vecka 37 2020

”…Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss…” Joh 17:20 -23

 

Jag vill tala till dig, kära läsare, som om mina ord när de når in i dig skulle svara mot det som jag upplever djupt inne i mig, som om ingen skillnad finns i detta möte. Kanske vi några ögonblick hinner stanna till i ett sådant möte och förstår att denna upplevelse är spåren efter något ursprungligt i oss: Det som gör oss till ett, långt bortom alla äganderätter och ojämlikheter som skiljer oss åt. Jesus talar om detta som ”fadern i oss”.

Allt liv som omger oss och i vår vardag får vi njuta, eller lida av som just materia – samma materia i oss båda. Som Dietrich Bonhoeffer skriver;  ” – för att uttrycka sig tydligt – att en man i sin hustrus armar ska tråna efter evigheten, det är lindrigt talat en smaklöshet och i varje fall inte Guds mening. Man skall finna och älska Gud i just det som han ger oss; om det behagar Gud att låta oss njuta en överväldigande jordisk lycka…” Det jordiskt goda är gåvor åt oss för att njutas av som jordiska. Gud är inte bara intresserad av våra svagheter och misstag utan han gläds åt vår styrka och vår glädje och möter oss också där.

Det är inte hägringarna som gör ökenvandringen rik utan sandkornen, materien, som är Guds närvaro. Det är inte i utopier eller i exalterade manipulationer vi möter Gud utan i materiens omfamning i varje andetag. Vi är inte övergivna ens när sorgen drabbar oss eller fruktan för pandemier och klimatångest gnager som smärtgrus i vår själs djupaste skrymslen. När vi saknar ord och nöden blir ett rop efter tröst vänder Gud sitt ansikte till oss. Som Ingemar Leckius skriver om Guds ansikte i ”Ljus av ljus”; ”Se ansiktet! Se hur allt förvandlas! Det finns i den blå himlen och i Dachaus gyttja. Jag skymtar det i historiens hjulspår… Ansiktet i mörkret, eldslågan i mörkret. Inför denna blick finns jag till.”

Jag satt i trädgården hos några vänner häromdagen. Vi satt på några stolar som bar åldersgrånadens vackra färg vid ett bord med nyslipade gamla brädor fulla av lyster. Från trädgårdslandet serverades spritärter, potatis, gröna blad och tomater tillsammans med pölsa på älgkött. Vännen hade plockat gula ringblommor, blåklint och dillkronor i en livfull kreation. Så togs fiolen, gitarren och dragspelet fram ur husets inre och musiken, blommornas  mångfald av färger och sommarvinden smekte runt våra lyckliga kroppar, en rymd av ljus i vardagen. Där fanns ett utrymme för glädje i de inre valven, som en gemensam plats mottaglig för materiens skönhet. En plats dit inte orden nådde men källan vände slagrutans klyka inåt.

Är det möjligt att förena djupet från det gemensamma ursprunget i oss till ett möte med gudomlig närvaro, utan att kränka den andres särprägel. Jag vill tala till dig och lyssna till dina ord utan att tvinga på dig min tro. Jag vill lyssna som hade vi ett gemensamt ursprung. Som 1200-talspoeten Rumi skriver om rörflöjtens klagotal;  ”…Var och en som dröjer fjärran från sin rot söker från sin avskildhet att finna bot….” ”Lyss till denna rörflöjts långa klagotal hör berättelsen om ensamhetens kval.” Kanske vi hör samman i djupets rot och vår längtan efter kärlek kanske är en längtan efter ett gemensamt ursprung från en skapande Gud.

Bön: Gud förena oss med dig och varandra så att din närvaro blir synlig för alla. Amen.

vecka 35 2020

…”Människan blev till för sabbaten och inte sabbaten för människan”… Mark 2: 23-28

Jesus ifrågasatte en av de regler som höll ihop det samhälle han var en del av. Detta väckte naturligtvis kritik och irritation, som alltid när någon bryter mot gällande lagar. Men det vi uppfattar som självklara normer och föreskrifter är konstruktioner som behöver ändras när de hotar människors fri- och rättigheter. Så har alltid lagar och förordningar som styr människors relationer varit tillfälliga och behövt förändras.

