vecka 40 2017

”…Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”

 

Lärjungarna ropade ”Välsignad är han som kommer, konungen i Herrens namn, fred i himlen och ära i höjden” och några fariséer bad Jesus att säga till dem att sluta. Också i dag finns det  människor som säger åt fredsdemonstranter att sluta ropa. Också i dag tar de mäktiga till vapen för att hota dem som ropar om fred. De som hotar fredsdemonstranter ser drömmen om evig fred som hotfull.

 

Det kan ligga olika intressen bakom människors värderingar och val.  Vapenlobbyn och deras supportrar har ofta ekonomiska intressen att försvara, andra ser kriget som ett instrument att bevara och utöka sina imperier med. På Jesus tid var det Romarriket som med Pax Romana lovade folken beskydd och samtidigt tvingade dem till lydnad. Även i dag byggs vapenallianser med samma avsikter.

 

Det är i en sådan kontext som några ber Jesus att tysta dem som ropar på fred. När Jesus tillbakavisar deras krav gör han det inte bara genom att låta dem fortsätta ropa utan fördjupar också konflikten ytterligare. Han säger att det finns en makt och en ordning som är starkare än imperiets vapenmakt. I den skapelse som är vår värld finns en ordning närvarande som är starkare än hatets och våldets vapenskrammel. Om imperiet tystar den rättvisa fredens demonstranter kommer ”stenarna att ropa”.

 

I skapelsens djup finns en solidarisk kärlek som inte går att tysta. Två skilda exempel är basebollspelare som protesterar mot förtrycket av färgade i USA och orkanerna som i sig själva bevisar att klimatförändringar är en realitet hur mycket det än förnekas. Ur djupet av skapelsen kommer ett rop som tränger igenom barriären av tystnad. När Jesus talar om ”ropande stenar” påminner han oss om detta rop.

 

Det är samma rop som religionsforskaren Mircea Eliades kallar för ”hierofanier”, dvs. manifestationer av ”Det heliga” som uppenbarar sig i föremål eller händelser som är integrerade beståndsdelar i vår naturliga värld. Vi står inför ”Det heliga” som inte låter sig tystas trots mäktiga hot om repressalier.

 

Det fanns en tid när all religiositet betraktades som vidskepelse och inte längre bidrog till förståelsen av våra liv. Men den tiden är nu passerad och istället talar vi om religionens återkomst. Det innebär inte ett accepterande av all sorts vidskepelse men det kanske är en växande insikt om betydelsen av teologi och religion för att förstå samhället och världen.

 

Det behövs människor som tror på existensen av ”Det heliga” som överskrider vår kunskap och manifesterar sig i världen och gör den helig. Det är inte längre det avvikande som är heligt utan världen i sin djupaste komplexitet som utgör ”hierofanier”.

 

Religionens återkomst handlar inte om att återgå till en primitiv världsbild utan om upptäckten att ju mer vi lär känna vår egen värld desto mer växer behovet av ett meningsbärande sammanhang bortom vår kunskap.

 

Bön: Gud låt oss aldrig sluta att förundras och låt fredens och frihetens lovsång aldrig tystas. Amen

vecka 39 2017

 

”… i drömmen såg han en trappa som ledde från jorden, och Guds änglar gick upp och ned för den…” 1 Mos 28:10-17

 

Jakobs stege har den kallats, den där drömmen om en stege som gick ända upp till Guds boningar. Det är många som drömmer om makt och då kan makten över kyrkan eller kontakten med Gud vara den yttersta demonstrationen av allsmäktighet. Som bilden av en stege på vilken änglarna går upp och ned och förmedlar Guds makt till människan. När Donald Trump svor presidenteden så omgav han sig av pastorer som prisade honom som den av Gud utvalde – det är samma pastorer som sedan ger honom rätt att i Guds namn utradera ett annat land med miljontals innevånare.

