vecka 13 2018

 

”…De trodde att det bara var prat och trodde inte på dem…”Luk. 24:1-1

Påsken handlar om Jesu död och hans uppståndelse från de döda. Hur ska vi förstå vad som hände de där dagarna? Ibland tror jag det är bäst att låta det oförklarade vila för att förklaringarna är helt beroende av vårt språk. Detta språk speglar ju den begränsade verklighet vi lever i, liksom den speglade Jesu verklighet. Då som nu var uppståndelsen en obesvarad gåta och vi som lever idag delar svårigheten att förstå den med Jesu lärjungar. När Maria från Magdala och några andra kvinnor berättade för lärjungarna att Jesus hade uppstått så trodde de att det ”bara var prat”.

 

Det är mycket i vår värld som är oförklarat men som vi vant oss vid att betrakta som naturliga processer. Mycket av det som sker när våren väcker naturen till liv sträcker sig bortom vår kunskapshorisont. Biologerna blir allt duktigare på att beskriva ocj förklara vad som händer och likväl återstår frågorna om livets ursprung och gåtan som döljer sig bortom livets ”varför”. I ett kosmologiskt perspektiv vidgas världen och frågorna djupnar. Redan det faktum att vi med tanken kan utsträcka våra frågor bortom ett ändligt medvetandes gränser öppnar världen mot det okända. Så fort vi med våra begränsade erfarenheter tror oss begripa allt stänger vi porten mot det okända. Då förminskar vi världen och vad det är att vara människa.

 

Med olika kvasireligiösa beskrivningar försöker vi människor ibland förklara det oförklarliga med ett språk som är anpassat efter vår bakgrundskunskap. Det leder alltid in i återvändsgränder av vidskepelse och riktar blicken bort från den rörelse av liv och förändring som vi är delar av.  Till skillnad från dessa förklarande och påståendeinriktade beskrivningar finns inom oss en möjlighet att vara öppna för mystiken och livets gåta. Det är ur denna delaktighet i Guds nyskapande som morgondagens verklighet tar form. Det är också ur detta perspektiv vi kan betrakta döden och Jesu uppståndelse med förundran, istället för med ett begränsande förnekande.

 

Mitt i evangeliernas berättelse framträder lärjungarnas rimliga svar på Maria Magdalenas påstående om en uppstånden Jesus: ”bara prat”. Men där finns också den tysta tillit som Maria riktar mot en okänd framtid. Ett slags föregripande av en framtida bekräftelse. Det var denna tillit som fick lärjungarna att så småningom bryta sin tystnad. Ur denna tillit strömmade sedan en skapande gemenskap som genom seklerna har byggt katedraler, tröstat utstötta och ensamma, inspirerat kompositörer att tonsätta passionsdramat i undersköna körverk och upphävt rädslan för döden. Mitt i evangeliernas centrala berättelse har händelsen om Jesus uppståndelse slagit in en murbräcka i vår alltför begränsade kunskapshorisont och öppnat våra sinnen så att vi kan ta emot en okänd framtid.

 

Händelserna runt Jesus död förvandlar den definitiva döden till delaktighet i människolivets stora förvandlingsunder, det som rymmer en mystik ingen kan svara på. Att släppa skräcken för det okända hjälper oss att möta den livsprocess vi delar med vitsippans skira blad.

 

Bön: Gud, skapa i oss ett öppet sinne och förlåt oss vår rädsla som hindrar framtidshoppet. Amen.

vecka 12 2018

 

”…Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Luk 19:28-40

Det är inte ofarligt att uppträda som Messias i det ockuperade Jerusalem. Därför bad fariséerna Jesus att tysta sina lärjungar och inordna sig under ockupationsmaktens krav. Maktens språk tvingar alltid till tystnad, censur och ljudisolerade celler. Revoltens språk kan däremot vara ett jublande Hosianna. När Jesus valde att rida in i Jerusalem till folkmassans jubel var det revoltens språk han talade. Genom att rida in på en åsna bekräftade han sin identitet som Messias och sin lojalitet med profeten Sakarjas fredsbudskap. Till dem som med vapen och makt ville tysta honom var detta en hälsning att ”krigets vapen skall förintas” och om de som jublar ”tiger så kommer stenarna att ropa”.

 

Livets, gudstrons och hoppets språk är revoltens och upprorets identitet, medan maktens språk är död och underkastelse. När Jesus rider in på en åsna avslöjar han sin närhet till den den gudomliga närvaron i alla naturens verk, likaväl som vi kan möta Guds avbild i varje människa.

