Vecka 37 2017

 

… Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss…  Joh. 17:18-23

 

Johannes berättelse skiljer sig både i fråga om innehåll och språk från de andra tre evangelierna. Perspektivet börjar ”i begynnelsen” och slutar med en vision av det eviga livet, det är så vi kan läsa Johannes texter om vad Jesus sagt. Dessa är inte författade i ett tomrum utan är en del av hans samtids världsbild.

 

I denna kultur blandades de gamla grekernas berättelser om Gudar med egyptiernas berättelser om mänskliga själar. Det var läror om jorden och mänsklighetens historia som förvaltades av mer eller mindre hemliga sällskap, men för alla som levde då var evighetsperspektivet det enda verkliga. Alla dessa berättelser, tillsammans med den om den hebreiske Jahve, bildade bakgrunden till Johannes evangelium.

 

I Johannes evangelium rör vi oss som ”mänsklighet” genom evigheten och famlar efter en tro som kan hjälpa oss att förstå våra korta liv. ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och ordet var Gud.” Johannes vill säga att det finns en mening i det tillfälliga liv som vi delar med varandra, en mening som funnits där långt före de gamla grekernas och egyptiernas berättelser. Det är denna underliggande verklighet Johannes beskriver som ”det Ord och liv som var människornas ljus” och som förkroppsligades i Jesus. Det är med denna verklighet vi kan förenas till ett med den kärlek som är Guds närvaro i världen. ”Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.”

 

Den här skildringen har, som jag förstår det, inte större berättigande än andra samtida visioner om de inte innehåller en anknytning till en uppenbarelse. Med uppenbarelse menar jag inte något spektakel som förnekar vårt förnuft eller vår kunskap, utan en erfarenhet av den närvaro som är villkorslöst given och möter oss som tillit inför livets mysterium. En erfarenhet  av en framvällande möjlighet till kärlek och skapande som är en del av mänsklig upplevelse. Det är denna Guds närvaro jag talar om som uppenbarelse. En erfarenhet utanför det som kan betraktas som möjligt, verkligt eller sant, i en given epok.

 

Denna erfarenhet låter inte en viss grupp människor och deras tankevärld diktera villkoren för vad som är möjligt. Varken fundamentalistiska rörelser, det ateistiska förnuftet eller våldsmonopolet har rätt att dominera villkoren för hur vi skall möta framtiden. Varför efterfrågar vi inte fredliga relationer, kärlek och framsteg i mänskliga relationer mer än pengar, teknik och våld som maktmedel? Vi är som vilsegångna ökenvandrare som vill hitta hem men är osäkra på om det finns något hem…

 

Bön: Gud, öppna oss för kärlekens mysterium och giv oss  kraft att med tillit räcka varandra händerna så att vi kan förenas till en enad mänsklighet. Amen