vecka 21 2019

”…Sök så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas…” Luk 11:1-13

Med de här orden uttrycker Jesus sina tankar om bön. I den kristna traditionen har det sedan vuxit fram olika sedvänjor och ibland kan det verka som om bön kan vara nästan vad som helst. Jag har hört böner som mest låter som hunddressyr, där den bedjande ömsom skriker ömsom vädjar, som om Gud är ovillig att gå den bedjandes ärenden. Ibland är bönen kryddad med villkor: om Gud gör som bedjaren vill ska han ha äran av det som händer. Den som ber kanske känner sig generös då, eller kanske hen tror att Gud är fåfäng och låter sig lockas av att få äran?

Jag tror det finns skäl att granska vad vi använder bönen till – det finns nog skäl att likt lärjungarna säga: Herre lär oss att be. Också jag har utifrån egna erfarenheter anledning att vara självkritisk – en “gammal bönevanakan hindra en djupare förståelse av bönens möjlighet: Ända upp i vuxen ålder har jag, som en ritual innan jag somnar, läst “Gud som haver…” och när jag trasslat till mitt liv har jag som en sista utväg stammat fram “gode Gud hjälp mej!” Även om de där personliga och privata bönerna mest är ett uttryck för min egen hjälplöshet och brist på självförtroende fungerar de som en tröst. Men det finns ett annat djup i Jesus exempelbön Fader vår, en böne-erfarenhet som vi behöver värna om och hjälpa varandra att finna.

Utgångspunkten i Fader vår är varken mina egna behov och rädslor, utan Gud själv. Fader låt ditt namn bli helgat –en bön om en väg in i en gudserfarenhet bortom våra föreställningar och klåfingriga begränsningar. Att be den bönen är också ett slags överlåtelse till den Gud som är skild från allt det vi tror oss veta och förfoga över. Som att ställa av sig skorna innan man går in i ett helgat rum. Sedan omsluts vi av detta stora ”rum av gudomlig kärlek” som ryms i orden Låt ditt rike komma. En rumslig bestämning som samtidigt är långt bortom våra trånga perspektiv, långt bortom nations-gränser och vetandets horisonter. Om vi dröjer några ögonblick vid dessa ord i bönen kan våra egna föreställningar och rädslor krympa samman. Tillkomme ditt rikebeskriver en pågående händelse, en ny möjlighet, ett välsignat blivande. Jag tror att det första vi behöver be om i mötet med Gud är nåden att få lämna vår egen inre avspärrning och upptäcka den gränslösa verklighet som gudserfarenheten ger oss.

När vi snuddat vid denna verklighet kan vi få mod att återvända till den egna konstruktionen av vårt livsverk och förstå behovet av befrielse:Och förlåt oss våra synder. Idag tror jag inte det finns någon mer angelägen bön än denna, som förenar oss med alla människor som känner panik och villrådighet inför klimathot och kriser. Det är inte för att belägga våra liv med skam som vi behöver be den här bönen. Men vi behöver be den för att få mod att se hur vår vinstackumulerande ekonomi har orsakat enorma lidanden – mänskliga, ekologiska och ekonomiska – och nu fört oss till randen av utplåning av mänskligt liv. Vi behöver ompröva allt som styr våra handlingar och detta omtag måste vara gemensamt och ömsesidigt. Ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Vi kan forma en ny världsordning som bygger på försoning och samarbete där alla människor har samma värde och samma rätt till ett liv i frihet: Tillkomme ditt rike.

Bön: Gud ge oss den delaktighet som för oss samman till en gemenskap i ditt rike. Amen

Vecka 20 2019

 

 

 

”…Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er…”Joh 15:10-17

 

Vi lever i en kärlekslös tid där utmattningsdiagnos är mycket vanlig. Ett av politikernas vanligaste uttryck är ”att komma i arbete”, strunt samma vad man gör eller hur man behandlas, bara man skapar ett ekonomiskt mervärde. På arbetsmarknaden överexploateras sedan människor i den grad att de blir sjuka. Finanskapitalet tar därefter i stigande omfattning hand om vårdinrättningar för dem som inte orkat med den ökade pressen i arbetslivet. Vår vardag inordnas alltmer i en organiserad vinstmaskin där allt ska stämma överens, systematiseras och struktureras. Vårt yrkesliv fylls av rationella krav där varje steg kan föreskrivas i manualer.

