vecka 23 2017

”…Hon svarade: Ja Herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen …”Joh. 11:18-27

 

Efter pingsten firar kyrkan ”Den heliga trefaldighets dag” som handlar om vem Gud är och vad vi menar med Gud, det vill säga vilka bilder vi gör oss av Gud. I den här texten knyter Marta an bekännelsen till sin judiska tradition.

 

En del av våra gudsbilder har utöver traditionen påfallande likheter med oss själva, som Tage Danielsson påpekar: ”Människan har skapat Gud till sin avbild, längre räckte inte hennes fantasi.” Det kan knappast vara på något annat sätt för det är ju genom våra erfarenheter och upplevelser vi tolkar världen och skapar våra bilder.  Den kristna traditionen, vars ursprung vi finner i den nu krigsdrabbade arabvärlden, är också berättelser och händelser som människor tolkat och delat med varandra. Även om vi kallar en del erfarenheter ”uppenbarelser”, och med det menar att Gud själv visat sin avsikt med världen, så har också dessa erfarenheter förmedlats genom mänskliga sinnesförnimmelser och måste tolkas av oss.

 

Att det förhåller sig på detta sätt är både en tröst och en svårighet. En tröst därför att det säger oss att Gud är närvarande också i den värld vi lever. Även när historien ter sig som en ökenvandring så finns det en riktning och en närvaro. Gud verkar genom att bygga upp en global gemenskap och väcka vördnad och förståelse för det lidande vi ser i världen. Men det är också en svårighet när denna vördnad och globala gemenskap hotas av människor som förvandlar gudstron till korstågskultur, helig terror eller global jihad. Så kan den djupaste erfarenheten av en Gud som berör oss och väcker vår tillit också vantolkas och leda till självsvåldigt hämndbegär.

 

Traditionen är alltså bärare både av en enande gudserfarenhet och en splittrande sekterism. Ett myller av Gudsberättelser dyker upp i varje historisk epok med motsägelsefulla spänningar mellan inneslutning och nedvärdering. I motsats till detta myller av gudsbilder utkristalliserades den monoteistiska föreställningen om ”en” Gud och Moses manifesterade detta. Han tolkar därför mötet med en brinnande buske som ett möte med denna enda Gud. Denna Gud är omsluten av en eld som gör honom oåtkomlig men han låter ändå Moses förmedla de berömda orden ”Jag är den jag är” tillsammans med en universell lag för allt mänskligt liv.

 

Här avtecknar sig ett spår som blir synligt i flera religionsgrundares erfarenheter: Konfucius, Buddha och Kristus framhävde alla ett ideal som förespråkade vördnad och osjälviskhet som motvikt till krigsaristokratins våldsbaserade självbild. På samma sätt är det med Muhammed som gjorde uppror mot det strukturella våldet och den orättvisa och giriga kapitalismen som vuxit fram i Mecka. Muslimerna skulle inte slå tillbaka utan överlämna hämnden åt Allah och konsekvent behandla alla andra med vänlighet och hövlighet.

 

Det är tydligt att vi, oberoende av religiös tradition, behöver påminnas om de ursprungliga religionsgrundarnas erfarenheter. Också i vår upplysta tid har vi en benägenhet att sätta vårt hopp till militärallianser, väpnad makt och terror istället för till tillit, vördnad och global samhörighet.

 

Bön: Gud låt oss förenas till ett gemensamt ”vi” som tjänar varandra i vördnad och global samhörighet. Amen

vecka 22 2017

 

”…Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten…” Joh. 7: 37-39

 

I handen vilar det lilla fröet som ska bli en squashplanta. Mina fingrar bereder plats för det i  den varma jorden. Ur detta lilla frö skall liv strömma från jordens mineraler till min kropp. Jag gör det som många har gjort före mig och vi vet att det fungerar utan att helt förstå. Det vi vet kallar vi för rationell kunskap och det utgör en del av vår rationalitet, vårt sätt att förstå världen.

