vecka 47/48 2020

”…Se din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl…” Matt 21: 1-9

Bilden av Jesus som en konung, ridande på en åsna kan kännas motsägelsefull. Mäktiga konungar brukade rida stridshingstar och inte åsnor. Samtidigt associerar texten till profeten Sakarja som lovar att en kommande konung ska förinta alla stridsvagnar i Efraim och upprätta fred mellan folken. Hur det går för den som i ringhet ställer sig framför en stridsvagn fick vi veta på Himmelska fridens torg i Peking i juni 1989. Ett fredligt uppror, med stöd av de flesta Pekingbor, slogs ned med tanks som mejade ned de fredligt demonstrerande studenterna.

Himmelska fridens torg är inte den enda platsen där människor mejats ned av maktens vapen. Under de senaste decennierna i vår världs historia har nya auktoritära ideologier inspirerat till maktfullkomliga strategier och världens imperier har återupptagit kärnvapenupprustningen. Egenmäktiga ledare skaffar sig makt för att demonstrera sin kontroll över befolkningen och naturtillgångarna. Det kan synas som om världen är indragen i en dystopi utan slut. Men det mäktiga USA-imperiet med sin överglänsande krigsindustri har redan fått erfara att vapnen kan krossa städer och bryta ned strukturer men inte bygga fred. För att bygga fred är en konung ridande på en åsna en starkare kraft än stridsvagnar.

Mot imperiernas makt står det som Sakarja kallar ”dotter Sion” och som kanske liknar det författarna Michael Hardt och Antonio Negri benämner ”Multituden”: ett folk som vill vrida världen rätt. Denna stora mängd är enligt författarna varken folket (allt för enat), massan (för anonym och passiv) eller arbetarklassen (för snäv) utan en annan slags mängd. ”Fråga inte vad mängden är utan vad den kan bli” heter det i en central passage. ”Mängden” är ett politiskt projekt, människor och rörelser som samarbetar utan att ge upp sina olikheter. Mot Imperierna står mängden, de skapande och älskande människorna som inte vill känna några gränser och vars främsta vapen är kärlek. Mängden visar sin kraft i Belarus som massdemonstrationer mot vapen och tortyr, i palestinska familjer som sätter gemensam omsorg före ockupationens förtryck och hos alla dem som kämpar för rättvisa och fred när demokratin hotas av manipulation och vapenmakt.

I Nya Testamentet benämns de som samlas omkring Jesus som laos och ochlos. Båda orden med betydelsen vanligt folk i kontrast till imperiets och religionens eliter och den makthavande klassen i Jerusalem, de som ofta attackerade och kritiserade Jesus. Kritiken mot Jesus ledde slutligen till hans utstötning och korsfästelse bland annat för att han försvarade och understödde laos och ochlos, den marginaliserade och alienerade ”hopen”. I dag när en pandemi och stora klimatförändringar hotar vår överlevnad är många lika maktlösa som laos och ochlos. Med dem förenas vi till ett folk som sjunger Hosianna Davids son och hyllar Jesus som predikade: ”den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.” Tillsammans kan vi bli den mängd som söker fred bland folken ”från floden till världens ände”,  från den plats vi känner till det som ligger bortom vår horisont.

Bön: Gud giv oss nåd att bli en i ”hopen” runt Jesus för att förenas till en tjänande rörelse för fred och rättvisa. Amen

vecka 45 2020

 

”…Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Luk: 20: 37-40.

 

Några saddukéer, en grupp judar ur överklassen som förnekar uppståndelse som fenomen, tog upp en diskussion med Jesus om det orimliga i att tro på evigt liv. Deras utgångspunkt var att om det eviga livet är en förlängning av det liv vi lever nu så verkar konsekvenserna orimliga. Tanken kan kännas igen och den är rykande aktuell även i vår tids religionsdebatt. Det är samma perspektiv som Martin Hägglund anlägger i boken ”Vårt enda liv”: ”Jag bjuder in religiösa att fråga sig själva om de  verkligen tror på evigheten, och om denna tro i så fall är kompatibel med den omsorg som fyller deras liv.”