Vi är en del av Homo Sapiens historia och den skapande Gud vi tror på har verkat i alla historiska epoker. Den gudomlighet som är närvarande i våra liv har också lämnat spår i mänsklighetens globala historia. Guds närvaro i historien har manifesterats i det liv som är Jesus Kristus: I honom verkar Guds skapande kärlek obunden av skrivna lagar. För Jesus var det en självklarhet att söka en djupare ordning bortom sabbatsregler och bokstavstrogna levnadsregler. När vi idag söker denna djupare mening behöver vi ta hänsyn till hur relativt kort den tidsrymnd i mänsklighetens historia är som kan belysas av skriftliga källor. De senaste årens molekylärgenetiska undersökningar har visat att också vår europeiska historia har ett mångtusenårigt arv med otaliga uppbrott och förändringar långt före skrivkonsten.

Den åskådning som Jesus åberopar, bortom regelverken, skulle i vår tid kunna formuleras som ”de mänskliga rättigheterna” eller ”önskan om ett humanistiskt samhälle” och kunna sammanfattas som ”ett gott skapande liv utan att förstöra andras”. Nu är detta sällsynt och skyms av samhällen som rättfärdigar ojämlikheter med ett spektrum av motstridiga idéer och strukturer med syfte att ta ifrån andra rätten till ett värdigt liv, just så som fariséerna gjorde på Jesu tid. I vår tid lever vi ännu i skuggan av slavsamhällen och kolonialsamhällen där ekonomiska, sociala och religiösa regler som möjliggjorde utnyttjandet av andra människors liv och hälsa dominerade den sociala strukturen. Vår tids hyperkapitalistiska ideologi som vi kallar den fria avreglerade marknaden, är inte bättre men lika osynlig för utövarna som tidigare samhällens inhumana strukturer.

I dagens samhälle utgörs de rättfärdigande narrativen av teman som ”den fria marknaden”, ”egendom”, ”entreprenörskap” och ”meritokrati”. Den moderna ojämlikheten sägs vara rättvis eftersom den grundar sig på fria val och allas tillgång till den fria marknaden. Men faktum är att den moderna ojämlikheten har ökat i världen sedan 1980-talet och det har blivit allt svårare att rättfärdiga denna ordning med hänvisning till det allmännas bästa. Så länge vi underkastar oss denna ideologi kan mänskligheten inte förenas i sökandet efter nya vägar. Dock kan omvälvande händelser, som pandemin, öppna våra ögon och förena oss i kampen för ett värdigt liv. Denna händelse kan driva oss samman som mänsklighet. I än högre grad gör den hotande klimatkatastrofen oss till en mänsklighet.

Det är inte en regelstyrd mänsklighet som finner strukturen till ett nytt samhälle utan de människor som av kärlek till varandra och kommande släkten låter fantasin och modet växa.

Bön: Gud låt din röst sjunga frihetens lov i våra hjärtan och göra oss beredda för uppbrott. Amen

(Med glädje och tillförsikt återupptar jag skrivandet av ”Veckans bibelmeditationer” men på grund av hälsoproblem kommer de till en början att begränsas till varannan vecka.)

vecka 26 2020

”Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.” Luk 1:67-80

När tiden var inne för Elisabeth att föda, födde hon en son. Fadern Sakarias fylldes av helig ande och talade profetiska ord. Lukas beskriver denna händelse och citerar Sakarias tal med ord som bär ett slags sakral ton och som manifesterar denna händelse som historisk. Ibland kan man förnimma att ett pågående skeende kommer att förändra historien och påverka alla människor i all framtid.

Mitt vardagssysslorna i restaurangköket på Hammarskogs herrgård avbröts sändningen på radion av en extra nyhetssändning. Meddelandet handlade om att några passagerarplan kapats och flugit in i tvillingtornen på Manhattan. Det blev tyst i köket tills tystnaden bröts av att min fru började gråta och ropade ut sin känsla av att inget längre kommer att bli som förut. Angreppet som fått namn efter datumet 9/11, har etsat sig fast i allas medvetande och förändrade världens historia.

Vi befinner oss i en pandemi som spridit sig runt hela planeten jorden och som har berövat hundratusentals människor livet medan flera miljoner drabbats av smittan. Det är en händelse som påminner oss om att allt kan förändras väldigt snabbt och oförutsägbart. Historien är inget determinerat skeende utan ett pågående drama där vi både kan anpassa oss men också förändra allt. I samtalen om vad som ska hända när pandemin är över speglas våra världsuppfattningar. Ska allt återgå till det ”normala” som det var förut, eller ska vi anpassa oss till den nya verklighet som pandemin skapat?

