vecka 5, 2017

 

”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat…” Matt 13: 31-34

 

Om man vill förstå vad det är att vara kristen kan man ta sin utgångspunkt i Jesus tal om Guds rike. Jesus predikade inte om sig själv och inte heller om Gud – han talade om Guds rike. Jesus talade om ett sätt att leva snarare än en teori om vem Gud är. Han talade om möjligheten att upprätthålla en relation till Gud snarare än en beskrivning av Gud. Denna relation förverkligas i mitt förhållande till den andre.

 

Vi frestas ibland tro att vi redan vet allt om Gud och kan applicera denna kunskap på Jesus liv istället för att gå in i en relation till min nästa som jag tror är vägen till Gud. Vi formulerar trosföreställningar och kriterier för sann tro istället för att bli Kristi efterföljare.

 

Himmelriket är som en surdeg, sa Jesus. Alla som någon kväll lagt en surdeg i några nävar mjöl och lite vatten vet hur denna blandning på morgonen har genomsyrats av surdegen och blivit en varm kropp som sväller över skålens kanter. En surdeg är ett stycke liv, en levande process där vi bara kan beskriva en liten del av det som sker i molekylernas och bakteriernas ännu okända värld. På samma sätt som en surdeg är en del av livets mysterium så är vi en del av det mysteriet där vi är kallade att leva genom att tjäna varandra i kärlek. Våra handlingar blir då en del av den okända värld som är framtidens mysterium.

 

Det är också i denna verklighet vi kan urskilja och ta avstånd från dem som utan vördnad för kunskap talar om ”alternativa sanningar” för att få makt över oss. Tro nu inte att detta är något nytt. Jesus kände väl till den totalitära propagandan som utestänger människor från det skapade livets mångfald för att i stället forma en tankevärld i enlighet med maktens doktriner. Det var därför han talade om sanningens ande, om en inre vägledning i den fria människans sökande. Ett samvete som inte låter sig nedtryckas av dem som dikterar ”en sanning” och ett enda sätt att leva. Ett alternativ till den blinda lydnad som kräver att vi bortser från vår egna och andras erfarenheter i den komplexa verkligheten.

 

Totalitära rörelser har alltid velat ta makten och omforma världen i enlighet med sina doktriner. Det har funnits både politiska och kristna organisationer som velat styra oss med hjälp av en förljugen men sammanhängande världsbild. Den kan kanske tillfälligt passa den mänskliga hjärnans behov bättre än den föränderliga och kaotiska värld som sanningen erbjuder oss men den förkväver friheten och allt nyskapande liv.

 

Kreationismen är i den kristna traditionen en sådan ”alternativ sanning” som gör det möjligt för anhängarna att gå in i en trygg och magisk värld. Den gör det möjligt att godta eller förkasta fakta för att harmonisera den yttre världen med den egna ideologin. En sådan ideologi fjärmar sina anhängare från den rationella och verklighetsbaserade världen. Tecken, mirakel och under inträffar enligt den inte bara i de kristnas vardagsliv utan också i historien, naturvetenskapen, medicinen och logiken. När ett sådant trossystem blir grunden för förståelsen av världen pressas all erfarenhet in i denna form och fakta behandlas som om de vore uppfattningar. Giltigheten av vetenskapliga kunskaper och nyhetsrapportering som avviker från ideologin förnekas och betraktas som desinformation.

 

Steget är inte långt från denna auktoritära värld till en politiskt auktoritär verklighet där bara ”en” sanning tillåts, där empiriska data blir irrelevanta och där klimatforskarnas varningar förnekas. Lögnerna, hur absurda de än är, blir oåtkomliga för kritik eftersom den rationella världen blir misskrediterad och till och med tystad. I motsats till denna kalla och auktoritära värld finns bilden av en surdeg. I en surdeg är livet en levande process och våra egna erfarenheter en del av en komplex verklighet som ständigt skapar ny kunskap, ett mysterium där vi med öppna sinnen kan tjäna varandra i kärlek.

 

Bön: Gud bevara vår frihet att fritt söka sanningen och låt ditt ljus avslöja alla livslögner. Amen.

vecka 4 2017

 

”…Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre hjälp mig!”…” Matt.14:22-33

 

Berättelsen om när Petrus försökte gå på vattnet strandar ofta i spekulationer om huruvida man ska tro på naturvetenskapen eller på de religiösa berättelserna. Som jag ser det finns det ingen motsats mellan naturvetenskapliga världsbilder och religiösa eftersom båda båda rör sig inom ramen för mänsklig förmåga till kommunikation. Alltså är båda världsbilderna motsägelsefulla och högst temporära, som all mänsklig kunskap. Om vi tror att vi måste välja mellan dessa världsbilder kan vi missa poängen i denna vackra berättelse om tro och tillit mellan två män på Genesarets sjö. Den handlar inte om möjligheten att gå på vatten utan om möjligheten att känna tillit även när det stormar.

