vecka 23 2018

 

”… Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta…” Luk 14:15-24

 

Denna berättelse handlar om att de som var inbjudna till festen/Guds rike inte kom. ”Guds rike” är då som nu sinnebilden för en alternativ möjlighet i världen där omsorgen om den andre och fördelningen av jordens skördar fördelas så att alla kan leva ett värdigt liv: Ett samhälle där de mest behövande avgör hur vi utformar samhällsbygget.

 

Den bibliska historien berättar om profeter som varnade när allt tycktes gå snett. I vår egen tid finns också en levande samhällsdebatt där alternativa ordningar presenteras av ekonomer och klimatforskare, diakoner och socialarbetare. Men ursäkterna att inte hörsamma alternativen är lika många som de alternativa vägarna. Det finns genomtänkta förslag till nya ordningar som sätter en samhällsomvandling med mänsklighetens grundläggande livsvillkor i centrum, istället för egennyttan. Ändå tillämpar vi inte dem.

 

Precis när vi efter många års kamp lyckats organisera en samordning av mänsklighetens gemensamma miljöarbete genom IPCC (FNS klimatpanel) och WMO (Meteorologiska världsorganisationen) så händer det som dessa organisationer var avsedd att förhindra:

På 50 år fyller vi upp hela jordens miljöutrymme, både vad det gäller koldioxidutsläpp och förlusten av biologisk mångfald, och med detta startar en exponentiell ökning av miljöriskerna. Samtidigt vänder sig en av de viktigaste ledarna i världen bort från samarbetet och förnekar problemen. Ekonomisk tillväxt som lösning på världens miljöproblem avslöjar sig samtidigt som en lögn och vetenskapliga fakta visar att ju rikare vi blir ju större skada åsamkar vi vår planet.

 

Sällan har väl innebörden i Jesus liknelse om de ursäktande gästerna haft en tydligare innebörd. ”Jag har köpt en åker..”, Jag har köpt fem par oxar..”, ”Jag har just gift mig…” fast nu låter det så här: ”Jag måste investera för öka köpkraften…”, Jag måste hålla mitt vallöfte och öka militärutgifterna till 2 %…” ”Jag måste ha råd med den fina bröllopsfesten…”

Detta är invändningar som hindrar oss att ta hand om det geopolitiska ansvaret och att fördela mat och vatten på ett jämlikt sätt. Men jag tror vi måste inse att Albert Einstein hade rätt när han påpekade att vi inte kan lösa problemen med samma tänkesätt som orsakade dem. Därför är det hög tid att lyssna på alternativen.

 

Det är de rikaste som har mest makt och besitter den utan jämförelse största tillgången av massförstörelsevapen. Men vi ska inte förvänta oss att de är beredda att leda en alternativ utveckling mot framtiden. De är helt enkelt inte längre inbjudna. Men ute på gator och gränder i staden bland fattiga och krymplingar, blinda och lytta, finns svaret på vår framtid och vårt hopp. Utan att invänta svaret från de mäktiga och rika kan vi börja leva som om alternativet till vårt misslyckande är kärleken till nästan och ett globalt ansvar.

 

Bön: Gud, hjälp oss att hörsamma din inbjudan och söka ditt rikes alternativ i vårt liv. Amen.

vecka 22 2018

 

 

 

”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike”. Joh 3:1-8

 

 

Att vara född på nytt har blivit en stark identitetsmarkör för en grupp av människor som kallar sig ”evangelikala.” Dessa vill gärna se sig själva som särskilda från det övriga samhället och det underlättas av att man ansluter sig till ett fastlagt normsystem i fråga om abort, alkohol, droger, sex och familj. Det är också vanligt att dessa rörelsers ledare ansluter sig till auktoritära politiska ledare med stereotypa utopier och etiska normer som kolliderar med mångkulturalismens tolerans.

