vecka 47 2019

”Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv…” Joh 5:22-30

Har du evigt liv – tror du att det finns ett liv sedan din kropp har kommit till gravplatsen? Jag tycker man kan ställa frågan eftersom vi sjunger psalmer och läser texter som handlar om just detta. Det är nog vanligt att en tror att själen lever vidare medan kroppen återförenas med jorden. Men vad är då själen om den inte har sin hemvist i en kropp? 1600- tals filosofen René Descartes, som satte en ära i att betvivla allt, funderade också över hur kropp och själ förhåller sig till varandra. Han kom fram till att man bäst förstod sambandet mellan kropp och själ om man inte tänkte för mycket på det.

Själva frågan avslöjar att vi tror oss om att i princip kunna  förklara allt liv och reducera det till fysikens eller kemins fasta formler, men i i själva verket omger vi oss med en ocean av icke-vetande. Den sekularisering som för många människor leder till att ord som ”Gud”, ”ängel” och ”själ” blir fördomar innebär ju också att vi förkastar erfarenheten av liv och oss själva som levande. Kanske den kristna dogmatikens komplexa begreppsvärld ger bättre utrymme för tolkning av myter och föreställningar som kan hjälpa oss att göra ”det levande” begripligt. Vi kanske behöver religionens begreppsvärld för att kunna kommunicera om icke-vetandets erfarenheter.

Descartes, som i mycket är förnuftets och tänkandets förgrundsgestalt, nöjde sig inte med rationellt tänkande för att förstå livet. I boken ”Själens passioner” skriver han om att passionerna har en nyckelroll. Bland dessa är förundran den första passionen. Förundran uppstår när något nytt och annorlunda dyker upp och överraskar oss. Förundran är enligt honom den djupaste relationen till icke-vetande som drabbar oss när vi öppnar oss och tar emot något nytt. Förundran är bryggan från vår begränsade kunskap till nya perspektiv.

Inför förundran kan förnuftet problematisera upplevelsen och förneka det okända genom att ställa frågan ”jag undrar om….”. Men trons förundran inför det okända påstår snarare att ”det är ett under att….” och öppnar därmed för nya erfarenheter. Det är samma förundran som beskrivs i Thomasevangeliet med orden ”Den som söker, slutar inte med att söka, förrän han finner, och när han finner, blir han bestört, och när han är bestört, blir han förundrad…”.

Förundran uppstår inte som en motsats till vår kunskap och våra fantastiska naturvetenskapliga upptäckter. Förundran öppnar en förlängning av vårt vetande mot nya horisonter. På detta sätt hänger kropp och själ, kunnande och skapande, kropp och passion samman. Skönheten, konsten och passionerna lever i våra kroppar och skapar tilltro till ett liv utanför vårt begränsande vetande. ”Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv…”

 

Bön: Gud tack för att vi får leva med en tro som sträcker sig bortom vår kunskaps horisonter och som öppnar hoppet om ett evigt liv och ett oändligt hem. Amen.

vecka 46 2019

”Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken.” Jes. 51:4-6

Jesaja levde i en tid som liknar vår egen tid sett ur ett globalt perspektiv. Krönikorna före Jesaja är en katalog över krig, plundringar, förtryck och förakt för allt som är gott, sant och rätt. ”De följde det som var tomhet och blev själva idel tomhet” – så beskriver krönikebokens författare situationen. Den tidens bitvis fasaväckande historia liknar vår tids på samma sätt som beskrivningar från Vietnam, Irak och Afghanistan är en uppräkning av de skändligheter människan är kapabel till. Ut ur detta mörker trädde, i mitten av 700-talet, Jesaja fram, och med honom en Gud med hopp om rätt och rättvisa.

Ett av Jesajas viktiga uppdrag var att utmana den politik som sökte stöd hos den assyriska stormakten. För Jesaja var alternativet ett annat än det assyriska militära våldet.  Han trodde på styrkan i en politik inspirerad av Guds rättvisa. Det kunde kännas riskabelt när landets framtid stod på spel men han trodde mer på fred och rättvisa än på militära allianser som försvar mot hotfulla grannar. Också för oss står valet mellan att förena oss med en militärpakt som svar på omvärldens upprustning eller att utforma en alliansfri fredspolitik. I ett globalt perspektiv inspirerat av rättvisa är kampen mot det pågående klimathotet och arternas utdöende en viktigare kamp än stormakternas maktspel. Går det i vår tid att lita på den rätt som utgår från gudomlig rättvisa mer än på imperiets vapen?

