veckan 17 2018

 

 

 

 

”…Men nu går jag till honom som har sänt mig…” Joh. 16:5-11

 

 

Jesus tar farväl av lärjungarna och återvänder till den som har sänt honom medan han utlovar  lärjungarna en hjälpare. ”…Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen…”. Vi kan förhålla oss på olika sätt i förhållande till en sådan här berättelse: antingen ställer vi den i relation till den begränsade kunskap vi har av materiens och naturens lagar eller så lämnar vi den invanda giltighetsnormen och försöker känna igen oss i berättelsens kärnpunkt. Som att läsa en myt eller en fabel och genast veta vad den handlar om. Vem är sanningens ande? Kanske Urban Andersson har fångat något av det som Jesus berättar om:

 

Vem är du

som ibland står inom mig

men ingenting säger

bara betraktar mig

med det tredje ögat

det stränga och förstående

det som ser igenom allt

och slutligen

allt förlåter.

            Urban Andersson ur bloggen Läsarna.

 

Jesus har lämnat sina vänner men är likväl med dem som ”sanningens ande”, en förnimbar närvaro av allt det som han hade talat om. En fullständig metamorfos som i första ögonblicket låter overklig men som i jämförelse med andra förvandlingar kanske går att känna igen sig i. Biologins värld rymmer många förvandlingar alltifrån fjärilar och nattsländor till bin och skalbaggar: Från ägg till larv, puppa och slutligen till bevingade varelser med mer eller mindre flygförmåga.

 

Hildegard av Bingen, en fascinerande mystiker och författare från medeltiden, uppfattade hela skapelsen som en metamorfos där Gud själv ikläder sig materiens gestalt. I en lovsång till Jungfrun Maria beskriver hon detta under:

 

O skimrande ädelsten,

och solens rena klarhet

strömmande in i Dig

är källan som  flödar ur Faderns hjärta

är den som är hans enda ord;

genom det skapade Han jordens ursprungliga

materia…

 

Nu när vårsolen lyser går det att föreställa sig den verklighet som Hildegard beskriver och njuta av naturen med dess återuppståndna skönhet och vackra ljudsymfoni, allt från bräkande rådjurskalvar till lärkans sång och sjöfåglarnas livliga tjatter. Det är inte svårt att förstå bilderna av naturen som bärare av något mer än vad vår kunskapshorisont och våra giltighetsnormer omfattar. ”Vem spelar på en pipa……höjd över allt förnuft?……Vem är den gode Herden?” undrar Hjalmar Gullberg. I djupet av den metamorfos som naturen och vårt eget sinne genomlever ”sitter vid vår sida en Gud förklädd” som vi genom det ”ängelsgröna sakramentet” får smaka och bli delaktiga, som ett livgivande bröd och vin.

 

Bön: Tack Gud för att du möter oss som sanningens ande i djupet av vår undrande själ. Amen