vecka 5 2018

 

 

Hanna stannade hemma och ammade sin son till dess han var avvand. Då följde hon med Elkana… 1 Sam 1:21-28

 

Den här gamla berättelsen med sin betydelsefulla detaljrikedom har överlevt årtusenden av krig och maktkamp. Hanna var inte ensam hustru, de var två som levde med Elkana och den andra kvinnan, Peninna, hade barn. Detta gav Peninna ett övertag och hon brukade håna Hanna för hennes barnlöshet.

 

Denna vardagliga berättelse handlade om både rivalitet och omsorg. I denna  vardaglighet fanns det dock ett djupare  skeende. Hanna överlevde mobbningen och hånfullheten genom att hon hade kontakt med detta djupare skeende som gav henne hopp. Profeten Elias hade sett henne i templet när hon bad Gud om att få ett barn, han sa att Gud skulle ge henne vad hon bett om. Och när året var till ända hade hon blivit havande och fött en son som hon bar fram i templet.

 

Samuels bok, där den här berättelsen finns nedtecknad, är en berättelse om kungars och hjältar kamp på liv och död. Där finns också denna berättelse om Hanna, hon som födde profeten och domaren Samuel. Det var han som krönte kung Saul och smorde David till kung, den David som blev förfader till Jesus. Fem hundra år senare berättas att Josef och Maria tog sin son Jesus till templet för att bära fram honom inför Herren.

 

Det finns långsiktiga skeenden i mänsklighetens historia men ofta övervärderas härskare med kortsiktig makt. Så var det på Hannas tid och så är det i dag. Vi är vana att se betydelsefulla män, ofta i ”krigsrustningar”, som mäktiga herrar över liv och död. De skryter med sin makt och lockar till undergivenhet. Kapitalägare och karriärister fjäskar för dessa imperiernas härskare. De må ha tillfällig makt men ibland är deras kortsiktiga dumhet lika uppenbar som deras avstånd till det djupare skeendet i naturens och historiens långa förändringsrörelser.

 

Många tror inte att det finns något liv utanför den tillfälliga makten och satsar därför på underkastelse.  Men den verkliga makten ligger i livets egna kraftimpulser som likt en skapande gen fortsätter Guds verk i historien. Det var denna makt Jesus talade om i mötet med Pilatus: ”Du hade alls ingen makt över mig, om den icke vore dig given..” Det var också  medvetandet om detta djupare skeende som fick Hanna att stanna hemma och amma sin son Samuel när den hånfulla rivalen for i väg till templet med Elkana. Hannas kärleksfulla omsorg och tro på Samuels betydelse var större än tillfälliga triumfer. Så var det också femhundra år senare när Josef och Maria för att skydda sitt barn flydde undan Herodes soldater. De fick sitt mod i medvetandet om att vara en del av ett djupare skeende.

 

Försvarsallianser och övermodiga makthavare må sätta sin lit till den tillfälliga makt som deras vapen ger dem men livets långsamma ”begär” verkar på ett annat plan. Det blir synligt när den unga nyblivna modern böjer sig ned över det lilla spädbarnet för att räcka sitt bröst fyllt av livgivande vätska. Därför stannade Hanna hemma från templet till dess Samuel var avvand och lät honom växa till en av sin tids viktiga länkar in mot framtiden. Också i denna månad 2018 föds många barn som trevar efter sin mors bröst och möter en omsorg som ger dem en försmak av tillit, omsorg och kärlek. Också i dag föds barn in i ett djupare skeende som ska ge världen hopp.

Bön: Tack Gud för livets underliggande kraft och lär oss att leva i detta hopp. Amen.

vecka 4 2018

 

”… Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick …” Matt 20: 1-16

 

Den här bibeltexten handlar egentligen om nåd och lönepolitik. Men vi har vant oss vid att tolka bibeltexterna som en berättelse om synd och skuld. I synd/skuld perspektivet är nåd en Guds handling som utraderar skulden och låter oss slippa konsekvenserna av vår girighet, förtryck och orättvisa. Nåd är då bekvämt för de ansvariga och utgör ett fördelaktigt förköp till en parkettplats i det himmelska riket, något som kan lindra dödsångesten.