 

När dessa krav läggs till vår redan inrutade vardag och får våra tidsscheman att spricka talar vi ibland om ”livspusslet”. Detta är ett lekfullt ord som därför döljer stressen från överkraven – som om det fanns färdiga bitar som väntar på att infogas för att lösa en omöjlig situation. Om vi inte klarar detta livspussel anses vi brista i vår förmåga till vardagslogistik. Men livet fungerar inte som en mekaniserad maskin utan är ett flöde av händelser som hela tiden överraskar. Då behövs ”mellanrum” som inte finns i karriärkravens manualer. Vilken logistiker kan förutse att familjens ettåriga son kastar mobilen i toalettstolen och vilka administrativa rationaliserare kan planera den tid det tar att trösta en ledsen pappa för att lillasyster bajsar just då han ska hinna till bussen.

 

Vårt samhälle har blivit som en ekonomistyrd effektivitetsmaskin som inte ger utrymme för vår mångfacetterade vardag. Men verkligheten förändras ständigt och låter sig inte fångas i förutbestämda beräkningar. Kärlek uttryckt som omsorg, empati och skapande improvisationer är en del av det mänskliga livet och om vi inte skapar utrymme för den blir vårt liv glädjelöst. Men när vi har tid och möjlighet att älska varandra blir vår glädje fullkomlig. ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra..”

 

Jesus lyfter ofta fram kvinnor som bärare av skapande och befriande kärlek. Till exempel kvinnan i farisén Simons hus som smorde Jesus fötter med balsam eller änkan som fick den orättfärdige domaren att blidkas av hennes envisa vädjan om hjälp. Det är ofta kvinnor som drivs av tillit istället för av beräkning.

 

Mitt bud är detta” säger Jesus och sammanfattar vad han menar med orden ”älska varandra”. Det handlar inte om att uppfylla de karriärskrav som samtiden ställer på oss.  Istället talar Jesus om omvändelse, att låta andra perspektiv än det beräknande styra oss. När vi älskar bedömer och avläser vi samtiden utifrån en ny synvinkel och vågar se nya sidor av tillvaron och hos de människor vi möter. Till exempel behöver inte vår anpassning till klimatförändringar vara en förlust. Att av kärlek till den globala överlevnaden tillåta förändringar är en glädje, även om det vore bekvämast att behålla de gamla förhållningssätten. Orden ”kärlek” och ”älska” är språkligt slitna och kan lätt få oss att tro att det enbart handlar om känslor och förälskelse. Men Jesus kärlek handlar mer om en ömsint och omsorgsfull uppmärksamhet mot alla människor och framtida generationer. Att leva i kärlek är att bli medveten om alla livsformers samhörighet och samspel: det mänskliga livet, naturen – ja hela kosmos.

Bön: Gud hjälp oss att ta emot din kärlek och att älska varandra. Amen

vecka 19 2019

”…Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” 2 Kor 4:16-18

När Paulus utsätts för lidande vänder han blicken mot en osynlig värld. Handlar detta om verklighetsflykt, självbedrägeri eller fördjupande klarsyn? Är det synliga, det som kan identifieras och mätas, det enda verkliga eller finns det omätbara erfarenheter, en icke-vetandets sanning – det för oss osynliga? Håller kanske vår världsbild på att krympa när vi begränsar den till evidensbaserade fakta, vetenskap och förnuft? Kanske världen är mycket större än det vi kunnat formulera i mätbara beskrivningar.

I en artikel om ekonomi skriver författaren George Monbiot: ”Att säga ”kapitalismen fallerar” på 2000-talet är som att säga ”gud är död” på 1800-talet. Det är sekulär blasfemi…” ”Blasfemi” eller hädelse innebär att någon med ord kränker det som anses heligt, det som är vedertagna värderingar och ideologi. 1706 dömdes landsfiskalen Johan Schönheit till döden för att han ansågs av överheten sprida vederstyggliga tolkningar om Jesu lekamen och blod och därmed ifrågasätta Guds ord. De ifrågasättande orden är skrämmande för makten och fortfarande är ”kätteri” uttryckligen förbjudet och belagt med dödsstraff i många muslimska länder. Om vi ifrågasätter de värderingar och samhällssystem som vi är beroende av i vårt dagliga liv så skrämmer det ”makten”. Krav på systemförändringar är skrämmande och beläggs ofta med straff av dem som inte vill ha förändringar.