 

Jesus beskrivning av pånyttfödelse är dock det rakt motsatta. ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden”. Jesus syn på tillvarons grundläggande villkor, i förhållande till den syn som råder i auktoritära samhällen, är den rakt motsatta och utesluter en given statisk etik eller en politisk utopi. Tvärtom ifrågasätter Jesus idén om ett utopiskt, idealt tillstånd och en lagstadgad ”rätt”. Han talar istället om en ständig möjlighet till ”rättvisa” som  en pågående förändringsprocess där vi i förhållande till varandra bör vara ständigt skapande och utgivande: En relation till det som ” inte längre -” eller ”ännu inte-” är. De ”evangelikala” ideologierna förutsätter en tidslighet som är konstant trots att tillvarons grundläggande villkor är förändring, en livsprocess mellan det förgångna och det kommande. Detta innebär en förflutenhet som inte längre kan omfattas och en framtid som inte kan förutses. Därför talar Jesus istället om en progressiv pågående förändring, en pånyttfödelse. 

 

Jesus förklaring av pånyttfödelse i texten ovan utspelade sig i ett samtal mellan honom och Nikodemus, som var farisé. Fariséerna var, liksom vår tids ”evangelikala”, djupt troende och såg som sin uppgift att följa Guds lag. Med hjälp av detaljerade regler ville de göra det enklare för alla att handla enligt lagen. Beteckningen ”farisé” betyder ordagrant ”avskild”. Deras nitiska vilja att hålla fast vid lagen bidrog till en benägenhet att avskilja sig från dem som inte förmådde följa alla regler. Därför kritiserades Jesus av dem för att han umgicks med skatteindrivare, prostituerade och andra som klassades som syndare.

 

När Jesus talar om att vara född på nytt handlar det inte om en ny förmåga att leva efter lagen eller att genom lagstiftning skapa ett rättvist samhälle. Att vara född på nytt är att lyssna till och välja den rättvisa som vilar som en möjlighet i varje människas inre. Att inifrån en upprättad relation mellan Gud och människa låta den oavgörbara framtiden rymma rättvisans möjlighet, en ”rättvisa” bortom rätten eller lagen. Det betyder att frågan om rättvisa inte kan reduceras till följandet av en regel eller applikationen av en lag. Tvärtom är gudomlig rättvisa alltid ett unikt skeende, som inte med säkerhet kan omfattas av rådande regelverk. Därför kan inte heller ett totalitärt ledarskap garantera en rättvis ordning. Det som enligt Jesus ”har fötts av ande är ande” och rättvisa måste åberopas bortom rådande maktförhållanden.

 

Jesus beskriver ett inre förhållningssätt till den andre som sätter kärleken och rättvisan före ”rätten”, juridiken och moralismen.

 

Bön: Gud låt din närvaro i vårt inre liv leda till skapande relationer fyllda av kärlek och rättvisa. Amen                 

vecka 23 2018

 

Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.” … Matt 11: 25-27.

 

Jesus ger i detta uttalande inte uttryck för kunskapsförakt. Men när de som tycker sig vara ”lärda och kloka” glömmer respekten och hänsynen mot dem som är utanför deras egen krets av privilegierade, vill han återupprätta dem. Detta är ingen tillfällighet utan ett radikalt perspektiv som kännetecknar hela Jesus liv och verksamhet: Jesus föds utanför de etablerades kvarter och han stannar upp inför ”mängden” av människor, som var lika får utan herde och ger dem undervisning och mat.

 

Vi har många beteckningar för dessa marginaliserade människor som Jesus placerade mitt i centrum för sin verksamhet. I vårt samhälle talar vi om dem som utanförställda, underklass och prekariatet. Prekär betyder ”mycket bekymmersam”. Och den nya samhällsklass som utvecklingsekonomen Gay Standing kallar ”prekariatet” har det just bekymmersamt, likt får utan herde. Det handlar om den växande mängd människor som tvingas underkasta sig osäkra anställningsvillkor och stå ut med kortvariga och dåligt betalda arbeten utan att kunna hoppas på någon förbättring ens på lång sikt.