 

Vetenskapsmannen och trädgårdsmästaren sträcker sig hela tiden utanför denna kunskapsbank. Intuitivt sträcker de sig förbi vår kunskaps horisont och i denna sträckning ut mot det okända byggs ny kunskap. Men i vår vardag låter vi kunskapens begränsningar  utgöra måttet på världens beskaffenhet som om vår rationalitet inte också är en del av en begränsad värld. En gång trodde vi att den planet vars liv vi var en del av också var universums centrum. Sedan upptäckte vi att denna planet är en del av ett större universum som i sin tur är en del av flera universa. På samma sätt är vår kunskap och vår rationalitet en del av något större vars gränser vi bara kan ana.

 

När Jesus säger att det ur trons liv skall flyta strömmar av levande vatten så säger han att det finns ett större universa fullt av möjligheter. Forskaren som sträcker sig ut mot det okända och upptäcker nya samband vidgar rummet för vår kunskap. Om vi låter vår nuvarande  rationalitet och kunskap begränsa vad som är möjligt förlorar vi en del av livets mångfald. Vårt liv måste få vara en del av en större värld som vi bara kan ana, som ett squashfrö som myllas ned i den varma jorden för att en gång bära frukt. I fröets obetydliga form ryms den kommande fruktens livgivande kolhydrater som sedan blir dess byggstenar och påverkar det mänskliga livet.

 

Jag tror att poesin kan tillföra samma fördjupning i våra liv: en inre beröring av en ännu inte förklarad verklighet. Lyriken blir levande först när den, som fröet under markytan, berör oss som ett sorl från ett hemligt flöde. Den kan vara en väg in i det ännu okända, en mystisk vibration som frigör en oväntad möjlighet till kontakt med tillvaron. Vi får plötsligt en utsiktspunkt där vi ser oss själva och världen i ett förklarat ljus som är svårt att beskriva med ord. Att på detta sätt söka sig ut mot rationalitetens gränser i vetenskapligt arbete eller poetisk upplevelse förnekar inte förnuftets värde. Men förnuftets räckvidd vidgas och gränserna för vår förståelse av världen förändras. Man behöver inte bannlysa ögonen för att man inser att det är med öronen man hör. Den fromme abbén och jesuiten Bremond påminner oss om detta och tillägger: ”Äro kanske fåglarna de rätta att i vetenskapsakademin studera flygandets mekanik.” Men fåglarna flyger ju utan att veta varför och på samma sätt får vi dela livets rikedom även när vår rationalitet inte räcker till.

 

Både forskaren och poeten vet vad det är att sträcka sig utanför vetandets gränser och möta nya världar. De kan berätta hur det inifrån vår djupaste erfarenhet kan strömma fram nytt liv och ny kunskap som placerar vår rationalitet i ett vidare sammanhang. Vår erfarenhets gränser vidgas och det som vi tror är livets begränsning är bara är vår egen.

 

Bön: Gud fyll oss med helig ande som vågar hoppas där där vår begränsning hindrar oss att se. Amen

vecka 21 2017

”…Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen…” Joh. 16: 12-15

 

Jesus håller ett avskedstal där han utlovar ett stöd som han kallar ”hjälparen” eller ”den helige anden”. Vad talar han om? Vem är ”den helige ande”? Det står klart i Jesus beskrivning av denna erfarenhet att det har med ”sanning” att göra. Men det är inte fråga om någon evigt fastlagd dogm utan snarare handlar det om att hitta rätt i den dynamiska förändringsprocess som utgör våra liv; ”han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske”. Kan man beskriva en relation tydligare ”förkunna det han hör och låta er veta”? Jesus dikterar inte och kräver inte heller absolut lydnad men ger en möjlighet att förstå vad som är vår kallelse.

 

Den djupa och breda erfarenhet, som Jesus talar om som hjälparen, har begränsats av den Pentecostala karismatiska rörelsen som förknippat den helige andes erfarenhet med tungomålstal, helande och extatiska erfarenheter, ofta i samband med massmöten. Denna rörelse har sitt ursprung i Kalifornien och växte sig stor under 1900-talet. Den passar som hand i handske in i modernismen med sin starka betoning av individualistiska erfarenheter och dominanta ledarideal.

 

Oberoende av framgångarna för denna rörelse under det förra århundradet så måste ju erfarenheter av den helige ande funnits i många uttrycksformer ända sedan vår tideräknings början. Det avgörande för oss borde därför vara att inte äga och begränsa den helige ande utan att lära oss se när ”det händer”. Att tolka ”helig ande” mera som ett verb än ett substantiv. Något som händer i en relation mellan Gud och en människa.

