vecka 50 2018

 

 

 

 

 

 

”Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga…” Matt 11:12-19

 

Det finns en berättelse om Gud som skapade himmel och jord. En Gud som ger de förtryckta deras rätt och de svältande deras bröd, som rätar krökta ryggar och ger främlingar skydd. I en av söndagens texter från Psalm 146 formuleras denna Guds avsikt med sin skapelse i några vackra verser. Den börjar med uppmaningen ”Lita aldrig på mäktiga män…”.

 

Det är en berättelse om människans liv på jorden som en förändringsprocess. Tron på en skapande Gud kan vara förklaringen på den känsla av riktning och mening i denna process som många upplever. Den anger riktningen som likt en dold kunskap stakas ut av profeterna: ”… Jag skall ropa ut vad som varit dolt sedan världens skapelse.” Denna riktning omfattar också mänsklighetens utveckling som en del av denna process.

 

Men något brister i detta paradis, mänskligheten liknar ”barn som sitter på torget och ropar åt andra barn, Vi spelade för er, men ni ville inte dansa…”  Genom att människan har anförtrotts makten att vara medskapare har hon också fått ansvar att förverkliga sin kallelse, en möjlighet att omvandla levnadsvillkoren. Men istället för att dansa efter den rytm som fanns nedlagd i skapelsen valde hon att försöka bygga världar som trotsade jordens begränsningar. Med en äventyrlig individuell frihet lät hon ”mäktiga män” ta ifrån andra människor deras bröd och frihet och till sist också begränsa möjligheten för naturens arter att blomstra i mångfald.

 

I bibeltextens berättelse vill inte barnen leka med varandra. Som alternativ till denna splittring hänvisar Jesus till ordspråksbokens ”vishet” som är nedlagd i skapelsens djup. Visheten väljer rättfärdighetens och rättvisans stigar för att utmana den splittring som förhindrar en lek på lika villkor. Jesus vill med denna berättelse väcka frågor om hur vi kan leva tillsammans som mänsklighet på den här jorden. Frågan är aktuell för varje ny generation, i slutet av 1700-talet förutspådde Immanuel Kant en utveckling mot kosmopolitism bland fria och rationella människor. Kanske var det samma vision som Jesus tänkte på när han talade om ”visheten”.

 

I postmodern tid kan vi se hur naturkrafterna, snarare än visheten, tvingar människorna samman. En annan kraft som förenar mänskligheten är det ”monster” som vi kallar för ”globalisering”. Dess företrädare har som mål  att få bort gränserna för finanskapital, beskattning, handel, immateriell egendom och i ökande grad också kvalificerad arbetskraft. Marknadskulturen korrumperar områden som tidigare styrts av omsorg och normer om en jämlik samlevnad. Vi kommer inte närmare varandra om vi utvecklas till självfokuserade globala konsumenter.

 

De två stora totaliserande krafterna, globaliseringen och naturkrafterna är inte oberoende av varandra. Den snabbt accelererande ekonomiska tillväxten efter andra världskriget med stegrande konsumtion, resursförbrukning och avfallsproduktion drev på destabiliseringen av jordsystemet.  Som bieffekt har dessa destruktiva krafter trots allt skapat redskap för en global kommunikation. Även om den officiella ideologins löfte om ett eskalerande välstånd och en oändlig tillväxt  visade sig ohållbara så kan de gemensamma utmaningarna vi nu står inför som mänsklighet föra oss samman. Den kan bana väg för en ny historiesyn och en historiefilosofi där vi är något mer än den totala summan av alla människor: en mänsklighet. Detta aktualiserar frågorna om människans plats i universum, frågor om meningen med våra liv och riktningen på den utveckling som vi är en del av.

 

Är de bibliska texterna om Guds avsikt med sin skapelse mytologiska berättelser som rymmer en djupare sanning om riktningen? Kan denna riktningen leda oss inåt så vi upptäcker vad som är dolt sedan skapelsen och utåt för att bana väg för Guds rättvisa och en global fred.

 

Bön: Gud för oss samman till en mänsklighet som ger alla rätt till liv och frihet. Amen.

vecka 49 2018

 

 

 

 

 

 

”…Jag skall ropa ut vad som har varit dolt sedan världens skapelse.”   Matt 13:31-34

 

Begreppet ”mission” har ändrat innebörd de senaste femtio åren. Det blev vi påminda om i måndags på samtalskvällen ”Teologisoffan” här i Missionskyrkan. ”Mission” handlade om de europeiska kyrkornas utsändande av missionärer som skulle sprida evangeliet om Jesus och har succesivt ändrat innebörd till att istället betyda ”Guds mission”/”missio Dei”. Det betyder att fokus för missionen har förändrats och nu handlar om Guds handlingar för att upprätta världen. Det är inte längre kyrkan som har en mission i världen utan missionens Gud som har en kyrka i världen.

