vecka 46 2017

”… Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på alla…” Luk 17:20-30

 

Orden i Lukasevangeliet är Jesus ord och han gör vad profeterna alltid gjort, varnar för ett liv som leder till förtryck och orättvisor. Jesus avser inte att hota sina åhörare, även om många av hans efterföljare också i vår tid använder hans ord för att skapa rädsla. Det går inte att förstå vad Jesus avser med de här skrämmande associationerna om man inte samtidigt lyssnar till talet om den alternativa möjligheten, ”Guds rike som är inom er”.

 

Parallellerna till vår egen tid är lätta att se. Nu som då varnar de profetiska rösterna för att fortsätta den levnadsstil som för mänskligheten mot en katastrof.  Johan Rockström, Al Gore, Malena Ernman – alla varnar de för den globala uppvärmningen, både genom sina livsval och med vetenskapliga fakta. De hotar inte, men lägger fram förslag för att undvika de katastrofala konsekvenser som väntar om temperaturen ökar mer än två grader. Även om tonen är dystopisk som en domedagspredikan är avsikten att visa på alternativen. De vill påminna om att det går att skapa en hållbar utveckling för alla jordens nio miljarder invånare.

 

Men det är inte bara klimatförändringarna som framkallar profetiska varningsrop. Nu som då gäller varningsropen också det vi talar om som inkomstklyftor, skatteparadis och skatteflykt. Visst kan man känna igen samma samhällsordning på Amos tid som den som svenska miljardärer beskriver som normal: ”Hör, ni som trampar på de fattiga och utrotar de svaga i landet! Ni säger: När är nymånadsfesten över så att vi kan sälja säd, och sabbaten så att vi kan öppna kornboden? Då skall vi minska måtten och lägga på priserna och fuska med vågen, köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor och sälja spillet som säd.”  För Amos samtid var det viktigt att följa sabbatsreglerna och inte göra affärer förrän nymånadsfesten är över, sedan kunde man åter låta den tidens marknad styra och låta egoismen bestämma reglerna. Ungefär som svenska skatteplanerare är noga med att följa skattelagarna men sedan lägga ned rätt mycket energi på att kringgå dem.

 

”Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta.. ” När nymånadsfesten  var över såldes de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor…” – Folk gjorde då som folk gör mest –  och det gör vi än idag. Klimatet  bortser vi från, när flygbolagen erbjuder billiga resor. För att slippa bidra till välfärden gömmer vi undan inkomsterna… Intet nytt under solen. Folk gör som folk gör mest, ända tills ”floden kommer” eller klyftorna mellan människor blir för stora. Om egoismen drivs till sin spets når vi en punkt där en våldsam förändring upphäver all gemensam ordning och ett oordnat kaos inträffar i naturen, ekonomin och i samhället. ”…Folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla.” Jesus hotar inte men han försöker säga till oss att en värld där vi betraktar varandra som lika mycket värda är mer hållbar. En världsordningen där vi sätter allas välfärd i första rummet är möjlig. Ett rike, så som Gud vill se det, följer andra lagar än de som nu normaliserats.

 

Bön: Gud, tillkomme ditt rike och giv oss mod att förverkliga den gemenskap som vi bär inom oss som en möjlighet. Amen

vecka 45 2017

 

 

 

”…Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö… ”Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er…”Joh. 12:33-43

 

En intressant diskussion uppstod mellan Jesus och några av hans åhörare. Den handlade om tolkningen av Jesus person och gärning. I den religiösa kontext som var åhörarnas vardag fanns berättelsen om en kommande Messias som skulle befria dem från den förnedring och det förtryck de levde under. På samma sätt som de en gång befriats ur fångenskapen i Egypten skulle en kommande härskare leda dem in i ett lyckorike.

