vecka 42 2017

”Genom tron föll Jerikos murar sedan man gått runt dem i sju dagar. Genom tron undvek skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner….” Hebreerbrevet 11 :29-33

 

Nej, det här är ingen uppbygglig text. Jag vet inte vem som har skrivit den. Kanske var det Paulus. Att det är en person med god kunskap i de historiska berättelserna är tydligt liksom det är tydligt att denna person skriver utifrån de segrandes perspektiv. Den knyter an till en av många heroiska krigsskildringar från denna, av stamkrig dominerade, tid. Den påminner också om de krigsskildringar från mellanöstern som vi läser i dag: Samma fruktan och samma bestialiska behandling av dem som besegras.

 

Berättelsen är i korthet denna: Jerikos invånare var rädda för de angripande israeliterna och vägrade släppa in dem. Då gick angriparna sju varv runt staden och på den sjunde dagen blåste prästerna i sina jubelbasuner varefter alla stämde upp ett härskri och Jerikos murar föll. Israeliterna brände och dödade alla som fanns i staden, förutom en prostituerad kvinna vid namn Rachav som hade varit spion. Därefter plundrades staden på allt guld, silver och koppar.

 

Det är inte ovanligt att placera Gud, eller ”Guds vilja” hos den ena parten under brinnande krig. Det är inte heller ovanligt att man låter de egna handlingarna motiveras av ett gudomligt uppdrag. De handlingar som IS gjorde sig skyldiga till i byn Dabiq motiverades till exempel med att jordens undergång var nära och att denna skulle börja sedan IS besegrat korstågsfararnas arméer vid Dabiq. Med nästan likalydande retorik predikar den evangelikala förkunnaren och presidentrådgivaren Frank Amidia att Donald Trump är utsedd av Gud att förbereda Jesus återkomst genom att besegra djävulens skyddslingar: I en eskalerande kamp mellan onda och goda nationer ska Trump förbereda slutstriden och därmed jordens undergång.

 

Alla dessa försök att förutsäga ett historiskt skede och att stänga in Gud i våra historiskt begränsade sammanhang förnekar de kosmiska perspektiv i vilka livets och tidens rörelser är verksamma. Det slutar alltid med katastrof. Jesus själv avvisade alla sådana försök med orden ”om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen…” Även Evangelisten Johannes talar om en Gud som finns mitt i den materiella världen, men inte som en part i mänskliga konflikter utan som ”liv, och livet var människorna ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”

 

Nathan Söderblom skrev om ”Den levande Guden”, en teologi som kan beskrivas som en världsöppen livsteologi. För honom är kristendomen en tro på den levande Guden som uppenbarar sig i människan, naturen och historien. Inte en Gud som är instängd i den mänskliga erfarenhetens begränsning, men som ändå möter människan just där med sin frid. Som Augustinus så vackert beskriver hela sammanhanget: ”Ty Du, o Herre, har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig”.

 

Bön: Lär oss o Gud att möta dig varje dag som en nyskapande möjlighet med tillit och hopp. Amen.