 

Denna begreppsförändring är en utveckling som skett parallellt med kolonialismens avveckling. Tidigare sammanföll kyrkornas och kolonialmakternas intressen och de hemvändande missionärerna talade mer om de främmande folkens behov av missionen än om kolonialmaktens förtryck. I mitten av förra århundradet skedde dock en förändring. I kolonierna växte det upp lokala befrielserörelser som gjorde uppror mot förtrycket samtidigt som det i kyrkorna mognade en insikt om att kyrkorna på missionsfälten måste vara självständiga kyrkor.

 

Det är i denna växelverkan mellan ett historiskt skede och kyrkans tro som begreppet ”mission” ändras. Det är också i detta sammanhang som Katolska kyrkans vatikankonsilium sammankallas och teologin bakom ”missio dei” formuleras. Kort tid därefter sammankallas de protestantiska kyrkornas världsråd 1968 i Uppsala där ansvaret för de politiska strukturerna formulerades. Kyrkornas uppgörelse med kolonialismen förändrar den kristna tron och fördjupar innebörden av frälsning och mission från en personlig och individuell frälsningstro till att också se de geopolitiska relationernas betydelse för människor. Då uppmärksammas också Guds handlande i världen.”…Jag skall ropa ut vad som har varit dolt sedan världens skapelse.”

 

Detta sätt att bredda och fördjupa teologin får också betydelse för hur man formulerar kyrkans natur och vad den är. Katedralbyggarna och prästmakten står inte längre i centrum utan kyrkan definieras som ”Guds folk på väg”, som en rörelse där ”det allmänna prästadömet” och ”de troendes samförstånd”, ”sensus fidelium” förflyttar vårt fokus till en förändringsprocess där hela skapelsen är indragen. Istället för en pyramidal bild av kyrkan utvecklas en cirkelformad gemenskapsmodell.

 

Att Gud verkar i historien får också betydelse för hur vi talar om Jesus. Han är ingen ikon utan en levande person vars medvetande formades i växelverkan med det vardagsliv han levde och de konflikter han väckte. Det var också en utvecklingsprocess som hände i Jesus egen person. För Jesus själv stod inte hans egen person i centrum för förkunnelsen utan i fokus för honom stod framväxten av Guds rike. På samma sätt är våra kroppar och vardagsvillkor en del av samma process där Gudsrikets möjligheter öppnar sig för oss som medarbetare i hans mission. ”Som ett senapskorn, som en man sår i sin  åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna”

 

Bön: Gud ge oss nåd att vara en del av ditt rikes process i världen. Amen

vecka 48 2018

 

 

”… I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken…” Sakarja: 9: 9-10

 

Vi firar åter 1:a advent med texter om hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Vi sjunger ”Hosianna, David son, välsignad vare han, välsignad Davids son…”Det är fest med adventspsalmer och ljuständning, fulla kyrkor och predikan om fredskonungen. Vi behöver den där gemensamma glädjen som på ett föregripande sätt talar om en kommande fred, men likväl är det något som skaver: ser vi hela bilden?

 

Vi talar gärna om Jesus åsneritt som en manifestation för fred och talar om hur barnen strödde palmkvistar där han skulle rida, men vi hoppar gärna över den resonansbotten där åsneritten är en revolt mot den rådande ordningen. Jesus kände till texten ovan av profeten Sakarja och när han valde att rida in på en åsna var det säkerligen en  bekännelsehandling: Jesus identifierar sig som Messias, en kung som ska förinta krigets vapen och skapa fred i världen. När Sakarja skrev orden ovan hade han återvänt från fångenskapen i Babylon och återuppbyggnaden av templet skulle påbörjas. För dem som återvänder till ruinstäder och krossade stadsdelar, föder krigets brutala meningslöshet  ett ”aldrig mer”!

 

”Aldrig mer” står det som en eldskrift efter nazismens folkmord och kommunismens brott mot mänskligheten, det kommer att stå där efter kriget mot terrorismen som satt mellanöstern i brand och det kommer att stå där efter klimatkatastrofens följder när vapentillverkningen avbrutits.

 

”Jag som har överlevt från krigets fasor

hurrar ej uti fredens skälvande minut

ty jag går mot framtiden i trasor

och ser den an med ögon som släckts ut.

Från 12 miljoner döda kan jag hälsa er:

Aldrig mera krig!”                     (Tältprojektet)

 

För krigets offer, för återvändande flyktingar och för dem som bär fysiska och psykiska skador i sina kroppar är ”aldrig mera krig” mer än en slogan. Men för oss som bor i ett land som undgått krigets fasor de senaste 200 åren är det inte lika självklart. Inte ens i kyrkan, trots att vi läser om att ”krigets vapen skall förintas.” ”Samtalet om tro i Sverige dikteras av ett mjukt gudspatriarkat och en nationalistisk konservatism” skriver Elisabeth Hjort i en DN-artikel är hon efterlyser sambandet mellan trons språk och en kämpande feminism. Hon efterlyser även ett ansvar från dem som äger lyxen att inte ha drabbats av förtryck och därför inte känner det raseri som bor i de kroppar som är dömda till utanförskap. Är vi de privilegierade som kan unna oss palmkvistar och åsnebilder utan att ta kampen mot patriarkatet, nationalismen, upprustningen och ojämlikheten på allvar?

