vecka 45 2017

 

 

 

”…Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö… ”Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er…”Joh. 12:33-43

 

En intressant diskussion uppstod mellan Jesus och några av hans åhörare. Den handlade om tolkningen av Jesus person och gärning. I den religiösa kontext som var åhörarnas vardag fanns berättelsen om en kommande Messias som skulle befria dem från den förnedring och det förtryck de levde under. På samma sätt som de en gång befriats ur fångenskapen i Egypten skulle en kommande härskare leda dem in i ett lyckorike.

 

Vid olika högtider firades därför episoder ur den Israelitiska befrielsehistorien och i dessa sammanhang hade ”vattnet” och ”ljuset” en symboliskt laddad betydelse. Det var historiska händelser, som ”vattnet” ur klippan och ”eldstoden” som vägledare i mörkret. Dessa händelser hade gjort ökenvandringen segerrik. Det var till detta Jesus associerade i Johannestexten och ofta anknöt till när han talade om sig själv som ”vatten” eller ”ljus”: “Är någon törstig så kom till mig och drick” och ”Jag är världens ljus”. Åhörarna som då tänkte på allt de hade hört om Messias kom med invändningar när Jesus talade om sin död. ”Vi har lärt oss i lagen att Messias skulle stanna för alltid”.

 

Meningsutbytet mellan Jesus och åhörarna är en uppgörelse med två olika sätt att betrakta historien. Dessa betraktelsesätt handlar om  skillnaden mellan å ena sidan tron på att Gud verkar i historien och å andra sidan tron på Gud som ”historiens regissör” som ger huvudrollen åt ett folk. Det är den senare tankemodellen som ligger till grund för det teologerna kallar ”ersättningsteologi” och som proklamerar att judendomen är inaktuell och har ersatts av kristendomen som arvtagare till Guds löften om utvaldhet och framgång. Det är också bakgrunden till de högerkristnas i USA tro på sin nations utvaldhet och proklamation av president Trump som den som framgångsrikt ska utkämpa den sista stora striden mot ondskans makter vid Harmagedon.

 

Det är just denna förvirrande dyrkan av historisk framgång, som är oförenlig med kristendomens anda, som Jesus bryter med. Den schweiziske teologiprofessorn Karl Barth visar på detta när han riktar uppmärksamheten bort från maktens härlighet och mot  lidandet: ”Jesus lider. Därför erövrar han inte. Han triumferar inte. Han röner ingen framgång… Han åstadkommer inget annat än … sin korsfästning. Detsamma kunde sägas om hans relationer till sitt folk och till sina lärjungar.”Jesus bryter med de messianska förväntningarna om en segerrik kamp mot det romerska imperiet och framträder istället som en inkarnation av den Gud som profeterna förkunnat.  Den Gud som genom sina profeter alltid talat för de minsta och maktlösa. ”Allt vad ni gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig…”

 

Istället för utvaldhet och maktutövning kallar Jesus till samexistens mellan alla folk och religioner där de sista sista skall vara de största och de hemlösa, sjuka och törstiga ska möta sina hjälpare.

 

Bön: Gud, du som verkat i historien långt före våra nationer och folk, ena oss till en samexistens över alla gränser och religiösa tillhörigheter. Amen.