”Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga…” Matt 11:12-19

Det finns en berättelse om Gud som skapade himmel och jord. En Gud som ger de förtryckta deras rätt och de svältande deras bröd, som rätar krökta ryggar och ger främlingar skydd. I en av söndagens texter från Psalm 146 formuleras denna Guds avsikt med sin skapelse i några vackra verser. Den börjar med uppmaningen ”Lita aldrig på mäktiga män…”.

Det är en berättelse om människans liv på jorden som en förändringsprocess. Tron på en skapande Gud kan vara förklaringen på den känsla av riktning och mening i denna process som många upplever. Den anger riktningen som likt en dold kunskap stakas ut av profeterna: ”… Jag skall ropa ut vad som varit dolt sedan världens skapelse.” Denna riktning omfattar också mänsklighetens utveckling som en del av denna process.

Men något brister i detta paradis, mänskligheten liknar ”barn som sitter på torget och ropar åt andra barn, Vi spelade för er, men ni ville inte dansa…”  Genom att människan har anförtrotts makten att vara medskapare har hon också fått ansvar att förverkliga sin kallelse, en möjlighet att omvandla levnadsvillkoren. Men istället för att dansa efter den rytm som fanns nedlagd i skapelsen valde hon att försöka bygga världar som trotsade jordens begränsningar. Med en äventyrlig individuell frihet lät hon ”mäktiga män” ta ifrån andra människor deras bröd och frihet och till sist också begränsa möjligheten för naturens arter att blomstra i mångfald.

I bibeltextens berättelse vill inte barnen leka med varandra. Som alternativ till denna splittring hänvisar Jesus till ordspråksbokens ”vishet” som är nedlagd i skapelsens djup. Visheten väljer rättfärdighetens och rättvisans stigar för att utmana den splittring som förhindrar en lek på lika villkor. Jesus vill med denna berättelse väcka frågor om hur vi kan leva tillsammans som mänsklighet på den här jorden. Frågan är aktuell för varje ny generation, i slutet av 1700-talet förutspådde Immanuel Kant en utveckling mot kosmopolitism bland fria och rationella människor. Kanske var det samma vision som Jesus tänkte på när han talade om ”visheten”.

I postmodern tid kan vi se hur naturkrafterna, snarare än visheten, tvingar människorna samman. En annan kraft som förenar mänskligheten är det ”monster” som vi kallar för ”globalisering”. Dess företrädare har som mål  att få bort gränserna för finanskapital, beskattning, handel, immateriell egendom och i ökande grad också kvalificerad arbetskraft. Marknadskulturen korrumperar områden som tidigare styrts av omsorg och normer om en jämlik samlevnad. Vi kommer inte närmare varandra om vi utvecklas till självfokuserade globala konsumenter.

De två stora totaliserande krafterna, globaliseringen och naturkrafterna är inte oberoende av varandra. Den snabbt accelererande ekonomiska tillväxten efter andra världskriget med stegrande konsumtion, resursförbrukning och avfallsproduktion drev på destabiliseringen av jordsystemet.  Som bieffekt har dessa destruktiva krafter trots allt skapat redskap för en global kommunikation. Även om den officiella ideologins löfte om ett eskalerande välstånd och en oändlig tillväxt  visade sig ohållbara så kan de gemensamma utmaningarna vi nu står inför som mänsklighet föra oss samman. Den kan bana väg för en ny historiesyn och en historiefilosofi där vi är något mer än den totala summan av alla människor: en mänsklighet. Detta aktualiserar frågorna om människans plats i universum, frågor om meningen med våra liv och riktningen på den utveckling som vi är en del av.

Är de bibliska texterna om Guds avsikt med sin skapelse mytologiska berättelser som rymmer en djupare sanning om riktningen? Kan denna riktningen leda oss inåt så vi upptäcker vad som är dolt sedan skapelsen och utåt för att bana väg för Guds rättvisa och en global fred.

Bön: Gud för oss samman till en mänsklighet som ger alla rätt till liv och frihet. Amen.