vecka 40 2018

 

 

 

 

”…Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra…”Mark 12:41-44

 

Men fattigdomen bär man

som en skamlig sjukdom

den visar man inte fram

Som om brist på pengar

var en moralisk brist, ett självförvållat lyte…” Lars Forsell

 

Vi ser på varandra utifrån olika perspektiv. Nya ord försöker ge oss överklassens perspektiv på dem som är fattiga. Nyord som ”utanförskap”, ”komma i arbete” ”bidragsberoende” och ”flyktingström” beskriver verkligheten ovanifrån och inifrån den varma välsituerade samhällsgemenskapen. Ord som antyder att de kan skylla sig själva, de som gjort sina områden till utanförskapsområden och som inte vill arbeta utan hellre leva på bidrag. Dessa människors livsöden stör den goda ordningen – det är ditt eget fel att du står utanför, res på dig och kom i arbete…

 

De som skapat nyorden tror att de på så sätt kan skydda oss mot fattigdomen, övertyga oss om att vi aldrig kommer att dela de fattigas öde och att de får skylla sig själva. Men Jesus använder ett annat perspektiv när han betraktar livet i Jerusalems tempel. Han låter sig inte bedåras av maktens språk i det väldiga tempelbygget  och innanför dess imponerande stenmurar. ”Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. De äter änkorna ur husen…” Jesus jämförde människor som hade olika status och valde då alltid den fattiges perspektiv. Den rike gav av sitt överflöd men för änkan var det en stor uppoffring och Jesus förtydligar detta genom att uppvärdera hennes handling.

 

Men fattigdomen bär man som en skamlig sjukdom”: uteliggarliv, stadsmissionens soppa, kalla fötter, nariga händer, kassar med filtar och tomburkar.Dessa människor möter bortvända blickar och blir osynliggjorda i kaos och ensamhet. Sannerligen säger jag er de arbetar hårdare än alla de andra i medel- och överklass: de använder hela dygnet för att överleva. Fattigdomen som vi ville avskaffa har kommit tillbaka när välfärden krymper och främlingshat spirar i arbetslöshetens skugga – förbittrade människor lockas in i besvikelsens och hatets snaror.

 

Jesus har ett medkännande alternativ till maktens iskalla språk. Ett perspektiv som vi kan lära oss förstå med hjälp av dem som levt i den yttersta fattigdom och förnedring. Jag tänker på den ström av gripande litterära berättelser från förintelsen, med outhärdliga bilder av utmärglade kroppar som skildrar judarnas lidande under nazismen. ”Tänk logiskt” uppmanar juderådets ordförande, Mordechai Chaim Rumkowski, i Łódź sitt folk 4 september 1942, när han försöker övertala sina judiska medfångar att frivilligt lämna ifrån sig alla barn under tio år till bödlarna. Mordechai gör detta, inte utifrån sina egna värderingar, utan som en följa av att nazisterna tvingar honom till denna omänskliga handling. Det skorrar i nazisternas krav av brist på empati på samma sätt som när nationalisterna i dag säger att vi måste skynda på ”återvandringen” av afghanska pojkar till krigets Agfghanistan. Tänk på dig själv och förse dig: Det privata går före och det gemensamma får vänta.

 

I kontrast mot detta perspektiv lyfter Jesus fram en fattig änka ur historiens anonymitet – hon som lade allt hon ägde i den gemensamma tempelkistan. Och Gud såg att det var gott. I den fattiga änkans utsträckta hand framträder Guds kärlek. Hennes handling är ett tecken på en i människan djupt liggande verklighet som viken lära oss känna igen, en förklädd Gud.

 

Bön: Gud låt din kärlek förena oss alla till en djup samhörighet av mänskligt liv. Amen.