vecka 41 2017

 

 

”…Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade…” Apg. 5:27-29

 

Denna bibeltext kan tolkas som antisemitisk – ska vi verkligen okritiskt läsa sådana texter på våra gudstjänster? Kan vi inte bara låtsas att de inte finns, eller tolka dem på ett annat sätt?

 

Det enkla svaret är Nej. Skälet är att de används som inspirationskälla till den antisemitism som infekterat hela vår historia med sina förvridna teorier. Som kristen kyrka har vi därför ett ansvar att tillsammans med alla människor av god vilja förhindra en fortsatt vantolkning. Alla försök att skapa antagonism och hat mellan olika religioner, vare sig det är judendom, islam eller kristendom är uttryck för samma vantolkning av heliga texter. Men när kyrkklockornas djupa klang varnar för nazismens maktdemonstrationer och när psalmsjungande motdemonstranter sätter sig hindrande i vägen för hatets och antisemitismens kolportörer så är det ett av många sätt att ta ansvar.   

 

Ändå räcker det inte –  vi måste också erkänna att vi har ett ansvar för antisemitismens onda företeelse genom att kristna teologer har varit drivande i dess uppkomsthistoria. Vi har ett ansvar så länge vi okommenterat läser texter som  ”Hans (Jesus) blod må komma över oss och våra barn” (Matt 25:27). Som protestantisk kyrka måste vi aktivt ta avstånd, till exempel från denna utsaga av Luther: ”… För det första förordar jag att deras synagogor och skolor bränns och att allt som inte brinner begravs och täcks med jord, så att ingen någonsin mer ska kunna se en sten eller ens aska efter dem.”

 

Jag vet inte om du, liksom jag, har gjort saker i ditt liv som du önskar var ogjorda, sådant som du skäms över. Skammen är smärtsam och den kan bara lindras genom att du i uppriktig ånger söker gottgöra konsekvenserna. För kyrkan är antisemitismen ett sådant brott. Det går inte att förneka att majoriteten av nationalsocialismens väljare i 30-talets Tyskland kom från evangelisk lutherska småstäder och att ingen annan social faktor var lika avgörande för de nationalsocialistiska  valframgångarna som trostillhörigheten. Det är därför som frontlinjen i kampen mot antisemitismen måste gå genom kyrkan. Det är smärtsamt, men nödvändigt, och innebär att teologin måste bli ett av de viktigaste bålverken mot en upprepning av antisemitismens och förintelsens brott mot mänskligheten.

 

Låt oss börja med att ta avstånd från ultranationalism och alla former av rasism som väsensfrämmande i den kristna tron. Låt oss sedan i ett ständigt nyskapande söka det politiska uttrycket för försoning och den Guds barmhärtighet och kärlek som Jesus predikade: Att ingen längre är ”jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna”, utan att alla är ett i Jesus Kristus”. Detta är en av historiens viktigaste idéer: Att alla människor oavsett tro, etnicitet, klass eller kön är radikalt jämlika. Att predika detta är vår kallelse oavsett trender och majoriteter. Att lyda Gud mer än människor kan ha sitt pris när politiska strömningar kräver anpassning till hat och främlingsfientlighet, men detta är likväl vår kallelse.  

 

Bön: Gud giv oss nåd att vara en del i försoningens bålverk mot hat och främlingsfientlighet i vår tid. Amen.