 

Den handlar aldrig om att definiera vad som är gudomligt i tillvaron till skillnad från annan materia, utan om att urskilja det gudomliga i hela skapelsen och att vara en del av livets pågående förändring i varje ögonblick.

 

Jesus var  på väg in i Jerusalem där den fruktade ockupationsarmén höll ett fast grepp om befolkningen. Han var medveten om risken att bli fängslad och torterad. Att rida in som en Messias i Jerusalem var att utmana maktens krav på ordning och kontroll. När han mötte människornas jublande Hosianna måste det ha känts som en bekräftelse från Gud – jag Jesus är Messias.

 

I Bibeln uppenbarar sig Gud när en människa befinner sig i en hopplös situation, utan utväg. Så var det för Jesus och så var det när Gud uppenbarade sig för Mose i den brinnande buskenGuds folk var slavar i Egypten och Gud kallade Mose till en omöjlig uppgift: att gå till Farao, göra revolt, och säga: ”nu lämnar vi landet”. När Mose ställde den rimliga frågan om vem Gud var som krävde detta av honom får han ett förbryllande svar: ”Jag är den jag är” vilket egentligen skall översättas ”Jag skall bli den jag skall bli”.  

 

När Gud presenterar sig för Mose förvandlar han vår traditionellt statiska gudsrepresentation av den oföränderlige guden till en dynamisk verklighet. Gud uppenbarar sig ur en desperation och erbjuder befrielse. Han förändrar perspektivet på vem Gud är och hur verkligheten ser ut. Vi erbjuds en tillitsfull tro med en öppen världsbild där vi kan förändras själva och förändra världen.  

 

Det är den ständigt skapande Guden, livets och förändringens Gud, som är vår Gud. Om relationen mellan människor tyngs av krigsförberedelse och klimathot, av handelskrig och beväpnade gränskontroller, av svält och fattigdom, då behöver vi en revoltens Gud som förändrar våra relationer och ger oss hopp. Det viktiga är att Gud blir vad Gud blir i relation till oss människor, att han vill förvandla oss till fria medskapare och fullvärdiga arvtagare till Guds rike.

BÖN: Gud led oss in i den stora förändring som krävs för att världen skall bli ett fredsrike.

vecka 11 2018

 

”…Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, Gud med oss.” Jes. 7:10-14

 

             ”Närvaro av Gud.

               I fågelsångens tunnel

               Öppnas en låst port.”

                                         Tomas Tranströmer

 

Att ta emot ett nyfött barn och låta huvudets lätta tyngd vila mot handflatorna öppnar alla låsta portar i en människas inre. Det är att ana möjligheten av Guds närvaro. Det väcker en ursprunglig förundran med all vilja till omsorg som kan rymmas i mänskligt liv. En påminnelse om vad livet kan vara.

 

Traditionell kristen tro säger att alla människor är skapade till Guds avbild. Vår ”imago Dei” är vad vi ursprungligen bestämts att vara. Att vara Guds avbild och bära Guds likhet skänker okränkbart värde åt varje människa. Erfarenheten av att ta emot ett nyfött barn borde ena mänskligheten i uppgiften att skydda allt liv. Men vi behöver bara låta tanken för ett ögonblick besöka de outhärdliga födelserum i vilka kvinnor tar emot sina barn för att påminnas om hur orättvist vi ordnat världen. Många barn föds in i en allt annat än  trygg värld. I ruinerna i Goutha och Aleppo, i bristfälliga båtar på Medelhavet eller i storstädernas fattiga getton föder kvinnor sina barn med samma kamp som alla andra men under fruktansvärt skilda villkor. Likväl kommer också dessa barn till världen med hopp om ett värdigt liv.

 

Vi har ordnat världen med hjälp av bristfälliga modeller och bundits i föreställningar om det vi tror är nödvändiga förutsättningar för mänskligt liv. Omänskliga normkartor och politiska modeller tvingar in oss i livsmönster som har makt över våra tankar. Vi har skapat strukturer som vi kallar pengar, marknader, raser och äganderätt. Stängsel som tvingar oss att leva i sammanhang som inte rymmer mänskliga relationer. Strukturerna blir viktigare än det mänskliga livet.