Det finns goda skäl att byta ut det otidsenliga maktbegrepp som utgår från att ingenting annat än militär makt ger politisk auktoritet. Professor Ulrich Beck som forskat om det moderna världsrisksamhället betecknar det militära maktperspektivet som hopplöst föråldrat. I detta risksamhälle förvandlas den militära styrkan till svaghet därför att den inte löser problemen, utan är en del av dem. Det perspektiv som gällde under ”kalla kriget”, där upprustning i stor skala var lika med säkerhet, har ingen giltighet längre. Den starkaste är inte längre skyddad mot angrepp från den svagaste. Imperiet kan utsträcka sin militära erövring till minsta lilla hörn av världen men kommer ändå inte att öka sin säkerhet, bara sin sårbarhet.

De nya möjligheterna till rätt och rättvisa uppstår inte ur militär styrka utan i identifierandet av Guds lag, den inifrån kommande känslan för rätt och rättvisa. Denna humanitära rätt har vunnit i styrka genom organisationer som bevakar medborgerliga och politiska rättigheter och yttrandefrihetens principer. Fokuseringen på mänskliga rättigheter leder till större förståelse för individuella frihetsrättigheter och kan på sikt skapa nya globala institutioner som försvarar just mänskliga rättigheter. Också stormakternas legitimitet är beroende av efterlevnaden av de globala lagar som vuxit fram, alltså ska vi inte söka stöd hos den stormakt som efter krigen i Vietnam, Afghanistan och Irak saknar all laglig rätt till sin maktutövning.

Guds uppmaning genom Jesaja innehåller en rätt som skall bli ett ljus för folken. Den handlar om ett nytt globalt perspektiv som bygger på samarbete och internationella regler med rättvisan som legitimerande lag.

Bön: Gud låt din rätt bli ett ljus för alla folk och lär oss att med hjälp av Jesus liv känna igen den som rättvisans och kärlekens lag. Amen.

vecka 45 2019

”Om du glömmer en kärve när du skördar din åker, skall du inte gå tillbaka och hämta den utan lämna kvar den åt invandraren, den faderlöse och änkan…” 5 Mos 24: 17-22

Det finns de som förespråkar att vi skall sluta läsa Gamla testamentet och enbart ha Nya testamentet som kanon för att bli mer tidsenliga. Som om Nya testamentet skulle kunna läsas utan tolkningar. För en troende sker Guds tilltal genom språket. Och då menar jag språk i mycket vid mening, som konst, musik, naturupplevelse och texter. Det är en pågående process som alltid kräver tolkning för att vi ska förstå innebörden. När vi använder språket är det för att kommunicera med varandra och då representerar det delar av den verklighet vi vill förmedla. Vad orden ”saltkar” eller ”smörbytta” representerar när vi kommunicerar vid matbordet är inte så svårtolkat. Men när vi börjar tala om Gud blir det genast lite mindre förutsägbart och vi behöver tolka innebörden.

Jag vill påminna om att verkligheten ser helt olika ut för oss människor beroende på vilka erfarenheter vi har och i vilket samhälle vi lever. Fundamentalistiska och bokstavstrogna företrädare bortser ofta från just detta förhållande. Därför hamnar de i absurda slutsatser när de läser Gamla testamentets texter och kan döma ut homosexualitet och aborter, utveckla islamofobi och ha en legalistisk syn på världen. Vi behöver göra en långt mer komplex tolkning av Guds närvaro i materien för att ana alla de uttryck av Gus kärlek som möter oss i den livsprocess vi är en del av.