 

Vi beter oss på samma sätt som Israels folk före deportationen till Babylon. Trots många varningar från profeterna fortsatte de som förut till dess att katastrofen kom och Jerusalems murar blev till ruiner. Nu är det ekonomer och klimatforskare som ropar varnande rop till oss och den gemensamma nämnaren i både klimatkris och valutakris är vapentillverkningen och krigen. Men vi lyssnar inte utan låter skuldberget skjuta i höjden medan beroendet till det militärindustriella komplexet ökar.

 

Kanske vårt ”mjuka gudspatriarkat” behöver ersättas av en fredskonung som inte kommer i en glänsande limousin utan som med orden från Sakarja legitimerar fredsaktivister, religiösa feminister, antirasister, de som möter gummibåtarna från Nordafrika och de som bär plakat utanför migrationsverkets lokaler när deportationer ska verkställas. Som Elisabeth Hjort skriver ”…det är Gud som får oss att gå. Som skapat rörelsen i våra lemmar, begäret efter rättvisa i våra hjärtan, ljuset i våra barns ansikten…”

 

Bön: Gud väck begäret efter rättvisa i våra hjärtan och låt ditt ljus skapa rörelsen i våra lemmar i sökandet efter en global fred .  Amen.

vecka 47 2018

 

”Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna… Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.”Matt 25:31-46

 

Några av Jesus berömda tal återges i Matteus evangelium. Orden här ovan är avslutningen på ett sådant tal. Låt mig påminna om att språket ofta är en ofullständig representation av det vi vill berätta och att språket alltid förutsätter att vi tolkar den verklighet som finns bakom orden. Om vi tolkar retoriken i detta tal, som om den är en beskrivning av en kommande händelse missar vi att Jesus uttryckte sig utifrån sin tids myter. När han kallar dem som inte bryr sig om hungrande, fattiga och hemlösa för getter anknyter han till en folklig nedvärdering av geten som råder än i dag: Vi kan köpa getost men inte getkött bland saluhallens delikatesser. Getterna är en del av den folkliga retoriken under Jesus tid och han använder geten i sitt tal för att uttrycka vrede.

 

Likaså är den drastiska bilden av Människosonen som härskare också ett retoriskt grepp. Det är inte en beskrivning av vad som kommer att ske – Jesus vill inte skrämmas med hotelser om att komma tillbaka med en massa änglar för att samla alla folk och skilja de goda människorna från de onda. Men han är fylld av vrede över hur de människor som behöver hjälp behandlas. Man kan höra samma upprördhet som ljuder från profeten Jesaja ”De har valt att gå sina egna vägar och njuter av sina vidrigheter. Därför har jag valt att gå hårt fram och låter dem drabbas av det de fruktar.”

 

Hur vi behandlar varandra är ytterst en andlig fråga. Svårigheten att beskriva tillvarons djupaste mening och livets mysterium med ord upplever vi än i dag. Ännu svårare blir det om orden ska tolkas i en annan tids föreställningsvärld. Det är inte bara en svårighet för dem som ska beskriva trons mysterium utan också för forskare som talar om det som rör sig utanför vetandets gränser. Eftersom vetandet hela tiden flyttar fram sina gränser betyder det att kunskapen om vår materia hela tiden växer och en orimlig teori i dag blir till etablerad kunskap i morgon. Så är det också med ”andlig” erfarenhet, eller Guds tilltal till människan. Det kan enbart uppfattas av den som lyssnar intuitivt, utanför bokstavens räckvidd, på samma sätt som nya vetenskapliga rön börjar med gissningar eller intiutiva visioner.

 

Sanningen i Jesu tal ligger inte i den retoriska bilden utan i mottagarens igenkänning. Den gudomliga verklighet som Jesus vill förmedla till sina lyssnare kan inte väcka någon igenkänning om den inte väcks till liv i lyssnarens egen erfarenhet. Det går inte att tala om Gud om det inte finns en erfarenhet av gudomlig närhet i samtalet. Svårigheterna är hela tiden retorikens begränsade räckvidd. Den svenska teologen Emilia Fogelklou har beskrivit detta dilemma i en drastisk och talande bild: ”Det är svårt att skriva om andlig erfarenhet. Det mäts inte efter sitt litterära uttryck. Den är lik havsdjupens ting som mister sitt rätta väsen när den dras upp på landbacken. Sjögräset blir en grön strimma, tången en brun trasa, maneten ett litet dött slem”.