 

Dag Hammarskjöld, FNs tidigare generalsekreterare, inspirerades av raderna i Psaltaren 78: 35: ”De mindes att gud var deras klippa, att Gud den högste var deras befriare” och skrev: ”Du / som jag ej förstår / men som vigt mig / åt mitt öde. / Du – ”. När Göran Greider, författare och debattör talar om sin livsuppgift som en kallelse så är det samma relationella upplevelse; ”Inte för att jag känner att jag fått kallelsen uppifrån utan inifrån. Jag upplever att jag fått en kallelse att slåss för de solidariska värdena, något som jag känt sedan de tidiga tonåren. Det låter högtidligt men så är det…” Ett annat exempel är Sveriges Radios vd emeritus Mats Svegfors som säger i en intervju: ”När jag skrev en bok om Dag Hammarskjöld, så fanns det möjligen något i detta, en laddning, som närmar sig kallelse. Skälet till boken var bland annat att jag ville berätta för andra om den betydelse som Dag Hammarskjöld och Albert Schweitzer kan ha för människor.” Dessa exempel beskriver en relation mellan Gud och människa som rymmer en uppfordran fylld av tillit.

 

När ”den helige ande” händer i våra liv så förs vi närmare varandra och Gud. Det är ingen exklusiv händelse som ger mig företräde framför andra, det är en kallelse in i mitt livs mening.

 

Bön: Herre hjälp oss att ta emot sanningens ande när vi kallas att handla i din kärleks namn. Amen.

 

 

vecka 20 2017

 

…Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord… Matt 6:5-8

 

Varför ska jag be? Vad är bön? Har vi kanske blandat ihop bön med önskelistor? Det är naturligt för när vi ber om något är det ju faktiskt med förhoppning om att få det vi ber om. Kan jag få höjd lön eller gå hem tidigare i dag? Kan du räcka mig såsskålen eller göra mig lycklig? Men att göra önskelistor till Gud i våra böner är att rabbla tomma ord, för hur önskvärda dessa listor än är kommer de inte att levereras. Innan vi svarar på frågan om varför vi ska be behöver vi ställa oss frågan vad bön är och vad det är vi söker? Kan en kristens bön vara något annat än önskelistor?

 

Vårt behov av bön och vår undran om bönens betydelse uppstår inte ur ett vacuum, tvärtom blottlägger frågan omedvetna föreställningar om både Gud och den verklighet som omger oss. Varför tror vi att det finns en verklighet inom oss som är skild från verkligheten omkring oss?  Kan vi skilja denna verklighet och våra inre föreställningar från den verklighet som vi kallar Gud. Finns Gud i vår värld eller utanför den?

 

Föreställningen om Gud som en kraft som styr och ställer i den materiella världen, och som kan ge oss t.ex. mer pengar är inte särskilt kristen utan är påverkad av vår tids modernistiska världsbild. Omedvetet döljer sig där en mekanistisk världsbild där vetenskapsmannen, om han har tillräcklig kunskap, kan förändra och omskapa vår verklighet. Gud blir i denna föreställningsvärld den osynlige vetenskapsmannen som från en neutral plats kan utdela de goda gåvor vi ber om oberoende av naturens lagar.

 

Visst finns det teologi, där de tomma orden skramlar, som utfärdar löften i Guds namn om omåttligt rika gåvor till den som ber om det. I sin extrema form utlovas att alla kan bli helade och leva i ekonomiskt överflöd om man skänker tionde och lever som en bibeltrogen kristen. Som konsekvens av denna tro predikas också att sjukdom, handikapp och olyckshändelser som drabbar enskilda personer är Guds straff för individens personliga synd och otro.

 

Om ord blir tomma och skramlar i brist på innehåll duger de bara till att skapa en fantasivärld. En sådan verklighetsflykt kan de som förordar positivt tänkande och kognitiva tankekartor syssla med, men kristen tro är det inte. Kristen tro förpassar varken intellektet eller din vardag till en plats utanför den verkliga världen. Gud är inte heller förvisad till en neutral plats utanför denna verklighet till vilken vi kan skicka våra böner. Gud är enligt kristen tro inne i det liv vi lever.