För Sakarias var hoppet om förändring ledmotivet i talet vid Johannes födelse. Det handlade om en ny frihet och räddning från dem som hatar, möjligheten att tjäna Gud utan att frukta. Han talade om ett nytt utrymme för Guds barmhärtighet och mildhet – en soluppgång för dem som är i mörkret, en tid av hopp och förändring.

Om vi betraktar världen utifrån pandemins verkningar kan vi konstatera att inget område i samhället är oberoende och att människor och samhällen drabbas olika beroende på hur vår tidigare fördelningsekonomi har organiserat välståndet. Men nu har tidigare otänkbara förändringar blivit möjliga och våra prioriteringar har flyttats från ekonomiska värden till mänskliga. Liksom i Sakarias profetiska tal har pandemins händelser flyttat våra perspektiv från det lokala till det kosmologiska – från kortsiktiga individualiserade värden till villkoren för mänsklighetens överlevnad. Detta budskap är lika tydligt som varningarna för att klimatförändringar kommer att påverka människans överlevnad.

Ekonomisk tillväxt är inte målet för mänskligt välbefinnande utan är ekologiskt förödande i ett långsiktigt perspektiv. Den franske nationalekonomen Tomas Piketty hävdar att det inte är tillväxt utan omfördelning och omfördelningspolitik som kan göra skillnad i välståndet. Historien skapas nu och i vår kristna tro ingår att du och jag kan skapa förändringen: ”En soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.”

 

Bön: Gud låt oss i mörkrets tid bevara hoppet om förändring, fred och frihet. Amen

(Så gör vi, jag Arne Carlsson och min noggranna korrekturläsare Anna Marklund, ett sommaruppehåll med bibelkommentarerna och börjar på nytt i Augusti. Jag vill önska alla en god sommar med mycket lovsång i hjärtat. Vänligen Arne.)

vecka 24 2020 b

”…Hylla Gud, hela världen, spela och ära hans namn, ära honom med lovsång!”  PS 66: 5–12

Genom jordens alla länder har coronaviruset spridit sin dödliga smitta. Vi har lärt oss att hålla avstånd och i många fall leva i karantän, i fysisk isolering från varandra. När karantänen varar länge blir skillnaden mellan fysisk närhet och kontakt genom sociala medier allt mer påtaglig – saknad efter närhet genom blickarnas talande uttryck. Det finns en dimension i ett oförmedlat möte mellan två människor som inga tekniska arrangemang kan ersätta. Denna erfarenhet av vad en relation mellan människor är kan kanske ge oss en antydan om vad en gudsrelation är.

Den franske filosofen Jean-Luc Marion har skrivit om den ortodoxa traditionen med ikoner som en relation med Gud, förmedlad genom en bild –  den sinnligt förnimbara världen. Om man i ikonen ser ett tecken som hänvisar till något utanför sig självt, något osynligt, då fungerar ikonen som ikon. Den fungerar för den som har ögon att se, det vill säga den som har tro. Ikonens logik är nämligen att en blick möter mig från ikonen, jag möter ikonens ögon som ser på mig. Jag blir synlig för och sedd av en blick som får liv för mig i seendets ögonblick bortom bildens materia.

Man behöver inte dela den ortodoxa traditionens vördnad för ikoner för att förstå vilken erfarenhet som denna tradition bottnar i. I karantän möter man mer sällan människors levande blickar, ansikte mot ansikte, där två uttrycksfulla blickar korsar varandra genom sitt tilltal bortom kropparnas synliga möte. I det levande mötet med en annan människa sammanfaller det osynliga och det synliga. Detta upprepas för den som tror, i nattvardens vin och bröd och i gudstjänstens avskilda rum. En relation upprättas genom den sinnligt erfarna världen och det osynliga. Det innebär inte att fixera gudstjänstlokalen eller vinet och brödet som gudomligt utan att låta detta tjäna som ett tecken som visar utöver sig självt mot det osynliga.