 

När Jesus talar till de nedersta på samhällsstegen som en grupp med samma rättigheter som de privilegierade skapar han en grogrund för förändring. På samma sätt som profeterna i gamla testamentet pekade ut alternativa vägar för en radikal samhällsförändring pekar Jesus handlingar ut en väg mot upprättat människovärde. ”Occupy Wall Street”- rörelsen 2011 ställde också krav på förändring när de protesterade mot den orättvisa fördelningen av världens ekonomiska tillväxt. En fördelning som tilldelade 1 % av jordens befolkning hela den globala tillväxten medan 99 procent blev utan. Grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi eldade upp sig själv i protest mot sitt lands förtryckande regim och framkallade enighet bland mängden av människor i arabvärlden. Det blev den tändande gnistan för ”den arabiska våren”.

 

De lärda och kloka” i dagens samhälle kan definieras som dem som har den politiska och kulturella makten över utvecklingen. En växande grupp människor kan inte identifiera sig med deras maktutövning, de är lika får utan herde. Den fredliga och stabila utvecklingen i samhället förhindras av politikens bristande förmåga att fatta etiska beslut där människovärdet är överordnat ekonomiska och maktpolitiska behov.  Den ökande tillväxten förutsätter ett allt större tryck på ekosystemen som inte tål mer exploatering. Det har gått så långt att valet nu står mellan alla människors överlevnad eller det ökande kapitalbehovet hos den enda procent som får del av tillväxten.

 

De enskilda politikerna och makthavarna, ”de lärda och kloka”, har misslyckats. Nu gäller det för ”mängden”, de av Jesus tilltalade, att visa sin styrka i ett engagemang från städer och företag, kyrkor, organisationer och enskilda att stå upp för mänsklighetens överlevnad, ”den globala våren”.

 

Bön: Gud du som lät Jesus tala till de många, giv oss mod att tillsammans skapa en hållbar framtid på jorden. Amen

vecka 20 2018

 

”…Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. … ” Ps 104:27-31

 

Den heliga anden skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er”. Så säger Jesus i sitt avskedstal till lärjungarna. Han återknyter då till berättelser ur bibeln där texten beskriver hur människor tycker sig ”höra” Gud tala. ”Du sänder din ande, då skapas liv.” Det handlar inte om ett spöke som landar i människans tillfälliga utbrott av extas utan en inre förmåga att skilja mellan ont och gott, en påminnelse om allt det som Jesus sagt om Guds vilja med människan. I gamla testamentet är det profeterna som ger röst  åt Guds vilja, som är att ”skapa liv och göra jorden ny” som det står i psaltartexten. Jesus låter varje människa, som genom tro delar gemenskapen med Gud, ha möjlighet att ta del av vad som är rätt, att bli påmind om allt han sagt. En inre intuitiv kunskap om Guds vilja med det liv vi lever.

 

Men vår vilja att lyssna till denna nyskapande livgivare kan grumlas. Det vittnar de bibliska berättelserna, likaväl som vår egen historia, om. Gamla testamentets profeter varnade och förmanade sina samtida folk och ledare när utvecklingen i samhället inte tog hänsyn till allas bästa. De kritiserade utvecklingen när maktlystna härskare eller perifera intressen i form av avgudar tog makten över människors liv och skadade gemenskapen.

 

Vi har också röster i vårt samhälle som för det gemensammas talan mot maktfullkomlighet och ansvarslösa privatintressen. Kraftfulla röster som Johan Rockström och Kate Raworth varnar för att låta ekonomiska intressen gå före alla andra värden och för att vår livsstil skapar orättvisor och förstör förutsättningarna för liv på jorden. Vi håller redan på att passera viktiga planetära gränsvärden. I förhållande till det ekologiska taket har vi redan överskridit det hållbara trycket på jordens livgivande system, genom bland annat klimatförändring, havsförsurning och kemiska föroreningar. Uppfattningen att tillväxt och ännu mer tillväxt är lösningen på alla problem riskerar att blockera all verklig förändring.