 

Jesus svar till saddukéerna kan vara ett svar också till Martin Hägglund och till alla dem som ställer tron på evigheten i motsats till ett engagerat liv för demokrati och rättvisa i världen. ”Gud är inte en Gud för döda utan för levande…” Jesus svar har också udden riktad mot de fundamentalistiskt inriktade predikanter som skickligt ställer sig på maktens podier och förvandlar makt och kapital till en belöning för dem som tror ”rätt” och som till sist förlänar dem en plats i himmelriket. Denna belöning utdelas ju utan hänsyn till att just deras livshållning ruinerar hela mänsklighetens förutsättningar för överlevnad. Men Gud är en Gud för levande och har omsorg om de levande. Även om det finns en evighet, som vi inte vet något om, så vet vi att Gud möter oss i vår nästa som behöver politisk och ekologisk solidaritet, inte ekonomisk framgång. När vi söker Gud gör vi det inte i ett interplanetariskt landskap utan som erfarenhet på jorden, inåt snarare än utåt.

 

Alla löften, och hot, om evigheten kan väcka inte bara tro utan även rädsla. Först genom att acceptera det ovissa om evigheten, erkänna att vi faktiskt inte vet, kan vi värja oss mot rädslan och osäkerheten. För att se världen måste vi likt Martin Hägglund lämna orden om evigheten, som saknar referenser i vår erfarenhet, bakom oss. Som filosofen Ludwig Wittgenstein säger: ”Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga”. All erfarenhet av Gud utspelas i den materia som vi är en del av. All mänsklig erfarenhet händer i den värld vi känner. Det är därför Gud blir människa i mänsklig gestalt för att visa vad Gud är – inte är långt borta utan nära.

 

Det är begripligt att många flyr till dagdrömmar eller underhållning som får dem att glömma sin situation. Kanske söker de hjälp i ockulta rörelser, astrologer eller hos någon predikant som serverar enkla lösningar. Även politiker som förkunnar att allt var bättre förr erbjuder en nostalgisk flyktmöjlighet. Det är i detta sammanhang som Jesus ord är viktiga. Där finner man ingen enkel utväg men väl ett hopp om en rättvis värld och en möjlighet att förenas till en enda mänsklighet: Ett perspektiv på människan i hela hennes komplexitet både som materiell varelse och mottagare av Guds kärlek. Att tro på Gud som en inneboende kreativ kraft i vår värld kan leda oss vidare mot en demokratisk och ekologiskt hållbar framtid.

 

Bön: Gud utan dig är vi främlingar i den här världen men i din kärlek kan vi finna vägar till varandra för att förenas till en enda mänsklighet. Amen.

 

 

Vecka 43 2020

“En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.” Matt 13:53-57

När Jesus kom till sin hemstad ifrågasattes hans förkunnelse av dem som bodde där. ”Är det inte snickarens son?” ”Varifrån kommer hans visdom…?” ”Så blev han en stötesten för dem?”

De tyckte sig veta allt om varandra och världen: Här ska ingen komma och göra sig märkvärdig och tro sig vara förmer än andra. Det gäller även i vår tid – ju mindre kunskap vi har ju mer dömande mot andra människor tenderar vi att vara. Det kanske till och med är så att klassklyftan har ersatts av utbildningsklyftan vilket får politiska konsekvenser i många länder. De som känner sig missgynnade av kunskapssamhällets utveckling söker sig gärna till ledare som talar föraktfullt om boklig lärdom – ett slags populism.

Det är svårt att vara självkritisk och se de begränsningar som finns i den egna världsbilden. En blir lätt hemmablind och tycker sig äga en sann bild av världen. Då behövs något att ta spjärn emot, som kan ge ett alternativ. Filosofen Jonna Bornemark, som likt en profet kritiserar vår samtids mätbarhetskult, påpekar att vi löser våra problem genom att spalta upp, kvantifiera och beräkna. Våra mantran effektivitet, kvalitetssäkring och evidensbasering skapar en övertro på kalkylerande metoder och rationaliteter. Men håller de inför vår tids krav på förändring?