Med hänsyn tagna till ovanstående komplikationer vid tolkningen av Gamla testamentliga texter så är 5 Mos 24,  som hör till kyrkoårets utvalda texter för denna söndag, en underbar påminnelse om hur vi kan utforma ett liv för att förmedla omsorg till ”invandrare, den faderlöse och änkan”. Bibeln är ingen handbok i samhällskunskap men den har ett enhetligt, starkt och uppfordrande budskap som handlar om människors ansvar för varandra. Ett budskap som går hand i hand med de bibliska folkens erfarenheter av att leva i förtryckets och vapenmaktens skugga. En kärlekens etik som nu i vår tid, ännu en gång,  återupprättar de förtryckta och samlar människor till folkliga proteströrelser för social rättvisa. Vi ser det på gatorna i Libanon, Chile, och Ecuador, i Bagdad och Bolivia, vi ser det när människor demonstrerar över hela världen tillsammans med ”Fridays for Future”. Kraven på rättvisa avslöjar vapenmaktens misslyckade försök att skapa fred och frihet. Det ”imperiet” kan åstadkomma är död och svält, sönderslagna och plundrade länder och överfyllda sjukhus. När ”imperiet” drar sig tillbaka råder kaos. Det tar årtionden kanske århundranden att bygga upp en gemenskap igen i Vietnam, Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen, Nicaragua, Venezuela, Guatemala, Honduras och Bolivia. På platser där imperiet givit stöd åt diktatorer och låtit vapnen tala råder nu en blödande tystnad i vilken människor famlar efter ett hopp.

Vi kan bryta tystnaden med hopp om fred och en ny klimatkultur med större öppenhet för flyktingar och djupare solidaritet med de lidande i Afrika, Asien, Latinamerika och på västerlandets egna bakgårdar. ”Om Du glömmer en kärve när du skördar din åker, skall du inte gå tillbaka och hämta den utan lämna kvar den åt invandraren…” Om Du har ett överskott i din budget ska du inte förbruka det utan göra ett konto för invandraren, den faderlöse och änkan … ”Då skall Herren din Gud välsigna dig i allt du gör…”

 

Bön: Gud ge oss fantasi och vilja att ta vårt samhällsansvar efter din vilja. Amen.

vecka 44 2019

”…På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna…” Matt 5:13-16

En gång i tidernas begynnelse var ett villkor för den varelse som skulle bli människa, att hon reste sig och började gå upprätt. Vad är det som krävs i dag för motsvarande ”människoblivande”- vad är det som är utmärkande för oss och gör oss till människor? Det är detta ”människoblivande” som Jesus saligprisningar handlar om när han avslutar med att säga att vi är ”salt” och ”ljus”. Jesus sammanfattar sin bergspredikan med att lyfta upp saltet som hindrar förruttnelse och goda gärningar som lyser upp mörkret för dem som förtvivlar – att vara empatisk gör oss till människor. ”Det är inte modernt att vara empatisk för det är inte lönsamt.” säger filmskaparen Roy Andersson beklagande i ett intervjusvar.

Det som gör oss till människor är det vi tycks misslyckas med: Vårt samhällsbygge och våra mellanmänskliga ambitioner. Varför har vi inte placerat människan och det mellanmänskliga ansvaret i centrum av vårt samhällsbygge? I vår människosyn saknas i hög grad empati. Den förhärskande uppfattningen präglas istället av en härledande och reduktiv tankevärld. Härledande för att den tar för givet att människan styrs i huvudsak av sitt genetiska ursprung och reduktiv för att den vill begränsa personens mångsidighet och inre rikedom till schematiskt överskådliga formler. Människan är, i den neoklassiska ekonomiska teorin, en varelse som maximerar sitt individuella egenintresse. Denna tanke har skapat ett samhälle som bygger strukturer som i första hand strävar efter ackumulation av privat kapital.

Det västerländska samhället omfamnar tanken att den enskilda människan är sin egen lyckas smed. Men i den traditionella afrikanska etiken utgör lyckan ett gemensamt alternativ som handlar om självförverkligande för hela samhället. Den afrikanska teologen John Mbitis formulerar det så här: ”Jag är för att vi är, och eftersom vi därför är Jag är”. Detta perspektiv saknas i den kapitalistiska ideologin men återfinns i afrikansk ekokommunaritet och innebär inbördes beroende och fredlig samexistens mellan människor, djur, jorden och växter.

I människlighetens historia är kanske det västerländska perspektivet ett snabbt övergående misstag. När jag ser det västerländska samhällsbygget manifestera sig i våld och imperialism finner jag anledning att reflektera över alternativa samhällsbyggen. I det samhälle vi har konstruerat är det klart lättare lättare för en krokodil att vara helt och värdigt krokodil, än det är för en människa att vara människa.