 

För stormar gör det. Det stormar rejält och flyktmöjligheterna radar upp sig i populistiska lösningar på vår samtids kriser: främlingsfientlighet, protektionism och nostalgi. Men vår utmaning är inte att bevara det förgångna, utan att infria det förgångnas förhoppningar. Det är inget lyckat recept att försöka kliva ur flygplanet under en flygning för att målet ser skrämmande ut. Behovet av trygghet får inte hindra oss att söka frihet. Det är inte självklart att det går att förena trygghet med frihet men om vi misslyckas möter vi en oundviklig katastrof. Det är detta som berättelsen om Petrus handlar om, tilltron bär honom några steg men när han såg hur det blåste blev han rädd och började sjunka. Det handlar om frestelsen att inte våga möta framtiden, att inte ta språnget mot det okända, flykten från friheten som Erich Fromm talade om.

 

Vi kan inte undgå att ta ansvar för våra liv och vår framtid. Att det förhåller sig så skrämmer men är också livets storhet. Vi är kallade att skapa den framtid som i de bibliska texterna kallas Guds rike. Det är ingen färdig samhällsmodell som i ett utopiskt schema föreskriver hur byggnadsställningarna ska resas. Jesus säger att Guds rike är ”inom er” eller som några översättare hävdar ”mitt ibland er”. Det låter motsägelsefullt men det är enbart en skenbar motsats i detta, guds rike är både ”inom er” och ”mitt ibland er”. Där gror det som ett senapskorn. Men Guds rike är ingen konturlös planta. Jesus är noga med att ange genomet – arvsmassan – för denna växt: kärlek, rättvisa, barmhärtighet, allas lika värde.

 

De som vill känna samhörighet med denna evolution kan inte vara neutrala och likgiltiga inför ideologier och program eller slå sig till ro inför de strider i vilka världens framtid står på spel. Det är här vi behöver tilliten att våga ta steget ut i stormen, ut i den oförutsägbara framtiden. Vi måste våga ompröva och konkretisera den härstamning ur vilken våra värderingar har vuxit fram. ”Inte de som ropar Herre Herre utan de som gör min himmelske  faders vilja, kommer in i Guds rike. Vi behöver göra upp med vår livsstils ekonomiska och politiska modeller, med vår slösaktighet och vår samhällsordnings orättfärdighet. Vi behöver sitta ned vid tiggarnas muggar och se världen underifrån. Då ska vi se möjligheten att låta Guds rike växa fram, som ett senapsträd mitt ibland oss, med hoppet om en förening mellan trygghet och frihet.

BÖN: Gud giv oss mod att förändra och ta risker i sökandet efter den frihet som ger oss trygghet. Amen

 

vecka 3, 2017

 

Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. 2 Kor 1:3-7

 

Oro och upprustning har varit temat för nådens år 2017. Ja vi talar kanske inte längre om nådens år utan mer om fruktan och oro för att världsordningen, så som vi känner den, håller på att vittra sönder. Nu gäller inte längre avspänning och fredsförhandlingar, globala handelsavtal och samförstånd. Dagens agenda handlar om moderniserade kärnvapen, stängda gränser, sönderbombade städer, växande klimathot, underbemannade socialtjänster och kommuner som stänger sina flyktingförläggningar. Det är inte överraskande att årets första partiledardebatt hade oro som huvudtema och att samma ledmotiv även dominerade Folk och Försvars konferens i Sälen.

 

Politikernas svar på oron formades också av välkända ledmotiv: ökad tillväxt – mera pengar, militära allianser – mera  vapen, stängda gränser, privatiseringar, strukturrationaliseringar och besparingar. Men dessa svar lugnar inte oron. Vi ser att antalet miljardärer öka, att allt större klasskillnader ökar lyxkonsumtionen medan antalet hemlösa växer. Vi ser också att kärnvapnen moderniseras och att de människor som skulle försvaras ligger lemlästade i stridsområdena. Mera pengar och mera vapen har inte gjort oss lugnare.