 

Vad är det som driver fram behovet av en stark ledare och en allsmäktig Gud? Vad är det som driver oss att tillverka vapen som kan förinta hela mänskligheten? Är det rädslan och skräcken som får oss att sätta vår tillit till vapenmakten, är det ytterst avsaknaden av trygghet som får oss att hårdna? Kan verkligen vår framtida välfärd och våra barnbarn skydda oss om vi bygger militära baser och omringar alla dem som inte underkastar sig?

 

Låt oss återvända till texten om Jakobs stege när vi söker ett svar. Han hade lagt sig att sova med en sten under huvudet och när han vaknade ur sin dröm var han fortfarande där vid stenen. Också vi lever i en slags uppvaknandets tid när illusionerna om de starka männen och de stora berättelserna har spruckit.

 

Det är då, när vi vaknar upp ur drömmen som krisen kommer, när vi finner att huvudet vilar på samma sten som när vi somnade. Där finns ingen stege. När vi inser att drömmen var en spegling av våra egna fantasier, teorier och fördomar uppstår en kris lika outhärdlig som ett tillstånd av ångest. Det är när den bristande trovärdigheten i de övergripande berättelserna avslöjas som vi antingen börjar famla efter nya drömmar eller återupprättar gamla utopier – som om dessa kunde skänka oss trygghet.

 

När politikernas visioner brister framstå den totalitära makten för många som ett alternativ. Det är därför vi ser marscherande våldsverkare som demonstrerar sin tro på det rike som för länge sedan avslöjats som destruktivt. Och motdemonstranter som med liknande våld visar samma destruktivitet i sin kamp om makten. Många är beredda att underkasta sig den totalitära ideologins löften för att få trygghet.

 

Men det finns de som vägrar underkasta sig och försöker hindra maktens framfart med sina kroppar. För dem är det bra när illusioner spricker och när falska drömmar avslöjas. När Jakob vaknar så har drömmen givit honom en annan insikt än trygghet genom makt. ”Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd…” så formulerar han sin insikt. Drömmen hade givit honom insikten om tillitens betydelse. En tro som handlar om ”tillit” istället för makt. När skräcken och rädslan släpper behöver vi inte det hårda: ”Nej låt dig ej förhårdna i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vass udd därvid.” (Wolf Biermann)

 

Det finns en likhet mellan drömmen om Jakobs stege och Jesus. Båda öppnar vägen för en gudsrelation som väcker tillit. Paulus beskriver den när han säger att ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.”

Bön: Vi tackar dig Gud för den tillit som din närvaro ger oss inför framtidens oskrivna blad. Amen.

vecka 38 2017

”…Marta ,Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Luk 10:38-42

 

Bilden av kyrkorummet på den här hemsidan är en bred och öppen bild som liksom vill omfamna alla i rummet – Kristus öppnar sina armar mot alla. I söndags underströk pastor Bådagård kyrkans uppgift att stödja mångfalden i världen genom bilden av det utbuktande kyrkorummet. Kyrkan kan klara denna uppgift, inte genom att blunda för motsättningar, skillnader och gränser, utan genom att inse att det viktiga  är kyrkans centrala budskap: ”…bara en sak behövs”.

 

I vår tid är det mycket som pockar på vår uppmärksamhet: Vi känner krav på att vara effektiva, ha hög status, göra karriär och få inflytande. Många av dessa krav kan vara berättigade, eller perifera, men alla fordrar de vår uppmärksamhet och stress har blivit en av vårt samhälles svåraste folksjukdomar. Men i någon del av vårt medvetande vilar en nostalgisk dröm om  en varm famn som omsluter oss på alla sidor som en livmoder. Å ena sidan livets utmaningar och andra sidan behovet av trygghet. Öppenhet mot slutenhet, mångfald mot sekterism.

 

Går det att förena de många kraven och utmaningarna med tillförsikt och trygghet utan att söka skydd i undanflykter eller sekterism? Är det möjligt att gå vidare i en framgångsrik karriär utan att trampa ned andra? ”…Vi har fått nog av förakt. Vi har fått nog av de självsäkras hån, av de högmodigas förakt.” som det står i en av söndagens texter. Finns det möjlighet att bygga ett ”rum”, en kyrka eller ett samhälle där alla kan leva ett värdigt liv och där de materiella tillgångarna fördelas så att alla kan få del av det goda livets förutsättningar?