En människa är i grund och botten inte begriplig om man inte förstår hennes unika egenskap att vara både materia och ande. Med ande menar jag människans dynamiska mittpunkt som bestämmer hennes yttranden, handlingar och förhållningssätt, hennes förmåga att älska och upprätta relationer till andra, hennes möjlighet att förnimma en annan människa som något unikt. Saliga äro de renhjärtade, ödmjuka, sörjande, barmhärtiga, de som håller fred. Detta är den mellanmänskliga utmaningen för vår tidsålder: att ta ansvar för att sätta människans överlevnad i centrum.

Jag har slutat att längta efter att bli någon ­– vackra dagar flyger förbi – jag stannar en stund för att räkna dem – hur många dagar har jag kvar att leva? Vad blev det av mitt liv när jag dött: minnet av en människa eller en hög med pengar eller kanske minnet av ett liv som genererat nytt liv?

Bön: Gud giv oss nåd att leva i din kärlek, den kärlek som är utöver oss alla och som försonar  alla våra historiska misstag. Amen.

vecka 43 2019

”Då snäste de av honom och sade: Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar…” Joh 9:1-7, 24-39

Fariséernas religionspraktik var bunden till enbart historisk erfarenhet som gjorde det svårt att föra ett seriöst samtal om religiösa erfarenheter i samtiden, som till exempel när Jesus botade en blind man. Kanske är det en liknande problematik som präglar vår tids religionsdebatt. Många accepterar religion bara då den formuleras som en privatsak med historiska rötter i den nationella identiteten. I ett sådant perspektiv uppfattas till exempel befrielseteologi som problematisk. Även Islam kan utifrån detta synsätt anses främmande för vår kultur. Det som då blir kvar är en religiös praktik präglad av aningslöshet och populism: ”rätt” religion har endast en ceremoniell uppgift för nationen. Denna populistiska religion utger sig för att vara opolitisk men spelar en konservativ roll och motsätter sig politiskt förändringsarbete.

Om religion förvandlas till en stödkorsett åt nationalism och främlingsrädsla missar vi den progressiva kraft som vänder sig ut mot det okända. Vår verklighetsuppfattning decimeras då till mekanik och religion förvandlas till en del av kontrollsamhället som hela tiden ropar på fler poliser och försöker ”säkerställa” att inget oförutsett inträffar. Som om det går att skapa trygghet genom dolda kameror och ansiktsigenkänning. En värld som kan kontrolleras och beräknas är en annan värld än den värld där religion kan växa. Religionens värld öppnar ögonen för det omätbara, levande mötet med en skapande Gudsnärvaro mitt i materiens okontrollerbara ”veck”. Veck som bild av okända dimensioner i tankens och medvetandets fält, för att låna begrepp som Gilles Deleuze hämtat från barockens mantelmålningar: Den okända värld som i religionens namn skapat katedraler, oratorier och poesi som utryck för känslornas kunskaper och som samtidigt givit tröst och tillit i krigens och diktatorernas skugga. Denna religion inspirerar till förändringens språng som hjälper människan att skapa en värld att leva i.

Så länge vi låter mekanikens materiabegrepp dominera vår verklighetsuppfattning kommer vi att ”snäsa av” dem som har gjort religiösa erfarenheter – likt fariséerna som stötte bort den blinde mannen som fick sin syn tillbaka av Jesus. Men hur vågar vi leva vidare i vår våldsfixerade och ödesbestämda tidsålder om vi inte också har mött det oförklarades hemlighet som inte kan ignoreras? Om vårt liv inte rymmer erfarenheter som ligger utanför den determinerade mekanismen kommer vår tillit inför morgondagen att minska. Men på samma sätt som naturvetare allt mer intresserar sig för komplexa, självorganiserande system snarare än för statiska samband behöver vi expandera vår förståelse av liv långt bortom det vi har färdig kunskap om.  Vi behöver en religiös tillit inför det okändas horisonter, den tillit som rymmer modet att älska och vara älskad.

Religion betyder inte att förneka rikedomen i vår kunskap men innebär att ödmjukt erkänna det liv som finns utanför våra kunskapers horisonter. Som det står i Thomasevangeliet: ”Jesus sade: Den som söker, slutar inte med att söka, förrän han finner, och när han finner, blir han bestört, och när han är bestört, blir han förundrad och han blir kung över allt.”