När Paulus kastades i fängelse var det för att kristendomen under sin första tillväxtperiod betraktades som systemförändrande. När kejsare Konstantin tillät kristendomen att existera utvecklades den så småningom till statsreligion och de kristna började själva förfölja dem som ifrågasatte makten. När människor inte tillåts att ifrågasätta makten hindras nyskapande utveckling. Även om fakta, vetenskap och förnuft är och förblir centrala beståndsdelar av vår kultur så krävs det att vi reflekterar över vad vi mäter och varför. En sådan ifrågasättande reflektion, över vad vår omvärldsuppfattning gör med oss, leder ofta till förändringar av våra grundvärderingar.

Jesus omprövade sin samtids sätt att se på de fattiga och vände på successionsordningen när han talade om Guds rike: ”Och då skall sådana som är sist bli först, och sådana som är först skall bli sist.”Han öppnar vår tankevärld mot en osynlig evighet, en värld som fördjupar vår uppfattning om materia till något som är större än det mätbaras begränsning. Så länge vi uppfattar materia som något som enbart styrs av yttre orsaker och våra samhällsteorier som evidensbaserade sanningar blir det svårt att ompröva den rådande ordningen. Att likt Paulus ta det ”evigt osynliga” på allvar  innebär inte att vara emot kunskapssamhället men att våga ifrågasätta våra etablerade sanningar. Istället för att mekanisera till och med det mänskliga medvetandet behöver vi expandera vår kunskap om liv långt bortom det vi kan mäta och förutsäga. Att öppna vårt medvetande för det ”evigt osynliga” är att också öppna framtiden mot ny kunskap, ny samhällsorganisation och ett liv i samklang med naturens komplexa och  självorganiserande system.

Bön: Gud befria oss från den självgoda begränsning som stänger oss ute från ditt rike av överflödande liv och ny kunskap. Amen.

vecka 18 2019

”…Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde…”Joh 10:11-16

I den begynnande valrörelsen för EU parlamentet har ”kristna värden” blivit ett argument för värdekonservativa grupper som vill associeras med den kristna trons trygghet. Samtidigt likställs dessa värden med främlingsfientliga, nationalistiska idéer som ofta misstänkliggör muslimer. Det är en slags omvänd ”guilt by association” som vill bygga sitt varumärke genom associationer till den kristna traditionen.

Att ha dessa anspråk på att företräda ”kristna värden” är lika förmätet som att tro sig ”äga” Gud eller representera en rätt tolkning av Gud. Den som vill företräda kristna värden behöver istället bli uppmärksam på sociala, ekumeniska och interreligiösa aspekter och det religiösa landskapets förändringar. Det är inte längre adekvat att enbart fokusera på den enskildes religiösa erfarenhet, en specifik religiös tradition eller en geografisk region. Kristen teologi bör ta relationen med hela naturen i beaktande och ha ett omfattande samhällsperspektiv som innefattar också andra religioners trosföreställningar.

I den senaste teologiska forskningen har det blivit  allt viktigare att förstå Gud som källsprånget. Detta innefattar evolutionära begrepp som tillåter frihet och genuin nyskapelse snarare än en statisk Gud eller Gud som formgivare av världen som en färdig produkt. Gud som källan till naturens självproducerande och självorganiserande system omfattar då också Guds eget komplexa liv, vilket implicerar förändring, att ha frihet och ge frihet. Gud är koreografen för en pågående dans eller kompositören av en ofullbordad symfoni – en gudomlig skapelse som ger utrymme för variation och improvisation i den skapande processen.

För den som vill företräda ”kristna värden” är det alltså nödvändigt att lära sig lyssna efter ”herdens” dynamiska röst i naturen och världen. Det finns inga statiska värden som likt naturlagar binder oss till färdiga normer och handlingsmönster. Vi bör också inse att det inte är rationellt att konservera den samhällsordning som lett oss in i dagens nykoloniala kaos och hotet från klimatförändringarna.