När Bornemark sökte efter en motpol fann hon filosofen Nicholas Cusanus från renässansens första århundrade. Han tillhörde en mystik klostertradition som tänkte sej förnuftet som uppdelat i ett kalkylerande ratio och ett reflekterande intellectus. Detta intellectus stod i sin tur i relation till ett icke-vetande. Utifrån denna tankemodell reflekterar Bornemark över vår tids bundenhet av det kalkylerande ratio som har distanserat oss från icke-vetandets okända världar. Hos Giordano Bruno, en annan medeltida tänkare som på liknande sätt sökte förstå liv och materia, finner Bornemark perspektiv som blivit bortträngda i vår senmodernitet: världen som levande snarare än mekanisk.

Världen som levande är också Gilles Deleuzes, en av våra samtida filosofers, utgångspunkt. Han liknar den klassiska filosofin vid en statlig apparat med strikta regler och kategorier. Mot denna tankemodell ställer han det ”nomadiska tänkandet” som befinner sig utanför murverket och skapar sprickor i det traditionella tänkandets omsorgsfullt uppförda arkitektur. Världen är under ständig förvandling, som ökenlandskapet omvandlas allteftersom vinden omformar sanddynerna och havet skiftar skepnad utan att erbjuda någon fast form eller riktmärken.

När Jesus kom till sin hemstad så häpnade man. Han kom som en ”nomad” och hans liv och tänkande hade ”vuxit ifrån” hemstadens gemenskapsrum. Ska vi bli Kristi efterföljare måste vi våga bryta upp från det statiska och färdiga för att, till exempel utifrån pandemins och klimatförändringarnas verklighet, skapa nya definitioner och andra visioner och idéer. Nu är förändringens tid, nu är nomadtid, tid för intellectus att relatera till icke-vetandets värld i sökandet efter Guds rike.

Bön: Gud befria oss från att i hemmablind stagnation klamra oss fast i det som varit och hjälp oss att i kärlek skapa nya mönster för gemenskap och förändring. Amen.

vecka 41 2020

“…Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Luk 19:37-40

När jag läste texten om de ropande stenarna lät jag den omedelbart smälta in som en sanning i den kontext som är min samtid. Visst är väl brinnande landskap, smältande isar, stigande havsnivåer och allt våldsammare orkaner vår tids ropande stenar? Metamorfoser i naturen som är globala sanningar.

Men i Jesus föreställningsvärld existerade ju inte några tankar om planeten jordens hållbara gränser. Hans tid karaktäriserades av att Gud var den yttersta orsaken till globala förändringar, inte människan. Men likväl finns det strukturella samband mellan Jesus föreställningsvärld och en möjlig postmodern världsbild. Såväl Jesus som våra uppfattningar om vad som är sant och osant beror på hur vi erfar och förstår saker och ting. Vi filtrerar våra erfarenheter genom språket, upplevelser och de myter vi lever med. Vilka föreställningar om förvandlingar, metamorfoser, fanns det på Jesu tid och har de några likheter med vår föreställningsvärld?

Medan vi uppfattar förvandlingar som resultat av mänskligt ingripande i naturen hade under Jesus tid bara gudar makten att förvandla. Den makten demonstrerar Jesus samtida poet Ovidius gång på gång i sin diktning, men samtidigt smög han in budskapet ”jag är en gud” med hjälp av radernas begynnelse- och slutbokstäver. Med bilden av sig själv som Gud, och därmed Kejsarens like, utmanade han Kejsar Augustus självmytologiska bygge. Augustus förstärkte sin odödlighet genom att inte bara skicka poeten Ovidius till exil i svarta havet utan också  en timmerman till skattskrivning i Betlehem. Därigenom gick också den mäktige Augustus till historien men förvandlad till en bifigur i det egentliga händelseförloppet som ännu omtalas varje julhelg. ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.”

I världshistoriens långa förvandlingsprocess har människor, inte bara Augustus, vid upprepade tillfällen givit sig själv gudomlig status. På 1700-talet tänkte Linné på Gud som en organiserande princip i naturen. I denna natur samverkade allt som en perfekt maskin och människan var alltings ändamål. Vår strävan att infoga Gud i en för förnuftet begriplig världsbild är släkt med behovet att kunna kontrollera livets förvandlingar. Föreställningar om skapelsens ändamålsenliga inrättning, ordning och skönhet, närmar sig vissa av våra samtida teologers försök att göra skapelsetro salongsfähig genom att tala om den som en ”intelligent design”.