 

Men om vi i respekt för materiens mysterium lyssnar bortom retorikens bokstav är det inte svårt att höra Jesus omsorg om de hungrande, törstiga, frusna och hemlösa. ”Sannerligen vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” I djupet finns en barmhärtig kärlek till de utsatta och på ytan en vrede över förtrycket. Men både ytan och djupet speglar samma barmhärtighet .

 

Bön:Gud, du som talar genom Jesuslär oss att känna igen din röst och våga se dem som i dag är fattiga, hungrande, törstiga, frusna och hemlösa som våra syskon och räcka dem våra händer. Amen

vecka 46 2018

 

 

 

 

 

”…Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem av dem var kloka… De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor…”Matt 25:1-13

 

 

 

 

 

”Vi är de fåvitska jungfrurna,

fast vi polerar våra lampor hela dagen

och håller oss beredda om natten,

för våra önskningar är

brinnande inom oss

och vi förtärs av drömmarnas eld….

 

Men fastän vi vet,

att vi är de fåvitska jungfrurna,

vad vi än gör,

så håller vi oss beredda,

och ännu i det sista ögonblicket

skall vi bära våra lampor

brinnande i våra händer.

Ännu i det sista ögonblicket

skall de lysa genom mörkret.

                                                              Ebba Lindqvist

 

Jag tror att Jesus berättar denna liknelse för att påminna oss om att grunden för mänskligt liv är förknippad med omsorgen om fattiga, utslagna och förkastade. Det är i behandlingen av dem som Guds barmhärtighet kan växa till ett himmelrike som enar och helar den mänskliga gemenskapen.

 

Det är ingen tillfällighet att denna berättelse i traditionen har kallats ”De fåvitska jungfrurna”, med betydelsen oförståndiga och tanklösa. Den självgoda patriarkala strukturen i vårt samhälle har påverkat vår läsning av liknelsen. Vi tänker kanske därför att den handlar om några unga kvinnors oförståndiga och tanklösa karaktärsdrag istället för om de fattiga. Ebba Lindqvist har i sin dikt beskrivit hur jungfrurna upplever den manliga blickens nedlåtenhet: ”Vi är de fåvitska jungfrurna, fast vi  polerar våra lampor hela dagen …” Men Jesus liknelse handlar lika mycket om fem kloka unga kvinnor som ”ännu i det sista ögonblicket…”skall lysa med sin omsorg genom mörkret av kvinnoförtryck och orättvisa.

 

I den gammaltestamentliga texten för denna söndag, från profeten Sefanja, talas om ”Herren den rättfärdige…” som ska vittna mot de styresmän som betett sig ”som rytande lejon…” ”i förtryckets stad”.Då var det ”styresmän” som skapade förtrycket och i vår globaliserade värld är det också en handfull män i jordens rikaste länder som tvingar in världens länder under kapitalets intressen. De fåvitska männens girighet får dem att glömma både omsorgen om de fattiga och klimatet.

 

Frågor som klimatförändring, skuldsättning, kärnvapenspridning, krig, fred och handelsbalans mellan länderna styrs av de ekonomiska intressenas diktatur. De institutioner som grundats för att rädda kommande generationer från förtryck och krigets gissel har misslyckats. Sedan andra världskrigets slut har cirka 30 miljoner människor mist livet i väpnade konflikter. De flesta civila och de dödades av rika makters vapen i fattiga länder.

 

Om vi låter liknelsens fem kloka kvinnor förbereda oss för himmelrikets ordning i vår globaliserade värld, får vi förbereda oss på en revolutionär förändring. Ska en sådan förändring komma till stånd krävs det massmobilisering av den politiska viljan, där omsorgen om den andre får styra förändringen. Vi såg det när viljan att avveckla kolonialismen i världen samlade människor till manifestationer 1968. Vi såg det också när viljan till omsorg blommade upp inför de många flyktingarnas behov 2015 och vi såg det den gångna veckan när sökandet efter den tolvårige Dante engagerade tusentals människor. Jesu liknelse handlar om hur de kloka kvinnornas omsorg om den andre kan sprida ljus, hur vi kan låta Guds rättvisa styra våra val för att göra bröllopsfesten möjlig och låta våra lampor lysa genom mörkret.

 

Bön: Gud hjälp oss att bryta upp ur likgiltighetens mörker och låt din kärleks ljus lösa våra bindningar till gårdagens orättvisor och skapa en ny och hållbar värld. Amen

vecka 45 2018

 

 

 

”…Om ni vet att han är rättfärdig inser ni också att var och en som lever rättfärdigt är född av honom…” 1 Joh 2:28-3:3

 

I ditt inre, där du dagligen fattar dina beslut och tolkar den verklighet du har omkring dig, finns en slags gudomlig algoritm som skiljer på gott och ont, rätt och orätt, rättfärdigt och orättfärdigt. Med reservation för att begreppet ”rättfärdigt” har en ännu djupare innebörd kan man kanske säga att du som människa har en algoritm i din innersta personlighet där du kan känna igen vad som är rättfärdigt. Denna lite tekniska beskrivning skulle kunna vara en beskrivning av Guds röst i människan. Den kristna tron beskriver Gud som kärlek. Genom den kärlek som vilar i människan som en möjlighet är människan Guds avbild. ”Om ni vet att Gud är rättfärdig” kan ni känna igen vad som är Guds vilja och därmed vad som är kärleksfullt och livskraftigt.