 

Hur du läser en bibeltext är beroende av vem du upplever dig vara. Vem i bibeltexten identifierar du dig med och hur objektiv är egentligen din bedömning? I det privatiserade synd/skuld perspektivet identifierar vi oss lätt med dem som fått nåd, vi är ju troende och har kvalificerat oss som troende. Alltså hör vi till dem som skall bli de främsta. Men tänk om Jesus talar om den politiska ordningen i världen och inte alls fördelar platserna i de himmelska salongerna? Han hade ju, innan han berättade om vingårdsarbetarnas löner, talat om hur svårt det är att komma in i himmelriket för den som är rik. Vem är då jag i det perspektivet?

 

Om nu nåd handlar om den politiska och materiella ordningen i världen så är nåd ett obekvämt ord och i ”de rikas” ögon något mycket orättvist. Ska verkligen de flyktingar som kommit in i vårt land ha rätt till samma sociala förmåner och löneavtal som vi har? Vi som varit med från början och byggt upp välfärden? Ännu obekvämare, och närmast hotfullt, blir det om vi förlänger perspektivet i tid och rum. I ett sådant förlängt perspektiv blir rummet globalt och tiden avslöjar hur den rika världens ackumulation av rikedomar gått till. Ord som: kolonialism, imperialism, slavhandel, skatteparadis, låglöneländer, lyxproduktion, klimatförändring, barnarbete och migrantarbetare får central betydelse. De är alla byggstenar i den process som gjort oss till de privilegierade och till de första. Men de är också ord som rymmer en klang av orättvisa, utnyttjande och förtryck.

 

Sett ur detta perspektiv blir ”nåd” och ”rättvisa” obekvämt för de rika men befriande för de förtryckta. För många har det länge känts som om nåd och rättvisa inte fanns men nu talar Jesus om nåd och rättvisa som den djupaste verkligheten, som Guds vilja, där de sista ska bli de första. I detta perspektiv är inte förändring ett hot utan ett löfte. Klimathot är inte destruktivt utan en kärleksfull varning i god tid. Att avstå från en del vanor som bryter ned både relationer och den globala medeltemperaturen, vare sig det heter drogmissbruk eller lyxkonsumtion, blir då inte en förlust utan en befrielse.

 

Hur en läser bibeltexten är beroende av vilka vi upplever oss vara. Om vi identifierar oss med de sista, de nedersta i den sociala kvalifikationstrappan, börjar ord som nåd och rättvisa att skimra av hopp. Samma skönhet som när naturen en januaridag låter oss ana skapelsens generösa gåvor i ljusskimrande vinterskrud. Då klingar också orden från den gamla Älvdalsvisan hoppfullt och värmande: ”Välkommen o Jesu du himlamonark / välkommen uti våra kojor. / Välkommen vår konung och hjälte så stark / och frälsa oss ur våra bojor…

I fattigdomens kojor, levde hoppet från Jesus ord om ”fred hopp och tro”.

 

Bön: Vi ber till dig, nådens och rättvisans Gud, om en förändring i världen så att alla får del av din skapelses rikedomar och vi ber om global rättvisa som bevarar klimatet för kommande generationer. Låt nåden och rätten komma till vår jord. Amen.

vecka 3 2017

 

…”Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn…” 1 Kung 8: 41-43

 

En läser bibeln för att få veta hur människor som levat före oss tänkte om Gud och livets mening. Teologen Paul Tillich talar om denna mening som ”eschaton”, det viktigaste som vi sätter vår lit till, det absolut yttersta. Texten från konungaboken är ca 2500 år gammal men är påfallande modern i sin vision av ett globalt perspektiv och rymmer också en förändringsvision av såväl kultur som natur. I ljuset av moderna biologiska och fysikaliska förändringsperspektiv är det en modern utopi. Både i historiens och naturens djup presenterar sig världen, i biologiska och fysikaliska beskrivningar, formad av två till synes motsatta tendenser: Å ena sidan präglas de nya naturlagarnas världsbild av öppenhet som främjar förändring och föder komplexa nybildningar, å andra sidan avslöjar den en strävan efter lagbunden ordning.

 

I Salomos bön, som är en av den kommande söndagens föreslagna texter, ryms både radikal förändring och ordning. Tillhörighet till det av Gud utvalda folket var för Salomo en grundläggande ordning, men nu talar han om att andra folk som åkallar Gud också ska bli hörda. Perspektiven får en global räckvidd. Om någon främling ber till Gud ska han bli hörd: ”lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han  ber dig om”. Denna text låter ana att motsatta tendenser av öppenhet och bundenhet är förenade, både i historien och i naturen. Oförutsägbar, gränsöverskridande förändring förenas med lagbunden ordning och tradition.

