”…när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: ” Vi äro blott ringa tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Luk 17:7-10 (*

De här provocerande orden av Jesus ska inte läsas som ett utslag av ”jantelagen”, den i arbetarklassen så grundligt inpräntade: ”du ska inte tro att du är något”.  Tvärtom är det grundläggande temat i Jesus förkunnelse att du ska tro att du är något: Du är Guds tjänare, en del av ett större sammanhang. Som tjänare är du dock befriad från kravet att ha full kontroll över livets yttersta mening. Rollen som tjänare är mer lik den hos en vetenskapsman som trevar in mot det okända i ett globalt forskarlag där alla vet sin begränsning men alla bidrar med sin detalj. De tjänar mänskligheten och är involverade i ett historiskt sammanhang.

Jag tror att Jesus med sin drastiska kommentar vill varna för den hybris som ger oss rollen av allsmäktiga härskare som genomskådat livets okända mysterium. De många försök att förklara livets stora förvandlingsprocess med förutsägbara ideologiska konstruktioner urartar ofta i totalitära samhällssystem. Vår egen historiska erfarenhet är ett skrämmande exempel på hur kontrollbehov och makt kan förstöra liv.

För några år sedan vandrade jag i Thüringen, som har en imponerande kulturhistoria med lärdomsstäder som Jena och Weimar. Här erbjöds Martin Luther en fristad på slottet Wartburg och här kan man besöka Johan Wolfgang Goethes bostad. Det är också här den filosofiska vaggan för 1800-talets idealism och romantik ligger, med namn som Johan Gottlieb Fichte och Friedrich Schlegel men också Friedrich Hegel, Friedrich Schleiermacher och Karl Marx.

De som levde i Thüringen under romantikens tidsepok trodde säkert att filosoferna var Guds sanning på spåren. Teologen Schleiermacher och den tidens filosofiska romantik betonade särarten i människans historiska existens och det religiösa arvets unika rötter ända från profetböckernas flertusenåriga texter. Men om vi återvänder till vår egen historiska erfarenhet kan vi vara skeptiska till det historiska övermodet på 1800-talet. Vi har under det efterkommande seklet sett att romantikens övermod blev embryot till vår tids totalitära ideologier.

Efter två världskrig och en förödande uppdelning av världen mellan geopolitiska militära maktblock med ideologiska förtecken finns det skäl att ifrågasätta legitimiteten i denna maktkamp. Vi kan koppla de totalitära ideologiernas utopiska inslag till aspekter av romantikens drömmar med trådar till det historieteologiska arvet. Trots det goda uppsåtet är det nödvändigt att ifrågasätta dessa perspektiv som är ett uttryck för mänsklig maktfullkomlighet.

Det är i detta perspektiv vi ödmjukt skall läsa Jesus ord om att ”Vi äro blott ringa tjänare..” Filosoferna som trodde sig förstå Guds sanning misstog sig. Historiens mening, såsom den gestaltas i Bibelns profetiska böcker utmärks just av att den aldrig kan gripas, kontrolleras eller manipuleras av människan. Guds Ande kommer till människan på Guds villkor, och är intimt sammanlänkad med rättfärdighet och rättvisa. De ögonblick då vi i självgod övertygelse tror att vi står på det ”Sannas” och ”Rättas” sida är ofta det ögonblick när rättvisan glider oss ur händerna.

Vi är kallade att delta i ett profetiskt inspirerat motstånd mot världslig maktfullkomlighet, grundat på Guds krav på sanning och rättvisa. Men Guds rike är ingen utopi med politiska förtecken. Det vi benämner rättvisa är en aldrig avslutad uppgift, därför kan vi aldrig slå oss till ro med befintliga rättsliga ordningar, inom vilka både krig och klimatförstörelse ryms. Vi tjänar skapelsens herre genom att verka för rättvisa i en dynamisk förändringsprocess av kärlek. Sedan kan vi säga ”…vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra”.

Bön: Gud giv oss av din ande så att vi kan tjäna din rättvisa i varje historiskt ögonblick. Amen

*)  Jag har använt 1917 års bibelöversättning där det står ”blott ringa tjänare” istället för ”odugliga tjänare”.