 

Men den ursprungliga modellen av allt liv som möter oss i ett nyfött barn handlar mer om relationer än ekonomi. Ett barn kan inte överleva utan relationer – med Gud, med sig själv, med andra och med den värld vi lever. Ett nyfött barn öppnar låsta portar och frigör insikten om vårt beroende av andra, vårt kännetecken, vårt ”imago Dei”, men också vårt behov av självständighet. En skapande spänning där vi inser att vår personlighet växer när vi svarar på kallelsen till kärleksfulla relationer.

 

Att skilja ut vad som är stängsel, konstruerade nedbrytande strukturer utanför oss som vi själva skapat och vad som är ett dynamiskt plan av kraft och växande liv inuti oss är trons uppgift. Den kan aldrig ske i på förhand givna former utan måste hela tiden omskapas. En tro som syftar till att bekräfta livets rörlighet måste i sig själv vara rörlig och ständigt hitta nya vägar för att gestalta gemenskap i kärlek.

 

BÖN: Tack du livets Gud för att vi får vara en del i ditt skapande verk. Amen.

vecka 10 2018

 

”…Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.” Joh. 6:1-15

Många människor hade samlats för att lyssna på Jesus och då uppstod problemet hur de skulle få något att äta. Där fanns en pojke som hade fem bröd och två fiskar. Sedan Jesus tackat Gud började han dela ut bröd och fisk till de fem tusen människor som var samlade och de åt sig alla mätta.

 

I vår rationalistiska tid reagerar vi med att fundera på hur detta kunde ske. Kanske hade alla med sig matsäck och började dela med sig när de såg hur pojken med bröd och fiskar gjorde?Men jag tror att den här berättelsen har en annan poäng som står i motsats till rationalismens trånga världsbild, den handlar om tillit vid gränsen för vår rationalitet.

 

Också i dag är bröd en bristvara. Det finns de som menar att orsaken till de uppror som vi kallar ”den arabiska våren” var den tilltagande bristen på bröd. Inför hotande svältkatastrofer och brist på ”bröd” växte missnöjet med diktaturerna till ett uppror. De imperier som ville ha makt över områdets oljetillgångar levererade då vapen till upproret.

 

Den som kan förse människor med dagligt bröd har större makt än vapenleverantörer medan avsaknad av bröd föder uppror och förödelse. Berättelserna om Elisha i Gamla testamentet, som levde 700 år f Kr, handlar också om hur många människor blev mättade av få kornbröd. Psaltarpsalmen 107 uttrycker förtröstan på Gud som ”ger de törstande att dricka och mättar de hungrande med allt gott.” När Paulus skriver sitt brev till församlingen i Korinth påminner han också om en gudomlig rättvisa mot dem som hungrar: ”Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet.”

 

När Jesus mättade alla som samlats ville människorna göra honom till kung, men då drog sig Jesus tillbaka för det var inte konungslig makt han eftersträvade. Han talade istället om den grund i tillvaron som också kungarna var beroende av och som låter brödsäden spira på åkrarna. Jesus talade om vad Gud är, om kärlek och tillit som tillvarons djupaste grund.

 

Härskare och filosofer kan sätta upp konstruerade världsbilder som inbegriper ”världshistoriens mål”. Men ofta faller härskarnas imperier och deras högröstade skryt övergår i misär. Undantag utgör blott den världsbild som grundats på tro: trons kraft kan få oss att känna tillit därför att den har sin grund i någon vi litar på. En Gud som inte är en teoretisk konstruktion utan en erfarenhet av kärlek i den värld vi lever.

 

Vi människor skapar oss ständigt nya världsbilder och låter oss ibland fångas av den som har en grandios självuppfattning: härskare som förfogar över vapenteknologi med allt större förstörelsepotential. Om vi istället för att försöka passa in Gud i våra tankemönster betraktar världen med ”utgångspunkt från Gud”, som mystikern Mäster Eckhard från 1300-talet uttrycker sig, då ser vi smärtan och kriserna, egoismen och de växande klyftorna och samtidigt som vi ser världens ofattbara skönhet och rikedom. Tillit istället för makt.

 

Bön: Tack Gud för att vi får leva i tillit i en värld full av möjligheter. Amen.

vecka 8 och 9 2018

 

Jesus sa” …Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” – ”Nej, herre sade hon, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne: ”Kvinna din tro är stark, det ska bli som du vill.” Matt 15: 21-28

 

Det här är berättelsen om hur Jesus i kontakt med en lidande medmänniska ändrar sig från att vara judisk nationalist till att vara humanist.