 

Tro på en ”levande Gud” är något annat än en tro på den store urmakaren som en gång drog upp urverket för att sedan dra sig undan och låta evolutionen, som en förutbestämd maskin, sköta resten. Inte heller ”kreationismen” eller ”intelligent design” kan ge svar på det kaotiska liv vi finner i naturens ekosystem. Tanken på en levande Gud ger oss möjlighet att söka tillit hos en Gud som är närvarande i materiens förändringsprocess såväl som i en lagbunden ordning. Nya naturvetenskapliga teorier har, utan att ifrågasätta naturlagarnas giltighet, öppnat vägar för vår förståelse av omvälvande händelser och mångfald. Upptäckter visar på avbrott i tidigare självklara sammanhang. Om den förenklade världsbild som handlar om förutsägbara mekaniska skeenden kan man säga som naturvetaren Woese: ”molekylärbiologin kunde läsa noter i systemet, men den kunde inte höra musiken”. Guds närvaro behöver inte vara något ingripande från en himmelsk plattform utan kan spåras mitt i den komplexa materia som är vår värld.

 

Att läsa Salomos moderna förbön för ”främlingen”, och hans vision av samhörighet mellan alla jordens folk, är som att låta det ”moderna jaget” lämna individualismens ensamma rum och smälta in i en historisk samhörighet med alla. Det är som en evolutionär resa genom tiden från Salomo fram till idag, ett svar på dagens behov av en förening mellan alla folk. Denna resa kan hjälpa oss att förstå att den här världen är helgad åt alla folk.

 

Bön: Gud hjälp oss att göra resan mot en förvandling av det moderna samhällets självtillräckliga individualism och förena oss i en strävan att dela jordens gåvor och klimatförändringarnas bördor. Amen.

vecka 2 2018

 

”Låt mig få se din härlighet!” 2 Mos 33:18-23

 

Moses är mitt uppe i ett uppror. Han är på väg att tillsammans med sitt folk lämna slaveriet i Egypten och  genomföra en vandring mot ett nytt friare land. Han hade antagit uppdraget i tron att det var Gud som givit honom rätten att leda det. Det var inget enkelt uppdrag och som i alla uppror fanns det de som tvekade när påfrestningarna blev för stora. Det var osäkert hur det skulle gå. Därför ber Moses den Gud vars uppdrag han trodde sig fått: ”Om du sätter värde på mig så låt mig veta dina planer…”. Moses vill veta vem Gud är och vädjar: ”Låt mig få se din härlighet!” och Gud svarar: ”…mitt ansikte får ingen se”.

 

Detta är början på mänsklighetens längtan efter tilltro till en Gud. Samma berättelse utgör grunden för både den judiska, den kristna och den islamitiska religionen. I grunden samma berättelse om sökandet efter en Gud, men sedd från olika perspektiv. Vi har mycket att lära av varandra och är skyldiga varandra respekt utan att sträva efter någon form av religionssynkretism. Men kanske kan vi, utan att förminska Kristus, instämma  i Nathan Söderbloms tanke att Gud har flera vägar att möta en sökande människa.

 

Moses önskan att se Gud, liksom svaret att det inte går, är inte bara religionernas ständiga dilemma utan varje sökande människas djupaste erfarenhet. För att kunna nå sann kunskap måste man, snarare än att  plugga definitioner eller söka magiska erfarenheter, förbereda sig för att öppet kunna erfara världen. Det är den gemensamma innebörden i alla traditioner av gränsöverskridande mystik. Det var också vad Jesus gjorde innan han började sin verksamhet. Han gick ut i öknen och fastade i fyrtio dagar för att på alla sätt göra sig mottaglig för en bredare och djupare erfarenhet. Målen med dessa övningar är desamma för Jesus såväl som Ignatius av Loyola, muslimen Suhrawardi och den judiske teologen Abraham Isaac: att öppna sig för Guds helighet. Denna öppning mot ny erfarenhet kallar Suhrawardi för kunskap-genom-närvaro.