 

Är Paulus utsaga om Guds ”tröst” en del av en religiös bubbla eller en fingervisning om hur vår oro verkligen kan stillas? Om Gud ska kunna trösta förutsätter ju det i så fall en tillgänglig Gud i vår verklighet. Men upplysningstraditionen och den analytiska filosofin likviderade gudsbegreppet eftersom vi inte kunde finna vägen till den semantiska referensen av ordet Gud: om Gud är ett irreellt, inbillat föremål, så är vår tro ett ”styckeverk”. Men tänk om bubblan istället utgörs av den trånga historistiska, sociologistiska och antropologistiska värld som vårt förnuft skapat åt oss. En ofullbordad världsuppfattning som förutsätter en statisk värld trots att vi lever i en undflyende process.

 

Tänk om det i den religiösa upplevelsen finns en öppning mot en tillhörighet som människan kan känna att hon är del av. Tänk om det finns en inre mänsklig erfarenhet som får oss att sträcka ut handen och fullborda ett överskridande, ett språng in i det hisnande ännu inte sagda och ännu inte gjorda. Kanske den religiösa upplevelsens verklighet kan ”trösta oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt”.

 

Vårt förnuft och våra världsbilder förändras i takt med att vår kunskap om världen fördjupas.  Men mitt i förändringen av världen finns mottagligheten i oss för de spår som förenar det som drar sig undan med skaparkraften i det nya – den gamla världsbilden med den nya. För att fånga upp detta beständiga mitt i en föränderlig värld, behöver vi kunna fläta samman trons oförutsägbarhet och mysterium med världens mångfald. Vi behöver ta vara på den intuitiva förbindelse mellan det okända och våra världsbilder som den religiösa tron utgör. Vi behöver en grundläggande tilltro, en stödpunkt som inte utgörs av vare sig stelnade religiösa världsbilder, fundamentalisters rationella konstruktioner eller vetenskapliga återvändsgränder. Vi behöver något som motsätter sig varje befäst ”världsuppfattning”. Ett fotfäste i språnget:  längtan efter Gud i varje människa.

Bön: Gud möt vår längtan efter dig och trösta vår oro så att vi i kärlek kan trösta var och en av oss som har det svårt. Amen.

vecka 2, 2017

”Jag krönte en hjälte, jag upphöjer en yngling ur folket.” Psalm 89:20-29

 

Psaltaren inleds med en lovsång till den Gud som ser de fattiga, och upprättar de förtryckta, i en tid när ”folken gör uppror mot furstarna, sliter sönder deras band och kastar av sig deras bojor”. I vrede mot de mäktiga furstarna upphöjer Gud i denna psalm en ”yngling ur folket”.

I vår tid har gudomlig legitimitet blivit attraktiv för både furstar och terroristledare. Religionen har blivit en legitimerande kraft för att försvara ett auktoritärt herravälde eller skräckvälde.Donald Trump valde själv ut en rådgivande kommitté av evangelikala kristna och i en handpåläggningsceremoni ber de ”för en stark man, en djärv man, och en lydig man”. En av dem förklarar att Donald Trump personifierar den visdom som Jesus har att förmedla genom att hänvisa till hans rikedom, den som Jesus älskar vinner rikedom och makt. ”Jesus ville inte att vi skulle vara panka”. 

”En yngling ur folket” och ”en pamp på Wall Street” känns inte riktigt kompatibelt.  När Jesus mötte en mycket rik yngling som ville bli hans  efterföljare fick denne rådet att gå bort och sälja allt han ägde och ge till de fattiga. Det är de fattiga som står i centrum i Jesus värld och så har det varit genom hela kyrkohistorien. När det perspektivet rubbats har olika ”rörelser” uppstått som hävdat den ursprungliga värdegrunden: de fattiga i centrum. Redan på 1100-talet berättades det om en rik köpman i Lyon som när han såg allt elände blygdes över sin rikedom, delade ut sin förmögenhet bland de fattiga och bildade en grupp, Valdenserna, som ägnade sig åt att tjäna de fattiga. På 1300-talet blev Thomas à Kempis bok ”Kristi efterföljelse” en inspirationskälla för Begharderna som började tänka på att avskaffa orättvisorna i samhället, inte bara att själva undfly dem.

Men kyrkans vilja till makt har ibland varit starkare än lojaliteten med fattiga. Det var då som Valdenserna och Begharderna och så småningom också Franciskanerna  beskylldes för kätteri och förföljdes. Påven XXII förklarade 1322 att deras lära om att Kristus och hans apostlar inte besuttit egendom var kättersk. På vår tids språk kanske det skulle heta att ”Jesus ville inte att vi skulle vara panka”, som en ursäkt för den rike mannen att inte behöva dela med sig åt de fattiga.