 

Hela Jesus liv visar oss på en Gud som är närvarande i vår verklighet ”För att du inte tog det gudomliga dig till en krona, för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är.” skriver Olov Hartman i en av våra psalmer.  Därför steg Jesus inte ned från korset och de många bönernas önskelistor blev inte besvarade. Så är bön ingen enbart andlig företeelse som fritar oss från livets materiella villkor men däremot en väg att förenas med Gud. I den värld Jesus verkar ”vet er fader vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det”. Som Hjalmar Gullberg skaldar ”…synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd – då sitter vid vår sida en gud förklädd.”

 

Bön: Tack Gud för att våra materiella liv är fyllda av din närvaro, vilande i denna verklighet får vi söka din tröst. Amen

vecka 19 2017

”…Jag tronar upphöjd och helig men finns hos den modlöse och försagde… JES. 57:15-16

 

Den som är rik har lätt att få vänner och den som har makt är attraktiv på den sociala marknaden. Den försagde däremot, blir lätt åsidosatt på festerna där de inflytelserika tävlar om kändisskapet. I skvallerpressen har den modlöse inte någon reserverad plats och när glamouren falnat för kändisen så kan möjligen alkoholism eller en ångestfylld djupdykning i utanförskap åter ge tillträde till spalterna.

Detta är inget nytt fenomen. Visserligen fanns det ingen ”Hänt i veckan” då Jesaja levde för ca 2700 år sedan, men fenomenet utanförskap fanns då liksom nu. Det fanns även då människor som levde i fattigdom, modlösa och försagda. Då som nu fanns ett förakt för svaghet och en vilja att upphöja maktens människor till gudomlig status så de som bodde i guldkantade palats tillskrevs gudomlig närhet. Dessa som levde med överklassens självgodhet och överflöd utvecklade en dekadent livsstil och inredde sina sommar- och vinterhus med dyrbar elfenben.

 

Jesaja, som var fåraherden Amos son, hade lärt sig att se en annan Gud än maktens och rikedomens. Därför predikar Jesaja om en Gud som ser de modlösa och försagda, han är de nederstas Herre. Fadern Amos hade drabbats av Guds mäktiga röst när han blev kallad att förkunna Guds vrede över bristen på trohet och medlidande. När man läser Amos bok så handlar den om en Gud som bryr sig – rättvisa är inte bara en idé eller en föreskrift utan det är en gudomlig angelägenhet. Amos röst är fylld av smärta över att de fattiga hade så svåra villkor medan de rika vältrade sig i överflöd.

 

I Jesajas budskap, om den Gud som finns hos den modlöse och försagde, kan man höra ekot av Amos rättvisepatos. Det är samma perspektiv som sedan löper likt en röd tråd genom Jesus förkunnelse. I en av söndagens predikotexter talar Jesus om dem som är hans efterföljare: ”Jag har gett dem ditt ord, och världen hatar dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen.” De som lever i maktens och girighetens värld har svårt att förstå det ofrånkomliga rättviseperspektiv som ryms i den nya lag som Jesus givit sina lärjungar. Den lag som sammanfattas med orden ”du skall älska din nästa som dig själv”.

 

Genom historiens brokiga mångfald kan man se tidlösa perspektiv upprepa sig – perspektiv som människor byggt upp. För att förklara orättvisor behövs inga illusioner om att allt är förutbestämt i en evig orsaksbunden kedja. Orättvisorna beror på ständigt återkommande strukturer som människor skapat och skapar för att tillskansa sig makt och pengar. Det är just dessa strukturer som Amos, Jesaja, Marx och Picketty har studerat. Det handlar om ojämlikhetens dynamik som ständigt skapar ny ojämlikhet. Strukturer som gör den fattige och förtryckte modlös och försagd.