 

Jesus avvisade en hjälpsökande kananeisk kvinna genom att jämföra henne med hundarna. På Jesu tid var det vanligt att använda ”barnen” som symbol för det judiska folket, och hundarna var ett elakt skällsord man använde om dem som var hedningar, de som inte tillhörde det judiska folket. Den kananeiska kvinnan var inte judinna och därför avvisade Jesus först hennes bön om hjälp.

 

Att bryta med en tradition kräver mod och övertygelse, särskilt om traditionen upplevs som grundläggande för det samhälle man är en del av. I sin första spontana reaktion var Jesus därför kvar i den judiska nationalismen. Det var inte enbart det judiska folket, som satte sin lit till stamtillhörigheten. Redan 500 år tidigare hade kampen mellan stamtillhörighet (tribalism) och någon form av demokrati förts mellan olika filosofskolor. Kanske var det Sokrates och hans lärjungar som tog de första stegen bort från tribalism mot humanism?

 

I ljuset av denna månghundraåriga kamp och den rådande nationalismen var Jesus hårda reaktion på den kananeiska kvinnans hjälpbehov begriplig. Enligt denna nationalism var Jesus sänd för att hjälpa Israels folk och den judiska religionen var sammanvävd med det judiska folkets befrielse och utvaldhet. Men inför den kananeiska kvinnans förtroende bryter  Jesus den starka släktskapstraditionen och öppnar för en tillhörighet genom tro istället för genom släktskap. Det var inte första gången som Jesus bröt med den judiska nationalismen. Inför en romersk officer som vädjade om hjälp för sin son, hade Jesus tidigare låtit sig övertalas att hjälpa också andra än det egna folket. ”Sannerligen inte hos någon i Israel har jag funnit så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket…”   När Jesus talar om dem som ”skall komma från öster och väster” upphäver han trång nationalism till förmån för religiös global tillhörighet. Det var inte fråga om någon slags ”ersättningsteologi” som förminskade den judiska religionen utan snarare allas möjlighet att få del av det ”himmelrike” som utlovats åt judarna.

 

När Jesus flyttar fokus för Guds kärlek från släktskap till tro knyter han oupplösliga band mellan den judiska religionen och den kristna traditionen. Den exkluderande nationalismen byts mot en inkluderande internationalism.  Samtidigt öppnar han upp religionen att handla om världen utanför dogmatiken och budorden. Religionens djupaste innebörd manifesterar sig i en förändringsprocess med ett humanistiskt och sekulärt perspektiv. Det som vidgade den religiösa omsorgen var en kananeisk kvinnas behov av hjälp med sin sjuka dotter och den sjuka sonen till en romersk officer. Det mänskliga lidandet väcker Jesus medkänsla med alla som sätter sin lit till honom.

 

Jesus beslutar att bryta med tribalism och nationalism för att låta ett internationellt och humanistiskt perspektiv gälla och detta är en utmaning också i vår tid. De imperialistiska motsättningarna driver människor på flykt undan bestialiska krig och katastrofer – flyktingströmmarna över medelhavet kräver hela tiden sina offer. Nationalismen svarar med stängda gränser genom att hindra människor som betraktas som främlingar att få hjälp. I den kampen tar Jesus ställning för en inkluderande global samhörighet som bryter med nationalism och stängda gränser och öppnar för en humanism som ifrågasätter våra passkontroller och migrationslagars giltighet.

 

Bön: Gud låt din kärlek förena oss till en global samhörighet som öppnar gränserna och låter våra svärd bli till plogar. Amen.

vecka 7 2018

 

”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Matt 4:1.11

 

Djävulens attraktiva makt- och våldsperspektiv erbjöds Jesus i den här berättelsen. Det var inte alls så självklart för en människa med Jesus begåvning och utstrålning att han skulle välja att tacka nej.

 

Den som kan lova människor bröd, skydd mot faror och makt över alla jordens riken har sannerligen förverkligat vad alla imperialistiska ideologier drömmer om. Det kan uttryckas med vår tids maktspråk som löften om sänkta skatter, ökning av försvarsanslag och löften om att satsa den astronomiska summan av 1.200 miljarder dollar (10. 000.000.000.000. kronor) på nya kärnvapen för att avskräcka andra länder från aggressionshandlingar.

 

Inför detta perspektiv tackade Jesus nej: ”Gå din väg Satan!” Sedan gick han iväg och talade om ett annat rike som upprättade de fattiga och lindrade smärtan hos dem som led av ”sjukdomar och plågor, besatta, fallandesjuka och förlamade”: de nedersta på samhällsstegen.

