vecka 23 2017

”…Hon svarade: Ja Herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen …”Joh. 11:18-27

 

Efter pingsten firar kyrkan ”Den heliga trefaldighets dag” som handlar om vem Gud är och vad vi menar med Gud, det vill säga vilka bilder vi gör oss av Gud. I den här texten knyter Marta an bekännelsen till sin judiska tradition.

 

En del av våra gudsbilder har utöver traditionen påfallande likheter med oss själva, som Tage Danielsson påpekar: ”Människan har skapat Gud till sin avbild, längre räckte inte hennes fantasi.” Det kan knappast vara på något annat sätt för det är ju genom våra erfarenheter och upplevelser vi tolkar världen och skapar våra bilder.  Den kristna traditionen, vars ursprung vi finner i den nu krigsdrabbade arabvärlden, är också berättelser och händelser som människor tolkat och delat med varandra. Även om vi kallar en del erfarenheter ”uppenbarelser”, och med det menar att Gud själv visat sin avsikt med världen, så har också dessa erfarenheter förmedlats genom mänskliga sinnesförnimmelser och måste tolkas av oss.

 

Att det förhåller sig på detta sätt är både en tröst och en svårighet. En tröst därför att det säger oss att Gud är närvarande också i den värld vi lever. Även när historien ter sig som en ökenvandring så finns det en riktning och en närvaro. Gud verkar genom att bygga upp en global gemenskap och väcka vördnad och förståelse för det lidande vi ser i världen. Men det är också en svårighet när denna vördnad och globala gemenskap hotas av människor som förvandlar gudstron till korstågskultur, helig terror eller global jihad. Så kan den djupaste erfarenheten av en Gud som berör oss och väcker vår tillit också vantolkas och leda till självsvåldigt hämndbegär.

 

Traditionen är alltså bärare både av en enande gudserfarenhet och en splittrande sekterism. Ett myller av Gudsberättelser dyker upp i varje historisk epok med motsägelsefulla spänningar mellan inneslutning och nedvärdering. I motsats till detta myller av gudsbilder utkristalliserades den monoteistiska föreställningen om ”en” Gud och Moses manifesterade detta. Han tolkar därför mötet med en brinnande buske som ett möte med denna enda Gud. Denna Gud är omsluten av en eld som gör honom oåtkomlig men han låter ändå Moses förmedla de berömda orden ”Jag är den jag är” tillsammans med en universell lag för allt mänskligt liv.

 

Här avtecknar sig ett spår som blir synligt i flera religionsgrundares erfarenheter: Konfucius, Buddha och Kristus framhävde alla ett ideal som förespråkade vördnad och osjälviskhet som motvikt till krigsaristokratins våldsbaserade självbild. På samma sätt är det med Muhammed som gjorde uppror mot det strukturella våldet och den orättvisa och giriga kapitalismen som vuxit fram i Mecka. Muslimerna skulle inte slå tillbaka utan överlämna hämnden åt Allah och konsekvent behandla alla andra med vänlighet och hövlighet.

 

Det är tydligt att vi, oberoende av religiös tradition, behöver påminnas om de ursprungliga religionsgrundarnas erfarenheter. Också i vår upplysta tid har vi en benägenhet att sätta vårt hopp till militärallianser, väpnad makt och terror istället för till tillit, vördnad och global samhörighet.

 

Bön: Gud låt oss förenas till ett gemensamt ”vi” som tjänar varandra i vördnad och global samhörighet. Amen