 

Detta är församlingens och kyrkans viktigaste uppdrag. När vi samlas till gudstjänst är det för att vi tillsammans vill tolka vår samtid och lyssna efter Guds röst i bruset av budskap och livsstilar. När vi lyssnar till varandra, i ljuset av de bibliska berättelserna, förstärks och fördjupas vår gemensamma erfarenhet. Den blir mer levande och verklig och i denna gemenskap är inga berättelser eller mänskliga öden uteslutna. I ljuset av den tro som de bibliska berättelserna bär fram, som en angiven tonart, helgas alla livshändelser som var och en bärs fram inför Gud.

 

Hur fattigt och torftigt skulle inte livet vara utan denna dimension av helighet och hur utlämnade skulle vi inte vara åt tillfälligheternas spel? Utlämnade också till dem som tagit till livsuppgift att uppträda som gamla tiders svavelpredikanter för att få oss att känna synden, skammen och smutsen man inte kan tvätta av sig.Mot dessa attacker som angriper vår självkänsla står möjligheten till en inre styrka som gör oss delaktiga av Guds närvaro. Något vi inte kan se med vårt yttre öga, men som genom tro är den yttersta verkligheten: vårt liv som genom Kristus öppnats för Guds kärlek. Det är när vi inrättar våra liv här i världen efter den verkligheten, när materien är genomlyst av tro, som vi i den mänskliga gemenskapen kan spegla den kärlek som ”tror allt, förmår allt, uthärdar allt”. Inte som att följa någon av vår tids självhjälpsböcker till framgång utan som en gåva, en gudomlig nåd, som möter oss med sin glädje där inifrån det fördolda.

 

”Var och en som lever rättfärdigt är född av honom”, vi är inte kristna för att vi lever ett annat liv än andra människor, vi är kristna för att vi delar trons möjlighet med var och en. När tacksamheten över engagemanget i världen blir lika lätt och självklar som varje handling driven av kärlek, då är våra liv en gudstjänst som förenar oss med mänskligheten. Då blir också vår tid, med ”Antropocen” och växande förmögenhetsklyftor, trots allt en hoppets tid som varslar om förändring. En tid när alla vi som våndas över den hotfulla utvecklingen i vår samtid ska föras samman till en mänsklighet. En tid när trons horisont inte enbart handlar om individens frälsning utan hela skapelsens förvandling. En enda kropp som lyssnar till den kärlek som skapar nya himlar och en ny jord.

 

Temat för denna söndag är enligt kyrkoåret: ”Den yttersta tiden” och i första Johannesbrevet kan man känna hur textförfattaren verkligen levde i föreställningen att den var nära. Det har han gemensamt med oss, när vi i vår tid ett par tusen år senare, också talar om mänsklighetens utplånande i och med klimatförändringarna.

Men den kristna tron handlar inte om en räddningsaktion för några få som ska räddas bort från den fallna och skenande världen. Denna svartvita förståelse av världen anser jag är sekteristisk och inte kristen. I en sekt är det de utvalda som blir räddade men i den kristna tron firar vi hela skapelsens återlösning, alltings återupprättelse. Visionen av Guds rike där ”Gud blir allt i alla” gör att kristendomen aldrig kan förvandlas till sekt. I Guds rike möts förflutenhet och framtid, himmel och jord, synligt och osynligt, skapelse och skapare.

 

BÖN: Tack Gud för hoppets evangelium och för den skapande kraft som hjälper oss att möta framtiden med förtröstan. Amen.

vecka 44 2018

 

 

 

 

“…Saliga de om sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. … Saliga de renhjärtade, de skall se Gud… Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen…” Matt 5:1-12 

 

”Svarta präster står upp titt och tätt, lär dej skilja på synd och på rätt, men begär du ett torrt stycke bröd, sjunger kören i trossäker glöd: 

Du får mat kamrat

uti himlens härliga stat! Svält förnöjd! O vad fröjd!

Du får kalvstek i himmelens höjd.”