 

Att det här är en mytologisk berättelse förstår man eftersom varken Jesus eller Satan är berättaren. Berättelsen behöver alltså tolkas och översättas för att vi ska upptäcka det vardagliga och de politiska val som den gestaltar. Den handlar om vilket perspektiv vi ska våga välja, både personligt och politiskt: maktens och våldets väg eller solidaritetens och medkänslans väg. Det är lätt att föreställa sig de skrämmande konsekvenserna av att välja bort dem som är mäktiga och har en utvecklad våldsapparat, men vi måste också fråga oss vad vi förlorar när vi väljer att alliera oss med dessa mäktiga. Kan vi någonsin få en rättvis fred utan en helad gemenskap som omsluter också de nedersta på samhällsstegen?

 

I nyhetsflödet den gångna veckan passerade uppgiften om att antalet barn som föds med Downs syndrom har minskat. Orsaken är möjligheten att tidigt upptäcka funktionsnedsättningen och av det skälet göra abort. Det finns ingen anledning att moralisera över att blivande föräldrar fattar ett sådant beslut. Men jag vet en ung familj som avstod från möjligheten och förklarade sig beredda att välkomna det barn som de väntade, oberoende av vem det var. Att ta emot en ny människa in i jordelivet kräver utgivande kärlek och ger en ny mening åt resten av livet. En människas värde förändras inte av en funktionsnedsättning. Jag menar att detta gäller alla människor med olika ”specialiteter”, svaga och avvisade, marginaliserade och de som räknas som värdelösa. Om vi frestas att ifrågasätta deras värde förlorar vi en del av det djupt mänskliga inom oss.

 

När jag tänker på människor jag haft kontakt med som varit fattiga eller saknat någon ”funktion” så har deras största smärta varit att bli avvisade, att bli betraktade som en börda som saknar värde. De har ofta känt spänningar och rädsla – en inre smärta. Att välja Jesus nedifrån-perspektiv och leva i solidaritet och medkänsla med dem är inte enkelt. Det innebär att möta deras vrede och att dela deras smärta och ångest. När vi möter dessa människor med kärlek och visar dem att de är älskade som de är, kan deras vilja till livet återvända och vår egen brustenhet, vår bristande medkänsla, helas. ”Att älska andra är inte främst att göra saker för dem, men att uppenbara för dem deras skönhet och värde…”. Så säger Jean Vaner som lever i ett kollektiv tillsammans med människor med funktionsnedsättning.

 

BÖN: Gud hjälp oss att helas i kampen för en värld av solidaritet och kärlek. Amen

 

 

 

vecka 6 2018

 

” Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom… Jes. 58: 4-9

 

Denna söndag är inledningen på fastan före påskfirandet som varit vanlig i den kyrkliga traditionen. Den kallades förut Quinquagesima (fastlagssöndagen) eller köttsöndagen. Att fira ”köttsöndagen” skulle väl i vår klimatmedvetna kontext kännas opassande. Mer passande kanske det är att låta ”askonsdagen” i denna vecka bilda tema och låta botgöringens aska strös över våra huvuden.

 

I den kyrkliga traditionen kommer syndabekännelsen före botgöringen. Så här 50 år efter det mytomspunna 1968 kan det vara passande att börja med en utvärdering av den syndabekännelse, det erkännande av ansvar för världens orättvisor, som detta profetiska år innebar. Kravet på villkorslös avveckling av kolonialismen mobiliserade ett politiskt motstånd och därför har 1968 års minnesrunor dominerats av myter om särpräglade beteenden hos sekteristiska smågrupper. Avsikten med detta har nog varit att dölja ett viktigt, närmast profetiskt budskap, som utgjordes av en decennielång uppgörelse med kolonialismen. Men händelserna under 1968 var inte bara en trend eller en modefluga utan var kulmen av ett allvarligt och uppfordrande budskap som var närmast identiskt med dagens bibeltext från Jesaja.