 

I den dominerande ekonomiska teorin står ”egoismen” i centrum –­­ de egna fördelarnas drivmotor: Om alla söker sitt eget bästa kommer resten att ordna sig genom tillväxtens nedsipprande välsignelser. Samma fokusering på ekonomiska tillgångar har i allt för stor utsträckning kommit att känneteckna  framgångsteologin och dess värdering av framgång och rikedom som tecken på att man gör Guds vilja. Men när Jesus söker ett centrum och en bekräftelse på Guds vilja är det de minsta och svagaste, den andre, som hamnar i fokus. Det är gemenskapen, den alltomfattande mänskliga gemenskapen, som är platsen för Guds närvaro i världen. När Jesus påpekar att ”…bara en sak behövs” är det en radikal markering mot strävan att begripliggöra Gud genom att reducera hen till en kapitalistisk vinstmaskin.

 

För att vi ska veta att det är Gud vi söker måste Gud bli igenkänd som Gud. Det kan inte ske i någon beskrivning eller begränsande bekännelseskrift. Språkets otillräcklighet har att göra med livets ständiga föränderlighet. Det finns bara en väg att möta den verklighet som överskrider vår föreställningsförmåga och den handlar om den utgivande kärleken i mötet med den andre.

 

Bön: Gud lär oss känna igen dig i centrum av vårt livs utmaningar så att din kärlek öppnar oss mot det ljus som ger världen liv. Amen.

Vecka 37 2017

 

… Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss…  Joh. 17:18-23

 

Johannes berättelse skiljer sig både i fråga om innehåll och språk från de andra tre evangelierna. Perspektivet börjar ”i begynnelsen” och slutar med en vision av det eviga livet, det är så vi kan läsa Johannes texter om vad Jesus sagt. Dessa är inte författade i ett tomrum utan är en del av hans samtids världsbild.

 

I denna kultur blandades de gamla grekernas berättelser om Gudar med egyptiernas berättelser om mänskliga själar. Det var läror om jorden och mänsklighetens historia som förvaltades av mer eller mindre hemliga sällskap, men för alla som levde då var evighetsperspektivet det enda verkliga. Alla dessa berättelser, tillsammans med den om den hebreiske Jahve, bildade bakgrunden till Johannes evangelium.

 

I Johannes evangelium rör vi oss som ”mänsklighet” genom evigheten och famlar efter en tro som kan hjälpa oss att förstå våra korta liv. ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och ordet var Gud.” Johannes vill säga att det finns en mening i det tillfälliga liv som vi delar med varandra, en mening som funnits där långt före de gamla grekernas och egyptiernas berättelser. Det är denna underliggande verklighet Johannes beskriver som ”det Ord och liv som var människornas ljus” och som förkroppsligades i Jesus. Det är med denna verklighet vi kan förenas till ett med den kärlek som är Guds närvaro i världen. ”Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.”

 

Den här skildringen har, som jag förstår det, inte större berättigande än andra samtida visioner om de inte innehåller en anknytning till en uppenbarelse. Med uppenbarelse menar jag inte något spektakel som förnekar vårt förnuft eller vår kunskap, utan en erfarenhet av den närvaro som är villkorslöst given och möter oss som tillit inför livets mysterium. En erfarenhet  av en framvällande möjlighet till kärlek och skapande som är en del av mänsklig upplevelse. Det är denna Guds närvaro jag talar om som uppenbarelse. En erfarenhet utanför det som kan betraktas som möjligt, verkligt eller sant, i en given epok.