Att Jesus ord om ropande stenar bryter upp både kejsarens gudomliga identitet och vår egen naturvetenskapliga kunskapsbildning är tydligt. Han erbjuder oss ett perspektiv med fler infallsvinklar på språk och erfarenhet och öppnar vår världsbild mot nya erfarenheter. Det handlar inte om relativism utan om att vi ska öppna våra sinnen för en större verklighet. Kanske i likhet med den gamla insikten från filosofer som Kant och Schelling att verkligheten själv har svårt att tränga sig in i människans begreppsvärld. Vi stänger ute det mesta av verkligheten genom våra avgränsningar. Vår samtid är i akut behov av nya framtidsvisioner och Jesus tilltal öppnar för en gudomlig närvaro i den värld som begränsas av våra kunskapsprocesser. En möjlighet att lyssna och våga förändra mänsklighetens levnadsvillkor  när stenarna ropar.

Bön: Gud öppna våra sinnen så att vi kan lyssna till din röst och förändra världen.  Amen.

vecka 39 2020

”…Så tog han flickans hand och sade ”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!) Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal.” Mark 5:35-43.

 

En pappa söker upp Jesus för att få hjälp med sin sjuka dotter. Det kommer ett bud om att hans dotter redan är död men Jesus säger att hon inte är död utan sover. Därefter utspelar sig berättelsen. Det måste ha varit omtumlande för dem som var med – de som är döda brukar inte kunna gå omkring. Det är en omtumlande händelse även för oss som läser bibeltexter som en slags djupare sanning om våra liv och vad det är att vara människa. Bibeltexterna får mig ofta att undra hur vi ska förstå dem. Berättelsen om Lasarus och Jesus egen död och uppståndelse flyttar också gränserna för vad vi kan förklara och för det som är utanför vår kontroll. Jag vill inte försöka förklara de där händelserna där förundran är mer adekvat än våra kategorier av kunskap.

Men att vi, på grund av dessa berättelser, ifrågasätter trovärdigheten i den kristna tron säger något om vår egen begränsade världsbild. Vi har lärt oss och tagit för givet att allt som händer inryms i vårt vetande och kan behärskas och utnyttjas. Allt vårt vetande ska utgöra en del av ett historiskt-kulturellt och ekonomiskt-institutionellt framåtskridande. En sådan hemvan världsbild är en ”bubbla” vars kvantitativa kategorier håller på att spränga förutsättningarna för mänskligt liv med sitt optimeringstvång. En värld som är helt känd utifrån dessa kriterier vore en död värld. Utan mötet med det som vi inte kan förklara och råda över finns inget ”liv”. Men i vårt förhållande till kropp och hälsa, kärleksliv, musik, konst och poesi manifesterar sig ofta den oöverskådliga värld som är livets igenkänning.

Kanske dessa svårtolkade berättelser i den kristna traditionen, som handlar om liv och död, utgör de nödvändiga brytpunkter där vardagsrutinerna ifrågasätts och alldagsverkligheten exploderar så att vi kan se en djupare verklighet. För att vi inte ska bli slavar under en rådande ordning, där förutsättningarna för mänskligt liv håller på att förstöras, behöver vi en beredskap att tänka om och bryta upp från det hemvana systemet. Jesu ord ”Talitta koum” är en uppmaning att återvända till livets flöde av förnimmelser och intryck, till den ständigt kreativa föränderlighet som gestaltar mänsklighetens hopp och liv. När makten manifesterar sig på nytt i världshärskare med oöverskådligt stor våldspotential behöver vi en livsvilja som bryter deras inrutning av mänskligt liv.

När pandemier och klimatförändringar hotar vår värld behöver vi beredskap att ompröva vår världsbild. I spänningen mellan det vi kan, och det vi inte kan råda över, formas villkoren för vad vi blir som människor och den värld vi är ämnade för.

Bön: Tillkomme ditt rike! Amen.

 

vecka 37 2020

”…Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss…” Joh 17:20 -23

 

Jag vill tala till dig, kära läsare, som om mina ord när de når in i dig skulle svara mot det som jag upplever djupt inne i mig, som om ingen skillnad finns i detta möte. Kanske vi några ögonblick hinner stanna till i ett sådant möte och förstår att denna upplevelse är spåren efter något ursprungligt i oss: Det som gör oss till ett, långt bortom alla äganderätter och ojämlikheter som skiljer oss åt. Jesus talar om detta som ”fadern i oss”.