 

Men både profeter och alternativa ekonomer menar att dessa strukturer inte är naturlagar utan något som människan skapat och som Gud uppmanar oss att förändra.”Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!”  (Jes. 58:7)

 

Bön: Gud, uppväck vår kärlek till den modlöse och försagde och lär oss delandets glädje.

vecka 18 2017

 

”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra…” Joh13:31-35

 

Jesus vill rusta sina lärjungar för en ny tid. Han såg behovet av ett bud som var giltigt för en värld där alla folk var involverade. Den gamla judiska lagen Halacha var på väg att upplösas. Det behövdes ett nytt bud som tolkade lagen i ett universellt perspektiv och förde in en ny dimension. ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra.”

 

Det finns samma förändringsbehov i vår desorienterade och oroliga tid. Gamla bud och vägmärken fungerar inte längre. Det som i inledningen av decenniet var en ekonomisk kollaps har förvandlats till en social kris med folkliga uppror. Den arabiska våren har utvecklats till inbördeskrig i många länder som sedan vuxit till en världsomspännande hotbild mellan kärnvapenmakter. Stater försöker vältra över både kostnader och flyktingströmmar på varandra. Globaliseringen hotar att rämna. Till och med hävdvunna lagar om folkrätt har upphört att gälla och statsförvaltningarna tillgriper både tortyr, censur och godtyckliga frihetsberövanden för att behålla makten.

 

Lärjungarna  hade efter Jesu död dragit sig tillbaka bakom stängda dörrar och trodde att de köpt en dröm som aldrig gick att leva. Petrus som i Getsemane kaxigt hade svarat Jesus: ”Jag skall ge mitt liv för dig” hade sedan förnekat Jesus när han torterades till döds. Men något fick dem sedan att bryta denna fruktan och med risk för sina egna liv proklamera ett nytt bud, ett kärleksbud. Det är något märkligt med denna helomvändning som jag tror saknar motstycke i historien. En liten grupp av förskrämda lärjungar, som efter några upplevelser i den stängda kammaren och ett möte ute på vägen mot Damaskus, förändras till modiga och övertygade agitatorer för ett nytt bud. Ett bud som förvandlar misströstan till hopp.

 

Som en närvaro i skapelsens djup finns budet om en kärlek som övervinner misströstan. Ett bud som fortfarande skapar hjälporganisationer, bygger katedraler, skapar tidlös musik och genererar texter av en sådan mångfald att en enskild människas medvetande är för litet för att omfatta allt. Destruktiva makthavare och fundamentalister har försökt utnyttja denna kraft men i ett längre perspektiv har de likt korsfararnas påvar stått där med avrivna masker.

 

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra…” Det är inte en regelbok han ger oss utan en inriktning som harmonierar med livet självt. Det behövs en ny alternativ ordning med nya perspektiv också i vår samtid. Perspektiv med global räckvidd och allomfattande kärlek som växer lika starkt som årstidernas kraftfulla växlingar. Perspektiv som både förnyar och bevarar. ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra.”

 

Bön: Gud giv oss mod och fantasi att förändra och förnya vår värld efter kärlekens bud. Amen

vecka 17 2017

 

Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden… ” 1:a Petrus brev 5:1-4

 

Det handlar om ledarskap. Just nu befinner vi oss i en period av kris därför att världens ledare inte kan leva upp till sin roll som ”Den gode herden”. ”En god herde giver sitt liv för fåren” säger Jesus, men dagens ledare skickar ut sin får att rivas av vargen medan de själva twittrar lögner och uppträder som herrar.

 

Det går naturligtvis inte att dra raka paralleller från nya testamentets ledarideal till vår tids ledarskap. Men visst finns det en gemensam kärna av sanning mellan den bibliska berättelsen om den gode herden och det misslyckande som vår tids offentliga och politiska ledarskap uppvisar.

 

Organisation och ledning av många samhällsfunktioner har inspirerats av New Public Management  och tappat kontakten med det mänskliga livets förutsättningar. Det globala ledarskapet har tappat kontrollen över krig och flyktingströmmar och ersatts med handlingsförlamning och splittring. Behovs- och solidaritetsprincipen tillåts inte vara styrande utan ersätts av besparingskrav och kapitalackumulation. Detta leder inte till det samarbete och den fredliga utveckling som de flesta människor önskar och drömmer om. Ökande klyftor och misstro får fäste bland människor och ger utrymme för allt annat än goda herdar.