 

Att Gud säger till Moses: ”Mitt ansikte kan du inte få se”, är utgångspunkten för både judendomens, kristendomens och islams tro. Därför är mystikens kunskap-genom-närvaro alltid en tro, som sträcker sig utanför tankens räckvidd. Att den kristna tron överskrider vår föreställningsförmåga innebär att alla former av magi leder oss vilse eftersom de är uttryck för en vilja att tämja Gud och skapa en fetisch. Den bottnar i uppfattningen av världen som en statisk artefakt. I denna statiska ordning kan girigheten gripa efter Gud för att få makten över allt och alla. Men kanske är världen som vi känner den en tillfällig konstruktion av vår erfarenhet. Kanske vår konstruktion är för begränsad för att rymma Gud. Om vi istället betraktar världen som ett mycket komplext, öppet och dynamiskt fält av blivande, blir vår begäran att se Gud lika fåfäng som att fånga ljuset i dess flykt genom årmiljonerna. Den som däremot vill vara en del av det ljus som lättar den andres bördor ska i förundran få del av kunskap-genom-närvaro och fyllas av förundran.

 

”Herren svarade: Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig…du skall se mig på ryggen”

 

Bön: Herre fyll vår kunskapshorisont med din närvaro så att vi i tro kan bli Kristi efterföljare och vandra bort från klimatförstörelsens och ojämlikhetens slaveri. Amen.

Vecka 1 2018

 

”…Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken. Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset, ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret.” Jes. 42:1-7

 

Så har vi nu firat julens högtider över hela världen. Med firandet följer också att de bibliska berättelserna tolkats och berättats ur många olika infallsvinklar och med olika kunskaper som grund. Kanske är någon tolkning ”sannare” än alla de andra och kanske någon rymmer den nya verklighet som är Guds rike i morgondagens värld. Jag tror att Guds rike är en del av en förändringsprocess, den del av en process som hela tiden föder nya förutsättningar för den osynlige Gudens vilja.

 

Jesus födelse var, när det skedde, ingen stor händelse som berörde hela världen.  För de flesta var det en okänd verklighet. En handfull människor, några stjärntydare och några herdar, kände till att en märklig födelseakt utspelat sig i Betlehem. I övrigt var världen upptagen av andra händelser som verkade avgörande då men nu är bortglömda: folkförflyttningar, gladiatorspel och kanske en massaker vid Sandby borg på Öland. Det som verkade betydelselöst och vardagligt, som Jesus födelse, kan vara bärare av en bestående förändring. En utstött familj, långt bort från sin hemort och med tillfälligt uppehållstillstånd kan vara bärare av Guds hemlighet.

 

När vi nu ska forma våra bidrag till det nya årets händelser kan vi inte veta vad som i efterhand kommer att betraktas som en ”stor” händelse. Men hur vi förvaltar vårt livs dagar eller vår familjs, vår kyrkas, vår stads eller vår världsdels dagar har betydelse för det sammanhang vi delar med samtiden. Kanske något vi gör kan öppna någons ögon och befria några ur fängelsehålans begränsande mörker. Kanske kan det förlamande mörker som de tragiska händelserna i mellanöstern skapat i den mänskliga, kulturella och religiösa miljön över hela världen brytas? Den ekumeniske patriarken Bartholomaios föreslår en förstärkt interreligiös dialog som en förutsättning för att återställa den fredliga samexistensen i mellanöstern och i andra krisregioner.

 

Politiska extremister sprider sitt hat över världen genom sina terrorhandlingar. Kan vi motverka detta hat? Kanske kan en totalmobilisering av det religiösa samarbetet läka såren i våra själar och skapa en gynnsam atmosfär för att bygga upp en kreativ samexistens mellan religioner och kulturer? Kanske det är möjligt just i Sverige med sin växande muslimska andel av befolkningen? Om dialogen förvägras eller avbryts, träder i dess ställe monolitiska ideologier, totalitära regimer, populistisk demagogi och till sist vapen, förstörelse och död i dess ställe. Vi måste på ett övertygande sätt visa att religion kan skapa ömsesidig respekt, beredskap att förlåta, kärlek till nästan och solidaritet för social sammanhållning och fred. På samma sätt behöver vi bekämpa den fundamentalistiska fanatismen och istället ge utrymme för människor av olika nationaliteter, religioner och övertygelser att leva tillsammans.

 

Kanske har aktiviteter som språkkaféer, solidaritetsgudstjänster, ”händer överallt”, fredagsböner och följeslagarprogram ökat vår beredskap att lyssna på den andre? Kanske kan vi ta till oss patriarken Bartholomaios budskap när han säger: ”Att döda en annan människa är alltid en avskyvärd handling av brodermord. Varje krig är ett inbördeskrig! Och när detta till och med sker i Guds namn, så är det den största hädelsen.”