Så blir gudstjänsten och nattvarden platsen för ett ömsesidigt möte, ett instrument för en kommunion och en delaktighet. Genom gudstjänsten upprättas en gemenskap som inte reducerar den andre till ett objekt för den egna blicken utan blir ett möte med det gudomliga. Så kan varje möte med en annan förvandlas till en erfarenhet som påminner oss om att vi är en del av hela mänskligheten. Karantänen kan väcka behovet av delaktighet och av nattvarden som en gemenskapsmåltid, återställa behovet av enhet och utmana det alltmer individualiserade samhället.

Psaltarpsalmen uppmanar hela världen att hylla Gud – den delar inte in mänskligheten i ryssar eller svenskar, fattiga eller rika, svarta eller vita utan för samman människor till en gemensam mänsklighet. Erfarenheten av pandemin behöver inte enbart vara en destruktiv förbannelse utan den kan påminna oss om vårt beroende av varandra och vår delaktighet i varandras liv. Detta gemensamma liv är vår rikaste tillgång medan mycket annat som pandemin tvingat pausera och förpassa till periferin går att avvara.

Bön: Lovad vare du o Gud som låter oss leva som mänsklighet i en värld full av din nåd och rikedom! Amen.

vecka 24 2020

”…Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör…

Joh 11:18-27

Dödstalen i Sverige fortsätter att öka. I fredags* rapporterade Folkhälsomyndigheten 84 avlidna och det totala antalet avlidna i covid-19 är nu mer än 4350 personer – ett antal som tycks alltmer extremt i jämförelse med resten av världen. Siffror över döda och sjuka möter oss dagligen: i dag finns 36 476 bekräftade fall i Sverige – 749 fler än i går. Världen är på väg mot sex miljoner fall av covid-19 och ca 363 000 människor har dött. Nu kan vi inte undgå att reflektera över detta gemensamma dödshot som drar in alla planetens människor i en gemensam maktlöshet men också i en gemensam ansträngning: Kan vi tillsammans överleva och bygga immunitet mot denna skrämmande sjukdom?

Medan politikerna öser pengar över produktions- och kommunikationsverksamheterna, för att allt ska återgå till det ”normala”, växer ett långsamt medvetande hos många människor att allting håller på att förändras. På samma sätt som fisken i ett fiskstim inte har något liv utanför stimmet börjar vi förstå att vi är beroende av alla andra. Det är tillsammans vi kan upprätthålla livet. Livets gåva förvaltas kanske inte av enskilda individer utan av en mänsklighet där vi är absolut beroende av varandra. Om vi är delar av denna mänsklighet när vi lever kanske vi är delar av samma liv efter döden. Livets innersta som ”salighet och samtidighet” och livets yttersta som ”död”. Två pulserande hjärtslag i en större mening som för oss är oförklarad.

När Jesus säger att den som tror på honom skall leva om han än dör så förnekar han inte döden men lovar ett liv efter döden. På vilket sätt eller hur säger han inte. Det är oförklarat och vi omges av det oförklarade som när rymdskeppet Aniara kommer ur kurs och förvandlas till ”en liten blåsa i Guds andes glas” – virvlande i det okända, pulserande hjärta, hjärna, lemmar. En mänsklighet som växer med sina rötter upp i ljuset och ner genom kroppens alla dödsvarsel, en mänsklighet på väg att förenas till något nytt. När Jesus botade en dövstum man, tog han honom avsides stack fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga. Sedan sa han effata, öppna dig! Saliv och jord, materia och språk rymmer liv – effata. Vi virvlar runt i det oförklarade men Jesus ord är allvarligt menade – vi skall leva om vi än dör. Världen blir till i en oändlig process av ljus och mörker, liv och död. I världsalltets miljarddjupa tidsbrunn formas ett språk som bibliska bilder, en människa, ett liv som sjunger om hoppet på andra sidan döden.

Det händer att jag utan anledning, utan idéanknytning men vidrörbart som en kropp eller ett ljus, plötsligt förstår världen-som-den-är, som ett födelseögonblick när skalet brister och jag är i det stora gemensamma livet, det som är. Allt är nytt, naket och pulserande – ett enda strålande element och vi hänger samman, alla i mänsklighetens stora kropp andas genom varandra.

