vecka 15 2017

 

 

…Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade  till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Eloi, Eloi, lema sabachtani!”(det betyder: Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?…   Mark 15:21-41

Ond bråd död förvandlade Drottninggatan till en Golgata och passionsveckans början blev bokstavligt talat tysta veckan. Denna terrorhändelse påminner oss om hur bräcklig vår trygghet är. Den brutala döden kommer påträngande nära, omöjlig att skyla över med blommor och minnesband. Kropparna där på Drottninggatan bryter sönder det respektfulla avståndet till döden som vår kulturella kontext  byggt upp. Samma obehagliga närhet som bilderna av Jesus blödande kropp i kontinentala kyrkor väcker hos oss, en beröring omöjlig att värja sig mot.

 

Men i ett globalt perspektiv kanske det är vår fredliga och trygga välfärd som är undantaget. För många människor är vardagen kantad med dödens villkor: att släpa offren ur bombraidernas ruiner, lyfta tunga kroppar från gasmolnens förödelse eller känna hur livet sakta lämnar ett svältande barn. Det är då Jesus ord på korset förenar hans erfarenhet med vår. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.”

 

Tårarna som tränger sig fram, övergivenheten när törnekransen trycks ner över pannan, dödsstöten. En värld av pogromer, dödsläger och hånfulla rop när den svagare torteras och blir ett traumatiserat offer. Frånvaron av en Gud som övergivit dem, en frånvaro som smular sönder.

 

I ett hopp som inte viker undan finns trots allt kärlekens innersta fäste, en utgivande kärlek: den blödande medkänsla som sträcker sig mot den andre. Jesus död var ett tecken på Guds närvaro också i lidandet. En död som leder de levande närmare varandra. Händer som sträcks mot varandra i en ritual av blommor är samma utgivande kärlek, omsorgen om de sörjande är en motståndshandling mot hatets spridning. Tiotusentals människor samlade till en kärleksmanifestation är hoppets svar på hatet.

 

Påskens berättelse handlar både om försoning och motstånd. Ett hopp om liv bortom allt förnuft, som ett tecken från en okänd värld. Trots allt är denna vecka ett rop av liv när påskliljorna åter fäller ut sina guldgula blad och staren härjar fritt i törnesnåret. Den hemlighetsfulla nebulosan som lånat törnesnårets namn rymmer också en okänd värld av liv. Träden och källorna återupplivar det som varit dött. Utan uppehåll och med frenetisk energi förnekar livstecknen mitt eget inre tomrum efter terrorns manifestation av hat.

 

Tingen sjunger en påskdagshymn och är tecken på en Guds närvaro. Min egen innersta sorg över döden och mitt rop efter efter liv ur djupet av min kropp och själ, blir till ett tecken och en närvaro av någon annan än jag själv. Som det pulserande blodet i öppna sår är tecken på ett pulserande hjärta i kroppens inre så är sorgen och medkänslan en källåder från en kärlek som är större än jag.

 

Det är just detta motsägelsefulla drama som bibeln skildrar i berättelserna om Guds närvaro i människan Jesus, han som överges och torteras till döds. Det finns ingen så stor övergivenhet att den inte vittnar om ett liv också när allt känns som mörkast. Längs oigenkännliga vägar, förbi mina hinnor av falsk trygghet, rädsla och blindhet stiger Guds barmhärtighet mot mig.

 

För den som tror är den upplevelse som värker av medkänsla inför andras lidande ett tecken på en djupare samhörighet. Är kanske medkänslan med den andre, som får mina händer att vilja lindra, ett tecken på Guds närvaro? Vårens kraftfulla påminnelse om livets förnyande flöde och de många människornas kärleksmanifestationer gestaltar en kraft som rymmer en större verklighet, ett hopp bortom all övergivenhet och död.

 

Bön: Gud jag vill överlämna mig till din osynliga närvaro även när övergivenheten får mig att tvivla om din närvaro och uppståndelsens möjlighet. Amen

vecka 14 2017

 

”…Så kom han in i Jerusalem och gick till templet…” Joh. 11:1-11

 

Inte bara kyrkoåret utan också vår borgerliga almanacka präglas av Jesus födelse , liv och död. Där finns de röda dagarna i anslutning till Jesus livs historia. ”Se vi gå upp till Jerusalem…” sjunger vi på Palmsöndagen. Sedan sjunger vi ”Hosianna Davids son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn” som om vi var en del av hopen vid porten i Jerusalem.