 

Jesus ord och Joe Hills sångtext är skenbart i konflikt med varandra, men lyssnar man noga är konflikten inte dem emellan utan mellan den etablerade religiösa eliten och underklassen – mellan de rika och de fattiga. Båda gör den fattiges sak till sin och talar om hoppet om förändring. När Jesus beskriver vilka som är lyckliga så är det som att höra kritiken från profeterna mot det etablerade etablissemanget, fast nu om egenskaper som dessa saknade. Men ni som är fattiga i anden, sörjande, ödmjuka, renhjärtade och hungrar efter rättfärdighet – ni är världens ljus, ni är de saliga, ni skall bli upprättade.

 

Detta var profeternas perspektiv, profeter som gisslade kungarna och det religiösa etablissemanget för att de saknade just det som Jesus lovordar och som många, trots sin fattigdom, kunde prisas för. Profeterna fördömde överklassen för att de ”förtröstar på idel tomhet, talar  falskhet och saknar rättfärdighet”. Jesaja kallade dem ”dårar – för att de låter den hungrige svälta och nekar den törstige en dryck vatten”. I motsats till dessa väletablerade lyfter Jesus fram de fattiga, som drabbas av förtryck, och säger att himmelriket tillhör just dessa. Samma upprättelse och uppviglande hopp beskriver Joe Hill när han solidariserar sig med de fattiga och uppmanar sina strejkande kamrater att organisera sig:  ”… men din framtid är ljuvlig och ljus.Alla arbetets folk, kom till oss, i vårt land att för friheten slåss! När vi segrat, förtryckarnas gäng får i ödmjukhet dra sin refräng: Du får mat, o kamrat… ”

 

Konflikten, som den målas upp av både Jesus och Joe Hill, kan kännas igen också i vår tid: Förmögenhetsklyftorna växer lavinartat och de rika gör allt för att tysta kritiken. Både Jesus och Joe Hill blev avrättade efter en rättegång med falska anklagelser. Det är även idag vanligt att människor slutar som martyrer när de med sina ord kritiserat korruption och förtryckande maktutövning.

 

Det finns ett annat gemensamt drag i dessa båda texter och det är rörelsen – förändringsperspektivet. Dessa texter refererar inte till en konstant representation mellan språket och verkligheten utan refererar till en verklighet som vi inte omedelbart kan se med vårt yttre öga – en möjligheternas frihet i det som är våra liv. Det är när denna erfarenhet upplyser vår tro som vi kan erfara den kärlek som ”tror allt, förmår allt, uthärdar allt”.

 

Den salighet som kommer ur ett sådant liv är inte beroende av status eller rikedom utan växer ur den gemenskap som är kärlekens källa. Det är en rörelse, närvarande i materien som omtalas i bibeln som ”nya himlar och en ny jord”.En himmel som inte är en plats någonstans utanför vår verklighet utan en erfarenhet mitt i våra liv. Vaclav Havel, tidigare president i Tjeckien, skrev till sin hustru när han satt i fängelse för sin regimkritik: ”äkta tro är något betydligt djupare och hemlighetsfullare än alla optimistiska eller pessimistiska känslor och är avgjort inte beroende av hur verkligheten för ögonblicket ter sig.” Saliga är vi när denna tro bär oss även om perspektiven ser hotfulla ut. När vi möts av en hotfull värld säger Jesus till oss ”när allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig”.

 

Bön: Tack Gud för att du hör den fattiges bön och lyssnar till dem som förföljs för rättfärdighetens skull. Amen.

vecka 43 2018

 

”… Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus…” Matt 23:37-39 – 24:1-2

 

Jesus rasar över dubbelmoralen i sin samtid: ”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem”. Raseriet är riktat mot skriftlärda och fariséer som försummar det viktigaste: ”rättvisa, barmhärtighet, trohet”… ”medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet”. Jesus refererar sedan till profeterna som Gud enligt traditionen sänt för att kritisera orättvisor och bristande jämlikhet i samhället. Men istället för att skapa rättvisa och jämlikhet dödar och stenar makthavarna de kritiska budbärarna. Budskapet är tydligt: om ni inte lyssnar till profeterna kommer ingen annan hjälp heller.

 

De bibliska berättelsernas perspektiv är kosmologiskt och  sammanfattar mänsklighetens verklighet. Ramberättelsen i denna ”världshistoria” handlar om hur Gud genom historien vill skapa en gemenskap mellan människor präglad av ”barmhärtighet, omsorg och rättvisa”. I den gammaltestamentliga berättelsen gestaltas en närvarande Gud genom ett särskilt folks historia och enligt denna berättelse finns det i skapelsen en yttersta mening som bär spåren av en barmhärtig Gud. I Nya Testamentet vidgas berättelsen till att handla om Guds kärlek till alla folk i hela världen. Guds kärlek visas genom att Gud själv blir människa i Jesus Kristus. Men istället för att bejaka tron på en barmhärtig Gud dödar de honom.

 

Jesus kan, lika lite som profeterna, korrigera orättvisorna genom att utöva makt men kan likt dessa varna för den utveckling som skapar lidande och bryter sönder den mänskliga gemenskapen. ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna men ni vill inte.” Gud är barmhärtig och varnar för en samhällsordning som exkluderar människor till utanförskap och fattigdom. Om människan i denna berättelse inte vill lyssna kan Gud inget göra:“Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.”