 

Vårt minne av 1968 rymmer naturligtvis på ytskiktet demonstrationer och upplopp, ockupationer och slagord, men allt detta var i första hand en reaktion på en djupare insikt om politiska strukturer som utgjorde ett förtryck med globala konsekvenser. Den insikten kan beskrivas som en uppgörelse med kolonialismens arv, ett stöd till befrielserörelserna i den koloniserade världen och insikten om den västerländska imperialismens skuld. Det var inte en rörelse begränsad till enbart detta märkesår utan den hade vuxit under lång tid, med kraften hos ett frö, som ”när det växt upp är större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” (Matt 13:32)

 

Att se sådana skeenden och tolka deras innebörd är en uppgift för profeter. Sådana profetiska varningsklockor ljöd tidigt under 1900-talet. Joseph Conrads bok ”Mörkrets hjärta” från 1901 är en hård vidräkning med den belgiska kolonialismen i Kongo och Frantz Fanon skildrar i början av 1960-talet, i boken ”Jordens fördömda”, kolonialismen ur ett underifrånperspektiv.

 

Också för kyrkan väntade en global ”askonsdag” i förhållande till kolonialismen. I den katolska världen manifesterades denna uppgörelse i andra vatikankonciliet som avslutades 1965. Temat för den fjärde sessionen i konsiliet var ”Gaudium et Spec” (Om kyrkans roll i den moderna världen) och i efterskriften uttalades solidaritet med hela den mänskliga familjen. Perspektivet följdes upp i den ekumeniska rörelsens Genève-konferens 1966. Där erkändes kyrkans sociala och politiska ansvar för vår värld präglad av skriande orättvisor och med svåröverskådlig utveckling. Som bekräftelse på kyrkornas förändrade inställning till de stora världsproblemen framstod sedan innehållet på de två stora mötena i Beirut och Zagorsk, i mars och april 1968. Beirutkonferensen, om ”internationellt utvecklingssamarbete”, har betecknats som en världshistorisk händelse inom ekumeniken. I Zagorsk, där temat var ”teologi och samhälle”, granskades bland annat revolutions-begreppet ur teologisk synpunkt. Perspektivet var förändring och upprättelse och utgjorde utgångspunkten för det stora ekumeniska mötet som Kyrkornas Världsråd sammankallade i Uppsala 1968. Här formulerades insikten att rättvisa var möjlig att uppnå, men bara om strukturer förändrades och att uppgörelsen med kolonialismen fortsatte med sina krav på politiska och ekonomiska förändringar. Alla människor av god vilja inbjöds att delta.

 

Nu är det askonsdag 2018 och det är tid att bekänna att den fasta/botgöring, som Gud enligt Jesaja vill se, inte har fullföljts. Inte mycket av det åtagande för förändring av världens orättvisor som formulerades 1968 har förverkligats.

 

Bön: Herre förlåt oss för att så mycket har kommit emellan oss och det stora och nödvändiga förändringsarbetet för rättvisa. Hjälp oss att på nytt, tillsammans med alla människor av god vilja, förverkliga den fasta du vill se. Amen!

vecka 5 2018

 

 

Hanna stannade hemma och ammade sin son till dess han var avvand. Då följde hon med Elkana… 1 Sam 1:21-28

 

Den här gamla berättelsen med sin betydelsefulla detaljrikedom har överlevt årtusenden av krig och maktkamp. Hanna var inte ensam hustru, de var två som levde med Elkana och den andra kvinnan, Peninna, hade barn. Detta gav Peninna ett övertag och hon brukade håna Hanna för hennes barnlöshet.

 

Denna vardagliga berättelse handlade om både rivalitet och omsorg. I denna  vardaglighet fanns det dock ett djupare  skeende. Hanna överlevde mobbningen och hånfullheten genom att hon hade kontakt med detta djupare skeende som gav henne hopp. Profeten Elias hade sett henne i templet när hon bad Gud om att få ett barn, han sa att Gud skulle ge henne vad hon bett om. Och när året var till ända hade hon blivit havande och fött en son som hon bar fram i templet.

 

Samuels bok, där den här berättelsen finns nedtecknad, är en berättelse om kungars och hjältar kamp på liv och död. Där finns också denna berättelse om Hanna, hon som födde profeten och domaren Samuel. Det var han som krönte kung Saul och smorde David till kung, den David som blev förfader till Jesus. Fem hundra år senare berättas att Josef och Maria tog sin son Jesus till templet för att bära fram honom inför Herren.

 

Det finns långsiktiga skeenden i mänsklighetens historia men ofta övervärderas härskare med kortsiktig makt. Så var det på Hannas tid och så är det i dag. Vi är vana att se betydelsefulla män, ofta i ”krigsrustningar”, som mäktiga herrar över liv och död. De skryter med sin makt och lockar till undergivenhet. Kapitalägare och karriärister fjäskar för dessa imperiernas härskare. De må ha tillfällig makt men ibland är deras kortsiktiga dumhet lika uppenbar som deras avstånd till det djupare skeendet i naturens och historiens långa förändringsrörelser.