 

Vid olika högtider firades därför episoder ur den Israelitiska befrielsehistorien och i dessa sammanhang hade ”vattnet” och ”ljuset” en symboliskt laddad betydelse. Det var historiska händelser, som ”vattnet” ur klippan och ”eldstoden” som vägledare i mörkret. Dessa händelser hade gjort ökenvandringen segerrik. Det var till detta Jesus associerade i Johannestexten och ofta anknöt till när han talade om sig själv som ”vatten” eller ”ljus”: “Är någon törstig så kom till mig och drick” och ”Jag är världens ljus”. Åhörarna som då tänkte på allt de hade hört om Messias kom med invändningar när Jesus talade om sin död. ”Vi har lärt oss i lagen att Messias skulle stanna för alltid”.

 

Meningsutbytet mellan Jesus och åhörarna är en uppgörelse med två olika sätt att betrakta historien. Dessa betraktelsesätt handlar om  skillnaden mellan å ena sidan tron på att Gud verkar i historien och å andra sidan tron på Gud som ”historiens regissör” som ger huvudrollen åt ett folk. Det är den senare tankemodellen som ligger till grund för det teologerna kallar ”ersättningsteologi” och som proklamerar att judendomen är inaktuell och har ersatts av kristendomen som arvtagare till Guds löften om utvaldhet och framgång. Det är också bakgrunden till de högerkristnas i USA tro på sin nations utvaldhet och proklamation av president Trump som den som framgångsrikt ska utkämpa den sista stora striden mot ondskans makter vid Harmagedon.

 

Det är just denna förvirrande dyrkan av historisk framgång, som är oförenlig med kristendomens anda, som Jesus bryter med. Den schweiziske teologiprofessorn Karl Barth visar på detta när han riktar uppmärksamheten bort från maktens härlighet och mot  lidandet: ”Jesus lider. Därför erövrar han inte. Han triumferar inte. Han röner ingen framgång… Han åstadkommer inget annat än … sin korsfästning. Detsamma kunde sägas om hans relationer till sitt folk och till sina lärjungar.”Jesus bryter med de messianska förväntningarna om en segerrik kamp mot det romerska imperiet och framträder istället som en inkarnation av den Gud som profeterna förkunnat.  Den Gud som genom sina profeter alltid talat för de minsta och maktlösa. ”Allt vad ni gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig…”

 

Istället för utvaldhet och maktutövning kallar Jesus till samexistens mellan alla folk och religioner där de sista sista skall vara de största och de hemlösa, sjuka och törstiga ska möta sina hjälpare.

 

Bön: Gud, du som verkat i historien långt före våra nationer och folk, ena oss till en samexistens över alla gränser och religiösa tillhörigheter. Amen.

vecka 44 2017

 

 

”…Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Luk 20:37-38

 

Jesus avvisar alla spekulationer om livet efter döden. Sadducéerna som inte trodde på någon uppståndelse undrade till exempel hur familjebildningen skulle se ut om en kvinna gifter om sig efter sin mans död. Jesus svar upphäver både tidsbegreppet och den bokstavliga tolkningen av uppståndelsen.

 

Sadducéernas fråga påminner om den onyanserade religionskritik som levereras i populärvetenskapligt utförande i det svenska medielandskapet. Kritiken utgår ofta från en förenklad och kategoriskt formulerad religion och förutsätter en bokstavstroende tolkning. Problemet med denna kritik är inte bara att den utgår från en monolitisk syn på religion utan även att den ger stöd åt fundamentalistiska grupperingar som reagerar med våld mot andra tolkningar än den egna.

 

Men att vara troende betyder att vara i ständigt uppbrott och den kristna tron kan vara något annat än en statisk uppsättning ”sanningar”. Om Gud är en ”levande Gud” så är Gud en del av det liv vi alla delar. Därför är det mitt i livets komplexitet vi finner de skärvor som ger tron dess innehåll. Det är också här i människornas liv, i naturen och i historien som Gud uppenbarar sig. Därför är kyrkans gemenskap, när den är som bäst, ett kalejdoskop av skärvor, komplexitet och tolkningsrikedom.  