 

De sista orden av Jesus kunde vara inledningsorden i en aktuell berättelse om människans kosmologiska historia. Denna berättelse tar sin utgångpunkt i den geologiska tidsskalan som delar in jordens historia i epoker. Stratigraferna, geologer som specialiserar sig på berg- och jordlagren som utgör jordskorpan, överväger nu formellt att lägga till en ny epok i skalan:antropocen. Forskarna har konstaterat att vi nu lämnat den tidigare epoken, holocen, genom den snabbt ökande koldioxidhalten i atmosfären med dominoeffekter över hela jordsystemet. Jordsystemet har genomgått en oåterkallelig förändring.

 

I de bibliska berättelserna om mänsklighetens historia sammanföll människans och jordens historia, som de skildras i Bibelns Första Mosebok. Det var länge en sanning ända tills geologerna upptäckte att jorden är avsevärt äldre än människorna. Antropocen innebär att människan och planeten på nytt får en sammanfogad historia. Nu är bådas framtid  beroende av mänsklighetens handlingar eftersom livet blivit allt mer sårbart för ”naturhändelser” orsakade av mänskligheten. Liksom den bibliska berättelsen innehöll ett löfte om frihet, som var förbundet med profeternas maning om anpassning till Guds vilja, så är den nya berättelsen förbunden med klimatforskarnas maning om anpassning till antropocen. För första gången i planetens historia är det inte enbart naturlagar som spelar roll utan också den mänskliga viljan till anpassning. Nu är fortsatt liv på planeten beroende av en enad mänsklighets vilja. ”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.”

 

Profeterna har talat och nu återstår att lyssna till ”jordens skrik”, för att låna påve Franciskus bild, och sluta hoppas på en lösning utifrån. Nu är tid för mänskligheten, som vi alla utgör en del av, att retirera och praktisera ödmjukhet i förhållande till skaparens profetiska tilltal.  Vi befinner oss som människor på tröskeln mellan två geologiskas epoker – den ena alstrad av naturen för att ge henne möjlighet att blomstra och den andra, präglad av människan själv, som hotar att utplåna civilisationen. Om vi fortsätter leva som hittills väljer vi förnekelsens och den medvetna ansvarslöshetens väg. Vi måste ödmjukt inse att vi inte kan kan underkuva jorden med vare sig teknologisk eller ekonomisk makt utan istället söka en ny ordning i harmoni med varandra och den värld Gud skapat där”rättvisa, barmhärtighet och trohet”råder.

 

BÖN: Gud, tillkomme ditt rike! Amen.

vecka 42 2018

 

…Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud…”Matt 22:15-22

 

Jesus levde i ett ockuperat land med Romarriket som ett ”världsherravälde” som de upprätthöll med vapenmakt. Pax Romana innebar fred inom ett vidsträckt område som upprätthölls genom romarnas ekonomiska och politiska hegemoni. Symbolen för denna makt var den valuta som hade kejsarens bild präglat på varje mynt som påminnelse om hans överlägsna militära makt. Jesus utmanades av sina fiender att hamna i konflikt med denna totalitära maktapparat när de frågade om det var rätt att betala skatt till kejsaren. Han undvek konflikten genom att visa att kejsarens makt var begränsad till ekonomi. Vid sidan av den fanns en verklighet som kunde beskrivas som Guds tillhörighet

 

Analogt med Pax Romana, en fred som upprätthölls genom överlägsen militär makt, beskrivs ofta vår tid som ett liv under Pax Americana. Symbolen för vår tids maktutövning är dollarn som världsvaluta och den ekonomiska och militära hegemoni som utövas av USA. Envåldshärskare som Saddam Hussein och Muammar al Gaddafi har eliminerats av denna militära övermakt. Troligen genomförde USA detta inte enbart för att dessa härskare var lokala despoter utan även för att de utmanade dollarns hegemoni. I likhet med det Romerska rikets herravälde utkämpas strider i gränsområdena för Pax Americana, för närvarande  i form av handelskrig och ekonomiska sanktioner.

 

Var går gränsen mellan vad ”kejsaren tillhör” och det som kan kallas Guds tillhörighet? Jesus utmanade inte kejsaren inom hans egna maktdomäner utan fördjupade frågeställningen genom att påpeka att tillfälliga politiska spel inte är den enda ”makten” i världen. Han visade att makten hos en fattig änka och en korsfäst människa är större än Pax Romana. I vår tid kanske årets nobelpris i ekonomi kan illustrera var gränsdragningen mellan Guds tillhörighet och Pax Americana går. William D. Nordhaus fick nobelpriset för sin upptäckt att ekonomi handlar om att hantera begränsade resurser. Han konstaterar att naturen och våra samlade kunskaper sätter ramarna för ekonomisk tillväxt. Men istället för att visa på begränsningarna med hänsyn till klimatförändringarna, konstruerar han modeller för hur vi trots allt ska kunna uppnå denna tillväxt. Klimatet får vänta medan tillväxten i ekonomin säkras. Tillväxten i ekonomin är viktigare än mänsklighetens överlevnad.