 

Denna erfarenhet låter inte en viss grupp människor och deras tankevärld diktera villkoren för vad som är möjligt. Varken fundamentalistiska rörelser, det ateistiska förnuftet eller våldsmonopolet har rätt att dominera villkoren för hur vi skall möta framtiden. Varför efterfrågar vi inte fredliga relationer, kärlek och framsteg i mänskliga relationer mer än pengar, teknik och våld som maktmedel? Vi är som vilsegångna ökenvandrare som vill hitta hem men är osäkra på om det finns något hem…

 

Bön: Gud, öppna oss för kärlekens mysterium och giv oss  kraft att med tillit räcka varandra händerna så att vi kan förenas till en enad mänsklighet. Amen

Vecka 36 2017

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” Matt 7:12

 

Kärleksbudet är en av Jesus mest citerade meningar och samtidigt en av de mest negligerade. Jesus hänvisar till dessa ord som en sammanfattning av vad lagen och profeterna har sagt. Eftersom innebörden i detta kärleksbudskap finns i alla de stora religionerna är detta ett gemensamt arv som finns hos mänskligheten, bortom etniska, religiösa och kulturella skillnader.

Abu Hamza, en av profeten Muhammeds lärjungar, citeras i en Hadith: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv.” 

I den judiska traditionens skrift kan vi läsa: ”…du skall älska din nästa såsom dig själv.”

Även i konfucianismens tradition finns texten: ”Behandla andra så som du själv vill bli behandlad” och inom buddismen: ” Hur skulle jag kunna göra det mot andra människor, som inte är behagfullt, eller en njutning, för mig?”

Trots att kärleksbudet är ett av de viktigaste arven som finns hos mänskligheten är det ett av de mest åsidosatta budorden i samtidens trender. Istället för att värdera den andres värde lika högt som det egna värdet gör vår samtids trender det rakt motsatta.

Egoismen och rädslan har tagit den progressiva framtidstrons plats. Tidigare optimistiska rörelser, som talat om solidaritet, har blivit tillbakablickande och nostalgiska.Nu är det inne att anpassa sig till tillväxttrons löften om rättvisa för alla, dessa falska löften som skapar allt större klyftor mellan fattiga och rika. Möjligheten att kunna bygga en solidarisk mänsklig gemenskap dränks i resignation och misstro inför klimatförändringar och domedagsteman. I detta förtvivlans tomrum kommer nyfascismen och erbjuder nationens återfödelse: en ljus och trygg framtid – bara vi först gör oss av med ”de andra”. Men vilka är de andra? Muslimer? Romer? Judar? Påståendet att nationen förråds av politikerna och att vår frihet har tagits över av den globala kapitalismen lurar människor att välja högerextrema våldsrörelser.

Men att fascismens löften är falska visade dess anhängare redan under förra århundradet. I motsats till dessa uteslutande och stigmatiserande samhällssystem står kärleksbudets omslutande och mot framtiden öppna gemenskap: Människor som i kärlek kan känna igen sig i den andre, gemenskap som delar allt och skapar nya förutsättningar för liv. Människor som inte låter sig styras av det förflutnas skuggor och utan att känna till framtiden vågar leva med framtidstro i en utgivande kärlek. Människor som önskar detsamma för sin nästa som hen önskar för sig själv.

 

Bön: Tack Gud för att vi har frihet att välja kärlekens väg där vi alla är lika omslutna av din kärlek. Amen

 

 

vecka 35 2017

 

Och Jesus sade till dem: Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten… Mark 2:23-28

Regler och fasta världsbilder skapar trygghet, då liksom nu. När dessa regler rubbas faller tryggheten och förutsägbarheten sönder. Därför är det många som vill ha ”ordning och reda” där heliga texter blir till livets handböcker som gör det lättare att orientera sig i tillvaron. Det är frestande att söka denna trygghet även om dessa handböcker inte avbildar en faktisk värld. Fasta normer möjliggör en enkel uppdelning mellan rätt och fel, mellan onda och goda. Vi kan känna igen självsäkerheten hos dem som också i dag stöder sig på fundamentalistiska världsbilder i religionernas tolkningstraditioner. De som fryser ut och fördömer, förföljer och dödar de ”otrogna” som inte följer ”de godas” tvärsäkra tolkningar.