Till skillnad från konservatismens bevarande-perspektiv har vår tids nytänkande teologer vänt sin uppmärksamhet mot förändring och mångfald. På samma sätt har den moderna fysiken uppmärksammat det oväntade och oförutsägbara – som kvantsprång, störningars inverkan på galaxers uppkomst eller så kallade bifurkationspunkter i kaotiska system. Utan att för den skull ifrågasätta naturlagarnas giltighet har forskningens fokus flyttats i riktning mot förändring och nyskapelse. Att förstå ”kristna värden” är att vara delaktig i tidens uttryck för Guds skapande närvaro, att delta i skapelsens äventyr tillsammans med Gud.

Herdens röst syftar inte till att skingra hjorden eller skapa klassklyftor mellan fattiga och rika, mäktiga och maktlösa. Herdens röst syftar till att ena alla människor, en global rörelse mot en ny värld. Såväl naturen som människornas sociala ordningar är öppen för gudomligt inflytande, herden kan uppmuntra oss att se på gamla ting med nya ögon.

Bön:Tack Gud för att du uppenbarar förändringens möjlighet i vår komplexa värld. Ame

vecka 17 2019

” …Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.”…Jer. 18:1-6.

I Gamla testamentet finns inte det privatreligiösa perspektivet på samma sätt som i vår tids individualistiska kontext. Därför tror jag inte Jeremias text om krukmakaren syftar på något privat självförverkligande utan handlar om Guds tålamod och handlande i historien. I den historiska processen handlar Gud i och genom den mänskliga gemenskapen. Det är både hoppingivande och en smula nedslående. I vårt historiska nu håller mänskligheten på att utplåna sig själv och förstöra sina möjligheter till fortsatt liv. ”Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer…”

I en av bibelns skapelseberättelser står det att ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar.” Ordet formade definierar Gud som skapare och upprätthållare av liv på jorden. Världen, naturen, djuren, människan – allt kommer ur Guds hand. Han har gett allting dess form, och formandet av allt levande fortgår, allt som lever och andas fortsätter att formas. Som Tomas Tranströmer skriver ”… En ängel utan ansikte omfamnade mig / och viskade genom hela kroppen: / ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!” / Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt/ Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”Tranströmer berättar själv om denna dikt att han vid ett besök i San Marco-domen blev överväldigad; ”Ingenting överblickbart, den ena rymden som gömmer sig bakom den andra, som människolivet självt – jag blev så rörd att jag måste ledas ut förblindad av tårar…”.

I en diktcykel av Rainer Maria Rilkes skildras en annan ängel som med ett förfärande och förintande väsen krymper det mänskliga. Den viskande ängeln hos Tranströmer har ingen likhet med detta skrämmande väsen – ängeln i Tranströmers dikt upprättar istället det mänskliga. Tranströmers viskande ängel för  tankarna till Gamla Testamentets skildring av profeten Elias möte med Gud i en grotta på Horebs berg. Herren visar sig inte i stormen eller jordbävningen eller elden, han visar sig i ”en sakta susning”. På samma sätt som Elia återvänder till den mänskliga gemenskapen efter mötet med Gud återvänder Tranströmer, efter mötet med ängeln i San Marco-domen, ut till människorna: ”inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

 

För Tranströmer blev mötet med den viskande ängeln ett upprättande av den gudomliga arkitektur som ”öppnar sig oändligt” mot jagets och tillvarons centrum. ”Människan är en varelse under arbete.” Det är om mänsklighetens historia speglad genom den individuella erfarenheten, som han skriver i dikten  ”Posteringen: ”jag är just den plats / där skapelsen arbetar på sig själv.”I Tranströmers poesi återupprättas jaget och förses med en oändlig inre arkitektur som krukmakaren formar med sina händer.

Inför de fruktade naturkatastroferna misströstade Elias samtida och sökte blidka Gud. Men Guds närvaro manifesterades inte i dessa dramatiska händelser utan som en stilla susning. Det är lätt att misströsta om mänsklighetens fortlevnad i en tid där klimatförändringarna orsakar kaos, hopplöshet och fruktan. När vi känner denna misströstan behöver vi läsa om krukmakaren som började om och formade kärlet på nytt, så som han ville ha det. Kanske pågår det i det tysta ett omformande av vår människlighet som fastnat i ekonomismens och kontrollfokuseringens döda värld. I djupet av oss och den materia vi alla är delar av formas ett nytt kärl, en längtan efter en djupare mening. Kort uttryckt håller det gamla samhällets struktur på att omförhandlas och en ny samverkansideologi till exempel med skolstrejker och krav på en ny ekopolitik växer sig stark. Kanske vi kan tala om en ny ”brytpunkt” i den historiska utvecklingen, ”ett nytt kärl, så som han vill ha det”.