 

Vi kan, om vi låter den heliga anden verka i oss, känna igen profeternas röster och öppna oss för vår egen inre kunskap om Guds vilja. Vi kan be den heliga anden att förbereda oss på förändring och öppna våra sinnen för att söka nya vägar i det tjugoförsta århundradet. I min kristna tro finns ingen motsats mellan begreppen ande och materia, himmel och jord, insida och utsida – allt har ett samband. Den yttre och den inre platsen för Guds vilja hör samman.

 

Guds ande ”som gör jorden ny” pekar mot en framtid där vi uppfyller människors behov samtidigt som vi tar hand om den jord vi alla är beroende av. Vår kallelse är att förändra de brister i välfärden som drabbar dem som saknar livets nödtorft: mat, utbildning, bostad och sjukvård. Samtidigt behöver vi anpassa oss till de begränsningar i konsumtionen som det ekologiska taket medger.

 

Gud talar genom sin skapelse och genom sin ande till oss. Jag tror ingen längre behöver vara omedveten om vad som krävs för att mänskligheten ska rymma både ekologisk stabilitet och social rättvisa. Vi behöver inte frukta en hämndens Gud som straffar, men om vi fortsätter att ignorera ”Guds ande” kanske vi får förbereda oss på att leva i konsekvenserna av vår ovilja till förändring?

 

Bön: Gud låt din ande inspirera oss att dela din strävan att skapa liv och göra jorden ny.  Amen

 

vecka 19 2018

 

”Den dagen skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. Det skall vara en ständig dag – Herren vet när den kommer – och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust….”Sakarja 14:6-9

 

Att läsa bibeln är att göra en resa genom årtusenden och ta del av olika kulturella språkvanor och föreställningar. Sakarja, som levde på 500-talet före vår tideräkning, beskriver en kommande tid, när Guds rike är förverkligat. Det är en vision om att allt det som är gott har  segrat, som när morgonljuset förgyller träden efter nattens mörker.

 

 Sakarja börjar ofta sin beskrivning av olika visioner med orden ”Jag lyfter blicken..” och så följer en vardaglig iakttagelse som ”en man med ett mätsnöre” eller ”fyra vagnar komma fram mellan två berg”. Det är ingen extas eller någon dröm utan en fullt medveten iakttagelse av en vardaglig händelse som gör honom medveten om en djupare mening i det han ser. I denna djupare mening känner han igen Guds röst i sitt inre. Han talar om den vision han ser när krigen är slut och invasionstrupperna har dragit bort från Jerusalem.

 

För dem som för flera tusen år sedan läste Sakarjas skrifter var detta inget nytt. Också den samtida profeten Jeremia tillhörde de skriftprofeter som betraktade materiella ting och verkliga skeenden som bilder av ett djupare skeende. Profeterna beskrev en inre djupare mening utifrån själva händelsen. Jeremia utgick en gång ifrån ”två korgar fikon” och vid ett annat tillfälle betraktade han en ”krukmakare som arbetar med sin drejskiva”. Genom vardagliga händelser i tid och rum framträder ett budskap. Man behöver inte se några syner eller höra några röster för att se Guds ljus som bär en djupare mening i det som sker.

 

Guds tal” består av det ljus som lyser upp själen och uppenbarar den inre, djupare meningen, i själva händelsen. Dessa profeters inre medvetande och världsbild får dem att se och höra mer än vad ögat och örat uppfattar. Det är detta som gör dem till profeter, inte någon mystisk upplevelse av drömmar eller uppenbarelser. De avsäger sig inte sitt förstånd, sitt omdöme eller sin förmåga att reflektera. Detta skiljer dem från de ”hovlojala” profeterna i Jerusalem som flockas vid hovet och säger efter varandra utan moraliskt ansvar. För att förstå profeterna är det värt att lyssna till den den gamle kyrkofadern Basileios från 300-talet som varnade ”Somliga påstår att de profeterar när de befinner sig i extas, och att deras mänskliga förnuft överskuggas av Anden. Men det går tvärt emot alla beskrivningar av gudomlig uppenbarelse.”