Men genom kyrkohistorien har maktens herravälde korrigerats genom folkligt förankrade rörelser som  t. ex. ”barfotabröderna” som blev till Franciskanerorden. I dag har påven antagit namnet Franciskus och talar i radikala ordalag om världens orättvisor. Har möjligen en yngling ur folket blivit upphöjd till påve som en påminnelse om att den som vill vara rik har svårt att platsa i Guds rike. Samma försynta påminnelse som ”barfotabröderna” skaldade om på 1300-talet:

        När Adam plöjde och Eva spann,

        Var fanns det väl då någon adelsman?

 

Eller som det står i en av vår tids psalmer:

 

          Fattiga ger han sin rikedom, läker de slagnas sår.

          Den som var bunden och trött och tom frihet och glädje får:

          Himmelriket är nära.

 

Bön: Gud, när furstarna förtrycker de fattiga behöver vi din hjälp att läka våra sår och lösa oss ur vanmakt. Amen.

vecka 52 2016 och vecka 1 2017

Han visste av sig själv vad som fanns i människan. Joh. 2:23-25

”Vi lämnar ett år bakom oss och går in i nästa” så beskriver vi den förändring vi kallar tid. Tiden går, säger vi, och menar att allt förändras och våra kroppar närmar sig den händelse då livet lämnar kroppen och återgår till mull.

 

Om man ansvarar för ett företag så gör man bokslut en gång om året, man sammanfattar alla händelser som varit under året för att kontrollera att små och stora transaktioner tillsammans har lämnat ett överskott. Bokslutet beskriver företagets hälsa och ger tips om vad som behöver rättas till inför ett nytt år. Det handlar mycket om pengar som symboliserar de värden man vill skapa. För ett företag är pengarna den värdemätare som talar om hur företaget mår: om vinsten är för liten krävs förändringar.

 

Men människan är inte ett företag, även om vi lockas att tro det ibland, och i en människas liv är inte pengarna den värdemätare som talar om hur människan mår. Man kan vara mycket rik och ändå mycket olycklig. Människan har djupare behov som behöver tillfredsställas för att livet ska kännas meningsfullt.

 

För en alkoholist är det alkoholen som intar platsen av absolut värde: allt alkoholisten gör är inriktat på att förse kroppen med alkohol och inga offer är för stora för att nå dit. Det är lätt att känna igen symtomen hos en på detta sätt förgiftad människa och vi vet att boten är att ta bort alkoholen. Det är svårare att se om en människa har förgiftats av girighet eller avund där värderingar också förvridits och onda beteenden provocerats fram. Att helt ta bort pengarna ur en människas liv är inte möjligt i vårt samhälle men att ta bort dem som övergripande värde är nödvändigt. När det handlar om ”förgiftningar” är det dock inte det borttagna giftet som botar utan det friska liv som strömmar till när giftet slutar att bryta ned.

 

Evangelisten Johannes skriver om Jesus att ”Han visste av sig själv vad som fanns i människan”.  Detta skriver han sedan Jesus drivit ut månglarna ur templet och sagt ”Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen om tre dagar.” Med dessa ord anspelade Jesus på sin egen kropp, den som skulle dö och efter tre dagar åter uppstå. Templet och kroppen är materia och alltför ofta säger vi ”bara” materia men däri finns en erfarenhet som vi kallar Gud. Gud finns inte bara i böner eller heliga rum utan i alla ting, upplevelser och rörelser – också i det profana livets glädjeämnen och lidanden. Enligt ”Ignatiansk spiritualitet”(* inbjuds vi att följa spåren av Gud i vardagens händelser och att ständigt återknyta till Guds närvaro i tingen.

 

Gud finns mitt i vår erfarenhet om inte andra begär hindrar oss från att tro. En förgiftad människa knyter sig omkring sitt begär men när giftet lämnar kroppen öppnar sig människan för all den kärlek som världen rymmer. Alkohol, girighet, misstro eller avund kan vara det gift som bryter ned våra kärleksrelationer men när giftet lämnar kroppen öppnar sig åter världen i all sin härlighet. Vägen in till människans djupaste behov går genom kärlek, när vi vågar se det goda och det vackra utan att ge upp kampen mot det onda och det avskyvärda. I denna omfamning av världen kan vi förenas med den kärlekens Gud som själv lät sig införlivas i den väldiga skapelseprocess som är världen.

 

Bön: Gud befria oss så vi kan se din kärlek och låt oss få del av den nyskapande kraft som din kärlek ger oss. Amen.

 

*) Måndag 6/3 gästar Cia Wadstein ”Teologisoffan” och talar om Ignatiansk spiritualitet.