 

Detta är en påminnelse om att evangeliernas Jesus är en vardaglig livshistoria. Den är bunden till samma tideräkning som våra liv. I takt med solens uppgång och nedgång blir våra liv en del av den kosmiska händelse som är livets mysterium. Den som söker svaret på sitt livs gåta i tron på Kristus tror att den kärlek som Jesus förkroppsligade är en inneboende del av universums hemlighet. Påven Franciskus citerar en muslimsk Sufi i sin encyklika ”Laudato Si”: ”Universum uppenbarar sig i Gud, som helt och hållet uppfyller det. Därför finns en mystisk mening att upptäcka i ett löv, på en bergsstig, i en daggdroppe, i en fattig människas ansikte.”

 

Det är i djupet av vår materiella vardag vi finner spåren av en närvaro som inte skiljer mellan ande och materia. Vi är delar av ett kosmiskt ekosystem. När vi förenas med hopen utanför Jerusalems port som hyllar Jesus förenas vi också med mänsklighetens historia. Som en del av denna historia formar vi vår tids unika epok.

 

Vi är den första generationen som blivit medvetna om den förändring som håller på att ske i den geologiska epok som kallats Holocen. Det är vår generation som upptäcker att det teknokratiska paradigm som präglas av maktkamp och ständig tillväxt leder till undergång av denna epok. Denna epok som skänkt oss människor nära nog perfekta levnadsförhållanden. Med tanklös arrogans är vi på väg att förbruka förutsättningarna för mänskligt liv.

 

När vi är blinda för konsekvenserna av den skadliga individualismen och ovilliga att erkänna hur det kosmiska ekosystemet är en sammanhållen enhet hotar vi själva grundvalen för mänskligt liv. Vi måste inse att det är våra egna begränsade perspektiv som hindrar oss att leva i harmoni med varandra och vår natur. Nu behöver vi lyssna till planetens naturliga ekosystem.

 

 

Om vi inte ska efterlämna en obeboelig planet till våra barn och barnbarn är det hög tid att låta vår instrumentalistiska syn på naturen och meningen med vår stund på jorden förändras. Med hjälp av almanackans röda dagar och de händelser i Jesus liv som firas varje år kan vi finna vägen till Guds ogripbara mysterium, ett liv i ansvar och glädje.

 

Bön: Tack Gud för den frist i klimatförändringarna som jordens eget försvar ger oss. Hjälp oss att i tacksamhet vårda och respektera naturens rikedom och begränsningar för att förenas som mänsklighet med kommande generationer. Amen.

Vecka 13 2017

”…Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda…” Joh. 3:11-21

 

När Johannes beskriver Jesu liv har han ett bredare och djupare perspektiv än de andra evangelisterna. Han bryter upp det snäva synsätt som har Jesus enskilda handlingar i centrum, och anlägger ett mer kosmiskt perspektiv.

 

Redan i prologen till Johannesevangeliet visar han på ett panorama som sträcker sig bortom det vi kallar ”Big bang” när han börjar med orden ”I begynnelsen…”. Det som Johannes sedan formulerar är inte en beskrivning av hur vatten, frön och människor skapas av Guds hand utan en tolkning av hur våra liv är insatta i ett större sammanhang: ”..och livet var människornas ljus.”

 

Gud skapade liv ”och livet var människornas ljus”, livet är den pågående händelse som mörkret inte övervunnit.  Jesus säger sig vilja ”rädda världen”. Men när han kom med sin sanning om försoning och kärlek ville människorna hellre tro på sitt eget sätt att ”rädda världen”. Jesus talade på sin tid om mänskliga relationer när han ville rädda världen. Men relationer är större än det individuella och omfattar också det mänskliga samhällsbyggandet. Men vi tror att vi kan rädda världen genom ”ekonomisk tillväxt” och heliga krig i olika religioners namn. Det verkar inte hjälpa att ”forskare” och ”profeter” fördömer dessa vägar och varnar för att de leder till hat och förstörelse och hotar allt liv på jorden. Genom lögnpropaganda och desinformation skapas alternativa sanningar och det uppenbara ifrågasätts. ”Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda…”

 

Trots att så mycket i världen vittnar om att våra anspråk på rikedom och makt leder till onda gärningar vill vi inte tona ned vår tro på en begränsad rationalism och kapitalistisk världsordning som lösningen på världsproblemen. Vår tro på mänsklig rationalitet har länge dominerat över den stora livsprocessen. Både rationalitet och olika –ismer har övertagit livets egen kosmiska mångfald av blivande. Nu utmanas vi som mänsklighet att finna ett globalt perspektiv där nationsgränser öppnas och lojaliteter fördjupas. Vi behöver finna den gemensamma viljan att låta ny kunskap leda oss in i en verklighet som överskrider våra nuvarande kunskaper och erkänna vad vi inte kan veta. Vi utmanas att ersätta snäv egoism med kärleksfull tilltro för att det ska bli uppenbart ”vad Gud vill”.