 

Det är kanske inte med ”klassiska” eller ”traditionella” kristna dogmer som tron växer.  Tron kanske växer bättre I en ständig anknytning till nya naturvetenskapliga perspektiv som förändrar världsbilden och fördjupar förståelsen av det mänskliga livet. När Martin Cederwall, som är professor i teoretisk fysik medverkade i ”teologisoffan” (23/10) , talade han om tro på ett sätt som påminner mer om en process än ett försanthållande av statiska sanningar. På samma sätt refererade han till ”tiden” som något annat än ett ständigt passerat stadium och i enlighet med Einstein talade han om rumtid där rum och tid betecknar samma sak.

 

Det är också i den kontexten som man lyckats mäta gravitationsvågor och för detta belönats med nobelpriset. Kungliga Vetenskapsakademin motiverar sitt val av nobelpristagare i fysik så här: ”Nya hittills osedda världar öppnar sig, och en rikedom av upptäckter väntar den som lyckas fånga vågorna och tolka deras budskap.” Det är i vårt vardagliga liv, i en värld under ständig förändring, som tro kan växa och i ett sådant universum kan vi inse det som Jesus säger:att Gud betraktar alla som levande.

 

Vi kan inte bevisa värdet av Jesus ord med hjälp av nya fysikaliska rön därför att teologins språk är ett annat än fysikens. Men teologin har i alla tider använt den fysikaliska världsbilden som språngbräda för att förklara andlig erfarenhet. Med hjälp av  nya världsbilder kan vi våga ersätta de gamla bilderna, som begränsar trons räckvidd, och öppna de slutna rum som vår kunskapshorisont skapat.

 

Bön: Gud, bered ett rum för trons tillit inom oss, bortom alla invanda världsbilder. Amen.

vecka 43 2017

 

 

”…En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.” Matt 13:53-57

 

Vem var han egentligen, Jesus, Josefs son? Hur var det att växa upp i den där familjen när rykten om att Maria, hans mamma, mött ängeln Gabriel då hon som ung trettonåring blev gravid? Hur var det att vara pojken Jesus i en tradition där berättelser om profeterna levde som kulturella förebilder och gigantiska föredömen? Hur var det för Jesus när det viskades om att han kanske var den där Elias som skulle komma tillbaka och befria det förtryckta israeliska folket?

 

Å ena sidan en åldrande pappa som efter sin flykt för att rädda familjen undan förföljelse nu levde som hantverkare i Nazareth och å andra sidan en mamma, en ung och vacker kvinna med förväntningar av historiska mått på sin son. Hur kändes det för pojken som skulle ha sin far som föredöme när det var modern som blev tilltalad både av ängeln Gabriel och den gamla Hanna, som när hon var 84 år profeterade om Jesusbarnets roll som befriare?

 

Hur var det för Jesus att leva upp både till rollen av Josefs son och till rollen som ”Guds son” i den sociala kontext som var hans uppväxt? Hur var det att leva i spänningen mellan rollen som Josefs son i snickarverkstan och Guds son i den religiösa och politiska kontexten? I svaret på de frågorna kanske vi finner både Jesus upphöjelse av det vardagliga livets värde och hans beslutsamhet i Getsemane: Att överlämna sig till en trolig avrättning. Den djupare mening han hade sett fanns både i det vardagliga livet och i den okända verklighet som döden rymmer.

 

För dem som sett honom växa upp var det svårt att uppfatta den dubbla kallelse han hade ­– att både vara en del av deras vardag i det tillfälliga och att predika det eviga. Att vara både Josefs och Guds son. Vännernas misstro blev för Jesus en besvikelse, det kan man höra på hans kommentar: ”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem”.

 

Men för Jesus fanns det ett samband mellan vardagens kontext och den stora ”mening” som var hans drivkraft. Detta dubbla perspektiv gick som en röd tråd genom allt han sa: ” Vad ni har gjort mot dessa, en av mina minsta, det har ni gjort mot mig…” I åkern finns pärlan och i det oansenliga senapskornet finns något som är större än alla andra örter. Som Ingrid Bergman i rollen som abbedissan i filmen ”Klockorna i S:t Mary” säger till en reporter som undrar vad hon förlorat eftersom hon gick i kloster: ”Man går inte in i kloster för att man förlorat något – man gör det för att man funnit något.”