Bön: Gud du som andas genom oss när vi lever, och låter oss leva om vi än dör, lått ditt oförklarade ljus fylla oss med hopp när döden triumferar i nyhetsrapporteringen. Amen

*) fredag den 29/5

vecka 23 2020

”Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmen av levande vatten, som skriften säger.” Joh 7:37-39.

Utanför mitt fönster håller äppelträdets blommor på att slå ut – rosa, rött och vitt med gröna blad som dekorativ inramning. Nerifrån maggropen sprider sig en varm glädje genom bröstet, en glädje vi brukar kalla lycka. Något inom mig upplever den spirande blomningen som skönhet och den väcker ett gensvar.

Vi borde vara mer rädda om denna natur än vi är. Hur vi behandlar naturen är beroende av vad vi tror på, vad vi tror är sant. Sedan Descartes tid på 1500-talet har vi mer eller mindre låtit oss styras av en matematisk världsbild med en närmast lagbunden förutsägbarhet. I vår tid förstärks denna världsbild av den inflytelserika fysikern och kosmologen Max Tegmarks teori om att allt är matematik. Med hjälp av denna grundläggande rationalism har vi låtit förnuftet bli alltings mått med vilket vi skall lösa alla problem. Ett exempel på detta är den oreglerade kapitalismen, i betydelsen kapitalackumulation, en ”lagbunden ordning”, som anses kunna ge de flesta människor materiell lycka. Men samtidigt håller just detta system på att organisera världen så att en global katastrof närmar sig. Tillväxtsiffrorna, som mått på kapitalackumulation, är i dag större än någonsin, samtidigt som ojämlikheten ökar och på tundrorna i Sibirien tinar permafrosten och påskyndar jordens medeltemperatur.

Det är något fel på vår rationella världsuppfattning. Världen är så mycket mer än vad våra små huvuden rymmer. Kanske vi skulle ta vara på den kunskapsbank som finns i våra ”hjärtan” och som får glädjen att spira av synen på ett blommande äppelträd. Eller kanske vi ska ta vara på den kunskap som ryms i Jesus förkunnelse där kärleken till den andre är ett uttryck för den grundläggande verklighet han kallar Fadern. Om vi stannar till ett ögonblick mitt i vårens blomprakt kanske vi kan känna hur det ur vårt inre flyter fram en ström av levande vatten. Kanske äppelbloms-människan i oss kan förenas med den rationella hjärnans funktion och ge oss en bild av världen som är sannare än vår primitiva ekonomiska rationalism.

Det har länge stått klart att det behövs en omfattande revision av vår verklighetsuppfattning. Redan i början av förra seklet föresatte sig österrikaren Ludwig Wittgenstein att försöka nå fram till en sannare bild av världen. Han tog avstamp i naturvetenskapen och logiken med den språkliga analysen som metod. På en slingrande resa mot intellektets dolda kamrar landade han i den punkt där språket inte räcker till för att förklara världen och det outsägliga bryter in. ”Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem – på dem – bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den).”

Just nu bryter pandemin upp grunderna för ett förutsägbart rationellt beteende och bortom pandemins horisont ifrågasätter klimatkrisen våra mest rationella levnadsvanor. Det kan kännas som om vi har lyckats skapa en fantastisk värld men glömt en viktig dimension i världsbilden – den kärlek som bäst avtäcks genom vår relation till den andre.

Bön: Tack Gud för den verklighet av kärlek som strömmar upp ur vårt inre. Amen.

vecka 22 2020

 

 

” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn…” Apg. 1:1-11

 

Låt mig på en gång säga att om jag, för att kallas kristen, skulle behöva tro att denna beskrivning var en bokstavlig redogörelse för ett händelseförlopp i den verkliga världen så fick jag nog avstå från den beteckningen. Men det var säkert så här lärjungarna talade med varandra om Jesus. Hur skulle de annars kunna tala om den övertygelse som hade vuxit fram i deras medvetande om inte med ord och bilder ur sin egen världsbild? Att ”bli upptagen till himlen” har fått en annan betydelse utifrån det vi nu vet om universum. Vi vet att vårt universum är sammansatt av mikroskopiska beståndsdelar styrda av allmängiltiga lagar och bortom vårt universum kanske det finns andra universa. Det påminner mig om den tankeväckande berättelsen om pojken som la sig ned på gräsmattan en sommarnatt, tog ett kraftigt tag i några grästorvor för att inte falla, och tittade ned i rymdens mörker.