Vecka 51 2016

 

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas… Luk 2:1-20

 

Återigen ska den här texten läsas i kyrkorna runt om i världen. Det är en vackert formulerad berättelse utan födslovåndor och hygienproblem, trots att födelsen utspelar sig i ett stall. Detta är Lukas berättelse om Jesu födelse. Markus, som har skrivit den äldsta Jesusbiografin, börjar sin berättelse senare i Jesu liv med en återkoppling till Jesaja: ”Se jag sänder min budbärare före dig..” Han knyter an till judarnas förväntningar om Messias som skulle komma. Men Lukas utgår från den historiska kontexten och berättar om hur Maria föder Jesus.

 

Hur kommer det sig att Lukas, som skrev sin berättelse om Jesus liv senare än Markus, så i detalj kan beskriva just denna händelse som han aldrig varit med om? Han säger sig ha lyssnat till alla de berättelser som fanns vid den här tiden och sedan gjort en dekonstruktion av hela skeendet för att ” i rätt ordning skriva ned det…”.

 

Lukas skrev nog det här evangeliet i Rom, där var han tillsammans med Markus medan Paulus satt i fängelse. Det hade gått åtskilliga år sedan Jesus lämnat dem och de var nu angelägna om att samla ihop vad som skett. Lukas kom ifrån Antiochia några mil väster om Aleppo och skriver sin berättelse i ett brev till Theofilus i Antiochia.

 

Det var viktigt för Lukas att placera berättelsen om Jesus födelse mitt i ett historiskt skeende, då Kejsar Augustus regerade. Han beskriver en historisk händelse som utspelar sig i en vardag med fåraherdar och ängar, vandringar utmed vägar och fiske i Genesarets sjö, en berättelse vars tillförlitlighet var och en som då läste berättelsen kunde undersöka. Lukas hade träffat dem som varit med, troligen också Maria – Jesus mor. Kanske var det Marias berättelse om födseln i stallet som han återberättade.  Och kanske var det också  hon som berättade om ängeln som sagt att helig ande skulle ge henne kraft när hon var rädd.

 

När Michael Winninge gästade ”Teologisoffan” i Missionskyrkan härom veckan framhöll han att av evangelisterna är det Lukas som talar mest frekvent om den heliga anden. Lukas beskriver den heliga anden som Guds kraftfulla närvaro hos människor. Enligt Lukas är Jesus ”Uppfylld av helig ande” när han inleder  sin verksamhet. I Lukas redogörelse finns det ett grundantagande som löper likt en röd tråd genom berättelsen och den tråden är den heliga anden som verkar i det historiska skeendet.

 

Den heliga anden fanns som begrepp i Lukas samtid både i gamla testamentet och i Dödahavsrullarna. Lite pittoresk är berättelsen från gamla testamentet om den vackra och gudfruktiga Susanna. Hon bodde i Babylon och anklagades grundlöst för otrohet, då ingrep Gud och förhindrade en avrättning genom att låta ”den heliga anden vakna hos en ung pojke som hette Daniel.” Guds närvaro genom den heliga anden kräver sanning och ger upprättelse.

 

Vi lever i samma historiska skeende som Lukas, också i vår svårtolkade och kaotiska tid verkar fortfarande den heliga anden. Det handlar också nu om sanning och upprättelse. När stormakterna slåss om världsherraväldet runt om Antiochia och Aleppo, med fruktansvärt lidande och kränkning av de mänskliga rättigheterna som följd, finns det människor som med risk för sina liv söker sanningen. Det är ur sanningen vi kan finna kraft att handla i medkänsla och kärlek, lindra flyktingarnas oro och medverka till fredsprocesser.

 

Bön: Gud låt din heliga anden inspirera oss att söka sanningen i en svårtolkad och kaotisk tillvaro. Amen.

vecka 50 2016

När Elisabeth hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne… LUK 1: 39-45

 

Det finns ofta en förtrolighet mellan kvinnor som skall föda eller har fött barn. Graviditet, missfall, erfarenhet av att föda eller förlora barn, är djupt kvinnliga erfarenheter. Även om den moderna mannen är djupt engagerad och närvarande före och efter förlossningen tror jag inte han blir lika delaktig. Berättelsen om Elisabeth och Maria handlar om två gravida kvinnors nära förtrolighet, men det är också en berättelse om kroppslig materia som har ett outtömligt djup. Elisabeth och Maria talar om sin graviditet som en del av ett historiskt skeende. ”…Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig…” .