Allt liv som omger oss och i vår vardag får vi njuta, eller lida av som just materia – samma materia i oss båda. Som Dietrich Bonhoeffer skriver;  ” – för att uttrycka sig tydligt – att en man i sin hustrus armar ska tråna efter evigheten, det är lindrigt talat en smaklöshet och i varje fall inte Guds mening. Man skall finna och älska Gud i just det som han ger oss; om det behagar Gud att låta oss njuta en överväldigande jordisk lycka…” Det jordiskt goda är gåvor åt oss för att njutas av som jordiska. Gud är inte bara intresserad av våra svagheter och misstag utan han gläds åt vår styrka och vår glädje och möter oss också där.

Det är inte hägringarna som gör ökenvandringen rik utan sandkornen, materien, som är Guds närvaro. Det är inte i utopier eller i exalterade manipulationer vi möter Gud utan i materiens omfamning i varje andetag. Vi är inte övergivna ens när sorgen drabbar oss eller fruktan för pandemier och klimatångest gnager som smärtgrus i vår själs djupaste skrymslen. När vi saknar ord och nöden blir ett rop efter tröst vänder Gud sitt ansikte till oss. Som Ingemar Leckius skriver om Guds ansikte i ”Ljus av ljus”; ”Se ansiktet! Se hur allt förvandlas! Det finns i den blå himlen och i Dachaus gyttja. Jag skymtar det i historiens hjulspår… Ansiktet i mörkret, eldslågan i mörkret. Inför denna blick finns jag till.”

Jag satt i trädgården hos några vänner häromdagen. Vi satt på några stolar som bar åldersgrånadens vackra färg vid ett bord med nyslipade gamla brädor fulla av lyster. Från trädgårdslandet serverades spritärter, potatis, gröna blad och tomater tillsammans med pölsa på älgkött. Vännen hade plockat gula ringblommor, blåklint och dillkronor i en livfull kreation. Så togs fiolen, gitarren och dragspelet fram ur husets inre och musiken, blommornas  mångfald av färger och sommarvinden smekte runt våra lyckliga kroppar, en rymd av ljus i vardagen. Där fanns ett utrymme för glädje i de inre valven, som en gemensam plats mottaglig för materiens skönhet. En plats dit inte orden nådde men källan vände slagrutans klyka inåt.

Är det möjligt att förena djupet från det gemensamma ursprunget i oss till ett möte med gudomlig närvaro, utan att kränka den andres särprägel. Jag vill tala till dig och lyssna till dina ord utan att tvinga på dig min tro. Jag vill lyssna som hade vi ett gemensamt ursprung. Som 1200-talspoeten Rumi skriver om rörflöjtens klagotal;  ”…Var och en som dröjer fjärran från sin rot söker från sin avskildhet att finna bot….” ”Lyss till denna rörflöjts långa klagotal hör berättelsen om ensamhetens kval.” Kanske vi hör samman i djupets rot och vår längtan efter kärlek kanske är en längtan efter ett gemensamt ursprung från en skapande Gud.

Bön: Gud förena oss med dig och varandra så att din närvaro blir synlig för alla. Amen.

vecka 35 2020

…”Människan blev till för sabbaten och inte sabbaten för människan”… Mark 2: 23-28

Jesus ifrågasatte en av de regler som höll ihop det samhälle han var en del av. Detta väckte naturligtvis kritik och irritation, som alltid när någon bryter mot gällande lagar. Men det vi uppfattar som självklara normer och föreskrifter är konstruktioner som behöver ändras när de hotar människors fri- och rättigheter. Så har alltid lagar och förordningar som styr människors relationer varit tillfälliga och behövt förändras.