 

Det krävs ett nytt ledarskap som grundar sig på tillit, personligt ansvar och närhet mellan människor; ett demokratiskt ledarskap med mångfalden som ideal. Ledare som inte uppträder som herrar men är beredda att offra sin roll som allsmäktiga för att i stället kunna vara de andras tjänare.

 

Det finns ett samband mellan sönderstressade sjuksköterskor på akuten, uttröttade lärare i skolan och frustrerade akademiker med utbildningsansvar. Det sambandet är ledare som istället för att uppträda som den gode herden är styrda av mätbara mål, ekonomi och kontroll.  Vi har förvandlat social- och hälsovård till produktionsenheter, med marknaden i fokus, som enbart inriktas på effektivitet och leverans. Vi har glömt att människor aldrig kan förvandlas till en ”marknad” och mänskliga behov av utveckling och värme aldrig kan tillfredsställas av en ”produktionsenhet”.

 

Kanske vi behöver ledare som kan mindre om kommunikationsteorier och mer om mänskliga behov och som har förmågan att skapa tillit. ”Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet”, skrev Petrus. Vi behöver ett samhälle som styrs av rättvisa, jämlikhet och empati istället för konkurrens, resultat och en balanserad budget.

 

Bön: Herre gör oss till goda herdar. Ge oss ett sinne öppet för förändringar där omsorg och empati för behövande finns tillsammans med vrede över oförrätter. Amen.

vecka 16 2017

 

”…Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har tagits med för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro ska ha liv hans namn.” Joh. 20: 24-31

 

Så avslutade Johannes sin berättelse om Jesus liv, händelser, samtal och tecken. En berättelse som hela tiden rymmer en djupare innebörd med avsikt att övertyga läsarna om att Jesus är Messias, Guds son. Han börjar sin berättelse med en storslagen världsbild om hur Ordet blir människa och avslutar den med en avsiktsförklaring. Han förklarar också varför just detta urval av händelser, samtal och tecken är befogat.

 

Genom att berätta ett urval händelser ur Jesus liv vill Johannes avkläda en dold innebörd i historiens skede. I Johannesevangeliet finns inte så många liknelser, istället talar Jesus här ofta bildmässigt med en underliggande mening. Kanske är det Johannes avsikt att läsarens världsbild ska förändras vid läsningen, så att den som läser ska tränas att se Guds handlingar i sitt skede av historien.

 

Det är inte detaljerna i berättelsen som är det viktigaste utan berättelsens underliggande mening och dess överensstämmelse med läsarnas egna liv. Inte för att vi får se spikhålen i Jesu händer men för att vi, utan att ha sett dem, ändå kan tro att Jesus är Guds son.

 

Johannes sätt att berätta påminner om vår tids störste ”predikant” –  den nyligen avlidne författaren Torgny Lindgren. Han har, liksom Johannes,  en underliggande avsikt i sina berättelser där händelser, samtal och tecken denna gång utspelar sig i ett landskap som liknar Västerbotten. Han konstaterar att ”det viktigaste med religionerna är att de erbjuder oss tolkningsmönster för verkligheten”.  Lindgren hänvisar ofta till Bibelns berättelser och det finns i hans verk en genomgående tanke om naturkrafter och Gud som de största auktoriteterna.

Men det är orden som är bärare av budskapet. Det konstaterar predikanten i Lindgrens novell ”Störstorden”: ”Så man får ju vara som noga och aktsam vid dem. Orden”, förklarade predikanten när han gästade Stenslunds, ”predikanterna bodde alltid däri Stenslunds, dem hade en särskild predikantsäng.” Ett viktigt samtal med en underliggande mening om ”de stora orden” utspinner sig mellan predikanten och Isabella Stenslund. ”Störstorden är värst, sade han. Förgängelsen. Och Evigheten. Och Vilddjuret. Och Nåden. Och Helgelsen. Och Pånyttfödelsen. Och Härliggörelsen. Och Återlösningen. Och Arvsynden…” Torgny Lindgren återkommer till ”störstorden” i en intervju där han säger att Nåden är den kraft, den energi som håller oss uppe, som förmår oss att genomföra våra liv, den trotsar tyngdlagen. Mängder av människor i vår samtid, även de som kallar sig icke-religiösa, tror likt förbannat på nåden. För oss religiösa är nåden gudomlig, men jag är inte alls säker på att den behöver vara det.”