 

Detta är också den djupa innebörden i profeternas tal. Profeten lyfter fram en fördold kunskap om framtiden i ljuset. Filosofen Leibnitz beskriver det som ”pregnans futuri”, havande med framtiden. I nuets sinneserfarenheter ryms ett svårfångat innehåll som avslöjar framtida konsekvenser av våra handlingar. Det är inte bara summan av alla delar utan en tendens och en riktning som finns i det omedelbart upplevda. Profeten har ett uppdrag att avslöja den kunskap som en levande Gud tillför våra liv – en erfarenhet som integrerar det sinnliga med en andlig närvaro som ger oss mod att älska.

 

Bön. Tack Gud för att du vill visa oss den innebörd i våra liv som skänker vår vardag en djupare mening. Amen.

vecka 42 2017

”Genom tron föll Jerikos murar sedan man gått runt dem i sju dagar. Genom tron undvek skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner….” Hebreerbrevet 11 :29-33

 

Nej, det här är ingen uppbygglig text. Jag vet inte vem som har skrivit den. Kanske var det Paulus. Att det är en person med god kunskap i de historiska berättelserna är tydligt liksom det är tydligt att denna person skriver utifrån de segrandes perspektiv. Den knyter an till en av många heroiska krigsskildringar från denna, av stamkrig dominerade, tid. Den påminner också om de krigsskildringar från mellanöstern som vi läser i dag: Samma fruktan och samma bestialiska behandling av dem som besegras.

 

Berättelsen är i korthet denna: Jerikos invånare var rädda för de angripande israeliterna och vägrade släppa in dem. Då gick angriparna sju varv runt staden och på den sjunde dagen blåste prästerna i sina jubelbasuner varefter alla stämde upp ett härskri och Jerikos murar föll. Israeliterna brände och dödade alla som fanns i staden, förutom en prostituerad kvinna vid namn Rachav som hade varit spion. Därefter plundrades staden på allt guld, silver och koppar.

 

Det är inte ovanligt att placera Gud, eller ”Guds vilja” hos den ena parten under brinnande krig. Det är inte heller ovanligt att man låter de egna handlingarna motiveras av ett gudomligt uppdrag. De handlingar som IS gjorde sig skyldiga till i byn Dabiq motiverades till exempel med att jordens undergång var nära och att denna skulle börja sedan IS besegrat korstågsfararnas arméer vid Dabiq. Med nästan likalydande retorik predikar den evangelikala förkunnaren och presidentrådgivaren Frank Amidia att Donald Trump är utsedd av Gud att förbereda Jesus återkomst genom att besegra djävulens skyddslingar: I en eskalerande kamp mellan onda och goda nationer ska Trump förbereda slutstriden och därmed jordens undergång.

 

Alla dessa försök att förutsäga ett historiskt skede och att stänga in Gud i våra historiskt begränsade sammanhang förnekar de kosmiska perspektiv i vilka livets och tidens rörelser är verksamma. Det slutar alltid med katastrof. Jesus själv avvisade alla sådana försök med orden ”om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen…” Även Evangelisten Johannes talar om en Gud som finns mitt i den materiella världen, men inte som en part i mänskliga konflikter utan som ”liv, och livet var människorna ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”

 

Nathan Söderblom skrev om ”Den levande Guden”, en teologi som kan beskrivas som en världsöppen livsteologi. För honom är kristendomen en tro på den levande Guden som uppenbarar sig i människan, naturen och historien. Inte en Gud som är instängd i den mänskliga erfarenhetens begränsning, men som ändå möter människan just där med sin frid. Som Augustinus så vackert beskriver hela sammanhanget: ”Ty Du, o Herre, har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig”.