 

Denna vackra berättelse handlar också om hur Gud tar kroppslig gestalt i ett litet värnlöst foster. Därmed låter han kroppsligheten bli ett uttryck för sin närvaro. Det är i kropparnas möten som livet föds och det är i vår ofrånkomliga kroppslighet som vi blir tillgängliga för varandra. Kroppen är också en del av livets gåtfullhet, vårt liv som ständigt upprepar sin förnimmelse av det kommande, det ännu ofödda och det osynliga.

 

Genom bejakandet av denna berättelses kroppslighet och djupt liggande materiella erfarenhet får vi också skäl att bejaka materiens okända djup. Men inför det okända skapar vi ofta mytologiska berättelser som skymmer en djupare komplexitet. Kanske kan man tänka sig att mytologin omkring jungfrufödelsen lagt sig så tung över Mariagestalten att den skymmer inkarnationens hemlighet: att det var kvinnan Maria som födde Jesus, Guds son. Genom myterna omkring Jesus födelse har man skymt den radikala närvaron av gudomligt liv som vi kan förnimma genom våra kroppar. Kanske myten om andlighet som motsats till materia och kropp också har skymt att födelse och liv skapas genom kropparnas kärlek och att kärleken till sin natur är knuten till kroppars relationer.

 

En av årets nobelpristagare har fått priset för att ha konstruerat en molekylär bil. Han berättar att han började sin forskning som litet barn när han vandrade tillsammans med sin far på vetefälten. Den förundran över hur vatten, vetekorn och jord förvandlades till böljande vetefält fick honom att söka på djupet av den okända värld som omger oss. I hans sökande har det okända blivit mer känt genom att han öppnade sig för möjligheten att det finns en värld bortom det vi ser och tycker oss förstå. Världen har öppnat sig och blivit en smula större. Så är det också med Marias och Elisabeths erfarenhet, från deras havandeskapserfarenhet och deras berättelser om en kommande befrielse öppnar sig en ny möjlighet att ana ett djupare skeende i vår  historia. Samtidigt är både nobelpristagarens och kvinnornas erfarenhet en påminnelse om att det kända för oss rymmer en oändlig rymd av okänd materia.

 

Bön: Tack Gud för att du lockar oss in i materiens djup för att möta dig och upptäcka varandra. Amen.

vecka 49 2016

Relief

Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden?…….Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt…” Luk 3:1-15

 

Orden är Johannes Döparens som förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse. Liksom Tomas Picketty ropade Johannes döparen ut sin vrede över de besuttnas ovilja att dela med sig av sin rikedom och utjämna den ojämna fördelning som rådde mellan fattiga och rika. Likt en demonstrant i ”Occupay Wall Street” rörelsen krävde han att den rikaste 1procent – delen av befolkningen skulle dela med sig av sin rikedom till de andra  99 procenten. Johannes var inte försiktigare i sitt ordval än demonstranterna på Wall Street när han kallade sina åskådare för huggormsyngel. Det var denne Johannes som Jesus lät sig döpas av. Hans besök vid Jordanfloden, där denne ökenpredikant höll till, var portalen in i hans verksamhet som Kristus.

 

Jesus inordnade sig på detta sätt i den långa tradition av profeterande, krav på rättvisa och barmhärtighet, som löper som en röd tråd genom hela den hebreiska traditionen. Jesus bröt inte med kravet på rättvisa utan följde upp det i talet om Guds rike. ”Ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra….Men till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er…Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.”

 

Det är ett mysterium att den kristna traditionen i så hög grad har omförhandlat kravet på materiell rättvisa och gjort efterföljelsen till en fråga om att underkasta sig den rådande ekonomiska ordningen. Det är en abnorm obarmhärtighet att låta en handfull människor äga lika mycket som resten av jordens befolkning. Detta system har lett till att en miljard människor svälter. Det är en politisk fråga som många kristna har utvisat ur den teologiska verkligheten som om inte det politiska fältet berördes av Guds vilja med mänskligheten. Är inte den andliga erfarenheten av Guds barmhärtighet också en del av vår materiella erfarenhet? Kan inte Guds barmhärtighet verka i mänsklighetens historia på alla plan? Genom att svara nej på dessa frågor har vi begränsat Guds kärlek till att gälla individuella handlingar i relation till dem vi möter. Men jag tror att vi måste vidga kärleken till att gälla en större värld och också omfatta ekonomiska strukturer och politiska ordningar. Detta är en del av vår tids nödvändiga botgöring.