 

När vi nu om dagarna går och längtar efter en morgon när frosten slutat härja bland rosenknoppar och nyplanterade squashplantor kan vi tänka på Sakarjas ord. Han talar om den dag då det inte längre finns kyla och frost och vi kan påminna varandra om den kommande morgon då människorna slutat skruva ihop massförstörelsevapen och istället odlar mat för att upprätthålla liv. Ur Sakarjas profetia kan vi hämta inspiration för vårt fredsarbete, ”den dagen skall det stå ’helgad åt herren’ på hästarnas bjällror och grytorna i herrens hus skall vara som offerskålarna framför altaret… och alla som offrar skall komma och ta en sådan och koka i den.” Krämarna ska inte längre äta det som ryms i offerskålarna utan allt skall delas mellan dem som offrat.

 

Bön: Gud låt den dag komma när frosten inte förstör odlingen och krämarna inte tömmer offerskålarna utan freden i världen gör det möjligt för alla att dela dina goda gåvor. Amen.

 

vecka 18 2018

 

 

 

”…Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?…” Luk 18:1-8

 

 

 

I detta bibelcitat talar Jesus till människor vars existentiella erfarenhet präglats av diktaturens vägran att ge dem mänskliga rättigheter. Bön blir då något mer än att få sina önskningar uppfyllda. Ytterst handlar denna bön om det som håller på att tas ifrån också oss i vår tid, rätten att vara människa, en del av tillvarons innersta hemlighet som är kärlek, är Gud.

 

 

Viktigast för dig är är det som tagits från dig

ett Du som fyller alla sprickor

som följer dig, i väntan på kärlek.

 

Viktigast för dig är det som tagits från dig,

Mitt i den slocknande modernismen,

dess anhopning av lyxkonsumtion och klasskillnader,

dess likgiltigt klibbande småborgerlighet,

dess tätnande kvävande ljumhet.

 

Viktigast för dig är det som tagits från dig

när alla yttre attribut skymde sikten.

Dagen är kommen när det

som tagits från dig

åter skall fylla alla sprickor med tankar om hopp

som bara den som förlorat någon kan få.

 

Ett möte som bara den som förlorat någon

kan känna igen i den andre,

bakom legender och religiös bråte,

bakom de gamla psalmernas och myternas värld.

 

Ett spårämne –

Ett obekant strålande grundämne.

Bara indirekt synligt genom bildernas och

språkets formationer.

 

Ett dolt ljus framträder i hoppet:

Gud av Gud, ljus av ljusens källa

Människoson av Maria född.

 

När vi ropar till Gud i bön kommer vi plötsligt i beröring med något verkligt och levande:

Den enskilda kärleksupplevelsen, medmänskligheten, den ömsinta solidariteten

med alla. Om vi låter oss beröras går verkligheten på nytt att avkoda: tillvarons innersta hemlighet är kärlek, är Gud.

 

Bön: Vi ropar till dig Gud om vår rätt att vara människa, att älska och älskas, låt ingen ta det från oss! Amen

veckan 17 2018

 

 

 

 

”…Men nu går jag till honom som har sänt mig…” Joh. 16:5-11

 

 

Jesus tar farväl av lärjungarna och återvänder till den som har sänt honom medan han utlovar  lärjungarna en hjälpare. ”…Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen…”. Vi kan förhålla oss på olika sätt i förhållande till en sådan här berättelse: antingen ställer vi den i relation till den begränsade kunskap vi har av materiens och naturens lagar eller så lämnar vi den invanda giltighetsnormen och försöker känna igen oss i berättelsens kärnpunkt. Som att läsa en myt eller en fabel och genast veta vad den handlar om. Vem är sanningens ande? Kanske Urban Andersson har fångat något av det som Jesus berättar om:

 

Vem är du

som ibland står inom mig

men ingenting säger

bara betraktar mig

med det tredje ögat

det stränga och förstående

det som ser igenom allt

och slutligen

allt förlåter.

