro i historiens skede är intimt sammanvävd med profeternas föreställningsvärld. I Gamla testamentets profetböcker finner vi de äldsta formuleringarna om en Gud som är hela mänsklighetens Gud. Det innefattar då också tron på att människan som Guds skapelse är kallad att förverkliga den högre rättvisa som är historiens yttersta mening.

 

För oss som har 1900-talets politiska händelser på näthinnan är det dock ofrånkomligt att varna för absoluta messianska anspråk och totalitära tankefigurer. I den bibliska världen fanns inga demokratiska reformvägar, därför blev profeternas kritik av härskarna den enda vägen att gestalta den gudomliga rättvisan. Guds rättvisa är aldrig ett färdigformulerat ideal eller en juridisk/politisk struktur. I en värld i ständig förändring kan aldrig gudomlig rättvisa luta sig mot en fastslagen norm eller regel. Rättvisa kräver alltid unika beslut i unika situationer. I en värld utan Gud är ”rättvisa” bortom ”rätten” godtycklig, men i en värld där Gud verkar i historien är ”rättvisa” en gudomlig närvaro som går utöver rätten. Så är kyrkans uppgift inte att hålla änglamyter vid liv men att söka Guds barmhärtiga vilja i världen och låta den bli vårt livs mening.

BÖN: Giv oss mod att lyssna när du kallar oss att söka din rättvisa. Amen! 

vecka 38 2018

 

”…Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta vara…” Matt 6:19-24

 

Om det hade funnits en valsedel med beteckningen ”Guds rike” i den valrörelse som just passerat tror jag inte att Jesus, ens om han stått som första namn, fått många kryss. Han fördömde vårt intresse för skatteparadis eftersom vårt hjärta lätt hamnar där och var kritisk mot den livshållning som ökar klyftan mellan rika och fattiga. Han uppmanar oss att i stället ”söka Guds rike och hans rättfärdighet först, så ska ni få allt det andra också”. Denna rättvisa är långt från de provinsiella och individualistiska illusioner som utlovas av en del politiska företrädare.

 

Gud kan inte inordnas i den nationalistiska trend med falska verklighetsbeskrivningar och exkluderande program som nu sprider sig över planeten. Men Guds rike är inget alternativt maktparti. Det är inte heller ett reservat dit vi kan fly undan världens komplexitet. Guds rike är snarare att betrakta som en möjlighet att staka ut en ny riktning för mänsklig frigörelse mot global rättvisa. Inte en statisk ordning men en dynamisk rörelse.

 

Guds rike har inga nationalitets- eller klassgränser. Men det rymmer ett perspektiv där nya strategier kan inordnas i de planetära begränsningar som avslöjats för oss. Vi står inför en avkolonisering – vi kan inte längre fortsätta med nykoloniala ekonomiska system för att bevara en destruktiv maktbalans. En ny geologisk epok kräver radikala förändringar – en utmaning utan färdiga lösningar som kräver nyskapande mod.

 

Människans direkta och indirekta påverkan på planeten jorden har blivit så omfattande att skadorna på jordens livsuppehållande system hotar vår överlevnad. Den globala uppvärmningen, som sommarens väder var en liten påminnelse om, är ett tecken på behovet av förändring. Andra tecken som pockar på vår uppmärksamhet är försaltning och kväveläckage, utfiskning och skogsskövling såväl som de flyktingströmmar som klimatförändringarna driver fram. Vår flykt in under ”kärnvapenparaplyer” och massförstörelsevapen innebär snarare ett hot än en trygghetsgaranti.

 

Det finns inget politiskt program som svarar mot dessa oroande fakta. Guds rike är inte ett politiskt program utan innebär en inbjudan att vidga vår ”skapelseuppfattning” – att göra världen större. Ännu har vi inte förstått det gudomliga djup som ryms i materiens möjligheter.