 

Det finns en skillnad mellan Jesus och Johannes döparens budskap och det är vad vi i reformationen kallat ”rättfärdiggörelse genom tro”. Detta upphäver dock inte kravet på rättvisa utan är en fördjupning av den barmhärtighet Gud visar när han låter oss oss bli en del av hans kärlek. Ur detta möte med barmhärtighetens nåd befrias vi att söka uttryck för kärlekens väg in i vår kaotiska tidsålder, så fylld av hat, orättvisa och krig. ”Var barmhärtiga” är inte en uppmaning att kasta en skärv i en pappersmugg utan en utmanande uppmaning att söka rättvisa, jämlika villkor för alla i vår globala verklighet.

 

BÖN: Gud, du barmhärtighetens Fader, ge oss mod att söka nya vägar för ditt rikes ankomst i våra relationer och i våra hjärtan. Amen

vecka 48 2016

ReliefTiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Mark 1: 14-15

 

Berättelsen om Jesus börjar i Markus evangelium som är den äldsta av evangeliernas urkunder och utspelar sig i Galileen. I denna bok berättas om hur Jesus börjar sin tid som religionsuttolkare med att förkunna ”Guds rike är nära…”. Han predikar inte sig själv men han talar om ”Guds rike”. Den programförklaringen går sedan som ett huvudtema genom allt han säger och gör. ”Guds rike är nära”.

 

Jesus talar inte så mycket om Gud men knyter an till den gudstro som fanns i hans egen sociala kontext. Gud, i denna tradition, var berättelsen om den som som leder sitt folk genom historien i en kamp för överlevnad och en rättvis ordning. Men i talet om Guds rike vidgar Jesus berättelsen till en kosmisk berättelse om mänsklighetens historia.

 

Vi har i vår historia ofta blandat ihop Guds rike med våra egna utopier. I Hitlers tal om tredje riket och i drömmen om det klasslösa samhället målades utopier upp för att rättfärdiga monumentalt onda handlingar. I alla dessa utopier förvandlas Guds rike till en statisk situation. Detta är en föreställning som inte har någon plats i den hebreiska textens ”malkuth Yahweh” – uttrycket betonar istället en aktiv handling, en i historien närvarande  Gud. Guds rike är snarare en dynamisk handling än ett statiskt tillstånd.

 

Det hebreiska folket såg fram mot befrielsen och en Messias som skulle fullborda deras hopp. På samma sätt är Guds rike en ständigt närvarande erfarenhet för den som tror – hoppet som upphäver hopplösheten. Vi kan uppfatta mycket som händer i vår samtid som obegripligt ont, hotfullt och hopplöst: den ondska som utspelar sig i Mosul och Aleppo, i tortyrkamrar och katastrofområden. Denna ondska utmanar oss med sin obegripliga frånvaro av empati.

 

Kan det finnas en Gud i detta kaos av lidande?  När vi frågar så ställer vi oss bortom och över lidandets kaos och gör anspråk på att vi kan förstå och därmed kontrollera ondskan. Men vi kan varken förstå eller kontrollera det ofattbara kaos som är lidandets centrum. Det är just bristen på mening och sammanhang som skapar hopplösheten och ondskan. Vi kan inte lyfta oss ur denna verklighet. Därför visar Jesus en Gud som är närvarande också i lidandet och döden.

 

För att förstå vad Guds rike är måste vi närma oss dem som levt i ondskans centrum. En av dem är Etty Hillesum, en judinna som efter att ha vägrat fly undan nazisterna blir fängslad. När godståget med de förspikade boskapsvagnarna tog henne till Auschwitz kastade hon ut ett vykort genom fönstret där det stod ”Vi lämnar lägret sjungande.” Hon vägrade underkasta sig och sökte ett hopp i hopplöshetens centrum. Under sin vistelse i lägret var hon upptagen med att hjälpa sina medfångar och att finna en mening i sitt liv.

 

Skrivandet hjälpte henne att utvecklas och hon fann Gud inom sig och kärleken till alla, till och med till tyska soldater. Från och med denna upptäckt kunde hon hjälpa de förföljda att se det vackra i livet, att ”Gud finns inom dem”. Hon tog som sin plikt att notera, skriva och bevara dessa obeskrivbara händelser för eftervärlden. När hon till sist formulerar den tro som blev hennes i detta djävulska sammanhang skriver hon: ”Det finns verkligen en djup brunn inne i mig. Och i den bor Gud. Ibland är också jag där. Men alltför ofta blockeras brunnen av stenar och grus, och Gud är begraven inunder. Då måste han grävas fram igen.” Med Jesu ord ”Guds rike är nära”.

 

Hon är inte ensam, dagligen upptäcker människor att i lidandets djup avslöjar sig en närvaro av något som ger dem kraft att överleva. Så är Guds rike inte en plats eller en utopi utan en levande närvaro också i djupet av ondska som omger oss. Det är när vi uppfattar denna närvaro som vi blir en del av det rike som vänder hopplösheten till hopp.