            Urban Andersson ur bloggen Läsarna.

 

Jesus har lämnat sina vänner men är likväl med dem som ”sanningens ande”, en förnimbar närvaro av allt det som han hade talat om. En fullständig metamorfos som i första ögonblicket låter overklig men som i jämförelse med andra förvandlingar kanske går att känna igen sig i. Biologins värld rymmer många förvandlingar alltifrån fjärilar och nattsländor till bin och skalbaggar: Från ägg till larv, puppa och slutligen till bevingade varelser med mer eller mindre flygförmåga.

 

Hildegard av Bingen, en fascinerande mystiker och författare från medeltiden, uppfattade hela skapelsen som en metamorfos där Gud själv ikläder sig materiens gestalt. I en lovsång till Jungfrun Maria beskriver hon detta under:

 

O skimrande ädelsten,

och solens rena klarhet

strömmande in i Dig

är källan som  flödar ur Faderns hjärta

är den som är hans enda ord;

genom det skapade Han jordens ursprungliga

materia…

 

Nu när vårsolen lyser går det att föreställa sig den verklighet som Hildegard beskriver och njuta av naturen med dess återuppståndna skönhet och vackra ljudsymfoni, allt från bräkande rådjurskalvar till lärkans sång och sjöfåglarnas livliga tjatter. Det är inte svårt att förstå bilderna av naturen som bärare av något mer än vad vår kunskapshorisont och våra giltighetsnormer omfattar. ”Vem spelar på en pipa……höjd över allt förnuft?……Vem är den gode Herden?” undrar Hjalmar Gullberg. I djupet av den metamorfos som naturen och vårt eget sinne genomlever ”sitter vid vår sida en Gud förklädd” som vi genom det ”ängelsgröna sakramentet” får smaka och bli delaktiga, som ett livgivande bröd och vin.

 

Bön: Tack Gud för att du möter oss som sanningens ande i djupet av vår undrande själ. Amen

vecka 16 2018

 

 

”…Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren…” Jesaja 54:7-10

Den bibliska berättelsen handlar om människans kamp mellan tro och förtvivlan, hopp och misströstan. En tolkning av historien som en djup och fortsatt dialog mellan Gud och människa, en verklighet som vi än i dag kan realisera i dialog med den materia och den historia vars villkor vi delar.

 

Vi har i den kristna traditionen talat om denna kamp med utgångspunkt i en dualistisk värld uppdelad i materia och andlighet, ett synsätt som vi ärvde från den platonska filosofin. Bibelns budskap har då tolkats antingen i ”profetiska” termer: som hoppet om en kommande fulländning av skapelsen, eller i ”apokalyptiska” termer: som en världsundergång där vi rycks upp till en ny andlig verklighet. Men både den ”profetiska” tron och den ”apokalyptiska” upphävs när Gud blir människa och dör på korset. Uppmärksamheten förskjuts då från slutfasen i en linjär historiesyn till en i nuet skapande Gud. Kristendomens centrala budskap upplöser alltså den dualistiska världstolkningen.  Utan materia kan människan inte leva men den som lever endast med materia är inte människa. Andlighet är en fördjupad förståelse av materiens komplexitet och tidsperspektivet är inte längre centralt.

 

Min kristna tro vägrar att tolka människans historia med hjälp av en dualism som betraktas som slutgiltig. Vi lever i skärningspunkten mellan ”ett kort ögonblick övergav jag dig” och ”i stor kärlek tar jag dig åter”, mellan tron att ”det är fullbordat” och ”ännu inte”. Vi lever i den skärningspunkt som gestaltas på korset mellan ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig” och ”jag är uppståndelsen och livet”. När Dietrich Bonhoeffer poängterar att det kristna livet inte innebär att vara religiös på något bestämt sätt utan att vara människa, så upphäver han uppdelningen mellan andligt och materiellt. ”Det är ej en religiös akt, som gör en kristen, utan del i Guds lidande inom det jordiska livets ram.”