 

Bön: Lär oss o Gud att möta dig varje dag som en nyskapande möjlighet med tillit och hopp. Amen.

vecka 41 2017

 

 

”…Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade…” Apg. 5:27-29

 

Denna bibeltext kan tolkas som antisemitisk – ska vi verkligen okritiskt läsa sådana texter på våra gudstjänster? Kan vi inte bara låtsas att de inte finns, eller tolka dem på ett annat sätt?

 

Det enkla svaret är Nej. Skälet är att de används som inspirationskälla till den antisemitism som infekterat hela vår historia med sina förvridna teorier. Som kristen kyrka har vi därför ett ansvar att tillsammans med alla människor av god vilja förhindra en fortsatt vantolkning. Alla försök att skapa antagonism och hat mellan olika religioner, vare sig det är judendom, islam eller kristendom är uttryck för samma vantolkning av heliga texter. Men när kyrkklockornas djupa klang varnar för nazismens maktdemonstrationer och när psalmsjungande motdemonstranter sätter sig hindrande i vägen för hatets och antisemitismens kolportörer så är det ett av många sätt att ta ansvar.   

 

Ändå räcker det inte –  vi måste också erkänna att vi har ett ansvar för antisemitismens onda företeelse genom att kristna teologer har varit drivande i dess uppkomsthistoria. Vi har ett ansvar så länge vi okommenterat läser texter som  ”Hans (Jesus) blod må komma över oss och våra barn” (Matt 25:27). Som protestantisk kyrka måste vi aktivt ta avstånd, till exempel från denna utsaga av Luther: ”… För det första förordar jag att deras synagogor och skolor bränns och att allt som inte brinner begravs och täcks med jord, så att ingen någonsin mer ska kunna se en sten eller ens aska efter dem.”

 

Jag vet inte om du, liksom jag, har gjort saker i ditt liv som du önskar var ogjorda, sådant som du skäms över. Skammen är smärtsam och den kan bara lindras genom att du i uppriktig ånger söker gottgöra konsekvenserna. För kyrkan är antisemitismen ett sådant brott. Det går inte att förneka att majoriteten av nationalsocialismens väljare i 30-talets Tyskland kom från evangelisk lutherska småstäder och att ingen annan social faktor var lika avgörande för de nationalsocialistiska  valframgångarna som trostillhörigheten. Det är därför som frontlinjen i kampen mot antisemitismen måste gå genom kyrkan. Det är smärtsamt, men nödvändigt, och innebär att teologin måste bli ett av de viktigaste bålverken mot en upprepning av antisemitismens och förintelsens brott mot mänskligheten.

 

Låt oss börja med att ta avstånd från ultranationalism och alla former av rasism som väsensfrämmande i den kristna tron. Låt oss sedan i ett ständigt nyskapande söka det politiska uttrycket för försoning och den Guds barmhärtighet och kärlek som Jesus predikade: Att ingen längre är ”jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna”, utan att alla är ett i Jesus Kristus”. Detta är en av historiens viktigaste idéer: Att alla människor oavsett tro, etnicitet, klass eller kön är radikalt jämlika. Att predika detta är vår kallelse oavsett trender och majoriteter. Att lyda Gud mer än människor kan ha sitt pris när politiska strömningar kräver anpassning till hat och främlingsfientlighet, men detta är likväl vår kallelse.  

 

Bön: Gud giv oss nåd att vara en del i försoningens bålverk mot hat och främlingsfientlighet i vår tid. Amen.

vecka 40 2017

”…Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”

 

Lärjungarna ropade ”Välsignad är han som kommer, konungen i Herrens namn, fred i himlen och ära i höjden” och några fariséer bad Jesus att säga till dem att sluta. Också i dag finns det  människor som säger åt fredsdemonstranter att sluta ropa. Också i dag tar de mäktiga till vapen för att hota dem som ropar om fred. De som hotar fredsdemonstranter ser drömmen om evig fred som hotfull.