Det är just i en sådan konfrontation med de rättrogna som Jesus bryter mot hela deras självklara världsbild. Han visar att regelverket förlorar sitt värde om det inte längre värnar livet och han betraktar världen som ett komplext, öppet och dynamiskt skeende: Ett pågående liv där vi inte längre kan tänka på världen som en fast ordning färdig att tillämpas – det finns ingen gudomlig vilja nedtecknad i heliga skrifter och ingen statisk verklighet lika enkel som trafikregler.

Jesus  gör det därmed svårare att vara god. Det räcker inte med att följa regelverken eller lagen. När de religiösa lagarna eller samhällets lagar inte längre värnar om människors rättigheter står etiken över lagen. Ett aktuellt exempel i vår egen tid  är att många fått avslag på sin asylansökan på orättfärdiga grunder: unga afghaner vägras asyl och utvisas till ett land där de aldrig bott. När våra svenska politiker lyssnar på dem som sätter andra intressen än människovärdet främst och skapar regelverk som uppenbart strider mot asylrätten är det moraliskt rätt att bryta mot lagen. När gränspolisen kan gå in i kyrkor och kloster för att hämta papperslösa familjer är det en självklarhet att kräva en förändring av politiken.

Asyllagen är till för att ge flyktingar en fristad, den är inte till för att stänga gränserna för dem som tvingats fly för sina liv. Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.

Bön: Tack Gud för att du ger oss frihet att skapa lagar som värnar om livet så vi kan förena oss  med varandra oberoende av nationstillhörighet. Amen.

 

 

vecka 25 2017

 

Det gör mig ont om folket. Nu har de varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta…” Mark 6:30-44

 

En av söndagens texter från gamla testamentet handlar om hur regnbågen kom till som ett löfte från Gud att aldrig mer låta ”himmelshavet” översvämma jorden. Ingen tvivlar numera på att det är en myt, vi vet ju hur detta ljusfenomen bildas. Men vi kan ändå låta denna myt påminna oss om tilliten till Gud hos den tidens människor. Varken denna berättelse eller berättelsen om hur Jesus mättar fyra tusen människor med sju bröd och två fiskar handlar om att naturvetenskapliga lagar upphävs. De handlar istället om Guds vilja att visa omsorg om vårt behov av trygghet och dagligt bröd och har därför hög aktualitet.

 

I vår tid är det inte i huvudsak de naturvetenskapliga lagarna utan mänskligt handlande som orsakar vår brist på trygghet och bröd. På en internationell konferens påpekade en talare ”En mäktig kosmopolitisk klass anhopar rikedomar, medan de många människor som blir över hamnar under en allt större press” han krävde ”en seriös diskussion i alla länder om hur vi kan hindra att denna ojämlikhet blir allt värre”. Man kunde tro att citaten är hämtade från Marxistiskt forum men dessa varningar som handlar om den alltmer orättvisa förmögenhets- och inkomstfördelningen framfördes i lyxskidorten Davos under World Economic Forum i januari 2007. Talaren kom från centrum för marknadsliberalt tänkande vid elitskolan i Yale. Även där har man alltså redan för tio år sedan börjat oroas av att den nya eran av global tillväxt skapar obalanser och ojämlikheter som på trettiotalet gav näring åt reaktionära och regressiva krafter. Så kan Guds röst tränga sig fram både vid Genesarets sjö och i Davos med samma omisskännliga innehåll: ”Det gör mig ont om folket.. (de) har ingenting att äta…”

 

Vi är nu mitt uppe i vår nordiska sommar som fullödigt vittnar om en skapande hand vars omsorg vill förse folken med trygghet och dagligt bröd. Inte bara rödbetsblasten och salladshuvudena skjuter upp med sina gröna blad – på krusbärsbuskarna och i bigarråträdet mognar bären till skörd. Jorden är ett mästerverk av planetär komplexitet som reglerar livet. Genom att grundförutsättningarna, till exempel fotosyntesen och syreproduktionen, fungerar så kan allt växa i våra trädgårdsland. Andra processer som kol- och kvävecyklerna, och den globala hydrologiska cykeln kopplar samman hav, mark och atmosfär. Men det är en känsliga processer där vi människor utgör en osäkra medaktörer. Vi behöver lära oss att lyssna till Guds röst och införlivas med den globala ordningen. Endast i den skapade världen kan vi höra hans omsorg om folket som saknar bröd.