Störstorden är värst” tyckte predikanten i novellen med samma namn, men annorlunda var det med ”nåden, den kraft och energi som håller oss uppe, som förmår oss att genomföra våra liv.” Är det kanske så att störstorden” blir religiösa hinder som gör att vi inte ser den Gud som verkar i vår vardag och som förmår oss att genomföra våra liv?

 

Det finns en likhet mellan Johannes sätt att berätta om Jesus liv och Torgny Lindgrens   berättelser om människor i Västerbotten. I bådas sätt att berätta finns ett bakomliggande tolkningsmönster för verkligheten där Gud och naturkrafterna är de största auktoriteterna.  Det är med glimten i ögat som Torgny Lindgren berättar om predikanten Olof Helmersson i ”Norrlands akvavit” som återkommer till de platser han varit, denna gång för att avkristna Västerbotten. Om vi tänker att ”störstorden” och den religiösa terminologin inte behövs längre för att nåden redan finns där så kan religionens betydelse bli en annan. Saliga äro de som inte har sett men ändå tror, de som utan att dela alla kyrkans ritualer likväl kan ta emot nåden i sina liv.

 

Bön: Gud hjälp oss att i nöd och lust kunna ta emot din nåd i våra liv. Amen.

vecka 15 2017

 

 

…Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade  till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Eloi, Eloi, lema sabachtani!”(det betyder: Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?…   Mark 15:21-41

Ond bråd död förvandlade Drottninggatan till en Golgata och passionsveckans början blev bokstavligt talat tysta veckan. Denna terrorhändelse påminner oss om hur bräcklig vår trygghet är. Den brutala döden kommer påträngande nära, omöjlig att skyla över med blommor och minnesband. Kropparna där på Drottninggatan bryter sönder det respektfulla avståndet till döden som vår kulturella kontext  byggt upp. Samma obehagliga närhet som bilderna av Jesus blödande kropp i kontinentala kyrkor väcker hos oss, en beröring omöjlig att värja sig mot.

 

Men i ett globalt perspektiv kanske det är vår fredliga och trygga välfärd som är undantaget. För många människor är vardagen kantad med dödens villkor: att släpa offren ur bombraidernas ruiner, lyfta tunga kroppar från gasmolnens förödelse eller känna hur livet sakta lämnar ett svältande barn. Det är då Jesus ord på korset förenar hans erfarenhet med vår. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.”

 

Tårarna som tränger sig fram, övergivenheten när törnekransen trycks ner över pannan, dödsstöten. En värld av pogromer, dödsläger och hånfulla rop när den svagare torteras och blir ett traumatiserat offer. Frånvaron av en Gud som övergivit dem, en frånvaro som smular sönder.

 

I ett hopp som inte viker undan finns trots allt kärlekens innersta fäste, en utgivande kärlek: den blödande medkänsla som sträcker sig mot den andre. Jesus död var ett tecken på Guds närvaro också i lidandet. En död som leder de levande närmare varandra. Händer som sträcks mot varandra i en ritual av blommor är samma utgivande kärlek, omsorgen om de sörjande är en motståndshandling mot hatets spridning. Tiotusentals människor samlade till en kärleksmanifestation är hoppets svar på hatet.

 

Påskens berättelse handlar både om försoning och motstånd. Ett hopp om liv bortom allt förnuft, som ett tecken från en okänd värld. Trots allt är denna vecka ett rop av liv när påskliljorna åter fäller ut sina guldgula blad och staren härjar fritt i törnesnåret. Den hemlighetsfulla nebulosan som lånat törnesnårets namn rymmer också en okänd värld av liv. Träden och källorna återupplivar det som varit dött. Utan uppehåll och med frenetisk energi förnekar livstecknen mitt eget inre tomrum efter terrorns manifestation av hat.

 

Tingen sjunger en påskdagshymn och är tecken på en Guds närvaro. Min egen innersta sorg över döden och mitt rop efter efter liv ur djupet av min kropp och själ, blir till ett tecken och en närvaro av någon annan än jag själv. Som det pulserande blodet i öppna sår är tecken på ett pulserande hjärta i kroppens inre så är sorgen och medkänslan en källåder från en kärlek som är större än jag.