 

Lyckligtvis är det inte lärjungarnas världsbild vi tror på, utan vi har en samhörighet med deras upplevelse av en närvarande Gud. ”Vi tror på en enda Gud,… Guds ende son, född av fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud…”. Hela den kristna traditionen är ett sökande efter relevanta formuleringar av tron. Redan 381 år efter Jesus död träffades man i Nicaea för att enas om vad tron innebar. Alltsedan dess har den teologiska världsbilden förändrats kontinuerligt och fortsätter att omformuleras.  Det är inte Gud som förändras utan det är vår erfarenhet av hans närvaro som förändras i takt med kunskapen om världen utvecklas. Detta gäller inte bara teologin utan också all vår kunskap om världen. Professorn i teoretisk fysik, Ulf Danielsson uttrycker saken så här: ”Det finns inga naturlagar ute bland stjärnorna eller i atomens innersta. Det är bara vårt sätt att sammanfatta vår kunskap om världen.” ”…det finns centrala sanningar om världen som ligger så långt bortom våra fattningsförmågor att vi inte ens kan formulera frågorna”. Om fysikerna, vars kunskap utgår från upptäckta naturlagar, kan erkänna denna begränsning av sin kunskap så borde det vara en självklarhet också för alla teologer.

 

Trosbekännelsen är ingen kunskapsbank, den är gemensam erfarenhet av den okända närvaro vi kallar Gud – en del av en verklighet som vi inte känner men är en del av. Om det är sant att Gud är kärlek så är kärleken en av de gemensamma erfarenheter vi kan tolka som tecken på det gemensamma ursprunget och en möjlig samhörighet. Just nu härjar en pandemi i världen som påminner oss om att vi är biologiska varelser med dödliga kroppar men samtidigt är vi del i ett universum som framstår som allt mer gåtfullt och storslaget. När kan vi börja konstruera våra samhällen och ekonomiska strukturer med utgångspunkt från det planetära ansvar vi har för varandra och för mänsklighetens framtid? Vi kan se och erfara vårt materiella universum och vårt liv och medvetande som olika aspekter av samma värld. Det är i denna värld vi får söka Guds närvaro och utforma vårt ansvar som delar av den mänskliga gemenskapen.

 

Vår kristna tro, våra organiska kroppar, alla våra tankar är delar av samma värld. Det är i denna erfarenhet vi säger oss vilja vara Jesus efterföljare med uppgift att synliggöra den kärlek som vi tror representerar Guds närvaro både i våra liv och i hela mänsklighetens.

 

Bön: Gud, världen är så stor – väldigt stor. Jag är så liten – väldigt liten. Tack för att jag likväl får vara en del av din stora kärlek i världen. Amen.

Vecka 21 2020

”…er fader vet vad ni behöver redan innan ni bett honom om det.” Matt 6:5-8

Vi är inte ensamma, även om pandemin har lett till att vi lever i karantän. Du kanske känner som jag att det inte blir detsamma att möta barnbarnens ansikten genom telefonens facetime-funktion som att se dem springa omkring bland nyutslagna gullvivor i trädgården. Det gick ganska bra de första månaderna. Men när också sommarmånaderna hotas av karantän och dödsiffrorna stiger, då är det svårt att bygga ljusa framtidsdrömmar. Det börjar kännas ödsligt och kontaktlöst som om man var strandsatt på en öde ö. Det som bryter ödsligheten är regeringens och smittskyddsläkarnas uppmaning att hålla ut, eftersom vi fått ett viktigt uppdrag och tilldelats både förtroende och ansvar. Nu hänger det på hur vi följer karantänsreglerna och vår statsminister har uppmanat oss: ”ta ansvar, ansträng dig för något större än ditt eget”.

Vi är inte ensamma, vi delar ansträngningen med människor runt om i världen och de har alla kommit oss närmare. Det gäller även dem som vistas i flyktingläger och getton och ju närmare de kommer oss ju mer undrar vi varför ingen tar ansvar för deras situation. Det kan inte handla om att vi inte har råd när vi samtidigt betalar ut miljard efter miljard för att rädda finansindustrin. Lidandet i flyktingarnas vardag och utsattheten i fånglägren är ju resultat av mänskliga konstruktioner. Men världen kan se annorlunda ut, det går att omprioritera. Vår nuvarande ordning är inte nödvändig, det måste inte vara några få som delar på planetens överflöd. Pandemin är ingen ond dröm utan jag ser den som skapelsens anrop till oss om en nödvändig förändring. Det är som när duvan släpptes ur Noas ark men denna gång återvände hon för att berätta om det annalkande klimathotet.