 

Bön: Gud hjälp oss att se din närvaro i vårt historiska ögonblick och låta din vilja ske. Amen.

vecka 16 2019

 

 

”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?.. Joh20:1-19

 

Lärjungen Johannes berättar om Jesus uppståndelse utifrån Maria Magdalenas upplevelse vid den tomma graven. Alla, även Maria, hade väntat sig att finna Jesus kropp i graven och när den var tom blev hon mycket ledsen och besviken. Med tårfyllda ögon frågade hon en man som hon trodde var trädgårdsvakten: ”… säg mig var du har lagt honom…?”Jesus svarar då: ”Maria”och där, i morgonljuset vid graven, kände hon igen Jesus genom hans sätt att uttala hennes namn.

 

Genom Maria går en varm ström av känslor som får henne att utbrista ”Rabbouni!”- Mästare! Från denna upplevelse så fylld av starka känslor växer sedan kyrkans budskap om en uppstånden Kristus fram. Maria från Magdala, apostlarnas apostel, för in det profetiska budskapet om hopp och liv bortom allt vetande i historiens händelseförlopp.

 

På samma sätt hade profeternas budskap genom Israels historia fört fram hopp och löften om liv. Jesus död och uppståndelse var en bekräftelse på deras budskap. Profetian är en varp med trådar från alla tider som binder ihop historiens skeende till en berättelse om hopp och liv. Det är alltid budskap som fördjupar vår betraktelse av världen. Det kan vara dramatiskt, som i berättelsen om Jona, där strömmar och brottsjöar slår över honom och han räddas ur havets djup genom att slukas av en fisk som spydde upp honom på land. Men det kan också vara en berättelse om ett blommande mandelträd. Efter att ha rört vid Jeremias mun fäster Gud hans uppmärksamhet på en trädgren översållad av vita blommor. ”Vad ser du Jeremia?” ”Jag ser en gren av ett mandelträd.” ”Du har sett rätt : Jag vakar över mitt ord tills det bär frukt.”

 

Gud meddelar sig med sin profet genom något välbekant. När Jeremia lägger märke till en kvist av ett mandelträd som just slagit ut i blom meddelar sig Gud genom denna vardagliga händelse, skaparen kommunicerar via naturen. Guds verklighet döljer sig i vardagliga händelser för dem som är uppmärksamma. Den som lever med en uppmärksam blick finner gudomliga ledtrådar där andra ”bara” ser mandelträd eller blommande körsbärsträd i Kungsträdgården. Där de andra lärjungarna bara såg linnebindlarna och den hoprullade huvudduken uppfattade Maria rösten av Mästaren. Maria gör en liknande erfarenhet som Jeremia och profeten Elia: Gud var inte i åskan, i stormen, i jordbävningen eller i elden utan i den svaga susningen.

 

Jesus liv och död är berättelsen om Guds närvaro i skapelsens djup. På samma sätt som det judiska folkets berättelse är en skildring av Guds närvaro i deras historia är berättelserna om Jesus död och uppståndelse tecken på Guds närvaro i materiens djup. Det är i en människas liv som det visar sig att livet är en del av Guds skapande handlingar.Det var profeterna som påminde om Guds vilja, uppenbarad genom Torah som gjorde Israel till ett utvalt folk. Det som på ett avgörande sätt skulle skilja Israels folk från andra folk var det strikta förbudet mot varje form av ekonomisk exploatering av de maktlösa. På samma sätt är det Jesus kärleksbudskap som förenar oss med kallelsen att stå upp för de försvarslösa, att handla och tala för alla som blivit offer för den starkares framfart. ”att inte vara hårdhjärtad och hålla handen sluten för din fattige broder”. ”Ty Herren din Gud är en barmhärtig Gud…”.

Bön:Tack Gud för att både körsbärsträd i blom och påskens budskap kan väcka den förundran  som förenar oss med dig och med varandra. Amen

vecka 15 2019

”…Se din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.” Sak.9:9-10.