 

Bön: Gud Giv oss nåd att leva i ditt rikes dynamiska kärlek. Amen.

vecka 47 2016

ReliefHerrens ande är över mig, ty han har sänt mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig till att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren…” Luk 4:16-23

 

När en ny konung bestiger tronen presenterar han ofta en avsiktsförklaring som avslöjar vad han vill göra med den makt han tilldelats. I en demokrati föregås trontillträdet av en valrörelse där kandidaterna försöker samla en majoritet av väljare innan de intar maktens residens. Vi har sett en sådan valrörelse i världens militärt starkaste nation. Många av oss har förskräckt lyssnat till hur de värden som vi håller heliga har trampats ned i en sörja av hat och lögn.

 

Donald Trump, som valdes till president, har lovat att ytterligare förstärka militärbudgeten som redan omfattar 4630 miljarder kronor, deportera alla papperslösa och bygga murar mot omvärlden så att de fattiga inte kan komma in. Organisationer som Ku Klux Klan och nazister i olika organisationsformer ”heilade” av glädje när de kände igen konturerna av en ny ledare som de identifierade som sin.

 

Det finns en annan konung som många av oss valt att följa. Denne konung valde att demonstrativt rida på en åsna när han skulle hyllas som konung. Han identifierade sig med en ledarroll där man inte behöver passera en gyllene hiss för att besöka ledaren. Hans avsiktsförklaring var ett citat ur Profeten Sakarja som är dagens text. Han kommer i ringhet och förkunnar fred, han vill vara nära marken och förinta krigets vapen. Hans ankomst väcker inte jubel på Wall Street men rymmer ett glädjebud till de fattiga med sitt budskap om frihet åt förtryckta.

 

I vår samtid hoppas många att den valde presidenten inte menar vad han säger, man hoppas att det var tomma löften och retorik. Men när Jesus säger: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse..” är det däremot inte tom retorik utan en annan världsuppfattning som uppenbaras. En världsbild som sträcker sig bortom vetandets sinnebilder men likväl är lika verklig som tyngden av att leva i fattigdom. Det var inte ett plötsligt upphävande av fattigdomen som avsågs med citatet från Sakarja utan ett avslöjande av vad Gud vill, en avsiktsförklaring.

 

Jesus förklarar Guds vilja och uppmanar till efterföljelse. I en värld där vapenmakten och hatet regerar lider många människor under regimer som åsidosätter människovärdet. För den auktoritära makt som grundas på yttre attribut är den inre sanningens makt ett hot. Just en sådan regim var det som korsfäste Jesus på grund av hans närhet till en inre sanning, till Gud. Genom sin död visar Jesus kärlekens väg ända in i övergivenhetens tomhet. De förtryckta och övergivna förenas där med den Gud som återupprättar deras människovärde. Jesus visar Guds närhet till det lidande folket genom sitt lidande på korset. Det korsfästa folket finns i dag bland de 850 miljoner människor i världen som inte kan äta sig mätta och de totalt en miljard människor som lever i extrem fattigdom. Där, i solidaritet med dem kan vi möta kärlekens Gud.

 

Vi vill så gärna glömma denna realitet, och se världen utifrån våra mest behagliga drömmar. Men det är när vi vågar bära hela denna börda, utan att förneka den, som vi finner det hopp som inte längre är beroende av våra medelklassprivilegier. Det är när livet blir en del av en större kärlek som vardagens händelser får sin mening. Vi tror på Jesus och hyllar honom med palmblad och Hosianna denna helg. När hosiannasången är slut får vi ny kraft att möta det korsfästa folket, kraft att inte vända oss bort från dem som behöver oss.

 

Det är i mötet med denna verklighet som vårt liv blir meningsfullt.  Den världsordning som drabbar människor med krig, förtryck och fattigdom är samma ordning som ger oss våra privilegierade liv. När vi bejakar förändringsprocessen, blir vi en del av Guds nåd, den nåd som återupprättar och ger de förtryckta frihet. Politiskt arbete, räddningsbåtar i Medelhavet, fredsdemonstranter i Irak, muslimska hjälporganisationer i Aleppo, förbön och insamlingsbössor i våra egna kvarter – allt detta är delar av den nåd som är Guds glädjebud. Det är en rörelse i riktning mot den barmhärtighet som försonar och förändrar.

 

Bön: Gud, vi vill följa Jesus och höra hans uppmaning att följa kärlekens väg: de fattigas hopp och vårt livs mening. Amen.

1 2 3 4 5 22