Utanför fönstret sjunger vårfåglarna, jag tyckte jag hörde en taltrast nyss. Fåglarna sjunger och kvittrar och för mig sjunger de om ett hopp. Hoppet är grundat i något ursprungligare än våra beräkningar för att återgå till det som var normalt före pandemin, en återgång till överflödets orättvisa fördelning. De sjunger om en framtid som öppnar sig bortom våra politiska strukturer som när den levande naturen bygger upp sin väv av beroenden och möjligheter i vilken också människan ingår – de sjunger ut sitt hopp om en enad mänsklighet. När inlandsisen drog sig tillbaka såg våra sandåsar ut som grustag och den ursprungliga skapande kraften lät skogsbrynet växa fram med tall och lövträd som skuggade vitsippsmattan. Nu är det dags för orättvisans istid att rullas tillbaka för en nyskapande samhörighet med människor och vitsippor. Som statsministern uttryckte allvaret: ”en avgörande stund som bara kommer några få gånger i en människas liv”. Nu är nyskapandets tid.

Vi som lever i antropocens tidsålder har ett särskilt ansvar för den mänsklighet vi är en del av. Gud vet och känner vår rådvillhet, ”er fader vet vad ni behöver redan innan ni bett honom om det.” Han möter oss i vårt medvetande som också rymmer en ursprunglig ordning och ett anrop från vitsippsbacken om en enad mänsklighet. ”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till… Vi har vårt ursprung i honom”.

 

Bön: Tack Gud för vår tillhörighet i dig och för den kärlek som förenar oss till en mänsklighet i gemenskap. Amen.

vecka 19 2020

”… Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen.” Joh 17:9-17

Jesus håller ett slags avskedstal till lärjungarna. Det romerska imperiet och den lokala provinshierarkien har bestämt sig för att göra slut på hans förkunnelse. Det måste vara denna komplott Jesus betecknar som ”världen” i detta tal. Mot denna makt ställer Jesus  tillhörigheten till den Gud som han talar om som Fader, och ”han var full av nåd och sanning”. Detta var ingen exklusiv sanning bara för invigda utan en möjlig erfarenhet av gudsnärvaro i vår materia, öppen för var och en som vill känna igen den och i tro låta sig införlivas.

Av och till genom historien har en grupp, ett land eller en rörelse velat monopolisera denna tro. Genom en påstådd utvaldhet har makthavare och sektledare gjort sig till uttolkare av vad en rätt tro innebär och blivit portvakter i exkluderande sekter. Den sekteristiska gudstron är hämmande, låsande och förtryckande snarare än befriande och inkluderande. Den innehåller ett tänkande som inte ger plats för olikheter och förändring utan som hävdar sin egen sanning på bekostnad av alla andras. Det är också ett förhållningssätt som präglar dem som vill se den egna Guden som den enda och ”rätta” guden. Detta har legat till grund för den västerländska rationalitetens självklara rätt att kolonisera den övriga världen. Men den Gud Jesus visar oss är inte sekteristisk och förbehållen en begränsad grupp utan en Gud ”som älskar världen så att han utgav sin enfödde son”.

Under medeltiden delade skolastiken in världen i ett nådens och ett naturens rum och i lutherdomen förekommer en uppdelning mellan andligt och världsligt. Att dela in tillvaron i olika ”rum” är släkt med statiskt tänkande. Men den världsbild vi nu försöker forma innehåller gränsöverskridande processer – nyskapande kunskap som leder till dynamiska förändringar. Låt mig för ett ögonblick påminna om vår syn på oss själva som människor i relation till djuren. Denna relation har löpande omvärderats. Det utmärkande är förändringen, från medeltidens Adam som namnger djuren till Darwins diagram över djurens utveckling som lett fram till nutidens diagram över djurens arvsmassa. Om den första tolkningen gör en tydlig gräns mellan människa och djur så har förgreningarna i den sista tolkningen lett till nästintill oräkneliga variationer av ett och samma grundmaterial – den genetiska arvsmassan. Börjar inte beskrivningarna likna en kristen enhet mellan natur, djur och människa – en pågående skapelseprocess mot målet ”att de alla skall bli ett”?