 

Jesus var en lärd man som associerade sina handlingar till texter och föreställningar som fanns nedtecknade i profetböckerna. När han rider in i Jerusalem på en åsna så är det en provocerande gest mot det romerska imperiets närvaro i det ockuperade Palestina. Valet av en åsna var en anknytning till profeten Sakarjas beskrivning av en kommande fredskonung, Messias.

Snart firar vi palmsöndagen till minne av Jesus manifestation mot krig och rustning. Berättelsen är så välkänd att Yassir Arafat tog med sig en palmkvist som en fredsgest när han skulle tala i FN. Jesus aktualiserar Sakarjas budskap om konungen som ska förinta alla stridsvagnar och vapen för att istället förena folken till en global rättvis gemenskap från hav till hav. Kanske Sakarjas profetia inte enbart var en dröm i huvudet på denna präst och visionär som återvänt till sitt land efter deportationen, utan Guds uppmaning till fred och försoning?

Om vi vill vara Jesus efterföljare så är fred inte bara en dröm utan en realistisk möjlighet. Då får vi lyfta palmkvistarna till en manifestation mot krig och rustning. Det är med Guds rike som det är med elektronen i kvantmekaniska experiment, den har ingen bestämd position förrän man bestämmer sig för att mäta den, då intar den en bestämd position. Så är det med Guds rike, det finns där mycket nära oss om vi väljer att tro på det, först då blir det verkligt. Vi kan välja att låta våra liv inta en bestämd position som Kristi efterföljare, då blir våra liv delar av Guds handlingar i världen, manifestationer för fred och rättvisa.

Det betyder inte att allting förändras, som om Guds rike vore en slags parallell värld, men det betyder att vi blir delar av den verklighet som vilar i det fördolda och väntar på att förlösas. Som en surdeg som blandas i mjölet och genomsyrar allt, en del av ett sammanhang där fred och rättvisa gror tills den genomsyrat allt.

Medan Messias vänder blickarna in mot den vilja till fred och rättvisa som är varje människas möjlighet så satsar världens furstar på krig och förstörelse. I en debatt om fred och säkerhet deklarerade president Obama sin tilltro till nya vapenslag. ”Vi måste tänka på cybersäkerhet. Vi måste tala om rymden.”försäkrade presidenten för den stormakt som förlorat 58 000 soldater i Vietnamkriget och satsat 100 miljarder dollar på att vinna detta krig som de sedan fick lämna i panik. Det hindrade inte heller president George W Bush från att satsa 300 biljoner dollar på väpnade konflikter. Trots denna bevisade oförmåga att skapa fred med hjälp av väpnade konflikter satsar imperiernas härskare nu på nya rustningar och kostsamma krigsförberedelser i cyberrymden.

Många uppfattar tilltron till Jesus som fredskonung som en orealistisk väg för att vända historien ur de globala krisernas strupgrepp. Men denna väg är mer realistisk än försvarsministrarnas, generalernas och vapenindustrins lobby som, för att vi inte ska se deras misslyckande, sprider en ogenomtränglig mur av lögner runt de militära lösningarna. Låt oss tillsammans med strejkande skolungdomar och palmbladsviftande barn i Jerusalem, besluta oss för att bli Kristi efterföljare och möta världen med en palmbladskvist.

Bön: Gud giv oss  mod att manifestera mot krig och rustning och förenas i fred med världens folk. Amen.

vecka 14 2019

”Han talade till dem i liknelser…” Mark 12:1-12

Det har spekulerats mycket om orsakerna till att Jesus talade i liknelser: var det pedagogiska knep för att göra talen färgstarka eller var det för att dölja en sanning för dem som inte var hans förtrogna? Jag tror det tvärtom var så att Jesus ville visa på något som inte går att fixera i bestämda begrepp eller lärosatser men likväl är verkligt. Världen själv är i ständig rörelse och därför blir varje fixerad förståelse alltför begränsande för att gestalta ett pågående skeende och en levande värld. Det ord som Jesus använde för ”liknelse” heter ”maschál” på hebreiska och betyder ”gåta” eller ”fördolda tal”. Jesus tal pekar ut mot horisonter av icke-vetande, i motsats till den tendens som finns hos människor att förenkla och generalisera världen så den blir begriplig för det kalkylerande förnuftet.