 

Det är inte de naturvetenskapliga lagarna som behöver förändras utan vår förmåga till samklang och inordning i den planetära komplexitet som vi är en del av. Det handlar om fördelning, jämlikhet, ekologisk hänsyn och allas rätt till trygghet och mat. Det handlar om att bygga fred och en bred satsning på avspänningsåtgärder. Låt oss lyssna till sommaren! Låt oss hämta kraft ur skönheten i fördelning och omsorg, avståendets glädje och rikedomen i den planetära komplexitet som är vårt hem. Har du tänkt på att den bön som Jesus gav oss inte innehåller ett enda  ”jag” utan enbart ”oss”? Den avser inte heller någon bestämd plats på jorden utan ett rike som omfattar oss alla.

 

Bön: Tillkomme ditt rike och ge oss nåd att finna din vilja på jorden. Amen

 

Detta är den sista meditationen, före sommaren, med reflexioner inför den kommande söndags kyrkoårs-texter. Tack för att ni velat läsa dem och så vill jag önska er alla en riktigt god sommar och ett återseende efter semestertiden i augusti.

Arne Carlsson

vecka 24 2017

” Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar.” Apg.8:26-39

 

Gemenskap med Gud utformas bortom orden. I den rymd inom oss som vi skyddar med personlig integritet finns en relation till det okända. Där finns ett oupphörligt samtal som har sin grund i våra samlade erfarenheter om vad som är gott och ont och vad som är förenligt med en kärleksfull relation till världen, så som vi känner den. Paulus skriver om det inom oss som är ursprungligt gott, om Anden som vädjar för oss med rop utan ord och förutsätter att det finns ett gensvar, någon som vet vad Anden menar.

 

De erfarenheter som Jesus och Paulus gjorde är inte desamma som våra. Både platsen, det lokala samhället som formar vår världsbild, och det planetära perspektivet är annorlunda, men då som nu är de varandras betingelser. Sanningar och idéer om ”det stora” måste växlas ned till ”det lilla” för att bli gripbara. Skillnader i hur vi uppfattar världen påverkar också tolkningen av våra inre religiösa trosföreställningar. När Jesus till exempel steg upp till himlen var det inte till en evig resa på Aniara utan in i en verklighet som för den tidens människor var en himmel.

 

De mänskliga erfarenheterna har förvandlats och den forskning som började med begrepp som biosfär och universa har lett till teknologier som kan skicka människor runt jorden och bevaka förändringar av istjocklek, koldioxidhalt och pH-värden. På detta sätt har det planetära, en gång något ofattbart stort, blivit först gripbart och sedan politiskt. De nya kunskaperna finns där som utmaningar i varje människas liv, i varje hushåll och varje tankevärld, för att inspirera oss att sortera sopor och begränsa vår användning av bilen och flyget.

 

Jag tror att  det finns en grundförutsättning som är lika, då som nu, och att den är själva gensvaret på vårt ordlösa rop. Ju djupare vår planetära erfarenhet blir desto mer framstår varje människas liv som förbundet med alla andra människors liv. Plats och planet hör samman på ett mycket konkret sätt och platsens utmaningar har globala konsekvenser. Vad vi tänker och gör i det lilla, på vår plats, har betydelse för ett större sammanhang. Man kan säga att det liknar det fenomen som James Gleick kallade ”Fjärilseffekten”. En fjärils vingslag i New York (eller Uppsala) kan framkalla en storm i Amazonas:  Vad vi gör mot jorden gör vi också mot varandra. När Jesus talade utifrån ett gudomligt perspektiv lät han oss förstå att vadhelst vi har gjort mot en av dessa minsta det har vi gjort mot honom. Detta är berättelsen om människans tidsålder, vilka spår vi lämnar hos varandra och våra kroppar och samhällen.  Vi är inte en samling individer utan en mänsklighet.