 

Klimathot, krigets offer och ökande klyftor mellan mycket rika och mycket fattiga kan få oss att se hotet mot allt mänskligt liv, – vi kan låta ljuset avslöja mörkrets gärningar. ”När ljuset kom in i världen” fick vi en möjlighet att vända blicken mot alla ”de andra”, de som marginaliserats av det moderna förnuftets projekt. ”För livets skull ska sanningen bli synlig. För livets skull skall längtans frön slå rot. För livets skull ska fredens väg bli tydlig för dem som vågar gå för livets skull.”…Psalm 788

 

Bön: Herre bryt upp våra stängda hjärtan och låt vår kärlek till ljuset skapa en vilja till förändring. Amen.

vecka 12 2017

 

 

”…Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa…” Luk 1:46-55

 

 

Det är ”Jungfru Marie bebådelsedag” på söndag. Den kunde lika gärna ha kallats ”revolutionsdagen” eftersom texterna handlar om hur Maria, med viss förskräckelse,upptäcker att hon är gravid men också om hur hon uppstämmer en lovsång med inspiration från Gamla Testamentet. Där lovprisar hon den Gud som skingrar de övermodigas planer och störtar härskare från sina troner. Det som uppväckte både hennes bävan och hennes upprymdhet var att hon blev medveten om att just hon var utvald att föda det barn som skulle bli Messias. Han som var efterlängtad i en ockuperad stat, som skulle befria människorna från förtryck och återskapa fullkomlig rättvisa.

 

De äldsta texterna i nya testamentet uppmärksammar inte hur Maria blev gravid. I Paulus brev som tillhör de äldsta texterna nämns bara att Jesus var född av kvinna.  Och i Markusevangeliet, som är det äldsta av evangelierna och en av huvudkällorna för Matteus evangelium, sägs inget alls om någon jungfrufödelse. Läran om Maria som evig jungfru kom först under 600-talet att bli en offentlig kyrkolära. Däremot fanns traditionen att Jesus var av Davids släkt, den kungasläkt från vilken Messias förväntades komma, redan under Jesu liv. Detta är också ett motiv som på ett djupare sätt kommer till uttryck i Marias lovsång. Bilden av Jesus som Guds son, kan förstås som en motbild till politiska härskares anspråk på makt: Jesus, inte kejsaren, förtjänar att kallas Guds son. Genom honom, inte genom kejsaren, är Gud verksam på jorden. Där härskare störtas från sina troner och de ringa blir upphöjda, där de rika skickas bort tomhänta medan de hungriga mättas är Gud verksam på jorden.

 

Vi ska inte glömma att detta budskap formulerades under en tid när ”Kejsaren” härskade över hela den kända världen med en krigsmakt som förtryckte det lilla judiska folket med järnhand. Vad Maria gör när hon brister ut i sin lovsång är att lyfta åhörarna över den barriär av fruktan, depression och handlingsförlamning som drabbat dem. Hon kallar dem att lämna den förlamande känslan av maktens oövervinnlighet och den blinda underkastelse som inte ser något hopp. Så är Marias lovsång ett kraftfullt rop om hopp och tilltro till förändringens möjlighet också in i vår tids ofrihet – en slags ”revolution”.

 

Hur ser vår värld ut i dag? Nyhetssändningar inbjuder oss att skänka en hundralapp till barn som svälter, långt fler än alla svenska barn tillsammans. Miljontals barn svälter för att deras föräldrar på grund av krig och nationsgränser hindras från att ge dem mat. De svälter inte för att vi saknar pengar i världen utan för att våra pengar används till vapen: missiler, handgranater och raketer upprätthåller en monstruös orättvisa i den ekonomiska världsordningen. Mot denna apati och underkastelse under ”den enda vägens politik” ljuder Marias lovsång i våra kyrkor: Ett krav på en radikal förändring av den politik som är orsak till de svältande barnens utarmade kroppar.

