vecka 22 2017

 

”…Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten…” Joh. 7: 37-39

 

I handen vilar det lilla fröet som ska bli en squashplanta. Mina fingrar bereder plats för det i  den varma jorden. Ur detta lilla frö skall liv strömma från jordens mineraler till min kropp. Jag gör det som många har gjort före mig och vi vet att det fungerar utan att helt förstå. Det vi vet kallar vi för rationell kunskap och det utgör en del av vår rationalitet, vårt sätt att förstå världen.

 

Vetenskapsmannen och trädgårdsmästaren sträcker sig hela tiden utanför denna kunskapsbank. Intuitivt sträcker de sig förbi vår kunskaps horisont och i denna sträckning ut mot det okända byggs ny kunskap. Men i vår vardag låter vi kunskapens begränsningar  utgöra måttet på världens beskaffenhet som om vår rationalitet inte också är en del av en begränsad värld. En gång trodde vi att den planet vars liv vi var en del av också var universums centrum. Sedan upptäckte vi att denna planet är en del av ett större universum som i sin tur är en del av flera universa. På samma sätt är vår kunskap och vår rationalitet en del av något större vars gränser vi bara kan ana.

 

När Jesus säger att det ur trons liv skall flyta strömmar av levande vatten så säger han att det finns ett större universa fullt av möjligheter. Forskaren som sträcker sig ut mot det okända och upptäcker nya samband vidgar rummet för vår kunskap. Om vi låter vår nuvarande  rationalitet och kunskap begränsa vad som är möjligt förlorar vi en del av livets mångfald. Vårt liv måste få vara en del av en större värld som vi bara kan ana, som ett squashfrö som myllas ned i den varma jorden för att en gång bära frukt. I fröets obetydliga form ryms den kommande fruktens livgivande kolhydrater som sedan blir dess byggstenar och påverkar det mänskliga livet.

 

Jag tror att poesin kan tillföra samma fördjupning i våra liv: en inre beröring av en ännu inte förklarad verklighet. Lyriken blir levande först när den, som fröet under markytan, berör oss som ett sorl från ett hemligt flöde. Den kan vara en väg in i det ännu okända, en mystisk vibration som frigör en oväntad möjlighet till kontakt med tillvaron. Vi får plötsligt en utsiktspunkt där vi ser oss själva och världen i ett förklarat ljus som är svårt att beskriva med ord. Att på detta sätt söka sig ut mot rationalitetens gränser i vetenskapligt arbete eller poetisk upplevelse förnekar inte förnuftets värde. Men förnuftets räckvidd vidgas och gränserna för vår förståelse av världen förändras. Man behöver inte bannlysa ögonen för att man inser att det är med öronen man hör. Den fromme abbén och jesuiten Bremond påminner oss om detta och tillägger: ”Äro kanske fåglarna de rätta att i vetenskapsakademin studera flygandets mekanik.” Men fåglarna flyger ju utan att veta varför och på samma sätt får vi dela livets rikedom även när vår rationalitet inte räcker till.

 

Både forskaren och poeten vet vad det är att sträcka sig utanför vetandets gränser och möta nya världar. De kan berätta hur det inifrån vår djupaste erfarenhet kan strömma fram nytt liv och ny kunskap som placerar vår rationalitet i ett vidare sammanhang. Vår erfarenhets gränser vidgas och det som vi tror är livets begränsning är bara är vår egen.

 

Bön: Gud fyll oss med helig ande som vågar hoppas där där vår begränsning hindrar oss att se. Amen