 

Bön: Hjälp oss Gud att bryta hatets förlamning och våga mötas över religionsgränser. Amen.

vecka 51 och 52 2017

”…Han skall komma som regn över grödan, ett stilla regn som vattnar jorden. Låt rättvisa grönska i alla hans dagar och fred och välgång råda, till ingen måne lyser mer.” P:s 72 :1-7

 

I bibeln uppenbarar sig Gud för sitt folk när de befinner sig i en hopplös situation, utan utväg och utan framtid. Det som skiljer vår samtid från den tid då bibeln skrevs tror jag är att drömmen om en utväg, en framtid saknas i vår tid. Vi har förlorat förmågan att känna igen det gudomligas närvaro i vår vardag. Det finns mycket som påminner oss om att en omedelbar och total förändring är nödvändig också i vår politiska och kulturella situation. Men rädslan för förändring är större än viljan att bryta upp från det som binder oss.

 

Vi har blivit förblindade av lyxkonsumtion och klasskillnader så att vi inte ser att det pågår förberedelser för ett världskrig. Vi orkar inte heller inse att de allt effektivare förstörelsemaskinerna kommer att förinta mänskligheten om de används. Vi ser inte att vi nu, mer än någonsin, är i behov av en Gud som gör rättvisa och fred möjlig.

 

Det är just detta som julen handlar om: Mitt i det förvirrande kaos som människorna skapat döljer sig en gudomlig närvaro, ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, en fridsfurste. Det är bara det att vi inte söker en förändringens konung utan en extremt konservativ härskare. Vi röstar inte för rättvisa utan vill behålla en ordning som kuvar de upproriskas krav på rättvisa och som låter oss behålla vår självförstörande teknologi. Ytterst sätter vi  vårt hopp till ackumulerande processer som ska fylla på våra lador med ännu fler hårda paket.

 

Det är därför vi inte känner igen Guds röst när han talar om förändring. Det gjorde inte Moses heller. När Guds folk var slavar i Egypten och Gud kallar Moses till en omöjlig uppgift: att gå till Farao och meddela att folket skall lämna landet, då frågar Moses: Vem är du? Vi ställer samma fråga, vem har rätt att kräva rättvisa? Moses får ett svar som är lika överraskande för honom som för oss: ”Jag är den jag är”, vilket egentligen skall översättas ”Jag skall bli den jag skall bli”. Om vi benämner Gud ”jag skall bli den jag skall bli” så förvandlar vi vår traditionella statiska gudsrepresentation av en ”oföränderlig” gud till en dynamisk verklighet. Gud blir någon som står i relation till och reagerar på den pågående och föränderliga skapelsen och som kommunicerar med oss.

 

Om vi nu låter våra blickar sträcka sig till det globala perspektiv som julnattens stjärnljus representerar, så kanske vi anar vad det är som tagits från oss. När Gud uppenbarar sig är hen inte beroende av våra begränsade fantasier om andlighet. Den Gud som låter sig förenas med materien genom ett nyfött barn lyfter våra blickar till en långt mer gränsöverskridande kärlek än vad vår tro omfattar. Den kärleken finns i åtskilliga sociala rörelser, av både sekulär och religiös natur, som pekar fram mot en förvandlad värld. De kan ses som tecken på en utbredd tidvattenvåg av samhörighet mellan det mänskliga livet och hela naturen, ja med hela kosmos.

 

I julnatten kan vi låta det som tagits från oss återvända så att vi kan se tecknen på närvaron av förändringens Gud och ”blir bestörta, och när vi blir bestörta, blir vi förundrade” och när vi blir förundrade kan vi sjunga: ”O vilken ära: Gud är oss nära, Herren ibland oss bor. Han till de ringa himlen vill bringa. Säll den honom tror.” Amen.

vecka 50 2017

 

”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud…” Matt. 11:2-11

 

Johannes hade kastats i fängelse. Plågad och trött undrade han vem Jesus var – kanske var han den som skulle komma, befriaren? Johannes hade trotsat maktens herrar för att visa på en mäktigare kraft – ett inifrån kommande hopp om rättvisa. Han väntade på det ögonblick när världen skulle ändras,  en bristning djupt inne i de väldiga maktblocken, en inbrytning av Guds rike.

 

Förtryckta folkgrupper har alltid hoppats på förändring. Ur djupet av deras lidande har profeter vuxit upp och vidmakthållit hoppet. En dag ska något få de förtrycktas inre värld att växa, en dag ska de få leva i frihet. Och en dag ska de ropa ut sin sanning. I hoppet om förändring ligger kraften att trotsa makten.