 

”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara”, vi lever i ett kaos som är på riktigt, och kaotiska förlopp kan bryta de grundläggande linjära samband som präglar våra kunskapsmodeller. Vår kunskap är begränsad men inom oss finns en riktning som både Jesus och Paulus sätter sin tillit till. Den riktningen är en gudomlig närhet i vår djupaste erfarenhet.

 

Bön: Led milda ljus i dunkel dimfylld värld. Led du mig fram.  Amen. (psalm 275)

vecka 23 2017

”…Hon svarade: Ja Herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen …”Joh. 11:18-27

 

Efter pingsten firar kyrkan ”Den heliga trefaldighets dag” som handlar om vem Gud är och vad vi menar med Gud, det vill säga vilka bilder vi gör oss av Gud. I den här texten knyter Marta an bekännelsen till sin judiska tradition.

 

En del av våra gudsbilder har utöver traditionen påfallande likheter med oss själva, som Tage Danielsson påpekar: ”Människan har skapat Gud till sin avbild, längre räckte inte hennes fantasi.” Det kan knappast vara på något annat sätt för det är ju genom våra erfarenheter och upplevelser vi tolkar världen och skapar våra bilder.  Den kristna traditionen, vars ursprung vi finner i den nu krigsdrabbade arabvärlden, är också berättelser och händelser som människor tolkat och delat med varandra. Även om vi kallar en del erfarenheter ”uppenbarelser”, och med det menar att Gud själv visat sin avsikt med världen, så har också dessa erfarenheter förmedlats genom mänskliga sinnesförnimmelser och måste tolkas av oss.

 

Att det förhåller sig på detta sätt är både en tröst och en svårighet. En tröst därför att det säger oss att Gud är närvarande också i den värld vi lever. Även när historien ter sig som en ökenvandring så finns det en riktning och en närvaro. Gud verkar genom att bygga upp en global gemenskap och väcka vördnad och förståelse för det lidande vi ser i världen. Men det är också en svårighet när denna vördnad och globala gemenskap hotas av människor som förvandlar gudstron till korstågskultur, helig terror eller global jihad. Så kan den djupaste erfarenheten av en Gud som berör oss och väcker vår tillit också vantolkas och leda till självsvåldigt hämndbegär.

 

Traditionen är alltså bärare både av en enande gudserfarenhet och en splittrande sekterism. Ett myller av Gudsberättelser dyker upp i varje historisk epok med motsägelsefulla spänningar mellan inneslutning och nedvärdering. I motsats till detta myller av gudsbilder utkristalliserades den monoteistiska föreställningen om ”en” Gud och Moses manifesterade detta. Han tolkar därför mötet med en brinnande buske som ett möte med denna enda Gud. Denna Gud är omsluten av en eld som gör honom oåtkomlig men han låter ändå Moses förmedla de berömda orden ”Jag är den jag är” tillsammans med en universell lag för allt mänskligt liv.

 

Här avtecknar sig ett spår som blir synligt i flera religionsgrundares erfarenheter: Konfucius, Buddha och Kristus framhävde alla ett ideal som förespråkade vördnad och osjälviskhet som motvikt till krigsaristokratins våldsbaserade självbild. På samma sätt är det med Muhammed som gjorde uppror mot det strukturella våldet och den orättvisa och giriga kapitalismen som vuxit fram i Mecka. Muslimerna skulle inte slå tillbaka utan överlämna hämnden åt Allah och konsekvent behandla alla andra med vänlighet och hövlighet.