 

Det är samma situation som profeten Jesaja upplevde i sin samtid. Mot korrupta kungars benägenhet, att söka gudomlig auktoritet åt sitt eget maktutövande, åberopar profeten Jesaja en Gud vars makt och rättvisa aldrig låter sig inskränkas till rådande mänskliga ordningar. Snarare framträder skapelsen som Guds och människans gemensamma verk som gör det möjligt att tro på att denna historiska verklighet kunde vara annorlunda. En tro på att förtryck kan upphävas, på att det är värt att göra motstånd.

 

För Jesaja var alternativet tro på Guds rättvisa. ”Den som har tro förhastar sig inte” säger Jesaja, med uppmaning till ett tålmodigt profetiskt motstånd mot världslig maktfullkomlighet. Att söka rättvisa sker alltid i konkreta materiella situationer och utifrån de förtrycktas perspektiv, som när Gud kallade Jesaja: ”Han har sänt mig, att framföra glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för fångna, befrielse för de fjättrade.”

 

Bön: Gud lär oss att lita mer på makten i din rättvisa  än på stormakternas vapenallianser. Amen.

vecka 15 2018

 

”…och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst….” Joh. 10:1-10

 

 

Vad är det som gör att fåren känner igen hans röst? Det måste vara en intuitiv förmåga inifrån fårens dolda värld av liv och sökande efter föda. Jag ska alltid minnas hur min nu avlidne vän ropade ut i dimman efter fårflocken och hur de med guppande huvuden dök upp en efter en där ute bland kullarna på upplandsslätten. Det finns en inre värld hos djuren som hjälper dem att överleva. Bibeln appellerar ofta till denna inre värld när den ska beskriva en verklighet som ligger utanför språkets räckvidd, inte som om det vore något overkligt utan som mer verklig än vår invanda föreställningsvärld.

 

Ibland överraskas vi av reaktioner som avslöjar att något i oss har kontakt med en verklighet som inte ryms i vår vanliga föreställningsvärld. Nathan Söderblom beskriver den skönhetsupplevelse som Bach och Beethoven ger oss och kallar det ”musikens ande”. ”Varifrån kommer musiken” undrade Ingemar Bergman i en radiokrönika och anspelade på samma oförklarliga skönhetsupplevelse som ger livet nya kvaliteter. Också påfågelhonans val av partner vittnar om en uppskattning av skönhet. Det finns studier som visar att hanens framgång i kampen om honan är beroende av antalet ”ögon” på stjärtfjädrarna. Skönhetsupplevelsen avslöjar en för både människor och djur dold mystik som öppnar materien för nya dimensioner.

 

Ute på ängen där vi brukar rasta hunden finns en vattenkälla, ett koncentrerat utflöde av grundvatten ur jorden som bildar en liten vattensamling. Vi stannar ofta till där för att förundras över hur temperaturen i underjorden håller källan rinnande också på vintern. En påminnelse om ett liv under markytan där alla hålrum är fyllda med vatten. Jag lämnar ofta platsen lite andäktigt och tänker på hur bibeln använder bilden av källan som ett uttryck för en underliggande mening och en Gudsnärvaro i en värld där mycket kan synas meningslöst.

 

När vi gör oss döva för den där inre rösten så ser vi inte längre materiens och livets helighet. Det är då vi låter andra ”lejda” röster bli de viktigaste, röster som inte har samma ursprung och därför ”flyr när han ser vargen komma”. Kanske det är bristen på lyhördhet som gör att vi inte känner skillnad på de röster som värnar om livet och de som bryter ned. I veckan som gick varnade forskare oss för att det uppsatta målet om att begränsa den globala uppvärmningen till två grader inte räcker för att förhindra förödande klimatpåverkan. Det som tidigare ansetts vara ett temperaturtak för en klimatsäker planet konstateras nu leda till stigande havsnivåer, regional brist på mat och färskt vatten samt en rad förluster i växt- och djurlivet. Vi har låtit oss förledas av livsfientliga röster att leva i strid mot livets helighet.