 

Många tror inte att det finns något liv utanför den tillfälliga makten och satsar därför på underkastelse.  Men den verkliga makten ligger i livets egna kraftimpulser som likt en skapande gen fortsätter Guds verk i historien. Det var denna makt Jesus talade om i mötet med Pilatus: ”Du hade alls ingen makt över mig, om den icke vore dig given..” Det var också  medvetandet om detta djupare skeende som fick Hanna att stanna hemma och amma sin son Samuel när den hånfulla rivalen for i väg till templet med Elkana. Hannas kärleksfulla omsorg och tro på Samuels betydelse var större än tillfälliga triumfer. Så var det också femhundra år senare när Josef och Maria för att skydda sitt barn flydde undan Herodes soldater. De fick sitt mod i medvetandet om att vara en del av ett djupare skeende.

 

Försvarsallianser och övermodiga makthavare må sätta sin lit till den tillfälliga makt som deras vapen ger dem men livets långsamma ”begär” verkar på ett annat plan. Det blir synligt när den unga nyblivna modern böjer sig ned över det lilla spädbarnet för att räcka sitt bröst fyllt av livgivande vätska. Därför stannade Hanna hemma från templet till dess Samuel var avvand och lät honom växa till en av sin tids viktiga länkar in mot framtiden. Också i denna månad 2018 föds många barn som trevar efter sin mors bröst och möter en omsorg som ger dem en försmak av tillit, omsorg och kärlek. Också i dag föds barn in i ett djupare skeende som ska ge världen hopp.

Bön: Tack Gud för livets underliggande kraft och lär oss att leva i detta hopp. Amen.

vecka 4 2018

 

”… Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick …” Matt 20: 1-16

 

Den här bibeltexten handlar egentligen om nåd och lönepolitik. Men vi har vant oss vid att tolka bibeltexterna som en berättelse om synd och skuld. I synd/skuld perspektivet är nåd en Guds handling som utraderar skulden och låter oss slippa konsekvenserna av vår girighet, förtryck och orättvisa. Nåd är då bekvämt för de ansvariga och utgör ett fördelaktigt förköp till en parkettplats i det himmelska riket, något som kan lindra dödsångesten.

 

Hur du läser en bibeltext är beroende av vem du upplever dig vara. Vem i bibeltexten identifierar du dig med och hur objektiv är egentligen din bedömning? I det privatiserade synd/skuld perspektivet identifierar vi oss lätt med dem som fått nåd, vi är ju troende och har kvalificerat oss som troende. Alltså hör vi till dem som skall bli de främsta. Men tänk om Jesus talar om den politiska ordningen i världen och inte alls fördelar platserna i de himmelska salongerna? Han hade ju, innan han berättade om vingårdsarbetarnas löner, talat om hur svårt det är att komma in i himmelriket för den som är rik. Vem är då jag i det perspektivet?

 

Om nu nåd handlar om den politiska och materiella ordningen i världen så är nåd ett obekvämt ord och i ”de rikas” ögon något mycket orättvist. Ska verkligen de flyktingar som kommit in i vårt land ha rätt till samma sociala förmåner och löneavtal som vi har? Vi som varit med från början och byggt upp välfärden? Ännu obekvämare, och närmast hotfullt, blir det om vi förlänger perspektivet i tid och rum. I ett sådant förlängt perspektiv blir rummet globalt och tiden avslöjar hur den rika världens ackumulation av rikedomar gått till. Ord som: kolonialism, imperialism, slavhandel, skatteparadis, låglöneländer, lyxproduktion, klimatförändring, barnarbete och migrantarbetare får central betydelse. De är alla byggstenar i den process som gjort oss till de privilegierade och till de första. Men de är också ord som rymmer en klang av orättvisa, utnyttjande och förtryck.

 

Sett ur detta perspektiv blir ”nåd” och ”rättvisa” obekvämt för de rika men befriande för de förtryckta. För många har det länge känts som om nåd och rättvisa inte fanns men nu talar Jesus om nåd och rättvisa som den djupaste verkligheten, som Guds vilja, där de sista ska bli de första. I detta perspektiv är inte förändring ett hot utan ett löfte. Klimathot är inte destruktivt utan en kärleksfull varning i god tid. Att avstå från en del vanor som bryter ned både relationer och den globala medeltemperaturen, vare sig det heter drogmissbruk eller lyxkonsumtion, blir då inte en förlust utan en befrielse.