 

Det är just detta motsägelsefulla drama som bibeln skildrar i berättelserna om Guds närvaro i människan Jesus, han som överges och torteras till döds. Det finns ingen så stor övergivenhet att den inte vittnar om ett liv också när allt känns som mörkast. Längs oigenkännliga vägar, förbi mina hinnor av falsk trygghet, rädsla och blindhet stiger Guds barmhärtighet mot mig.

 

För den som tror är den upplevelse som värker av medkänsla inför andras lidande ett tecken på en djupare samhörighet. Är kanske medkänslan med den andre, som får mina händer att vilja lindra, ett tecken på Guds närvaro? Vårens kraftfulla påminnelse om livets förnyande flöde och de många människornas kärleksmanifestationer gestaltar en kraft som rymmer en större verklighet, ett hopp bortom all övergivenhet och död.

 

Bön: Gud jag vill överlämna mig till din osynliga närvaro även när övergivenheten får mig att tvivla om din närvaro och uppståndelsens möjlighet. Amen

vecka 14 2017

 

”…Så kom han in i Jerusalem och gick till templet…” Joh. 11:1-11

 

Inte bara kyrkoåret utan också vår borgerliga almanacka präglas av Jesus födelse , liv och död. Där finns de röda dagarna i anslutning till Jesus livs historia. ”Se vi gå upp till Jerusalem…” sjunger vi på Palmsöndagen. Sedan sjunger vi ”Hosianna Davids son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn” som om vi var en del av hopen vid porten i Jerusalem.

 

Detta är en påminnelse om att evangeliernas Jesus är en vardaglig livshistoria. Den är bunden till samma tideräkning som våra liv. I takt med solens uppgång och nedgång blir våra liv en del av den kosmiska händelse som är livets mysterium. Den som söker svaret på sitt livs gåta i tron på Kristus tror att den kärlek som Jesus förkroppsligade är en inneboende del av universums hemlighet. Påven Franciskus citerar en muslimsk Sufi i sin encyklika ”Laudato Si”: ”Universum uppenbarar sig i Gud, som helt och hållet uppfyller det. Därför finns en mystisk mening att upptäcka i ett löv, på en bergsstig, i en daggdroppe, i en fattig människas ansikte.”

 

Det är i djupet av vår materiella vardag vi finner spåren av en närvaro som inte skiljer mellan ande och materia. Vi är delar av ett kosmiskt ekosystem. När vi förenas med hopen utanför Jerusalems port som hyllar Jesus förenas vi också med mänsklighetens historia. Som en del av denna historia formar vi vår tids unika epok.

 

Vi är den första generationen som blivit medvetna om den förändring som håller på att ske i den geologiska epok som kallats Holocen. Det är vår generation som upptäcker att det teknokratiska paradigm som präglas av maktkamp och ständig tillväxt leder till undergång av denna epok. Denna epok som skänkt oss människor nära nog perfekta levnadsförhållanden. Med tanklös arrogans är vi på väg att förbruka förutsättningarna för mänskligt liv.

 

När vi är blinda för konsekvenserna av den skadliga individualismen och ovilliga att erkänna hur det kosmiska ekosystemet är en sammanhållen enhet hotar vi själva grundvalen för mänskligt liv. Vi måste inse att det är våra egna begränsade perspektiv som hindrar oss att leva i harmoni med varandra och vår natur. Nu behöver vi lyssna till planetens naturliga ekosystem.

 

 

Om vi inte ska efterlämna en obeboelig planet till våra barn och barnbarn är det hög tid att låta vår instrumentalistiska syn på naturen och meningen med vår stund på jorden förändras. Med hjälp av almanackans röda dagar och de händelser i Jesus liv som firas varje år kan vi finna vägen till Guds ogripbara mysterium, ett liv i ansvar och glädje.

 

Bön: Tack Gud för den frist i klimatförändringarna som jordens eget försvar ger oss. Hjälp oss att i tacksamhet vårda och respektera naturens rikedom och begränsningar för att förenas som mänsklighet med kommande generationer. Amen.

1 2 3 4 23