 

#me.too är ett sådant rop på förändring. Mitt i vårt välfärdssamhälle har ett förtryck länge pågått. Nu höjer de förtryckta sina röster som profetrop från korridorer och scengolv. Det är inget nytt rop, vi har hört det förut men inte velat förstå. Edith Södergran beskrev detta så tydligt att det klingar som ett ackord även genom vår samtid: ”Du sökte en kvinna / du fann en själ / du är besviken”. Hon uttryckte en kvinnas smärta över att inte upplevas som individ och person utan som könsrepresentant. Smärtan och den komplicerade förnedringen i att leva i ständig dubbelhet, i ett ständigt både ja och nej: Att duga som kärleksobjekt men inte som kvinna att utvecklas tillsammans med. Anna Achmatova är en annan röst på samma tema, hon skriver:

 

”Han var svartsjuk, rastlös och ömsint

  höll mig kär som Guds klara sol.

  För att aldrig få höra om det som varit

  Slog han min vita fågel ihjäl.

 

  Jag har lovat att inte gråta

  Men mitt hjärta har hårdnat till sten

  Och jag väntar mig ständigt att åter

  Höra fågelns ljuvliga sång.”

 

I hennes strofer, som för oss bakom fasaderna i den stora sovjetiska terrornatten, hör man ett pulserande, skälvande kardiogram över hennes verkliga liv och längtan. Hennes poesi är tecken från en själ som vägrade dö, och som ett sådant tecken fortlevde hennes drömmar bakom vardagsförtryck och publiceringsförbud. Det är där i den uthålliga troheten mot en människas inre själ, eller i det trotsiga motståndet mot förtryck och orättvisor, som man kan ana Gud. Vi frågar ofta vad Gud är, men det är ingen som vet för ingen har någonsin sett Gud. Det är genom att tyda tecknen på hans närvaro som vi kan lära känna honom.

 

För Johannes manifesterade sig Gud i det han fick höra om kroppars helande och befrielse från förtryck. Detta var tecknen som visade att Jesus var Messias. Gud är kärlek och när vi ser tecken på kärlekens helande närvaro i världen ser vi Gud: …att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud…” När vi upptäcker kärlekens möjlighet att upplösa hatets makt och när vi bereder plats för kärlekens handlingar i tiden, då har vi upptäckt att Guds rike är nära. Som Anna Achmatova skriver sedan hon rest sig och närmar sig en ny framtid ”en hårdhänt epok / har vänt mitt liv som en flod. Mitt liv / förbyttes. Det flöt i sin nya fåra / förbi den gamla, och dess stränder är okända för mig.”

 

Bön: Gud, hjälp oss att tyda tecknen på din närvaro och hämta tröst och hopp ur dem. Amen

vecka 49 2017

 

 

”…När allt detta börjar, så räta på era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Luk 21:25-36

 

Det är frestande att ibland tillämpa en bibeltext direkt på en rådande situation. Detta är dock förrädiskt och innehåller samma tankefel som om en domare ensidigt skulle utgå från indicier som pekar ut en skyldig men glömma allt som falsifierar åklagarens utsaga. När Jesus talar om att ”människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen…” så är det inte en förutsägelse om vad som ska hända 2017 år senare. Det är istället en beskrivning av vad som händer och hänt med människor som lever under krigshot eller i skuggan av miljökatastrofer i alla tider. Det är till alla dem Jesus talar ”…När allt detta börjar, så räta på era huvuden, ty er befrielse närmar sig”.

 

Vad som skiljer vår tid från alla andra tider är att krigsförberedelser och miljöhot är mer realistiska globalt än någonsin tidigare. Rädslan för vad som skall hända i världen är adekvat. Låt mig ta några exempel: – Nordkorea utför interballistiska robottester. – USA inrättar en ny militärbas i Negevöknen och förser Israel med ultramoderna F-35 stelth-bombare. – BAE Systems, världens tredje största vapenproducent och ägare av Bofors i Karlskoga och Hägglunds i Örnsköldsvik, tillverkar elektroniska komponenter till stridsflygplan. – Putin uppmanar den inhemska industrin att bereda sig på att ställa om all tillverkning till krigsindustri. – Sverige står under tryck att öka sin militära upprustning och inordna sig i den västliga krigsorganisationen. – De globala imperierna ökar sina krigsförberedelser inför en global kraftmätning. Som om detta inte var nog ser vi nu allt tätare varningar för ökande havsnivåer och katastrofala väderfenomen.