 

Bön: Gud låt inte vår begränsade kunskap om materien hindra oss att möta dig i våra liv. Amen.

vecka 42 2019

“…Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike”…” Mark 10:17-27

Detta är berättelsen om den rike mannen som gick bedrövad bort när han förstod vad pengarna gjort med hans liv. Den som är rik är inte fri, när imperiet har makten över pengarnas värde. Så var det med det romerska imperiet och så är fallet med vår tids imperier. Kyrie eleison!

”Money, money, money, must be funny, in the rich man´s vorld, money money money….” Pengar, pengar, pengar ABBA´s låt skulle kunna vara en signaturmelodi till ”den rike mannens” mytologiska värld. För att få en nyckel till denna vill jag försöka beskriva vad pengar är:

Det finns många myter om hur byteshandel övergick till pengar. En av dem är hur ett inlämnat kvitto på förvarat guld användes som betalningsmedel. Kvittot representerade det sparade guldet. Den som ägde kvittot ägde en del av guldet. Eftersom inte alla hämtade ut guldet samtidigt kunde utlånaren prägla fler kvitton än det fanns guld. Det som är sant i denna myt är att det redan flera tusen år före vår tideräkning fanns virtuella pengar och en slags ”guldmyntfot” som garanterade värdet på skuldsedlarna.

Det imperium som då och nu kunde och kan garantera pengarnas värde har också makten över dem. I samband med Bretton Woods-systemets införande 1944, beslutades att inrätta dollarn som reservvaluta, mot löfte att USA garanterade en fast inlösen som gjorde det möjligt att ha fasta växelkurser gentemot alla valutor.

Detta kom att bestå till 1971 då Richard Nixon på grund av ökande kostnader för Vietnamkriget bröt löftet att garantera dollarns värde i relation till guld. Nu kunde underfinansieringen av USA´s krigs-ekonomi eskalera obegränsat till i dag närmare 1000 miljarder dollar. Det är inte längre fasta värden i guld som är grunden för pengars värde. Snarare kan man säga att det är guldet som tas upp ur jorden i form av olja, eftersom USA kräver att den ska betalas i dollar. Dollarns värde garanteras av imperiet som med våld försvarar dollarn som betalningsmedel för oljan. Den som har mycket olja/pengar är inte fri. Kyrie eleison!

De stater eller regeringsföreträdare som försöker använda andra valutor än dollarn vid försäljning av olja har snabbt eliminerats genom militärt våld från USA.  Det hände när Saddam Hussein övergick till euro som betalning för Iraks olja år 2000 och när Iran upprepade samma försök 2001. Samma sak hände när Moammar Khadaffi övervägde att skapa en gemensam afrikansk valutareserv, fri från dollarberoende, straxt innan Libyen bombades. ”Den rike mannen” använder världens reservvaluta för att försvara sin globala hegemoni över pengarna i världen. Kyrie eleison!

Nu när oljetillgångarna visar sig vara begränsade och klimatkrisen kräver att oljan blir kvar under jorden rubbas hela den världsordning vi byggt upp. Krisen 2008 var en milstolpe och inledde den härdsmälta av världsekonomin som nu pågår. Den fossilberoende ekonomiska tillväxtkulturen styrs i dag av ett fåtal aktörer på globala banker och finansinstitutioner. Dessa prioriterar inte det samhällsintresse som miljontals unga demonstrerande miljöaktivister representerar. Kanske håller både mänskligheten och resten av planetens liv på att utrotas för att pengarna används till att låta en liten elit samla på sig oöverträffade rikedomar. Kyrie eleison!

”Den rike mannen” är i skenet av detta katastrofscenario historiens störste förlorare. ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga….” så skall du bevara mänsklighetens överlevnad och se en ny ordning växa fram.

 

Bön: Gud för dig är allting möjligt. Därför ber vi dig att befria oss från den rike mannens börda av skuld och förena oss alla i gemensam måttfullhet och ödmjuk botfärdighet. Amen.

vecka 41 2019

”De som bor vid jordens ändar står häpna inför dina mäktiga gärningar, öster och väster fyller du med jubel. Du tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik…

Psalm 65: 9-11.

När jag läser denna text påminns jag om berättelsen om den helige Antonius, han som bestämde sig för att genom bön och andliga övningar uppgå i Guds transcendens och förenas med det heliga. Till slut gav han upp och lämnade bönen för att återvända till det mänskliga livet och hjälpa utsatta människor. Där mötte han Jesus Kristus som inkarnerad helighet i den materia som är våra livsvillkor. Därefter återvände han till sin grotta i öknen och fortsatte bedja.

