”Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ned vid källan… ” Joh 4:5-26

Detta är ett av de viktigaste textavsnitten i evangelierna. Det inleder berättelsen om mötet mellan den samariska kvinnan och Jesus. Mötet sker vid en brunn och Jesus börjar prata med henne och ber om lite vatten. Hon blir förvånad när hon som samarisk kvinna blir tilltalad av en jude. Jesus motiverar samtalet genom att berätta om sitt uppdrag som Messias och talar till henne om ”det levande vatten” som blir till en källa av ”evigt liv”. Hela berättelsen är rik på metaforer och därför är det lätt att missa anledningen till att Jesus var vid brunnen: Han var trött efter vandringen.

Dessa ord om trötthet beskriver de mänskliga villkor som Jesus delar med oss och som också formuleras i den Nicenska trosbekännelsen med orden ”sann människa”. Därigenom förhindras vi att falla för frestelsen att sätta det andliga i motsats till det materiella. Som jag ser det är andlighet att vara helt närvarande i den materiella verkligheten. Påve Paulus Vl uttryckte det, i encyklikan Populorum Progressio,med orden ”mer människa”: Materien och kroppen är platsen för den gudomliga närvaron i alla naturens verk.

 ”Jesus, som var trött…”handlar om Guds närvaro under materiella villkor snarare än om en övernaturlig uppenbarelse. Vi är inte kallade att gå ut ur våra kroppar och förneka dem utan snarare att helga dem som ett Guds tempel. Kroppen är central för kristen tro: Gud blev människa, föddes av en kvinna och dödad på ett kors. Att vara närvarande i det materiella och se det som heligt är uttryck för äkta andlighet. Materien bör inte ställas mot det andliga, det ena är inte större än det andra. När vi lever vårt vardagliga liv, dricker och äter, älskar och vårdar, skapar och förvaltar, förkroppsligar vi Guds närvaro i det materiella livet.

Mystikern Teilhard de Chardin, som skrev Fenomenet människanunder 1920-talet, såg det andliga som en central tråd invävd i själva evolutionsprocessen, en skapelseprocess som är en pågående rörelse av andlig växt. ”…Att det oändliga och ogripbara kan te sig som värt att älska och att ett människohjärta kan klappa av verklig kärlek för en medmänniska” förefaller lika omöjligt som att ”tusentals kvinnor och män, därför att de känt kärleken dagligen gör avkall på varje annat livsmål och varje annan glädje än den att under arbete och möda mer eller mindre överlämna sig åt den”.Teilhard talar om mystikens erfarenhet, men är inte varje kärleksförhållande en spegelbild av denna Guds närvaro i det mänskliga, även om vi ibland krossar spegelns sköra glas?

”De krossade speglarna” och den smärta de medför är vi väl bekanta med. Det är också vad Jesus ser i den samariska kvinnans liv: Brustna relationer, fem män och föraktad för sitt ursprung. Även utifrån denna erfarenhet hänvisar Jesus till något som kan hela det som spruckit: en kärlek som inte är bestämd till en plats eller ett tempel, utan en närvaro i ”ande och sanning” där spruckna speglar på nytt kan helas av upprättande kärlek. Är inte vårt starkt polariserade samhälle just en sådan krossad spegel? Kanske vår uppgift är att prata med dem som lider efter brustna relationer och lyssna på den andlighet som möter oss genom andras erfarenheter.

Bön: Gud – hela våra spruckna speglar så att vi kan se bilden av dig i mötet med den andre.