 

Det är tydligt att vi, oberoende av religiös tradition, behöver påminnas om de ursprungliga religionsgrundarnas erfarenheter. Också i vår upplysta tid har vi en benägenhet att sätta vårt hopp till militärallianser, väpnad makt och terror istället för till tillit, vördnad och global samhörighet.

 

Bön: Gud låt oss förenas till ett gemensamt ”vi” som tjänar varandra i vördnad och global samhörighet. Amen

vecka 22 2017

 

”…Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten…” Joh. 7: 37-39

 

I handen vilar det lilla fröet som ska bli en squashplanta. Mina fingrar bereder plats för det i  den varma jorden. Ur detta lilla frö skall liv strömma från jordens mineraler till min kropp. Jag gör det som många har gjort före mig och vi vet att det fungerar utan att helt förstå. Det vi vet kallar vi för rationell kunskap och det utgör en del av vår rationalitet, vårt sätt att förstå världen.

 

Vetenskapsmannen och trädgårdsmästaren sträcker sig hela tiden utanför denna kunskapsbank. Intuitivt sträcker de sig förbi vår kunskaps horisont och i denna sträckning ut mot det okända byggs ny kunskap. Men i vår vardag låter vi kunskapens begränsningar  utgöra måttet på världens beskaffenhet som om vår rationalitet inte också är en del av en begränsad värld. En gång trodde vi att den planet vars liv vi var en del av också var universums centrum. Sedan upptäckte vi att denna planet är en del av ett större universum som i sin tur är en del av flera universa. På samma sätt är vår kunskap och vår rationalitet en del av något större vars gränser vi bara kan ana.

 

När Jesus säger att det ur trons liv skall flyta strömmar av levande vatten så säger han att det finns ett större universa fullt av möjligheter. Forskaren som sträcker sig ut mot det okända och upptäcker nya samband vidgar rummet för vår kunskap. Om vi låter vår nuvarande  rationalitet och kunskap begränsa vad som är möjligt förlorar vi en del av livets mångfald. Vårt liv måste få vara en del av en större värld som vi bara kan ana, som ett squashfrö som myllas ned i den varma jorden för att en gång bära frukt. I fröets obetydliga form ryms den kommande fruktens livgivande kolhydrater som sedan blir dess byggstenar och påverkar det mänskliga livet.

 

Jag tror att poesin kan tillföra samma fördjupning i våra liv: en inre beröring av en ännu inte förklarad verklighet. Lyriken blir levande först när den, som fröet under markytan, berör oss som ett sorl från ett hemligt flöde. Den kan vara en väg in i det ännu okända, en mystisk vibration som frigör en oväntad möjlighet till kontakt med tillvaron. Vi får plötsligt en utsiktspunkt där vi ser oss själva och världen i ett förklarat ljus som är svårt att beskriva med ord. Att på detta sätt söka sig ut mot rationalitetens gränser i vetenskapligt arbete eller poetisk upplevelse förnekar inte förnuftets värde. Men förnuftets räckvidd vidgas och gränserna för vår förståelse av världen förändras. Man behöver inte bannlysa ögonen för att man inser att det är med öronen man hör. Den fromme abbén och jesuiten Bremond påminner oss om detta och tillägger: ”Äro kanske fåglarna de rätta att i vetenskapsakademin studera flygandets mekanik.” Men fåglarna flyger ju utan att veta varför och på samma sätt får vi dela livets rikedom även när vår rationalitet inte räcker till.

 

Både forskaren och poeten vet vad det är att sträcka sig utanför vetandets gränser och möta nya världar. De kan berätta hur det inifrån vår djupaste erfarenhet kan strömma fram nytt liv och ny kunskap som placerar vår rationalitet i ett vidare sammanhang. Vår erfarenhets gränser vidgas och det som vi tror är livets begränsning är bara är vår egen.

 

Bön: Gud fyll oss med helig ande som vågar hoppas där där vår begränsning hindrar oss att se. Amen

1 2 3 4 23