vecka 18 2018

 

 

 

”…Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?…” Luk 18:1-8

 

 

 

I detta bibelcitat talar Jesus till människor vars existentiella erfarenhet präglats av diktaturens vägran att ge dem mänskliga rättigheter. Bön blir då något mer än att få sina önskningar uppfyllda. Ytterst handlar denna bön om det som håller på att tas ifrån också oss i vår tid, rätten att vara människa, en del av tillvarons innersta hemlighet som är kärlek, är Gud.

 

 

Viktigast för dig är är det som tagits från dig

ett Du som fyller alla sprickor

som följer dig, i väntan på kärlek.

 

Viktigast för dig är det som tagits från dig,

Mitt i den slocknande modernismen,

dess anhopning av lyxkonsumtion och klasskillnader,

dess likgiltigt klibbande småborgerlighet,

dess tätnande kvävande ljumhet.

 

Viktigast för dig är det som tagits från dig

när alla yttre attribut skymde sikten.

Dagen är kommen när det

som tagits från dig

åter skall fylla alla sprickor med tankar om hopp

som bara den som förlorat någon kan få.

 

Ett möte som bara den som förlorat någon

kan känna igen i den andre,

bakom legender och religiös bråte,

bakom de gamla psalmernas och myternas värld.

 

Ett spårämne –

Ett obekant strålande grundämne.

Bara indirekt synligt genom bildernas och

språkets formationer.

 

Ett dolt ljus framträder i hoppet:

Gud av Gud, ljus av ljusens källa

Människoson av Maria född.

 

När vi ropar till Gud i bön kommer vi plötsligt i beröring med något verkligt och levande:

Den enskilda kärleksupplevelsen, medmänskligheten, den ömsinta solidariteten

med alla. Om vi låter oss beröras går verkligheten på nytt att avkoda: tillvarons innersta hemlighet är kärlek, är Gud.

 

Bön: Vi ropar till dig Gud om vår rätt att vara människa, att älska och älskas, låt ingen ta det från oss! Amen