 

När allt detta händer är det lätt att fyllas med rädsla och sätta sitt hopp till ännu effektivare vapen och ännu högre murar. Det är då Jesus uppmanar oss att lyfta blicken och se de tecken som talar ett annat språk. ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära”.  Jesus vill hjälpa oss att möta rädslan inför hoten i vår omvärld utan att bli passiva eller aggressiva och påminner oss om alternativa tecken som kan stärka vår tillit. Han talar om hur starka livets tecken är när de visar sig i naturen. Även om det nu är vinter och mörker vet vi att sommaren kommer. På samma sätt, säger Jesus, vet ni att Guds rike är nära. Var inte rädda, räta på era huvuden!

 

När de yttre hoten samlar sig är det viktigare än någonsin att kalibrera den inre kompassnålen för att orka leva. Sätt dig ned ett ögonblick i stillhet, lämna hoten utanför ditt inre rum och låt din inre värld fyllas av en levande gudsnärvaro. Låt livets tecken påminna dig om att Guds rike är nära. – Hotbilderna är verkliga och kontemplationen är inte till för att dölja dem utan för att hålla rädslan och passiviteten borta. Som den ungerske Jesuiten Gabriel Hevenesi från 1705 uttryckte vår uppgift: ”Lita på Gud som om resultatet berodde endast på dig och inte på Gud, men arbeta som om du själv inte kunde slutföra någonting, utan endast Gud”. Vi får leva med tilliten till Guds närvaro i allt vi gör och äga hoppet som sträcker sig långt bortom vår strävan eller tro. Det ger oss möjlighet att räta på våra huvuden och möta krigsförberedelser och miljöhot med den kraft till motstånd som Guds kärlek ger oss.

 

Bön: Hjälp oss att aldrig glömma att det är din närvaro i våra liv som gör tilliten möjlig. Amen

vecka 48 2017

 

…Se din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl…

Matt 21: 1-9.

 

I valet av texter för veckans bibelmeditationer följer jag kyrkoårets föreslagna texter. Varför man valt vissa texter är ibland gåtfullt. Att texten om Jesus intåg i Jerusalem föreslås till palmsöndagen, som inleder fastetiden före påsk, är ju logiskt. Men att samma texter föreslås till 1:a advent, som inleder fastetiden före jul, är mer gåtfullt. Kanske var det för att kyrkoårets första dag skulle fyllas med triumfatorisk glädje och lovsång?

 

Så har det också blivit gudstjänsten på 1:a advent är årets mest välbesökta gudstjänst. De flesta svenskar tycker om att sjunga ”Bereden väg för Herran…” och ”Gå Sion, din konung att möta…”. Texten om Jesus som rider in på en åsna i Jerusalem väcker också starka känslor av sympati – en konung som identifierar sig med enkla och arbetande människor.

 

Konungen var också, enligt den profetiska traditionen från Sakarja, en fredskonung som förkunnade att alla krigets vapen och alla stridsvagnar skulle förintas. Den kristna förkunnelsen i svenska kyrkor predikar också entydigt fredens budskap men drar inte alltid ut konsekvenserna av detta. För om vi gjorde det skulle vi komma i opposition och konflikt i förhållande till vapenlobbyn.  Tyvärr kan vi tydligen både hylla fredskonungen och bli rika på att sälja vapen till världens krigande nationer!

 

Effektiva vapen skapar förödelse, lidande och kaos i till exempel Jemen,Syrien, Libyen, Irak och Afghanistan. Men att skapa försoning och släcka hatets stormar det klarar inte krigets logik. I krigets logik försvagas istället demokratierna och mänskliga rättigheter åsidosätts. Därför är det ett uttryck för politisk dubbelmoral när man menar att vapenexporten lan försvara demokrati och mänskliga rättigheter. Dubbla budskap är det också att vi, trots att vapenexportutredningen föreslår hinder för export till diktaturer och krigförande länder godkänner export till länder, som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Thailand. Sedan utredningen tillsats har vi exporterat vapen till icke-demokratier för 20 miljarder och 2016 ökade den totala vapenexporten med 45 %.

 

Hur ska vi kunna leva i fred och försoning samtidigt som våldskapaciteten eskalerar? Det var ju inte upprustning som skapade försoningsprocesser i Sydafrika eller den 200-åriga fredsperioden i Sverige. Krig skapar inte fred och försoning i världen, även om detta är ett argument för de svenskar som förespråkar deltagande i vapenallianser.