 

Dietrich Bonhoeffer skriver: ”Vårt förhållande till Gud är icke ett `religiöst´ förhållande till ett tänkbart högsta, mäktigaste, bästa väsen. … Utan vårt gudsförhållande är ett nytt liv i `tillvaro för andra´, i del med Jesu liv.” Att ta emot ”Ordet” som Jesus överräcker är att öppna sig för den andre i den värld och kunskapshorisont som ständigt förändras – att vidga sin skapelseuppfattning, och låta sig dras in i ett gudomligt skeende. ”Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss”.

 

Bön: Gud låt oss inneslutas i din gemenskap som omsluter oss alla med din kärlek. Amen

vecka 18 2020

”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra… ” Joh 13:31-35

Hela Jesus liv är ett tilltal från Gud till människa. Eftersom allt, också människan, är materia och fysik så finns det ingen annan väg till människans medvetande än genom gudomlig närvaro i denna materiella värld. Gud blir alltså ”sann människa” för att nå fram till oss. Johannes inleder sitt evangelium med orden: ”Och ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” Detta, som av teologerna fått benämningen ”inkarnation”, eller i en mer vardaglig term ”köttblivande”, ger materien och våra kroppar en långt rikare och heligare karaktär än vi brukar tänka. Om materien och kroppen är bärare av Guds närvaro i världen så får våra liv som vardagsknogande medmänniskor en djupare betydelse.

Vi har nog genom historien tolkat det gudomliga som något icke-materiellt och då kanske missuppfattat det vi kallar verkligheten. När vi förnekat materiens bärare av allt gudomligt har vi också förnekat vårt beroende och vår samhörighet med det minsta sandkorn och det enorma kosmos. Människan har tillåtit sig exploatera allt det som vi trodde inte hade att göra med de stora frågorna om sanning, mening och inre harmoni. Själen, som något avskilt fristående från materia, har prioriterats framför det materiella. Ett fatalt misstag som lett till pandemier, klimatstörningar och arters massutdöende.

I Gamla testamentet berättas om hur Gud talade till människorna genom Moses och formulerade tio bud som en slags värdering av vad som är viktigt i ett mänskligt liv. Men Jesus skärper innebörden i dessa bud: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra.”  Det nya budet handlar om livets villkor, det liv som uppfyller materien och synliggör vårt beroende av det stora ”varandra”. Detta ömsesidiga beroende ropar till oss i djurens blick, från utrotningshotade korallrev och genom vår nästa. Detta uppfodrande ansvar för materiens fortlevnad betonas också i den amerikanska teologen Chaterine Kellers politiska och ekologiska teologi. Docent Petra Carlson, enskilda högskolan i Stockholm, refererar till denna teologi som en växande teologisk rörelse. Där betonas Guds och människans ansvar och människans förmåga att an-svara, att svara an. Det handlar om att svara an när den andre talar, att lyssna när naturen svarar på människans exploatering och att svara an på människors tysta rop på hjälp – ropet som genljuder genom förkalkade politiska strukturer.

Coronapandemin avslöjar hur orättvist vårt samhälle organiserats. Generaldirektören för FN:s World food programme, David Beasly, varnar för att Coronapandemin kan leda till hungersnöd av ”bibliska mått”. Redan nu lever 135 miljoner människor på gränsen till den värsta svälten någonsin och den rådande pandemin kan leda till att ytterligare 130 miljoner människor hamnar i samma situation. Samtidigt som vi ser orättvisorna i det globala perspektivet måste vi också rikta blicken mot våra närmaste medmänniskor som drabbas hårdast av pandemin, de fattigaste, trångbodda och dem som har begränsade sociala kontakter.

Jesus ”nya” bud om att vi skall älska varandra uppfordrar till handling. Det leder till en pilgrimsvandring mot en ny utveckling där människors olika villkor, utrotningshotade djur och exploaterad natur växer samman till ett gemensamt projekt att förändra för att rädda livet på jorden.

Bön: Gud du som skapar livets förutsättningar hjälp oss att i medskapande kärlek följa dina bud. Amen.

1 2 3 17