 

Det kan ligga olika intressen bakom människors värderingar och val.  Vapenlobbyn och deras supportrar har ofta ekonomiska intressen att försvara, andra ser kriget som ett instrument att bevara och utöka sina imperier med. På Jesus tid var det Romarriket som med Pax Romana lovade folken beskydd och samtidigt tvingade dem till lydnad. Även i dag byggs vapenallianser med samma avsikter.

 

Det är i en sådan kontext som några ber Jesus att tysta dem som ropar på fred. När Jesus tillbakavisar deras krav gör han det inte bara genom att låta dem fortsätta ropa utan fördjupar också konflikten ytterligare. Han säger att det finns en makt och en ordning som är starkare än imperiets vapenmakt. I den skapelse som är vår värld finns en ordning närvarande som är starkare än hatets och våldets vapenskrammel. Om imperiet tystar den rättvisa fredens demonstranter kommer ”stenarna att ropa”.

 

I skapelsens djup finns en solidarisk kärlek som inte går att tysta. Två skilda exempel är basebollspelare som protesterar mot förtrycket av färgade i USA och orkanerna som i sig själva bevisar att klimatförändringar är en realitet hur mycket det än förnekas. Ur djupet av skapelsen kommer ett rop som tränger igenom barriären av tystnad. När Jesus talar om ”ropande stenar” påminner han oss om detta rop.

 

Det är samma rop som religionsforskaren Mircea Eliades kallar för ”hierofanier”, dvs. manifestationer av ”Det heliga” som uppenbarar sig i föremål eller händelser som är integrerade beståndsdelar i vår naturliga värld. Vi står inför ”Det heliga” som inte låter sig tystas trots mäktiga hot om repressalier.

 

Det fanns en tid när all religiositet betraktades som vidskepelse och inte längre bidrog till förståelsen av våra liv. Men den tiden är nu passerad och istället talar vi om religionens återkomst. Det innebär inte ett accepterande av all sorts vidskepelse men det kanske är en växande insikt om betydelsen av teologi och religion för att förstå samhället och världen.

 

Det behövs människor som tror på existensen av ”Det heliga” som överskrider vår kunskap och manifesterar sig i världen och gör den helig. Det är inte längre det avvikande som är heligt utan världen i sin djupaste komplexitet som utgör ”hierofanier”.

 

Religionens återkomst handlar inte om att återgå till en primitiv världsbild utan om upptäckten att ju mer vi lär känna vår egen värld desto mer växer behovet av ett meningsbärande sammanhang bortom vår kunskap.

 

Bön: Gud låt oss aldrig sluta att förundras och låt fredens och frihetens lovsång aldrig tystas. Amen

vecka 39 2017

 

”… i drömmen såg han en trappa som ledde från jorden, och Guds änglar gick upp och ned för den…” 1 Mos 28:10-17

 

Jakobs stege har den kallats, den där drömmen om en stege som gick ända upp till Guds boningar. Det är många som drömmer om makt och då kan makten över kyrkan eller kontakten med Gud vara den yttersta demonstrationen av allsmäktighet. Som bilden av en stege på vilken änglarna går upp och ned och förmedlar Guds makt till människan. När Donald Trump svor presidenteden så omgav han sig av pastorer som prisade honom som den av Gud utvalde – det är samma pastorer som sedan ger honom rätt att i Guds namn utradera ett annat land med miljontals innevånare.

 

Vad är det som driver fram behovet av en stark ledare och en allsmäktig Gud? Vad är det som driver oss att tillverka vapen som kan förinta hela mänskligheten? Är det rädslan och skräcken som får oss att sätta vår tillit till vapenmakten, är det ytterst avsaknaden av trygghet som får oss att hårdna? Kan verkligen vår framtida välfärd och våra barnbarn skydda oss om vi bygger militära baser och omringar alla dem som inte underkastar sig?

 

Låt oss återvända till texten om Jakobs stege när vi söker ett svar. Han hade lagt sig att sova med en sten under huvudet och när han vaknade ur sin dröm var han fortfarande där vid stenen. Också vi lever i en slags uppvaknandets tid när illusionerna om de starka männen och de stora berättelserna har spruckit.