Kanske man kan säga att liknelsernas funktion liknar chassidismens metod från 1700-talet att använda korta berättelser ur vardagen för att peka på en djupare innehåll i verkligheten. Chassidisterna betraktade världen som Guds ”klädnad” och därför uppenbaras det gudomliga också i vardagliga sysslor. På liknande sätt kan 1500-talstänkaren Giordano Brunos förståelse av liv och materia erbjuda ett perspektiv på världen som levande snarare än mekanisk. I vår tid kan dessa perspektiv vara tänkvärda alternativ till den allmänt accepterade dualismen mellan kropp och själ och till ett samhällsbygge som allt mer inriktats på kunskap och kontroll. Vi uppfattar gärna världen som alltigenom rationell och vår förståelse reduceras till fysikens, kemins eller genetikens formler. Detta har givit oss ett krisande samhällsystem med kapitalistisk struktur för marknadsekonomi där det saknas ett  överordnat perspektiv och där den mänskliga empatin blivit en bristvara.

Det är i kontrast till vår mekaniserade världsbild och i samklang med chassidismens och Giordano Brunos världsbild man kan förstå Jesus liknelser. Han berättade ofta en liknelse som svar på en fråga som ibland var avsedd att locka honom till teologiska motsägelser. Jesus svar i liknelser fördjupade ofta frågeställningen och lyfte fram en tankevärld som fick dogmatiken att framstå som snäv och missvisande. För vad säger oss egentligen språket och orden om den verklighet de betecknar? Är relationen mellan språk och den komplexa verkligheten något mer än en överenskommelse om vad orden representerar i vår värld. Kanske skyler språket ibland verkligheten snarare än att klargöra den. Detta var ett problem inte bara på Jesus tid utan kan sägas vara lika relevant i vår tid.

Det kanske var just detta förhållande som konstnären René Magritte ville gestalta med en bild föreställande en pipa, och så orden: ”Ceci n´est pas une pipe” – ”Det här är inte en pipa”. Kanske är bilden och språket enbart konstruktioner som avbildar verkligheten men inte säger allt om den. René Magritte och filosofen Michel Foucault samtalade om språket och dess förhållande till verkligheten och bilden med pipan är ett uttryck för denna reflektion.Liksom pipan är en avbildning och inte det verkliga föremålet är Jesu liknelser en språklig reproduktion och inte den verklighet Jesus talar om. Liknelserna pekar mot en annan verklighet än språket kan formulera. Genom att främlinggöra och fördjupa det vardagliga kan konstnären och filosofen få oss att se på orden och bilden enbart som ting och se på verkligheten med nya ögon – med en blick för det osägbara. Så tänker jag att det är med Jesus liknelser:  I tidlös riktning pekar de på ett pågående skeende och en levande värld som är gripbar i det vardagliga men aldrig kan ägas eller utnyttjas av det kalkylerande förnuftet.

Bön: Gud låt våra begränsade liv få bli delar av ditt rikes verklighet. Amen

vecka 13 2019

 

”… Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.”Joh 6:24-35

 

Vi vill gärna tro att livsvillkoren på Jesu tid var väsentligt annorlunda än våra. Naturligtvis var de också det, men de existentiella villkoren har fler likheter än vi tänker oss. I medelhavsområdet rådde en geopolitisk oreda som sträckte sig ungefär hundra år före och två hundra år efter Jesus födelse. Militära framgångar gjorde det möjligt för romarna att förfoga över en större våldspotential än något annat rike gjort förut. De förmögenheter som ansamlades och den utvecklingsnivå som uppnåddes överträffade allt som mänskligheten dittills upplevt. De romerska legionerna besegrade sina rivaler en efter en men krigsapparaten retade sin egen aptit och ockupationskostnaderna ökade snabbare än framgångarna.

 

Livet utanför städerna var långsamt, skört och tämligen orörligt. Tiden gick sin gilla gång i takt med fötter och hovar. Träd och buskar fälldes och bearbetades till bränsle. Livet levdes nära jorden och djurens bräkanden, gnägganden och lukter präglade livet i byarna.Spannmål dominerade kosten och allas överlevnad hängde på det ovissa regnet. ”Giv oss i dag vårt dagliga bröd” var en naturlig bön. Medellivslängden låg mellan tjugo och trettio år. Döden var alltid hotande nära och infektionssjukdomar härjade fritt.