 

Hur en läser bibeltexten är beroende av vilka vi upplever oss vara. Om vi identifierar oss med de sista, de nedersta i den sociala kvalifikationstrappan, börjar ord som nåd och rättvisa att skimra av hopp. Samma skönhet som när naturen en januaridag låter oss ana skapelsens generösa gåvor i ljusskimrande vinterskrud. Då klingar också orden från den gamla Älvdalsvisan hoppfullt och värmande: ”Välkommen o Jesu du himlamonark / välkommen uti våra kojor. / Välkommen vår konung och hjälte så stark / och frälsa oss ur våra bojor…

I fattigdomens kojor, levde hoppet från Jesus ord om ”fred hopp och tro”.

 

Bön: Vi ber till dig, nådens och rättvisans Gud, om en förändring i världen så att alla får del av din skapelses rikedomar och vi ber om global rättvisa som bevarar klimatet för kommande generationer. Låt nåden och rätten komma till vår jord. Amen.

vecka 3 2017

 

…”Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn…” 1 Kung 8: 41-43

 

En läser bibeln för att få veta hur människor som levat före oss tänkte om Gud och livets mening. Teologen Paul Tillich talar om denna mening som ”eschaton”, det viktigaste som vi sätter vår lit till, det absolut yttersta. Texten från konungaboken är ca 2500 år gammal men är påfallande modern i sin vision av ett globalt perspektiv och rymmer också en förändringsvision av såväl kultur som natur. I ljuset av moderna biologiska och fysikaliska förändringsperspektiv är det en modern utopi. Både i historiens och naturens djup presenterar sig världen, i biologiska och fysikaliska beskrivningar, formad av två till synes motsatta tendenser: Å ena sidan präglas de nya naturlagarnas världsbild av öppenhet som främjar förändring och föder komplexa nybildningar, å andra sidan avslöjar den en strävan efter lagbunden ordning.

 

I Salomos bön, som är en av den kommande söndagens föreslagna texter, ryms både radikal förändring och ordning. Tillhörighet till det av Gud utvalda folket var för Salomo en grundläggande ordning, men nu talar han om att andra folk som åkallar Gud också ska bli hörda. Perspektiven får en global räckvidd. Om någon främling ber till Gud ska han bli hörd: ”lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han  ber dig om”. Denna text låter ana att motsatta tendenser av öppenhet och bundenhet är förenade, både i historien och i naturen. Oförutsägbar, gränsöverskridande förändring förenas med lagbunden ordning och tradition.

 

Tro på en ”levande Gud” är något annat än en tro på den store urmakaren som en gång drog upp urverket för att sedan dra sig undan och låta evolutionen, som en förutbestämd maskin, sköta resten. Inte heller ”kreationismen” eller ”intelligent design” kan ge svar på det kaotiska liv vi finner i naturens ekosystem. Tanken på en levande Gud ger oss möjlighet att söka tillit hos en Gud som är närvarande i materiens förändringsprocess såväl som i en lagbunden ordning. Nya naturvetenskapliga teorier har, utan att ifrågasätta naturlagarnas giltighet, öppnat vägar för vår förståelse av omvälvande händelser och mångfald. Upptäckter visar på avbrott i tidigare självklara sammanhang. Om den förenklade världsbild som handlar om förutsägbara mekaniska skeenden kan man säga som naturvetaren Woese: ”molekylärbiologin kunde läsa noter i systemet, men den kunde inte höra musiken”. Guds närvaro behöver inte vara något ingripande från en himmelsk plattform utan kan spåras mitt i den komplexa materia som är vår värld.

 

Att läsa Salomos moderna förbön för ”främlingen”, och hans vision av samhörighet mellan alla jordens folk, är som att låta det ”moderna jaget” lämna individualismens ensamma rum och smälta in i en historisk samhörighet med alla. Det är som en evolutionär resa genom tiden från Salomo fram till idag, ett svar på dagens behov av en förening mellan alla folk. Denna resa kan hjälpa oss att förstå att den här världen är helgad åt alla folk.

 

Bön: Gud hjälp oss att göra resan mot en förvandling av det moderna samhällets självtillräckliga individualism och förena oss i en strävan att dela jordens gåvor och klimatförändringarnas bördor. Amen.

1 2 3 4 5 27