 

Trots att vi, i lyhördhet mot den inre röstens omsorg om varje människas rättigheter, har format den rättigheten i en gemensam deklaration, tillhandahåller vi makten åt några enskilda individer att förgöra hundratusentals människor med en enda knapptryckning. Trots att vi vet att ojämlikhet mellan människor skapar nöd och katastrofer låter vi några få hota och skrämma oss till tystnad. Det är en omänsklig ordning som saknar stöd i vår innersta känsla för liv och helighet. Den Herde som ger liv och liv i överflöd är den gode Herden som kallar oss att istället följa hans röst.

 

BÖN: Gud gör oss lyhörda för din röst och villiga att följa den. Amen.

vecka 14 2018

 

”…Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken…” Joh. 21:1-14

 

Det finns saker som det är svårt att tala om och det finns saker som det inte går att tala om. Vår djupaste erfarenhet och det vi vill säga varandra är mer än vad som ryms i språkets avgränsade värld.

 

 

”Om du inte talar till någon

  för vilken du kan överge språket

  har du inget att säga längre”

                                        Lars Norén

 

Så kan upplevelsen vara morgonen efter en begravning när den karga saknaden river i bröstet och sinnesron inte vill infinna sig. Språket räcker inte till att beskriva det liv som avslutats, och en fortsätter att känna närvaron av den saknade. Den saknades röst fortsätter att höras och allt som finns kvar är kännetecken, gester och rörelser som påminner om de känslor som förenade oss.

 

Också Jesus fortsatta närvaro i lärjungarnas liv manifesterades i gester som kunde kännas igen. Hur skulle annars Jesus ge sig till känna efter långfredagen, när språket inte räckte?  Men lärjungarna kände igen de gester och den rörelse som en gång förenade dem? ”Han gick fram och tog brödet och gav dem…”

 

Det hade ju hänt förut när han bröt brödet och gav åt dem: ”Detta är min lekamen…”  ett tecken, en gest, en rörelse som påminde om en djupare närhet. Det var också tecknen och gesterna som Jesus ville att lärjungarna skulle berätta om när Johannes undrade vem han var: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.…” Det finns saker som det inte går att tala om men som visar sig och formar sig till erfarenheter långt bortom språkets gränser. Minnen och händelser som levandegörs och får natten att öppna sig som när månskärans ljus klyver mörkrets väggar.

 

Så uppenbarar Gud sin närvaro i den värld som är vår. Vi talar ofta med fruktan och bävan om atomvapenrustningar, svält och klimathot. Hur kan det finns en Gud när allt detta sker? Vi blir ibland rasande och låter frågorna studsa mot det tysta mörker som omger vår till synes övergivna planet. Det är då Jesus ord till Johannes, påminnelsen om gesten, kan stilla vår fruktan. Blinda ser och döva hör, någonstans finns ett språk, en gest, som når fram bortom språkets oförmåga att göra hoppet synligt. Människor älskar och bygger gemenskap, fattiga nås av medmänsklighet och flyktingar möter inte bara främlingshat utan också språkskolor och soppkök,  kläder och lovsång att dela. Påminnelser om en närvarande kärlek, en Gudshandling att känna igen.

 

När långfredagsmörkret lagt sig och kyrkan firar påskhelgens triumferande budskap om en levande kärlek som delar bröd och fisk med dem som hungrar, då påminns vi om en kärlek som överlever dödens misströsta. Sedan årtusenden välkomnar kyrkan oss till ett dukat bord där eukaristin erbjuds alla och upphöjer alla till mänsklig värdighet. Det finns anledning att känna hopp också dagen efter begravningen.

 

BÖN: Tack Gud för dina gester som påminner oss om kärlekens och hoppets mysterium. Amen.

1 2 3 4 27