Berättelsen om den helige Antonius, så som jag uppfattar den, påminner mig om frestelsen att lämna världen för att söka helighet i kontemplation och bön. Som om Gud fanns i en värld bortom vår. Jesus som inkarnerad Gudsnärvaro är det centrala i den bibliska berättelsen och gestaltar Guds närvaro i materiens evolution. Om vi blir så ”andliga” att vi inte längre möter Gud i den mänskliga historien, klimatförändringarna eller den mänskliga evolutionsberättelsen, har vi kanske hamnat i en mytologisk avskärmning i förhållande till Gud. Och omvänt: om vi inte förmår möta Kristus i en lidande medmänniska, klimatförändringarnas nedbrytande effekt eller i evolutionsberättelsen, så har vi kanske gjort oss oemottagliga för materiens helighet.

Veckans text är en lovsång till den som skapat liv. Psalmisten har förstått både sin egen kunskapsbegränsning och naturens helighet och häpnar inför allt detta. Regnet, den bördiga jorden, den växande säden, livets hemlighet som tecken på en närvaro utanför hans räckvidd fyller honom med jubel. Detta jubel förenar honom med vår tids forskare som beskriver materiens oerhörda rikedom och gläds över varje ny upptäckt av denna oändliga värld som avslöjas. Att inte lyssna till forskarnas glädje inför nya upptäckter av livets rikedom är att förneka en uppenbarad sanning. Det betyder att vi placerar förvetenskapliga myter framför de i vetenskapen avslöjade sanningarna om materiens oändliga djup. Just nu är det myten om att det är nödvändigt  att släppa ut mängder av koldioxid som döljer sanningen om hoten mot mänskligt liv på planeten jorden. Det existerar också många andra myter som hindrar oss att se de djupa sambanden mellan skapelsetro och vetenskap – alltifrån ateism till kreationism och intelligent design. Det är när vi tror på en aktiv Gud som skapade människan genom evolutionära processer, som vi kan möta klimatkrisen med hopp om att kunna eliminera hoten.

Den Gud som ”tar sig an jorden och ger den regn” har inte tystnat utan ropar till oss genom forskarnas upptäckter. Deras röster uppmanar oss att sluta tro på myter och att omvända oss för att värna livet i alla dess former. Antropocen innebär en utmaning att tjäna mänsklighetens överlevnad och livets hemlighet. Gud ropar genom vår tids profeter med budskapet att lyssna på forskarna och följa deras råd för att värna livet på jorden. Det är vår uppgift att i tillit lämna industrialismens överhöghet, hatets och krigsrustningarnas falska myter och tjäna det liv som ännu upprätthåller balansen i världens evolutionära process.

Bön: Gud hjälp oss att lämna myternas konstruktioner och lyssna till den skapelse du kröner med goda gåvor. Amen!

vecka 40 2019

 

 

“… Unge man, jag säger dig: Stig Upp! Då satte sig sig den döde upp och började tala…”  Luk 7:11-17

 

 

 

 

 

Vindens susning i trädkronorna

vattendjupens utsträckning

djupens horisonter –

beröring inom materiens gränser,

vidrör en gränslös närvaro

spänner kupolens bågar

i min egen materia

till salig utblick

och mjuk inblick.

 

Berättelsen om Jesus och den döde mannen hör till de texter som vi har svårast att förhålla oss till. Antingen blir de utgångspunkt för ockulta löften från mindre tillförlitliga personer eller ansedda som nonsensberättelser. Båda förhållningssätten bortser från den karaktär av ”Gudsberättelse” som Bibeln utger sig för att ha.

 

Bibeln är en tolkad verklighetsskildring som beskriver hur Gud verkar i historien. Vi kan möta Gud genom våra vanliga sinnen som inneboende närvaro i materien. I trosbekännelsen står det ”sann människa” om Jesus. Alltså en del av materien så som vi känner den. Det står också ”sann Gud” som hänsyftning till en förborgad verklighet bortom vår kunskapshorisont. Mänsklig kunskap kan enbart handla om den immanenta världen men religiös erfarenhet är en tolkning av gränsöverskridande händelser i den materiella världen. Den kan därför enbart erfaras genom tro eller som tolkning av händelser inom vår kunskapshorisont. Därför tror jag att texten om änkans son i Nain varken rymmer ockulta löften eller är en nonsensberättelse. Den är en biblisk ”Gudsberättelse” som vill skildra hur vi möter Gud genom att tolka gränsöverskridande händelser i vår immanent värld.

