vecka 16 2017

 

”…Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har tagits med för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro ska ha liv hans namn.” Joh. 20: 24-31

 

Så avslutade Johannes sin berättelse om Jesus liv, händelser, samtal och tecken. En berättelse som hela tiden rymmer en djupare innebörd med avsikt att övertyga läsarna om att Jesus är Messias, Guds son. Han börjar sin berättelse med en storslagen världsbild om hur Ordet blir människa och avslutar den med en avsiktsförklaring. Han förklarar också varför just detta urval av händelser, samtal och tecken är befogat.

 

Genom att berätta ett urval händelser ur Jesus liv vill Johannes avkläda en dold innebörd i historiens skede. I Johannesevangeliet finns inte så många liknelser, istället talar Jesus här ofta bildmässigt med en underliggande mening. Kanske är det Johannes avsikt att läsarens världsbild ska förändras vid läsningen, så att den som läser ska tränas att se Guds handlingar i sitt skede av historien.

 

Det är inte detaljerna i berättelsen som är det viktigaste utan berättelsens underliggande mening och dess överensstämmelse med läsarnas egna liv. Inte för att vi får se spikhålen i Jesu händer men för att vi, utan att ha sett dem, ändå kan tro att Jesus är Guds son.

 

Johannes sätt att berätta påminner om vår tids störste ”predikant” –  den nyligen avlidne författaren Torgny Lindgren. Han har, liksom Johannes,  en underliggande avsikt i sina berättelser där händelser, samtal och tecken denna gång utspelar sig i ett landskap som liknar Västerbotten. Han konstaterar att ”det viktigaste med religionerna är att de erbjuder oss tolkningsmönster för verkligheten”.  Lindgren hänvisar ofta till Bibelns berättelser och det finns i hans verk en genomgående tanke om naturkrafter och Gud som de största auktoriteterna.

Men det är orden som är bärare av budskapet. Det konstaterar predikanten i Lindgrens novell ”Störstorden”: ”Så man får ju vara som noga och aktsam vid dem. Orden”, förklarade predikanten när han gästade Stenslunds, ”predikanterna bodde alltid däri Stenslunds, dem hade en särskild predikantsäng.” Ett viktigt samtal med en underliggande mening om ”de stora orden” utspinner sig mellan predikanten och Isabella Stenslund. ”Störstorden är värst, sade han. Förgängelsen. Och Evigheten. Och Vilddjuret. Och Nåden. Och Helgelsen. Och Pånyttfödelsen. Och Härliggörelsen. Och Återlösningen. Och Arvsynden…” Torgny Lindgren återkommer till ”störstorden” i en intervju där han säger att Nåden är den kraft, den energi som håller oss uppe, som förmår oss att genomföra våra liv, den trotsar tyngdlagen. Mängder av människor i vår samtid, även de som kallar sig icke-religiösa, tror likt förbannat på nåden. För oss religiösa är nåden gudomlig, men jag är inte alls säker på att den behöver vara det.”

Störstorden är värst” tyckte predikanten i novellen med samma namn, men annorlunda var det med ”nåden, den kraft och energi som håller oss uppe, som förmår oss att genomföra våra liv.” Är det kanske så att störstorden” blir religiösa hinder som gör att vi inte ser den Gud som verkar i vår vardag och som förmår oss att genomföra våra liv?

 

Det finns en likhet mellan Johannes sätt att berätta om Jesus liv och Torgny Lindgrens   berättelser om människor i Västerbotten. I bådas sätt att berätta finns ett bakomliggande tolkningsmönster för verkligheten där Gud och naturkrafterna är de största auktoriteterna.  Det är med glimten i ögat som Torgny Lindgren berättar om predikanten Olof Helmersson i ”Norrlands akvavit” som återkommer till de platser han varit, denna gång för att avkristna Västerbotten. Om vi tänker att ”störstorden” och den religiösa terminologin inte behövs längre för att nåden redan finns där så kan religionens betydelse bli en annan. Saliga äro de som inte har sett men ändå tror, de som utan att dela alla kyrkans ritualer likväl kan ta emot nåden i sina liv.

 

Bön: Gud hjälp oss att i nöd och lust kunna ta emot din nåd i våra liv. Amen.