 

“Tillväxt” har blivit lika viktig påminnelse om vem som har makten i vår tid  som den kejserliga bilden på mynten under Jesu tid. Men tänk om det i ljuset av en fattig änkas och en korsfäst människas verklighet är just här gränsen går? När skapelsen ropar ut sitt profetiska budskap om hotet mot naturen kanske det är gränsen mellan Guds och kejsarens tillhörighet det handlar om. Är det tillväxt eller fördelning vi behöver lära oss? Jag tror att en fattig änkas skärv är mer förtjänt av Nobelpriset i ekonomi än våra förhärskande idéer om fortsatt ekonomisk kapitalackumulation. Jag tror att den som uppmanar sina lärjungar att lägga ned svärdet vet mer om överlevnad än den som rustar med massförstörelsevapen. Där rättvis fördelning och naturens geologiska system är viktigast behövs inga klimatförstörande rustningar.

 

BÖN: Herre lär oss att veta var gränsen går mellan maktens illusioner och din kärleks förändrande kraft. Amen.

vecka 41 2018

 

…Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud öra?…” Luk 17:11-19

 

Texten handlar om tio spetälska som blev botade och av dem var det bara en som visade tacksamhet. Min upplevelse är att tacksamhet är en bristvara också i dag. Sverige är ett av världens rikaste länder med sjukvård och utbildning i världsklass och en välfärd som är en förebild för många andra länder. Ändå är det missnöjespartier som har störst framgång. Bland de rika svenskar, som av skattetekniska skäl flyttar till solkusten, blir psykiska problem på grund av ensamhet och frustration allt vanligare. Att rikedom inte ger en fribiljett till lycka är välkänt. Har vi tappat bort något väsentligt när vi format en verklighetsuppfattning med övertro på det kalkylerbara och rationella i tillvaron?

 

För Jesus handlade nog inte detta om att han moraliserade över bristen på tacksamhet utan det var snarare en omsorg om de där nio som inte fann anledning att relatera sig till en barmhärtig Gud. De som saknade den tillit som föder tacksamhet. Kanske det är denna avsaknad som är en av bakgrundsfaktorerna i vår tids utbredda missnöje. Handlar det om så centrala frågor som ”livets mening” och erfarenheten av att leva i en meningsfylld värld snarare än i ett dött och mekaniskt universum? Är det vårt sätt att använda begreppet ”Gud” som begränsat erfarenheten av den okända verklighet som skapar världen? Har vår oförmåga att leva med en dold Gud skapat associationer till ”en gubbe bland molnen”, något övertydligt som vi kan bejaka eller förkasta?

 

I brist på en relation till det vi inte kan förvandla till mätbar kunskap, till horisonter av icke-vetande, söker vi en förhöjd livskänsla i olika slags surrogatreligioner. En dröm om att själva kunna administrera en personlig framgångssaga som kan ge oss känslan av att livet är meningsfullt. Eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, där framgång mäts i ekonomisk vinst, är det inte förvånande att det är i relation till dyra ting som vi söker livets mening. Karl Marx kallade det för ”varufetischism”, det som handlar om hur vi skapar relation mellan varandra genom varor. Tingen blir så laddade att de överskrider den rena sinnesuppfattningen av dem och blir bärare av individens självkänsla.

 

Har vi begränsat vår verklighet till det mätbara och tappat möjligheten att relatera det egna jaget till något utanför jaget, något som sträcker sig bortom de egna kunskapshorisonterna? Är vårt behov av mera kontroll och säkerhet så stort att vi har svårt att erkänna vårt vetandes begränsning? Jag tror att vi, för att förstå världens mångfald, behöver acceptera vårt icke-vetande och förhålla oss ödmjukt till detta. Ett förhållningssätt som också bär med sig en ödmjukhet och respekt för andra traditioner och uppfattningar än den egna. I religionerna ger man tilliten till det okända ett namn som ”Gud”, ”Jahve” eller ”Allahu akbar” (Gud är större). Gudsbegreppen försöker uttrycka det som överskrider människans förstånd och ger henne samtidigt en mening och en riktning i livets rörelse – en anledning att känna tillit och tacksamhet. Denna tacksamhet mot livet förutsätter en verklighet utanför det ena jagets räckvidd, en vilja bortom horisonten för vårt vetande, där en skapande rörelse skänker oss liv.

 

BÖN: Tack Gud för den skapelse som förser oss med liv och kärlek. Amen.

1 2 3 9