Vi är en del av Homo Sapiens historia och den skapande Gud vi tror på har verkat i alla historiska epoker. Den gudomlighet som är närvarande i våra liv har också lämnat spår i mänsklighetens globala historia. Guds närvaro i historien har manifesterats i det liv som är Jesus Kristus: I honom verkar Guds skapande kärlek obunden av skrivna lagar. För Jesus var det en självklarhet att söka en djupare ordning bortom sabbatsregler och bokstavstrogna levnadsregler. När vi idag söker denna djupare mening behöver vi ta hänsyn till hur relativt kort den tidsrymnd i mänsklighetens historia är som kan belysas av skriftliga källor. De senaste årens molekylärgenetiska undersökningar har visat att också vår europeiska historia har ett mångtusenårigt arv med otaliga uppbrott och förändringar långt före skrivkonsten.

Den åskådning som Jesus åberopar, bortom regelverken, skulle i vår tid kunna formuleras som ”de mänskliga rättigheterna” eller ”önskan om ett humanistiskt samhälle” och kunna sammanfattas som ”ett gott skapande liv utan att förstöra andras”. Nu är detta sällsynt och skyms av samhällen som rättfärdigar ojämlikheter med ett spektrum av motstridiga idéer och strukturer med syfte att ta ifrån andra rätten till ett värdigt liv, just så som fariséerna gjorde på Jesu tid. I vår tid lever vi ännu i skuggan av slavsamhällen och kolonialsamhällen där ekonomiska, sociala och religiösa regler som möjliggjorde utnyttjandet av andra människors liv och hälsa dominerade den sociala strukturen. Vår tids hyperkapitalistiska ideologi som vi kallar den fria avreglerade marknaden, är inte bättre men lika osynlig för utövarna som tidigare samhällens inhumana strukturer.

I dagens samhälle utgörs de rättfärdigande narrativen av teman som ”den fria marknaden”, ”egendom”, ”entreprenörskap” och ”meritokrati”. Den moderna ojämlikheten sägs vara rättvis eftersom den grundar sig på fria val och allas tillgång till den fria marknaden. Men faktum är att den moderna ojämlikheten har ökat i världen sedan 1980-talet och det har blivit allt svårare att rättfärdiga denna ordning med hänvisning till det allmännas bästa. Så länge vi underkastar oss denna ideologi kan mänskligheten inte förenas i sökandet efter nya vägar. Dock kan omvälvande händelser, som pandemin, öppna våra ögon och förena oss i kampen för ett värdigt liv. Denna händelse kan driva oss samman som mänsklighet. I än högre grad gör den hotande klimatkatastrofen oss till en mänsklighet.

Det är inte en regelstyrd mänsklighet som finner strukturen till ett nytt samhälle utan de människor som av kärlek till varandra och kommande släkten låter fantasin och modet växa.

Bön: Gud låt din röst sjunga frihetens lov i våra hjärtan och göra oss beredda för uppbrott. Amen

(Med glädje och tillförsikt återupptar jag skrivandet av ”Veckans bibelmeditationer” men på grund av hälsoproblem kommer de till en början att begränsas till varannan vecka.)

vecka 26 2020

”Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.” Luk 1:67-80

När tiden var inne för Elisabeth att föda, födde hon en son. Fadern Sakarias fylldes av helig ande och talade profetiska ord. Lukas beskriver denna händelse och citerar Sakarias tal med ord som bär ett slags sakral ton och som manifesterar denna händelse som historisk. Ibland kan man förnimma att ett pågående skeende kommer att förändra historien och påverka alla människor i all framtid.

Mitt vardagssysslorna i restaurangköket på Hammarskogs herrgård avbröts sändningen på radion av en extra nyhetssändning. Meddelandet handlade om att några passagerarplan kapats och flugit in i tvillingtornen på Manhattan. Det blev tyst i köket tills tystnaden bröts av att min fru började gråta och ropade ut sin känsla av att inget längre kommer att bli som förut. Angreppet som fått namn efter datumet 9/11, har etsat sig fast i allas medvetande och förändrade världens historia.

Vi befinner oss i en pandemi som spridit sig runt hela planeten jorden och som har berövat hundratusentals människor livet medan flera miljoner drabbats av smittan. Det är en händelse som påminner oss om att allt kan förändras väldigt snabbt och oförutsägbart. Historien är inget determinerat skeende utan ett pågående drama där vi både kan anpassa oss men också förändra allt. I samtalen om vad som ska hända när pandemin är över speglas våra världsuppfattningar. Ska allt återgå till det ”normala” som det var förut, eller ska vi anpassa oss till den nya verklighet som pandemin skapat?