 

Det är då, när vi vaknar upp ur drömmen som krisen kommer, när vi finner att huvudet vilar på samma sten som när vi somnade. Där finns ingen stege. När vi inser att drömmen var en spegling av våra egna fantasier, teorier och fördomar uppstår en kris lika outhärdlig som ett tillstånd av ångest. Det är när den bristande trovärdigheten i de övergripande berättelserna avslöjas som vi antingen börjar famla efter nya drömmar eller återupprättar gamla utopier – som om dessa kunde skänka oss trygghet.

 

När politikernas visioner brister framstå den totalitära makten för många som ett alternativ. Det är därför vi ser marscherande våldsverkare som demonstrerar sin tro på det rike som för länge sedan avslöjats som destruktivt. Och motdemonstranter som med liknande våld visar samma destruktivitet i sin kamp om makten. Många är beredda att underkasta sig den totalitära ideologins löften för att få trygghet.

 

Men det finns de som vägrar underkasta sig och försöker hindra maktens framfart med sina kroppar. För dem är det bra när illusioner spricker och när falska drömmar avslöjas. När Jakob vaknar så har drömmen givit honom en annan insikt än trygghet genom makt. ”Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd…” så formulerar han sin insikt. Drömmen hade givit honom insikten om tillitens betydelse. En tro som handlar om ”tillit” istället för makt. När skräcken och rädslan släpper behöver vi inte det hårda: ”Nej låt dig ej förhårdna i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vass udd därvid.” (Wolf Biermann)

 

Det finns en likhet mellan drömmen om Jakobs stege och Jesus. Båda öppnar vägen för en gudsrelation som väcker tillit. Paulus beskriver den när han säger att ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.”

Bön: Vi tackar dig Gud för den tillit som din närvaro ger oss inför framtidens oskrivna blad. Amen.

vecka 38 2017

”…Marta ,Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Luk 10:38-42

 

Bilden av kyrkorummet på den här hemsidan är en bred och öppen bild som liksom vill omfamna alla i rummet – Kristus öppnar sina armar mot alla. I söndags underströk pastor Bådagård kyrkans uppgift att stödja mångfalden i världen genom bilden av det utbuktande kyrkorummet. Kyrkan kan klara denna uppgift, inte genom att blunda för motsättningar, skillnader och gränser, utan genom att inse att det viktiga  är kyrkans centrala budskap: ”…bara en sak behövs”.

 

I vår tid är det mycket som pockar på vår uppmärksamhet: Vi känner krav på att vara effektiva, ha hög status, göra karriär och få inflytande. Många av dessa krav kan vara berättigade, eller perifera, men alla fordrar de vår uppmärksamhet och stress har blivit en av vårt samhälles svåraste folksjukdomar. Men i någon del av vårt medvetande vilar en nostalgisk dröm om  en varm famn som omsluter oss på alla sidor som en livmoder. Å ena sidan livets utmaningar och andra sidan behovet av trygghet. Öppenhet mot slutenhet, mångfald mot sekterism.

 

Går det att förena de många kraven och utmaningarna med tillförsikt och trygghet utan att söka skydd i undanflykter eller sekterism? Är det möjligt att gå vidare i en framgångsrik karriär utan att trampa ned andra? ”…Vi har fått nog av förakt. Vi har fått nog av de självsäkras hån, av de högmodigas förakt.” som det står i en av söndagens texter. Finns det möjlighet att bygga ett ”rum”, en kyrka eller ett samhälle där alla kan leva ett värdigt liv och där de materiella tillgångarna fördelas så att alla kan få del av det goda livets förutsättningar?