 

Marias lovsång väcker hopp om att förändring är möjlig. Den bryter ned den politiska vulgaritet som lägger skulden på dem som flyr för sina liv. Lovsången ger oss en möjlighet att lyfta blicken över den barriär av tvivel som politikernas brist på mod har försatt oss i. Den kan öppna våra sinnen för andra val än ”den enda vägens politik”, för mångfaldens och kreativitetens skapande krafter. Lovsången öppnar för möjligheten att låta hungriga mättas och rika ”skickas bort”: Ett dialektiskt val där gåvorna inte blir spekulationsobjekt utan uttryck för en gemensam barmhärtighet.

 

Bön: Giv oss mod, Gud, att förändra den världsordning som hindrar oss att ge alla människor deras rättigheter. Amen

vecka 11 2017

”Mästare”, svarade en i mängden”, jag har kommit till dig med min son som har en stum ande…” Mark. 9: 14-29

 

Mannen som talar med Jesus om sin son beskriver, sedan han talat om den stumme anden, ett tillstånd som mest liknar ett epileptiskt anfall. För Jesus samtida var denna typ av sjukdom skrämmande och förknippades med föreställningar om onda andar som kunde drivas ut. Vi vet nu att epileptiska anfall orsakas av övergående elektriska urladdningar i hjärnans nervceller. För Jesus samtida var hela detta kunskapsområde ett okänt fält. Det var därför inte särskilt anmärkningsvärt att de förlade orsakerna till detta okända fenomen till en metafysisk parallell värld.

 

Det är däremot inte bara anmärkningsvärt utan skrämmande när vi, som har tillgång till nya insikter om hjärnans komplicerade biologi, låter våra associationer leda till metafysiska fantasier. Rubriken för söndagens textläsningar är ”kampen mot ondskan”, men epilepsi har inget med ondska att göra och ska därför inte förknippas med vidskepliga föreställningar om onda andar. Att vi i den kristna vokabulären fortfarande använder uttryck som ”ondska” är knappast försvarbart. Det är en primitiv kvarleva från tider då föreställningar om en ”ond ande” i form av ”djävulen” förklarade människors onda handlingar.

 

Nu kan man  tycka att det inte spelar någon roll, vi är ju inte vidskepliga. Men när religionen skapar en egen föreställningsvärld för att förklara till synes obegripliga händelser är reaktionerna lika oförutsägbara i vår tid som till exempel under medeltiden. Också i vår tid legaliserar religiösa begrepp utstötning, övergrepp och krig. Det verkliga skälet för att invadera och ockupera Irak var att besegra ”ondskan”, hävdar Richard Perle och David Frum i sin bok ”Slutet på ondskan: hur vinna kriget mot terrorn”. De var båda säkerhetspolitiska rådgivare till George W Bush och präglade uttrycket ”ondskans axelmakter”. När George Bush, som ”omvänd kristen”, talar om kriget är han färgad av denna föreställningsvärld när han säger ”Vi befinner oss i ett krig mellan gott och ont”.

 

När vi inom kristendomen genererar fundamentalister, religiösa och ideologiska fanatiker, så är den kristna traditionen inte bättre än den muslimska. Den som säger sig bedriva ett krig mellan ”det goda och det onda” och utnämner sig själv till godheten har förvandlat kristen tro till vidskepelse. Det är viktigt att eliminera ett sådant missbruk av kristen tro när vi väljer begrepp för att tala om bibelns berättelser. Ett krig mot ”ondskan” kan naturligtvis inte vinnas.  Däremot kan övermakten föda alltför starka motreaktioner mot förtryck och förödmjukelse som vi kan uppfatta som onda. Om terrorismen är en sådan motreaktion kommer den att växa så länge det nu utvidgade kriget i Levanten fortsätter.

 

Vad kan då denna text om Jesus, och den sannolikt av epilepsi drabbade pojken, lära oss i dag? Det viktigaste är nog bilden av Jesus som den som ser pojkens lidande och inte vänder bort sitt ansikte. Han visar att Guds kärlek uppsöker människan där hon är som mest utsatt och drabbad. Hans kärlek gäller oavsett om det är kroppens eller själens funktioner som begränsar livsvärlden. För honom är inte utanförskap ett acceptabelt förhållande. Politikernas sociala kategorisering är inte Guds ordning. Gud kan vi söka och finna i alla ting: erfarenheter, upplevelser, rörelser och i den vardag som omsluter oss alla på lika villkor.