 

Berättelsen om änkans son i Nain gestaltar Jesus möte med en sörjande änka som återfår sin döde son. Den innehåller en beskrivning både av Gud som tröstar en sörjande änka men också en händelse som ligger utanför vår kunskapshorisont. Hur kunde det hända frågar vi med all rätt? Vad vi vet så återvänder ingen från döden, men denna berättelse vill sträcka sig bortom vår kunskap om den materiella världen, en tillit bortom allt förnuft.

 

Häromdagen fick en psykolog, en sociolog och en politisk kolumnist frågor om Greta Thunberg. Hur kunde en liten flicka, som bara för något år sedan satt ensam utanför riksdagshuset med ett enkelt plakat, nu med skärpa kritisera världens ledare i FN skrapan i New York? Hon bidrog också till att miljontals människor världen runt demonstrerade för att stödja hennes budskap. Svaren de gav verkade ganska trevande. När obegripliga händelser utspelar sig famlar vi efter förklaringar inom ramen för vår kunskap. Ärligt talat – är inte själva livet en kunskap utanför våra ramar? Visst vet vi till exempel mycket om vår biologiska fortplantning men när det lilla nyfödda barnet slår upp sina ögon och möter vår blick så överraskas vi ändå av livets under. För mig väcker berättelsen om Jesus som Guds son en liknande förundran.

 

Bön: Tack Gud för livets under och din gränslösa närvaro i livets mitt. Amen.

vecka 39 2019

”…Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himmelen alltid ser min himmelske Faders ansikte.” Matt 18: 7-10

Vad menar Jesus när han talar om ”dessa små”? Kanske ska vi glömma ålderstrappan när vi läser om ”dessa små” och att ”bli som ett barn”. De vuxna lärjungarna hade ju tidigare frågat om vem som är störst i himmelriket och fått svaret ”De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket”.

Vi har en tendens att tolka evangelierna i subjektiva termer och då blir vår fråga vilka egenskaper ett barn har som är värda att sträva efter. Men kanske det istället är barnets sociala position av beroende och värnlöshet som Jesus associerar till? De privilegierade i samhället, som i grekisk text kallas ”demos”, var inte närmast Jesus. ”Hopen” som följde honom var människor från de lägre klasserna: ”laos” och ”ochlos”. ”Sedan kallade han till sig både lärjungarna och folket…”. Folket/hopen kallas av vår tids politiska teoretiker Michael Hardt och Antoni Negri för ”multitude”. Begreppet inkluderar de marginaliserade, flyktingar, prekariatet, arbetslösa, fattiga och nödlidande. Hopen, som i motsats till ”demos”, de härskande i Jerusalem, följde Jesus från plats till plats och lyssnade till hans liknelser. Jesus hade medlidande med dem därför att de var lika ”får utan herde”.

Genom att associera gruppen av människor runt Jesus med en ”multitude” kan vi förstå att evangeliernas befriande och upprättande budskap gäller också för de nödlidande och de som anses parasitera på samhället. I Jesus budskap har alla lika värde, också de som inte är inkluderade i välfärdens trygghet. I hans berättelser figurerade ofta marginaliserade medborgare: en maktlös änka som kräver sina rättigheter, tjänstefolk som blir slagna av förvaltaren när deras herre är borta och en kvinna som tillhörde en främmande folkgrupp men ändå fick hjälp med sin sjuka dotter. I centrum av hans berättelser stod de människor som föraktades av de rika och mäktiga: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare.”

Att dela villkoren med ”the multitude” och visa respekt för ”de små” innebär, i förhållande till den ekonomiska krisen och klimatkrisen, krav på förändringar. Vi visar förakt för ”de små” när vi organiserat världen så att hälften av världens nettoförmögenhet tillfaller 1% av världens befolkning medan de fattigaste människorna i världen (90%) får dela på 15% av densamma. Påve Franciskus uttrycker sin hållning inför denna ordning med att framhålla ”orättvisan som den perversa roten till fattigdom”. ”Den nuvarande finanskrisen utgör innerst inne en kris för människosynen. Människan degraderas till att bli en konsument, som förbrukar varor, och människan själv är inte längre rättesnöret för hennes handlande. I hennes ställe träder nu pengar och konsumtion som nya avgudar.” Påvens krav på förändringar i de ekonomiska strukturerna och hans uppmaning till världens ledare att bekämpa den globala uppvärmningen har en stark anknytning till Jesus budskap: Visa respekt för ”de minsta”!

