vecka 47 2017

 

”…Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Har ni förstått allt detta”…    Matt 13:47-50

 

Om den här texten hade funnits i Koranen så hade den kunnat användas av människor med islamofobi för att visa hur primitiv och hatfylld Islam är. Nu står den här texten inte i Koranen utan i Matteus-evangeliet, en central kristen text, och dessutom är det ett citat av Jesus…

 

Det är lika fel att förneka att denna text står i Bibeln som det är att läsa den som om det var ett nutida citat av påven Franciskus. Texter måste få sin förståelse utifrån sin tidsepok och utifrån innebörden av den tidens retoriska figurer. Det blir annars lika orimliga texter som det blir orimliga bilder. Som om om man skulle måla en tavla där det springer stenåldersmänniskor mellan benen på dinosaurier eller som när Leonardo da Vinci placerade Jesus vid ett långbord för att skildra den sista måltiden. Sådana anakronismer kan aldrig berätta en sanning. De kan inte heller ligga till grund för att förstå den verklighet som de skildrar eller vara utgångspunkt för de grundläggande frågorna om livet.

 

Religiösa urkunder är fulla av sådana texter och bilder som får groteska resultat om de tolkas och förstås i en bokstavlig mening. Hela den religiösa kontexten måste naturligtvis också tolkas utifrån en sann verklighetsbeskrivning. En nollpunkt utan tidigare tolkningar där det förutsättningslösa tänkandet kan få fritt spelrum.

 

Med denna utgångpunkt kan sedan många religiösa meditationstexter med ett självrannsakande och analyserande subjekt fungera. För mig blev Thomas Af Kempis, ”Kristi efterföljelse” en sådan livsavgörande text. Den saknar inte groteska bilder eller eskatologiska avgrundsskildringar men fungerade ändå som en förebild för ett ”sanningssökande radikalt jag” i relation till en ”levande Gud”. Där uppfattade jag både texter och bilder som självklara dokument från en gången tid. Men där fanns också en respekt för egna erfarenheter av en religiös kunskap, tillgänglig endast i mystikens visioner, genom tron, i gudstjänst och i bön. En beröring av en levande Gud som gör det möjligt att få en erfarenhet som inger hopp och samhörighet med den andre.

 

Tolkad utifrån detta perspektiv är det inte svårt att känna igen Jesus vrede. Det är samma vrede och samma ordval som profeterna använde när de fördömde självsvåldiga envåldshärskare som använde sin makt till att förtrycka fattiga och faderlösa, änkor och handikappade – övermaktens våld mot den lilla och maktlösa människan. Det är samma triumferande vrede vi känner när ME/too kampanjen avslöjar patriarkatets tvingande makt över kvinnor i beroendeställning, eller när presidenten i USA hånar en från talibanerna fritagen hemvändande soldat. Vreden är densamma även om ordval och historisk kontext är vitt skilda.

 

Det gäller att känna igen det tilltal som är Guds i varje historisk kontext eller som Ludwig Wittgenstein beskriver sin erfarenhet av detta tilltal: ”Du kan inte höra Gud tala till någon annan, utan bara när du är den tilltalade.”

 

Bön: Gud hjälp oss att känna igen din röst också när den vredgas över världens orättvisor. Amen.