vecka 15 2018

 

”…och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst….” Joh. 10:1-10

 

 

Vad är det som gör att fåren känner igen hans röst? Det måste vara en intuitiv förmåga inifrån fårens dolda värld av liv och sökande efter föda. Jag ska alltid minnas hur min nu avlidne vän ropade ut i dimman efter fårflocken och hur de med guppande huvuden dök upp en efter en där ute bland kullarna på upplandsslätten. Det finns en inre värld hos djuren som hjälper dem att överleva. Bibeln appellerar ofta till denna inre värld när den ska beskriva en verklighet som ligger utanför språkets räckvidd, inte som om det vore något overkligt utan som mer verklig än vår invanda föreställningsvärld.

 

Ibland överraskas vi av reaktioner som avslöjar att något i oss har kontakt med en verklighet som inte ryms i vår vanliga föreställningsvärld. Nathan Söderblom beskriver den skönhetsupplevelse som Bach och Beethoven ger oss och kallar det ”musikens ande”. ”Varifrån kommer musiken” undrade Ingemar Bergman i en radiokrönika och anspelade på samma oförklarliga skönhetsupplevelse som ger livet nya kvaliteter. Också påfågelhonans val av partner vittnar om en uppskattning av skönhet. Det finns studier som visar att hanens framgång i kampen om honan är beroende av antalet ”ögon” på stjärtfjädrarna. Skönhetsupplevelsen avslöjar en för både människor och djur dold mystik som öppnar materien för nya dimensioner.

 

Ute på ängen där vi brukar rasta hunden finns en vattenkälla, ett koncentrerat utflöde av grundvatten ur jorden som bildar en liten vattensamling. Vi stannar ofta till där för att förundras över hur temperaturen i underjorden håller källan rinnande också på vintern. En påminnelse om ett liv under markytan där alla hålrum är fyllda med vatten. Jag lämnar ofta platsen lite andäktigt och tänker på hur bibeln använder bilden av källan som ett uttryck för en underliggande mening och en Gudsnärvaro i en värld där mycket kan synas meningslöst.

 

När vi gör oss döva för den där inre rösten så ser vi inte längre materiens och livets helighet. Det är då vi låter andra ”lejda” röster bli de viktigaste, röster som inte har samma ursprung och därför ”flyr när han ser vargen komma”. Kanske det är bristen på lyhördhet som gör att vi inte känner skillnad på de röster som värnar om livet och de som bryter ned. I veckan som gick varnade forskare oss för att det uppsatta målet om att begränsa den globala uppvärmningen till två grader inte räcker för att förhindra förödande klimatpåverkan. Det som tidigare ansetts vara ett temperaturtak för en klimatsäker planet konstateras nu leda till stigande havsnivåer, regional brist på mat och färskt vatten samt en rad förluster i växt- och djurlivet. Vi har låtit oss förledas av livsfientliga röster att leva i strid mot livets helighet.

 

Trots att vi, i lyhördhet mot den inre röstens omsorg om varje människas rättigheter, har format den rättigheten i en gemensam deklaration, tillhandahåller vi makten åt några enskilda individer att förgöra hundratusentals människor med en enda knapptryckning. Trots att vi vet att ojämlikhet mellan människor skapar nöd och katastrofer låter vi några få hota och skrämma oss till tystnad. Det är en omänsklig ordning som saknar stöd i vår innersta känsla för liv och helighet. Den Herde som ger liv och liv i överflöd är den gode Herden som kallar oss att istället följa hans röst.

 

BÖN: Gud gör oss lyhörda för din röst och villiga att följa den. Amen.