Bön: Gud förlåt oss för att vi visat förakt för ”dessa små” genom en perverst orättvis samhällsordning och hjälp oss att förändra rådande strukturer. Amen

vecka 38 2019

 

 

”…den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren…” Luk 22:24-27

 

”Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste…” med de orden inleds den text där Jesus svarar ”att den störste bland er… skall vara som tjänaren”.

Lärjungarnas tvistande om vem som anses vara störst påminner om den amerikanska presidentvalskampanjen där det gäller att sticka ut för att bli vald. Detta att rättfärdiga behovet att göra sig rikare, vackrare och mer framgångsrik än andraär en del av det västerländska samhällets individualistiska ideal. Det ingår i det förhållningssättet att förhåna och förminska sina rivaler och medmänniskor, som om jag blir större om andra förminskas.

 

Det är kanske ingen tillfällighet att också de mänskliga rättigheterna ifrågasätts i vårt individualistiska kulturklimat. ”MR” utformades för att vara en plattform för rättigheter som tillskrivs varje människa och utgår från alla människors lika värde. Rivaliserande populistiska ideologier som handlar om hur en global politik ska utformas ifrågasätter dessa rättigheter. Dessa ideologiers framgångar visar på den globala människorättspolitikens misslyckande. Kränkningen av människovärdet är ingen ny företeelse – den fanns långt innan ”MR” utformades: När Jesus lyfte fram ”tjänaren” som förebild skapade han en rågång mot individualismens självförhärligande ideal.

 

Diskrepansen mellan ideal och praktik blir särskilt iögonfallande i samhällen som säger sig inspireras av kristen tro. Thomas av Aquino (1225), som betraktas som den främste bland romersk-katolska teologer, beskrev denna skillnad mellan lära och liv med orden ”habitus principiorum”, vilket betyder vanan att ständigt åberopa kristna principer men själv tillåta sig att inte efterleva dem i praktiken. Det gemensamma kristna västerländska sättet att se på omvärlden är ofta förenat med kritik av bristande respekt för mänskliga rättigheter. Men i de förhärskande politiska praktikerna fortsätter man att kränka och tolerera kränkningar, ofta i stor skala. Denna inkonsekvens är idag större än någonsin.

 

Det historiska misslyckandet när det gäller de mänskliga rättigheterna gör en kristen motståndskamp nödvändig. Jesus gestaltade ju i sitt liv en tjänande hållning som gav alla människor samma rättigheter. Denna vår kamp bör värna om kulturella och politiska människovärdesprinciper och kan till exempel handla omatt stryka fattiga länders skulder,  främja ursprungsbefolkningars kollektiva rättigheter och motverka urholkningen av socialpolitiken. Den kan också handla om att i stället för, eller tillsammans med, individualistiskt självförverkligande arbeta för solidaritet. Att istället för fri konkurrens söka gemensam frihet med nya kombinationer i en mänskligare samhällsutveckling. Där finns ingen skillnad mellan kultur och natur.  Kanske kunde vi låta den natur som vi trodde oss vara herrar över, vara en påminnelse om att vi ingår i något större: Vi är en del av skapelsen där pärlemor- och gräsfjärilar irrar över marken och bina samlar sin nektar. Vi ska inte låta lien skära i vallen förrän rödklinten har slagit ut och akleja, kovall och bruntonade rödklövrar blommat ut. Något blir synligt för oss när olika växter mognar till skörd vid olika tidpunkter. En igenkänning, ja vi känner igen den spirande glädjen när ett barn föds eller den stilla förtröstan i begravningsritualens ord: ”av jord är du kommen”.

 

Nu är det tid att ingå, att vara som tjänaren, söka det vi inte sett, söka det ”rike” där allting ingår. Som Gunnar Ekelöf skriver ”Genom att verkligen följa/ med vad man har verkligt / kommer man dit…”

 

Bön: Gud hjälp oss att släppa vår rädsla och ingå i din kärlek som omfattar allt och alla.

 

 

 

 

 

1 2 3 14