 

Svaret på fredens gåta finner vi istället på åsneryggen utanför Jerusalem. Utan vapen och makt rider Jesus in i Jerusalem. Gud, uppenbarad genom en människa, gör sig själv maktlös och bestämmer sin närvaro i världen som liv och kärlek. Detta är själva kärnan av den kristna teologin. Den transcendente Guden underkastar sig en människas villkor och dör på korset. När vi känner oss maktlösa och utan framgång i vår kamp för fred, så är vi nära den Gud som visade vem han var i och genom Jesus liv.

 

Att följa Jesus är att lyssna på de röster som manar till motstånd när människor hetsar till krig genom främlingshat och kapprustning. Jesus efterföljare är kallade till en ödmjuk ”ritt på en åsna” med uppgift att förinta stridsvagnar och krigets vapen. ”En sanningens och nådens tolk till världens alla folk… , frid hans hälsning är, och kärleken hans spira bär”.

 

Bön: Gud vi är svaga, men din kärlek kan göra oss starka i kampen för fred och rättvisa. Amen.

vecka 47 2017

 

”…Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Har ni förstått allt detta”…    Matt 13:47-50

 

Om den här texten hade funnits i Koranen så hade den kunnat användas av människor med islamofobi för att visa hur primitiv och hatfylld Islam är. Nu står den här texten inte i Koranen utan i Matteus-evangeliet, en central kristen text, och dessutom är det ett citat av Jesus…

 

Det är lika fel att förneka att denna text står i Bibeln som det är att läsa den som om det var ett nutida citat av påven Franciskus. Texter måste få sin förståelse utifrån sin tidsepok och utifrån innebörden av den tidens retoriska figurer. Det blir annars lika orimliga texter som det blir orimliga bilder. Som om om man skulle måla en tavla där det springer stenåldersmänniskor mellan benen på dinosaurier eller som när Leonardo da Vinci placerade Jesus vid ett långbord för att skildra den sista måltiden. Sådana anakronismer kan aldrig berätta en sanning. De kan inte heller ligga till grund för att förstå den verklighet som de skildrar eller vara utgångspunkt för de grundläggande frågorna om livet.

 

Religiösa urkunder är fulla av sådana texter och bilder som får groteska resultat om de tolkas och förstås i en bokstavlig mening. Hela den religiösa kontexten måste naturligtvis också tolkas utifrån en sann verklighetsbeskrivning. En nollpunkt utan tidigare tolkningar där det förutsättningslösa tänkandet kan få fritt spelrum.

 

Med denna utgångpunkt kan sedan många religiösa meditationstexter med ett självrannsakande och analyserande subjekt fungera. För mig blev Thomas Af Kempis, ”Kristi efterföljelse” en sådan livsavgörande text. Den saknar inte groteska bilder eller eskatologiska avgrundsskildringar men fungerade ändå som en förebild för ett ”sanningssökande radikalt jag” i relation till en ”levande Gud”. Där uppfattade jag både texter och bilder som självklara dokument från en gången tid. Men där fanns också en respekt för egna erfarenheter av en religiös kunskap, tillgänglig endast i mystikens visioner, genom tron, i gudstjänst och i bön. En beröring av en levande Gud som gör det möjligt att få en erfarenhet som inger hopp och samhörighet med den andre.

 

Tolkad utifrån detta perspektiv är det inte svårt att känna igen Jesus vrede. Det är samma vrede och samma ordval som profeterna använde när de fördömde självsvåldiga envåldshärskare som använde sin makt till att förtrycka fattiga och faderlösa, änkor och handikappade – övermaktens våld mot den lilla och maktlösa människan. Det är samma triumferande vrede vi känner när ME/too kampanjen avslöjar patriarkatets tvingande makt över kvinnor i beroendeställning, eller när presidenten i USA hånar en från talibanerna fritagen hemvändande soldat. Vreden är densamma även om ordval och historisk kontext är vitt skilda.

 

Det gäller att känna igen det tilltal som är Guds i varje historisk kontext eller som Ludwig Wittgenstein beskriver sin erfarenhet av detta tilltal: ”Du kan inte höra Gud tala till någon annan, utan bara när du är den tilltalade.”

 

Bön: Gud hjälp oss att känna igen din röst också när den vredgas över världens orättvisor. Amen.

1 2 3 4 25