 

Bön: Gud, låt ditt ansikte lysa över oss och ge oss din helande omsorg. Amen

Vecka 10, 2017

”Vilket slöseri med balsam. För oljan hade man ju kunnat få mer än tre hundra denarer att ge åt de fattiga”. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig…” Mark 14:3-9

Kvinnan öppnade en flaska dyrbar äkta nardusolja och hällde ut alltsammans över Jesus huvud. Jesus försvarar kvinnans generösa handling och hänvisningen till de fattigas behov avvisade han som hyckleri. Detta är berättelsen om kärlekens uppror mot den bigotta, överdrivet stränga, förbudsmoral som stänger in kärlekens handlingar i den stränga nyttostruktur som värderar allt i pengar och kapitalvinst.”… för oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer…” Denna berättelse visar på motsättningen mellan de som ropar ”det finns inga alternativ” och de som lyfter drömmen om en friare värld med tillropet ”en annan värld är möjlig”.

 

Den ”slösande” kvinnan bryter den förhärskande bilden av vilka egenskaper som ligger i en människas natur. Hon visar på ett alternativ till den själviskhet som ständigt väljer egennyttan och begränsar vad som är möjligt. Hon tar inte hänsyn till de beräknande kostnaderna och den rådande konkurenslogiken utan handlar utifrån kärlekens frihet när hon gör det oväntade. Egenintresset bryts för att sätta den andre i centrum. Kärleken är inte instängd i egoismens trånga människosyn utan öppnar världen in i en gemenskap. Därför ska vi som Jesus sa: ”berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

 

Berättelsen är ytterst en protest mot det förkrympta människoideal som vill att vi ska bli beräknande individualister. Den är en protest mot de ideal som gör oss blinda för möjligheten att organisera ett samhälle på en annan grundval än konkurrens och vinningslystnad. Berättelsen bestrider att våra liv och vår kärlek uppslukas av en ekonomiserande världsbild. Den utgör ett motstånd mot att det vi gör för oss själva, allt ifrån att studera till att lägga ögonskugga, ses som en investering i humankapital. Vi tillåts istället att vara människor fullt ut: bli förälskade eller uppslukas i ett symbiotiskt kärleksförhållande till en nyfödd baby. Vi kan glädjas åt barnens lek och de första vårfåglarnas drillar. Vi får tömma en flaska nardusolja över Jesus huvud.

 

I dag behöver vi berättelsen om kvinnan med nardusoljan mer än någon gång tidigare  under min livstid. Mångkulturens generositet ifrågasätts av långt starkare krafter än en överdrivet pietistisk kultur. ”Trollfabrikens” falska nyheter finansieras och uppmuntras av makthavare som försöker bryta ned våra humanistiska värdesystem. Våra medmänniskor i judisk och muslimsk religion och våra kristna medsyskon, svartmålas och hotas av förföljelse.

 

I denna berättelse påminns vi om att Jesus försvarade kvinnan som lät sig övermannas av osjälvisk kärlek. Han uppmanar oss att komma ihåg henne som bröt mot rationalismens nyttotänkande och demonstrerade en annan möjlighet. Jesus påminde oss om att vardagens omsorg, som hela tiden funnits där, har glömts bort och trivialiserats. Hur kärleken hela tiden haft större betydelse än vi förstått. Hur den varligt eller överrumplande kan rädda dagen och det liv som ingår i mig med global och kosmiskt räckvidd.

 

Bön: Tack Gud att du lät livets skapande grund vara kärlek.

vecka 9, 2017

 

Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom. Mark 1:12-13

 

Denna lilla ”parabel” , dvs. ”pedagogiska berättelse” om livets förutsättningar, kan också beskrivas som en ”geometrisk parabel”. Det är den tekniska beskrivningen av en ”parabol” där punkterna i den rundade skärmens kant fångar upp signaler och förmedlar dem till en brännpunkt, ett fokus. Detta fokus som formas till en  bild och ett budskap. I ett enda fokus visar Markusevangeliets parabel en bild av hela dramatiken i Guds försoningsverk genom Jesus. Bilderna av öknen, de vilda djuren och satan löper samman till berättelsens fokus:  Guds närvaro i en värld där mycket är obegripligt outhärdligt.

 

”Anden drev honom ut…” Berättelsen om Jesus handlar om Guds närvaro i världen. Inte som enbart en inre erfarenhet men ute i världen. Religion och kristen tro är personlig men inte en inre privatsak. Den berör alla mänskliga relationer, även politiska. Om man begränsar tron till en privat relation riskerar kyrkan att förvandlas till en sekt. Vi är människor som relaterar till naturen och kosmos, till vår samtid och till de politiska villkoren för våra liv. Det är också i denna mångfald vi söker Gud, en tillit in mot det okända och framtiden.