För Sakarias var hoppet om förändring ledmotivet i talet vid Johannes födelse. Det handlade om en ny frihet och räddning från dem som hatar, möjligheten att tjäna Gud utan att frukta. Han talade om ett nytt utrymme för Guds barmhärtighet och mildhet – en soluppgång för dem som är i mörkret, en tid av hopp och förändring.

Om vi betraktar världen utifrån pandemins verkningar kan vi konstatera att inget område i samhället är oberoende och att människor och samhällen drabbas olika beroende på hur vår tidigare fördelningsekonomi har organiserat välståndet. Men nu har tidigare otänkbara förändringar blivit möjliga och våra prioriteringar har flyttats från ekonomiska värden till mänskliga. Liksom i Sakarias profetiska tal har pandemins händelser flyttat våra perspektiv från det lokala till det kosmologiska – från kortsiktiga individualiserade värden till villkoren för mänsklighetens överlevnad. Detta budskap är lika tydligt som varningarna för att klimatförändringar kommer att påverka människans överlevnad.

Ekonomisk tillväxt är inte målet för mänskligt välbefinnande utan är ekologiskt förödande i ett långsiktigt perspektiv. Den franske nationalekonomen Tomas Piketty hävdar att det inte är tillväxt utan omfördelning och omfördelningspolitik som kan göra skillnad i välståndet. Historien skapas nu och i vår kristna tro ingår att du och jag kan skapa förändringen: ”En soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.”

 

Bön: Gud låt oss i mörkrets tid bevara hoppet om förändring, fred och frihet. Amen

(Så gör vi, jag Arne Carlsson och min noggranna korrekturläsare Anna Marklund, ett sommaruppehåll med bibelkommentarerna och börjar på nytt i Augusti. Jag vill önska alla en god sommar med mycket lovsång i hjärtat. Vänligen Arne.)

vecka 24 2020 b

”…Hylla Gud, hela världen, spela och ära hans namn, ära honom med lovsång!”  PS 66: 5–12

Genom jordens alla länder har coronaviruset spridit sin dödliga smitta. Vi har lärt oss att hålla avstånd och i många fall leva i karantän, i fysisk isolering från varandra. När karantänen varar länge blir skillnaden mellan fysisk närhet och kontakt genom sociala medier allt mer påtaglig – saknad efter närhet genom blickarnas talande uttryck. Det finns en dimension i ett oförmedlat möte mellan två människor som inga tekniska arrangemang kan ersätta. Denna erfarenhet av vad en relation mellan människor är kan kanske ge oss en antydan om vad en gudsrelation är.

Den franske filosofen Jean-Luc Marion har skrivit om den ortodoxa traditionen med ikoner som en relation med Gud, förmedlad genom en bild –  den sinnligt förnimbara världen. Om man i ikonen ser ett tecken som hänvisar till något utanför sig självt, något osynligt, då fungerar ikonen som ikon. Den fungerar för den som har ögon att se, det vill säga den som har tro. Ikonens logik är nämligen att en blick möter mig från ikonen, jag möter ikonens ögon som ser på mig. Jag blir synlig för och sedd av en blick som får liv för mig i seendets ögonblick bortom bildens materia.

Man behöver inte dela den ortodoxa traditionens vördnad för ikoner för att förstå vilken erfarenhet som denna tradition bottnar i. I karantän möter man mer sällan människors levande blickar, ansikte mot ansikte, där två uttrycksfulla blickar korsar varandra genom sitt tilltal bortom kropparnas synliga möte. I det levande mötet med en annan människa sammanfaller det osynliga och det synliga. Detta upprepas för den som tror, i nattvardens vin och bröd och i gudstjänstens avskilda rum. En relation upprättas genom den sinnligt erfarna världen och det osynliga. Det innebär inte att fixera gudstjänstlokalen eller vinet och brödet som gudomligt utan att låta detta tjäna som ett tecken som visar utöver sig självt mot det osynliga.