 

Att sluta samla skatter ”där mott och mal förstöra”och istället söka Guds rike betyder inte att förakta skapelsen, utan att åskådliggöra skapelsens inneboende möjligheter. Att våga öppna vårt medvetande för de faror forskarna beskriver snarare än att fastna i våra återblickande drömmar om fortsatt ekonomisk tillväxt. Om vi vågar ”söka” ”Guds rike och hans rättfärdighet” måste vi lämna våra individualistiska perspektiv och bereda utrymme för ett socialt, tekniskt, ekonomiskt och politiskt nyskapande. Guds rike är nära och kan upptäckas i det välbekanta och till synes stelnade, om vår blick öppnas. På samma sätt som varje människa bär ett inre ljus så rymmer verkligheten ljusets inneboende klarhet där ingen exkluderas och inget utanför eller innanför existerar – ett Guds rike där vårt hjärta kan finna ro.

 

Bön: Tack Gud för att du väcker vårt hopp också i en dyster tid och skänker oss ett livsrum fyllt av din barmhärtighet. Amen

vecka 37 2018

 

”…Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?..” Joh 11:28-44

 

Den här texten handlar om vår rädsla för det okända, för döden. Ju mer vi vet om tekniska och biologiska samband ju mindre utrymme har vi för det okända och oväntade. Men de tekniska moderniteterna neutraliserar inte det okändas mysterium, lika lite som de förklarar en förälskelse i ett slumpmässigt möte med en okänd. Då är det svårt att se något orsaksmässigt samband i att just vi, just då, fick träffas och uppleva det där omtumlande mötet. Vår tekniska kultur för oss bort från det oväntade och mysteriösa och lurar in oss i en oansvarig lättja inför det okändas mysterium. Därför skräms vi av döden. Vi skyggar inför den ogenomträngliga dimslöja som utgör skillnaden mellan en levande och en död person. Något  som utplånar den rymd som nyss fanns i den döda kroppen.

 

Det moderna samhället har öppnat nya möjligheter för oss att leva ett gott liv. Att dessa möjligheter också rymmer motsatsen – utplånandet av allt liv på planeten, vill vi helst förneka. Istället satsar vi på tekniska framsteg som ska lösa både klimatkrisen och livets skörhet. Nya tekniska och medicinska framsteg har givit oss hissnande möjligheter att förlänga livet och tänk om de också kan ge oss evigt liv så vi slipper döden: ”Life science” öppnar för fantasier om att döden kan elimineras till en fråga om när i tiden vi övervunnit den. Redan nu är detta en lönsam affär som svarar för sju procent av den totala svenska exporten, ett värde på 95 miljarder som sysselsätter 42000 personer.

 

Tillsammans med ”Life science”– berättelserna har det vuxit fram en snårskog av populära TV-program och hemlighetsfulla skrönor. De beskriver möten med döda personer, gamla hus med mystiska steg och dunkningar som ska påvisa att det finns en parallell värld. Vidskepliga berättelser har fått en ny marknad. Dessa berättelser och spökhistorier vill upphäva och avslöja livets hemlighet genom att konstruera parallella världar. Behovet av kontroll över det oväntade genom en förutsägbar parallell värld oskadliggör den andra berättelsen som låter mysteriet förbli beslöjat. Genom att ”avslöja” det okända förnekas mysteriet. Det okända som vi kan erfara, men som förblir dolt, det vi kan närma oss enbart genom att erkänna vår begränsade kunskap.

 

Kanske den här berättelsen om Lasaros inte alls handlar om en parallell värld utan istället om att behålla  dödens mysterium och tilliten till det liv som rymmer död. Kanske den här berättelsen vill det rakt motsatta mot alla nygamla ”spökhistorier” om dunkande ljud och klampande steg i gamla rivningshus och i plötsliga möten med döda personer. Kanske den här berättelsen inte vill vara ett avslöjande av livets mysterium utan tvärtom en påminnelse om att livet inte är förutsägbart och orsaksbundet.

 

Livet rymmer döden inte som ett hot men som ett löfte, ett hopp. Utan att pressa in mysteriet i vår tillfälliga modernitet av Life science och spökhistorier, vill denna berättelse öppna vår värld mot det okända. Föraningen om döden är aningen om livets djupaste frågor som i olika kulturer och olika tidpunkter fått olika svar. Närmandet till döden och föraningen om döden  följer oss genom livet. Från den mekaniskt förklarade tekniska världsbilden vill berättelsen om Lasaros återta livets mysterium och ge oss frihet att överlämna oss åt döden som en gåva från Den Andre.

Bön: Tack Gud för livets mysterium och dödens öppning mot det okända. Amen.

1 2 3 27