 

Om man talar om religion som ”människans samlade möjlighet till samhörighet” kan man säga att alla människor är religiösa på ena eller andra sättet. Men all religion är inte positiv, den kan till och med vara farlig. Vi kan inte blunda för religiösa självmordsbombare, fundamentalistiska korstågsivrare, bosättare på palestinsk mark, islamistisk hatpolitik och slutna sektvärldar. Att försvara alla yttringar av religion är lika dumt som att göra kristen tro till enbart en privatsak. Anden drev honom ut där svårigheterna och möjligheten att göra gott fanns, men också frestelsen till det onda.

 

Kristen tro behöver sättas på prov ”av satan”. Om vi låter kyrkan reduceras till en privat och skyddad uppväxtplats för oss själva och nya generationer bygger vi en kompost för möjliga mutationer till det onda. När tron blir till en privatsak tas inte dess visionära kraft och sociala kompetens till vara. När nationalistiska och populistiska rörelser vill skapa en steril, enhetlig och hämmande värdekanon behövs änglarnas röster som ger globala och nyskapande perspektiv. Vi som tror att livet är en Guds gåva förväntar oss mer av denna värld än rollen som konsumtionsmonster i en sekulariserad marknadsekonomi. Om kyrkan saknar mellanmänskliga relationer av kärlek, hopp och tro och inte kan bära politiska och naturvetenskapliga brännpunkter har hon ingen framtid.

 

Att följa Jesus ut i öknen betyder att inte skygga för nättrollen eller paranoida ledares krav på rättning i leden. Det betyder en kamp inte bara mot religiösa rörelsers sekterism och sekularistiskt religionsförtryck utan också mot politiska och ekonomiska strukturer av orättvisa. Vi är kallade att leva befriade från allt förmyndarskap och lyssna till ekot av änglarna från Guds rike om kärlekens villkor och möjligheter.

 

Bön: Tack Gud för att du har kallat oss att vara skapande krafter i världen och hjälp oss att försvara friheten att vara människa.

vecka 8, 2017

 

”Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare…” Mark 10:32-45

 

Är den ökande andelen personer med narcissistisk personlighetsstörning ett uttryck för en psykotisk epidemi? Eller kan detta fenomen vara en effekt av konsumtionssamhällets rika möjligheter att utveckla egoism? Hur som helst är det mindre klandervärt i dag att visa upp en grandios självbild än det var under min uppväxttid. I dag betecknas den till och med som charmig och beundransvärd om den visas upp tillsammans med makt och rikedom. Men Jesus sammanfattar kritiken mot de lärjungar som ville ha en särställning och hade förväntningar på speciella förmåner så här: ”Men så är det inte bland er… Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare.”

 

Jesus är en smula omodern i vår tid när han påvisar att vår roll i kollektivet är den viktigaste. Vi drömmer ju hela tiden om att få vara den ensamme hjälten som likt den grekiska mytologins Daidalos utrustar oss själva och våra söner med vingar som lyfter oss över fångenskap och begränsningar. Varje generation gör på nytt samma misstag och låter den unge Ikaros i ensamt majestät flyga mot solens ljus för att störta sedan vaxet smält och vingarna mist sin bärkraft. På nytt tvingas vi också in i den åldrade Daidalos skepticism och försiktighet. Genom generationer av mänskligt liv skapar vi nya projekt, attityder och världsåskådningar, från den övermodiga ungdomens djärva utopier fram till ålderdomens besinningsfulla reflektioner.

 

Det som gör Jesus drömmar till något bestående är att de inte är uttryck för en historisk destination eller ett slutligt mål utan fortsättning. De är istället för en utopi en handlingsberedskap i förhållande till den andre i ett ständigt föränderligt skeende. Inte en individualiserad flykt mot solen medan de andra blir kvar. Inte den frusna utopin som gestaltar det bestående men glömmer rörelsen. Livet är inte en resa från vanmaktens förtvivlan till självtillräcklighetens glädjeämnen. Jesus inbjöd inte till ett samhälle som avgränsas allt mer med taggtrådsomgärdade gränser medan bedrägliga och falska nationalistiska profeter blir allt djärvare och fräckare. Guds rike är en hoppets och tilltrons gemenskap som växer inifrån som en gränslös och uppsökande kärlek.