Så blir gudstjänsten och nattvarden platsen för ett ömsesidigt möte, ett instrument för en kommunion och en delaktighet. Genom gudstjänsten upprättas en gemenskap som inte reducerar den andre till ett objekt för den egna blicken utan blir ett möte med det gudomliga. Så kan varje möte med en annan förvandlas till en erfarenhet som påminner oss om att vi är en del av hela mänskligheten. Karantänen kan väcka behovet av delaktighet och av nattvarden som en gemenskapsmåltid, återställa behovet av enhet och utmana det alltmer individualiserade samhället.

Psaltarpsalmen uppmanar hela världen att hylla Gud – den delar inte in mänskligheten i ryssar eller svenskar, fattiga eller rika, svarta eller vita utan för samman människor till en gemensam mänsklighet. Erfarenheten av pandemin behöver inte enbart vara en destruktiv förbannelse utan den kan påminna oss om vårt beroende av varandra och vår delaktighet i varandras liv. Detta gemensamma liv är vår rikaste tillgång medan mycket annat som pandemin tvingat pausera och förpassa till periferin går att avvara.

Bön: Lovad vare du o Gud som låter oss leva som mänsklighet i en värld full av din nåd och rikedom! Amen.

vecka 24 2020

”…Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör…

Joh 11:18-27

Dödstalen i Sverige fortsätter att öka. I fredags* rapporterade Folkhälsomyndigheten 84 avlidna och det totala antalet avlidna i covid-19 är nu mer än 4350 personer – ett antal som tycks alltmer extremt i jämförelse med resten av världen. Siffror över döda och sjuka möter oss dagligen: i dag finns 36 476 bekräftade fall i Sverige – 749 fler än i går. Världen är på väg mot sex miljoner fall av covid-19 och ca 363 000 människor har dött. Nu kan vi inte undgå att reflektera över detta gemensamma dödshot som drar in alla planetens människor i en gemensam maktlöshet men också i en gemensam ansträngning: Kan vi tillsammans överleva och bygga immunitet mot denna skrämmande sjukdom?

Medan politikerna öser pengar över produktions- och kommunikationsverksamheterna, för att allt ska återgå till det ”normala”, växer ett långsamt medvetande hos många människor att allting håller på att förändras. På samma sätt som fisken i ett fiskstim inte har något liv utanför stimmet börjar vi förstå att vi är beroende av alla andra. Det är tillsammans vi kan upprätthålla livet. Livets gåva förvaltas kanske inte av enskilda individer utan av en mänsklighet där vi är absolut beroende av varandra. Om vi är delar av denna mänsklighet när vi lever kanske vi är delar av samma liv efter döden. Livets innersta som ”salighet och samtidighet” och livets yttersta som ”död”. Två pulserande hjärtslag i en större mening som för oss är oförklarad.

När Jesus säger att den som tror på honom skall leva om han än dör så förnekar han inte döden men lovar ett liv efter döden. På vilket sätt eller hur säger han inte. Det är oförklarat och vi omges av det oförklarade som när rymdskeppet Aniara kommer ur kurs och förvandlas till ”en liten blåsa i Guds andes glas” – virvlande i det okända, pulserande hjärta, hjärna, lemmar. En mänsklighet som växer med sina rötter upp i ljuset och ner genom kroppens alla dödsvarsel, en mänsklighet på väg att förenas till något nytt. När Jesus botade en dövstum man, tog han honom avsides stack fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga. Sedan sa han effata, öppna dig! Saliv och jord, materia och språk rymmer liv – effata. Vi virvlar runt i det oförklarade men Jesus ord är allvarligt menade – vi skall leva om vi än dör. Världen blir till i en oändlig process av ljus och mörker, liv och död. I världsalltets miljarddjupa tidsbrunn formas ett språk som bibliska bilder, en människa, ett liv som sjunger om hoppet på andra sidan döden.

Det händer att jag utan anledning, utan idéanknytning men vidrörbart som en kropp eller ett ljus, plötsligt förstår världen-som-den-är, som ett födelseögonblick när skalet brister och jag är i det stora gemensamma livet, det som är. Allt är nytt, naket och pulserande – ett enda strålande element och vi hänger samman, alla i mänsklighetens stora kropp andas genom varandra.

Bön: Gud du som andas genom oss när vi lever, och låter oss leva om vi än dör, lått ditt oförklarade ljus fylla oss med hopp när döden triumferar i nyhetsrapporteringen. Amen

*) fredag den 29/5

1 2 3 17