 

I den dominerande ekonomiska teorin står ”egoismen” i centrum –­­ de egna fördelarnas drivmotor: Om alla söker sitt eget bästa kommer resten att ordna sig genom tillväxtens nedsipprande välsignelser. Samma fokusering på ekonomiska tillgångar har i allt för stor utsträckning kommit att känneteckna  framgångsteologin och dess värdering av framgång och rikedom som tecken på att man gör Guds vilja. Men när Jesus söker ett centrum och en bekräftelse på Guds vilja är det de minsta och svagaste, den andre, som hamnar i fokus. Det är gemenskapen, den alltomfattande mänskliga gemenskapen, som är platsen för Guds närvaro i världen. När Jesus påpekar att ”…bara en sak behövs” är det en radikal markering mot strävan att begripliggöra Gud genom att reducera hen till en kapitalistisk vinstmaskin.

 

För att vi ska veta att det är Gud vi söker måste Gud bli igenkänd som Gud. Det kan inte ske i någon beskrivning eller begränsande bekännelseskrift. Språkets otillräcklighet har att göra med livets ständiga föränderlighet. Det finns bara en väg att möta den verklighet som överskrider vår föreställningsförmåga och den handlar om den utgivande kärleken i mötet med den andre.

 

Bön: Gud lär oss känna igen dig i centrum av vårt livs utmaningar så att din kärlek öppnar oss mot det ljus som ger världen liv. Amen.

Vecka 37 2017

 

… Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss…  Joh. 17:18-23

 

Johannes berättelse skiljer sig både i fråga om innehåll och språk från de andra tre evangelierna. Perspektivet börjar ”i begynnelsen” och slutar med en vision av det eviga livet, det är så vi kan läsa Johannes texter om vad Jesus sagt. Dessa är inte författade i ett tomrum utan är en del av hans samtids världsbild.

 

I denna kultur blandades de gamla grekernas berättelser om Gudar med egyptiernas berättelser om mänskliga själar. Det var läror om jorden och mänsklighetens historia som förvaltades av mer eller mindre hemliga sällskap, men för alla som levde då var evighetsperspektivet det enda verkliga. Alla dessa berättelser, tillsammans med den om den hebreiske Jahve, bildade bakgrunden till Johannes evangelium.

 

I Johannes evangelium rör vi oss som ”mänsklighet” genom evigheten och famlar efter en tro som kan hjälpa oss att förstå våra korta liv. ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och ordet var Gud.” Johannes vill säga att det finns en mening i det tillfälliga liv som vi delar med varandra, en mening som funnits där långt före de gamla grekernas och egyptiernas berättelser. Det är denna underliggande verklighet Johannes beskriver som ”det Ord och liv som var människornas ljus” och som förkroppsligades i Jesus. Det är med denna verklighet vi kan förenas till ett med den kärlek som är Guds närvaro i världen. ”Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.”

 

Den här skildringen har, som jag förstår det, inte större berättigande än andra samtida visioner om de inte innehåller en anknytning till en uppenbarelse. Med uppenbarelse menar jag inte något spektakel som förnekar vårt förnuft eller vår kunskap, utan en erfarenhet av den närvaro som är villkorslöst given och möter oss som tillit inför livets mysterium. En erfarenhet  av en framvällande möjlighet till kärlek och skapande som är en del av mänsklig upplevelse. Det är denna Guds närvaro jag talar om som uppenbarelse. En erfarenhet utanför det som kan betraktas som möjligt, verkligt eller sant, i en given epok.

 

Denna erfarenhet låter inte en viss grupp människor och deras tankevärld diktera villkoren för vad som är möjligt. Varken fundamentalistiska rörelser, det ateistiska förnuftet eller våldsmonopolet har rätt att dominera villkoren för hur vi skall möta framtiden. Varför efterfrågar vi inte fredliga relationer, kärlek och framsteg i mänskliga relationer mer än pengar, teknik och våld som maktmedel? Vi är som vilsegångna ökenvandrare som vill hitta hem men är osäkra på om det finns något hem…

 

Bön: Gud, öppna oss för kärlekens mysterium och giv oss  kraft att med tillit räcka varandra händerna så att vi kan förenas till en enad mänsklighet. Amen

1 2 3 4 5 25