 

Men är inte Jesus uppmaning, att vara ”stor” och samtidigt de andras tjänare, enbart en oxymoron, en självmotsägelse? Eller finns det en hemlighet i djupet av det mänskliga livet. En samhörighet där vi faktiskt inte är ”homo oekonomicus”, rationella, kalkylerande individer som nyttomaximerar alla beslut. Tänk om vår existentiella ångest är stympningsärr efter det som var vår längtan efter kärlek och vår längtan efter tillit i en gränsöverskridande kropp. Kanske vägen till den stora samhörigheten för att förenas med varandra i vårt samhälle går genom upphävandet av de ödesdigra sociala missförhållandena. Den väg till Gud som Jesus visade finns där vi kan vara de andras tjänare.

 

 

Allt återstår att göra för att skapa den ”befriade” världen där alla har samma värde och samma möjlighet. Denna förändring av relationer mellan människor talade Jesus om som Guds rike. Och platsen där den finns är nära: Räck handen till ”en av dessa mina minsta” och du är en del av Guds skapande rörelse.

 

BÖN: Tack Gud för att du vill föra oss ut ur ensamheten och in i din skapande gemenskap.

vecka 7, 2017

 

”Är det jag som verkar i de profeter som profeterar lögn och predikar sina egna bedrägliga påfund?” Jer. 23:23-29

 

Orden är Jeremias, ”den gråtande profeten” som för 2600 år sedan lade orden i Guds mun och varnade sin samtid för de falska profeterna. De falska profeterna refererade enligt Jeremia ofta till en ”en dröm, en dröm, en dröm” för att göra det trovärdigt att deras budskap kom från Gud. Jeremia konstaterade att mycket av detta var lögn och bedrägliga påfund. Drömmar är otillförlitliga som redskap för att uttolka verkligheten. Jeremia refererade istället till Guds fråga: ”Vad har Herren talat?” Har Gud talat är det på ett språk som går att analysera och pröva. Jesus rekommenderade också en kritisk granskning av talets följder, av frukten kan man lära känna trädet.

 

Vi talar sällan om falska profeter därför att många av oss vill vara ödmjuka. Hur ska just vi veta att vi har mer rätt än dom? Att ifrågasätta de egna sanningarna är en sympatisk och tilltalande hållning för dem som vill vara Kristus efterföljare. Men lika viktigt är att pröva allt som sägs i Guds namn. Allt är inte lika sant och att inte pröva profeter och predikanters sanningar och påståenden kan leda till en  gemenskap som blir en ”skräckbild för alla riken på jorden, till en skam och en visa…”. Despoter och tyranner har ju alltid haft profeter som förbereder deras makttillträde och som förstärker hovet runt deras maktutövning. De som drabbas av despoter och tyranner är ofta flyktingar, fattiga och kvinnor. ”Av frukten känner man trädet”

 

Också i vår tid har vi anledning att pröva många ”profeters” budskap. När det predikas att Irans kärnvapen har med Uppenbarelseboken att göra och när kristna aktivister skjuter ihjäl abortläkare är detta inte längre en legitim kristen förkunnelse. Det finns också anledning att ifrågasätta vad som är sant när kristna vill ”omvända” homosexuella och när Darwins evolutionsteori ställs mot bibelns skapelseberättelse. Det är också hög tid att fråga sig vad som är kristet i de organisationer vars budskap utmålar FN:s världshälsoorganisation som antikrist på grund av dess kamp mot aids och för kvinnlig frigörelse och sexuella minoriteters rättigheter.

 

Det finns tillfällen när vi inte längre bör tolerera de som vill förstöra den tolerans som gör ett öppet samhälle möjligt – toleransens paradox. Kanske måste vi börja avslöja dem som i Jesus namn sanktionerar förebyggande kärnvapenanfall mot dem som utpekas som Guds fiender. Annars legitimerar vi terroristernas övertygelse, som drivs av visionen om en värld renad genom apokalyptiskt våld.

