vecka 24 2017

” Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar.” Apg.8:26-39

 

Gemenskap med Gud utformas bortom orden. I den rymd inom oss som vi skyddar med personlig integritet finns en relation till det okända. Där finns ett oupphörligt samtal som har sin grund i våra samlade erfarenheter om vad som är gott och ont och vad som är förenligt med en kärleksfull relation till världen, så som vi känner den. Paulus skriver om det inom oss som är ursprungligt gott, om Anden som vädjar för oss med rop utan ord och förutsätter att det finns ett gensvar, någon som vet vad Anden menar.

 

De erfarenheter som Jesus och Paulus gjorde är inte desamma som våra. Både platsen, det lokala samhället som formar vår världsbild, och det planetära perspektivet är annorlunda, men då som nu är de varandras betingelser. Sanningar och idéer om ”det stora” måste växlas ned till ”det lilla” för att bli gripbara. Skillnader i hur vi uppfattar världen påverkar också tolkningen av våra inre religiösa trosföreställningar. När Jesus till exempel steg upp till himlen var det inte till en evig resa på Aniara utan in i en verklighet som för den tidens människor var en himmel.

 

De mänskliga erfarenheterna har förvandlats och den forskning som började med begrepp som biosfär och universa har lett till teknologier som kan skicka människor runt jorden och bevaka förändringar av istjocklek, koldioxidhalt och pH-värden. På detta sätt har det planetära, en gång något ofattbart stort, blivit först gripbart och sedan politiskt. De nya kunskaperna finns där som utmaningar i varje människas liv, i varje hushåll och varje tankevärld, för att inspirera oss att sortera sopor och begränsa vår användning av bilen och flyget.

 

Jag tror att  det finns en grundförutsättning som är lika, då som nu, och att den är själva gensvaret på vårt ordlösa rop. Ju djupare vår planetära erfarenhet blir desto mer framstår varje människas liv som förbundet med alla andra människors liv. Plats och planet hör samman på ett mycket konkret sätt och platsens utmaningar har globala konsekvenser. Vad vi tänker och gör i det lilla, på vår plats, har betydelse för ett större sammanhang. Man kan säga att det liknar det fenomen som James Gleick kallade ”Fjärilseffekten”. En fjärils vingslag i New York (eller Uppsala) kan framkalla en storm i Amazonas:  Vad vi gör mot jorden gör vi också mot varandra. När Jesus talade utifrån ett gudomligt perspektiv lät han oss förstå att vadhelst vi har gjort mot en av dessa minsta det har vi gjort mot honom. Detta är berättelsen om människans tidsålder, vilka spår vi lämnar hos varandra och våra kroppar och samhällen.  Vi är inte en samling individer utan en mänsklighet.

 

”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara”, vi lever i ett kaos som är på riktigt, och kaotiska förlopp kan bryta de grundläggande linjära samband som präglar våra kunskapsmodeller. Vår kunskap är begränsad men inom oss finns en riktning som både Jesus och Paulus sätter sin tillit till. Den riktningen är en gudomlig närhet i vår djupaste erfarenhet.

 

Bön: Led milda ljus i dunkel dimfylld värld. Led du mig fram.  Amen. (psalm 275)