” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn…” Apg. 1:1-11

Låt mig på en gång säga att om jag, för att kallas kristen, skulle behöva tro att denna beskrivning var en bokstavlig redogörelse för ett händelseförlopp i den verkliga världen så fick jag nog avstå från den beteckningen. Men det var säkert så här lärjungarna talade med varandra om Jesus. Hur skulle de annars kunna tala om den övertygelse som hade vuxit fram i deras medvetande om inte med ord och bilder ur sin egen världsbild? Att ”bli upptagen till himlen” har fått en annan betydelse utifrån det vi nu vet om universum. Vi vet att vårt universum är sammansatt av mikroskopiska beståndsdelar styrda av allmängiltiga lagar och bortom vårt universum kanske det finns andra universa. Det påminner mig om den tankeväckande berättelsen om pojken som la sig ned på gräsmattan en sommarnatt, tog ett kraftigt tag i några grästorvor för att inte falla, och tittade ned i rymdens mörker.

Lyckligtvis är det inte lärjungarnas världsbild vi tror på, utan vi har en samhörighet med deras upplevelse av en närvarande Gud. ”Vi tror på en enda Gud,… Guds ende son, född av fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud…”. Hela den kristna traditionen är ett sökande efter relevanta formuleringar av tron. Redan 381 år efter Jesus död träffades man i Nicaea för att enas om vad tron innebar. Alltsedan dess har den teologiska världsbilden förändrats kontinuerligt och fortsätter att omformuleras.  Det är inte Gud som förändras utan det är vår erfarenhet av hans närvaro som förändras i takt med kunskapen om världen utvecklas. Detta gäller inte bara teologin utan också all vår kunskap om världen. Professorn i teoretisk fysik, Ulf Danielsson uttrycker saken så här: ”Det finns inga naturlagar ute bland stjärnorna eller i atomens innersta. Det är bara vårt sätt att sammanfatta vår kunskap om världen.” ”…det finns centrala sanningar om världen som ligger så långt bortom våra fattningsförmågor att vi inte ens kan formulera frågorna”. Om fysikerna, vars kunskap utgår från upptäckta naturlagar, kan erkänna denna begränsning av sin kunskap så borde det vara en självklarhet också för alla teologer.

Trosbekännelsen är ingen kunskapsbank, den är gemensam erfarenhet av den okända närvaro vi kallar Gud – en del av en verklighet som vi inte känner men är en del av. Om det är sant att Gud är kärlek så är kärleken en av de gemensamma erfarenheter vi kan tolka som tecken på det gemensamma ursprunget och en möjlig samhörighet. Just nu härjar en pandemi i världen som påminner oss om att vi är biologiska varelser med dödliga kroppar men samtidigt är vi del i ett universum som framstår som allt mer gåtfullt och storslaget. När kan vi börja konstruera våra samhällen och ekonomiska strukturer med utgångspunkt från det planetära ansvar vi har för varandra och för mänsklighetens framtid? Vi kan se och erfara vårt materiella universum och vårt liv och medvetande som olika aspekter av samma värld. Det är i denna värld vi får söka Guds närvaro och utforma vårt ansvar som delar av den mänskliga gemenskapen.

Vår kristna tro, våra organiska kroppar, alla våra tankar är delar av samma värld. Det är i denna erfarenhet vi säger oss vilja vara Jesus efterföljare med uppgift att synliggöra den kärlek som vi tror representerar Guds närvaro både i våra liv och i hela mänsklighetens.

Bön: Gud, världen är så stor – väldigt stor. Jag är så liten – väldigt liten. Tack för att jag likväl får vara en del av din stora kärlek i världen. Amen.