 

När Jeremia refererar till vad ”Herren har talat” är det inte en fundamentalistisk bokstavstro han hänvisar till utan snarare en ordning möjlig att finna om man helhjärtat söker efter den. Han talar om en slags ordning där ”välgång, inte olycka” är ledmotivet och där traditionen inte är ett stängsel men ett spår efter generationer av sökande: en Gud som talar ett språk som kan kännas igen. Lite som när Lars Gustavsson i ”Ballad om stigarna i Västmanland” beskriver stigarna i barndomens skogar och hur de tycks innefatta en mängd information. ”Under den synliga skriften av småvägar, grusvägar, brukningsvägar….  Går en annan skrift: de gamla stigarna. De går från sjö till sjö, från dalgång till dalgång. De djupnar ibland, blir mycket tydliga och stora broar av medeltida sten bär dem över svarta bäckar…” Ibland gör stigen en omotiverad sväng. ”Vad vill stigen nu?” frågas i dikten. Och svaret är att den visar sig beror på en inneboende kunskap om hinder i den raka vägen, en myr, en obestigbar brant. ”Den för oss runt, med tryggheten hos en som har varit med förut. Den vet var myren finns.” Det är en fin beskrivning hur vi tillsammans skapar en tradition, skriver stigarna, och stigarna blir kvar och stigarna är klokare än vi. Så finns Guds tilltal i traditionen, i naturen och i vårt innersta. Vi kan ”höra” hans röst utan att vara beroende av andras drömmar eller auktoritära ledare.

 

Bön: Gud gör oss lyhörda för din röst och hjälp oss känna igen din väg under den synliga skriften av småvägar.

vecka 6, 2017

 

 

”…Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.” Matt 19: 27-30

 

Vilka vi anser vara ”först” handlar om utifrån vilka värderingsmallar vi bedömer varandra med. Många av oss plågas ibland av en nedvärderande syn på oss själva. Det är därför KBT-terapeuterna har fullt i sina väntrum. Det är till oss Jesus talar när han vänder på den sociala hackordningen och talar om de sista som skall bli de första. Han tröstar, i en för honom normal ordning, dem som förlorat mycket och känner sig som de ”sista”.

 

Jesus sökte inte upp de självgoda och framgångsrika personligheterna. Han frotterade sig inte med ståthållare och affärsmän men stannade till när han mötte en föraktad kvinna och tilltalade en man vars gärningar hade fört honom ut till Golgata för att straffas med döden. Jesus kommentar om de som tror sig vara klokast och bäst är i själva verket en häftig samhällskritik som påminner oss om HC Andersens kejsare utan kläder: Trump som talar om sig själv som ”den störste jobbskaparen som Gud har skapat” medan alla ser att han är en skrävlande despot som fått för mycket makt.

 

I det rike Jesus talar om har alla människor samma värde. Den värderingen säger vi också att våra riken har, men när pengar är måttstocken för en människas värde blir det ojämlikheten som dominerar verkligheten. Ojämlikheten är ingen bagatell. Det får samhällen att slitas isär och gå sönder vilket leder till fattigdom och hopplöshet. Den leder till för tidig död, ohälsa, diskriminering, maktlöshet, stress, otrygghet och utanförskap som i sin tur leder till extremism och terrorism. Vi vet allt det här men väljer likväl ledare som inte tror på denna logik utan låter sig svepas med av ekonomiska teorier som är lika tomma på innehåll som HC Andersens avklädde kejsare.

 

Jesus ord vill upprätta varje människas värde och möter oss när vi är så besvikna på våra politiker, teknokrater och populister att vi väljer en privat verklighetsflykt. När vi människor inte ser något hopp om en bättre värld kan det vara lättare att fly till inåtvänd meditation,  droger eller virtuella fantasivärldar.  Då vill Jesus upprätta en väg tillbaka till ansvar och deltagande.

 

Det är inte en stark ledare eller ”marknadens” profeter som kan rädda vår gemenskap i världen. Vi kan alla bidra med något och därmed ge varandra mod att leva och inse världens komplexitet. Om vi inte förminskar vårt eget värde kan vi upprätthålla ett försvar mot förenklade svar och demagogi. Vi kan nyfiket sträva efter att förstå världen och ha modet att välja ledare som vågar ha långsiktiga mål. Att förändra orättvisor i globala perspektiv med sikte på de fattigas upprättelse kräver långsiktigt och uthålligt arbete.

 

Vi vill ha en värld där alla har samma värde och där alla visar respekt mot varandra på väg mot en okänd framtid. Där kan solid tro, i djup andlig mening, öppna till förståelse och hopp i en solidarisk gemenskap. Tacksamhet och hopp är i denna värld/detta rike en mer kraftfull och varaktig energi än fruktan och hat. Tankfullhet och glädje över världens skönhet är också en säkrare väg till mod inför utmaningar och kriser.

 

Bön:Låt ditt rike komma med samma värde och mod åt oss alla. Amen.

1 2 3 4 22