”… I ordet var liv, och livet var människornas ljus…” Joh 1:1-5
De första orden i Johannes evangelium kallas ”Johannesprologen” och skildrar hans tankar om Gud. Johannesprologen binder ihop världens existens med dess begynnelse och fortsatta liv. Där mitt i materien finns det liv som vi är delar av. Någon verklighet utanför materien känner vi inte till, våra biologiska begränsningar ger oss inte möjlighet att göra erfarenheter utanför våra fattningsförmågor. Därmed inte sagt att vår fattningsförmåga inte skulle kunna vidgas i kommande generationer.
Under tusentals år har vi människor samlat information om vad vi upplevt och lärt oss under våra liv. En del av denna erfarenhet lagras i våra minnen och överförs till nästa generation genom bildning, men också genom förändringar i den kemiska sammansättningen av DNA. På detta sätt kan förvärvade egenskaper hos levande organismer föras vidare genom generationer.
Det finns skäl att tro att livet är mycket mer än vad vi kan uppfatta och att vi är mitt uppe i en skapande process av nytt liv. Detta betyder inte att New Age-teoretikernas fantasier om parallella världar är rimlig. Det är inte parallella världar som den kristna traditionen hoppas på utan en skapande Gud i den här världen. Däremot är sommarpsalmens jubel en relevant beskrivning av världen i förändring och av människan förankrad i ett meningsfullt sammanhang: ”I denna ljuva sommartid gå ut min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor. Se hur i prydning jorden står, se hur för dig och mig hon får så underbara håvor… Låt mig få tjäna dig allen, i frihet sann, i kärlek ren, så vill jag mer ej önska.”
”I begynnelsen fanns Ordet… och Ordet var Gud.” skaldar Johannes. För generationer av läsare hissnar perspektiven och djupnar historien. Lika svindlande är det att erinra sig att det är mindre än hundra år sedan människan upptäckte att vi är indragna i en kosmologisk utveckling. Sedan miljarder år rusar galaxer ifrån varandra i ett universum som ständigt utvidgar sig. Vår värld befinner sig i ständig förändring men med en historia som kan berättas. Det är ur detta hemlighetsfulla djup som Johannes intuitivt visionerar om en närvarande Gud. Ur detta dunkel, och sitt folks historia, hämtar han tron på den Gud som ger människan en roll som medarbetare i den framtid som ännu inte är berättad.
För Johannes var Ordet som fanns där före alltings början och livets egen puls en ingivelse till djupare meningsfullhet. Tron att ”Ordet var Gud” ger inte stöd åt vare sig religiösa eller etiska normbildningar, giltiga under alla historiens växlingar, men det kan ge oss en tillit grundad i den närvaro som viskar om hopp och ansvar. Harry Martinson skildrar i diktsviten Aniara hur vi utmanas till ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen. Miman som känner mer och djupare än passagerarna på Aniara varnar för katastrofen innan hon dör. Flykt undan ansvaret är ingen lösning utan leder till katastrof. Varningsropen ljuder allt kraftigare också i vår värld och berättar om hur flykten undan vårt ansvar för planeten leder till vår tomma död. Johannesprologen manar till motstånd mot hopplöshet och flykt. ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”
Bön: Tack Gud för det hopp om liv och ljus som Din kärlek tänder i våra hjärtan. Amen
Nu gör vi Anna och Arne ett sommaruppehåll med bibelmeditationerna och återkommer i Augusti igen. Vi önskar alla läsare Guds välsignelse och en härlig sommar!