 

I Rom härskade kejsaren och rikets begynnande sönderfall var dolt av maktens attribut. De flesta beskrivningar av Roms makt bygger på det underförstådda antagandet att klimatet under denna tid var stabilt och trögt. Men faktum är att tiden före och efter Jesu liv på jorden präglades av den mest dramatiska perioden av klimatförändring under hela holocen. Sammantaget blev sjukdomar, klimatförändringar och resursförbrukning genom militär upprustning det romerska rikets fall.

 

När Jesus säger till sina samtida att inte enbart ”arbeta för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv” så skar orden som ett rakblad in i deras vardag. Brödet var den viktigaste livsuppehållande kraften. Det är också därför Jesus låter brödet bli bärare av Guds närvaro i världen. ”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv”.

 

Också vår tid präglas av ett stort imperiums växande maktlöshet vars krigsmakt, trots att det är större än Kinas, Rysslands, Europas och Saudiarabiens samlade militära förmåga, inte kan segra i kriget mot terrorn. Samtidigt försvårar kapprustningen en lösning av vår tids geopolitiska utmaningar: klimatförändringar och hotande pandemier. Växande inkomstklyftor och militärkostnader ökar desperationen inför klimathotet och leder till desperata krigshandlingar. Stormakterna hotar varandra med kärnvapen och spekulerar i militära framgångar genom ”förstaslagsförmåga”.

 

Om brödet var den viktigaste drivkraften i den kultur Jesus levde så är dollarekonomin vår samtids drivkraft. Därför påverkas vi starkt när strejkande skolungdomar säger till oss: ”Vad ska vi med era pengar och utbildningar till om världen går under, ge oss istället de beslut som ger oss tillbaka vår framtid annars strejkar vi!” Jesus och de strejkande skolungdomarna kan få oss att se på vårt livssammanhang med nya ögon. Våra prioriteringar kan kanske hjälpa oss att förstå hur vi ser på verkligheten omkring oss: Borde inte livet vara mer än mättnaden och kärleken till våra barn större än girigheten?

Bön: Gud, tillkomme ditt rike och giv oss i dag vårt dagliga bröd. Amen.

 

vecka 12 2019

 

” …Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. …”

 

Också min mor födde en son, två till och med. Jag vet en del om hennes drömmar, fattigdomen under mellankrigstiden och kampen för det dagliga brödet. Nu ligger hon i jorden, en handfull aska, och jag har kvar minnet av kärleksfulla ögon och den röst som tränger sig fram i mitt inre.

 

I jordens mylla lagras minnen av det förgångna. Ur detta djup av jord och spirande mylla tränger sig också minnet av Maria, Jesus moder fram. Hon som födde en son med drömmen om Jesus, vars namn betyder ”Jehova räddar”, den Högstes son. Som kroppen är bärare av livets hemlighet är jorden och myllan bärare, inte bara av minnen, utan också av det liv som omger och genomtränger all materia med gudomlig närvaro. Inifrån materiens djup tränger genom årtusenden hoppet fram som får mödrar att föda sina barn och omsluta dem med samma kärlek och samma hopp.

 

Denna vecka då vi tänker på Jungfru Marie bebådelsedag firar vi modet hos alla kvinnor som vågar föda barn till världen. I vår kontext är det dock inte Maria som står i centrum för uppmärksamheten utan fängslade IS-kvinnor i nicab. Också de har en gång lyft nyfödda kroppar med sina händer och vävt drömmar om barnets framtid.

 

För Maria var det den romerska ockupationen och drömmen om befrielse, tillsammans med den judiska religionens berättelse om Messias som var hennes jordmån. Också IS-kvinnornas drömmar har vuxit fram under generationer av imperialistiskt förtryck och de har låtit födandet fyllas av tidens religiösa föreställningar om befrielse. Nu lever de och deras barn som jordens mest utsatta kvinnor under ett massivt förtryck, både från islamisternas tolkning av deras liv och det globalt ackumulerade hat som IS propaganda och praktik har skapat.

 

Det finns starkare band mellan dessa olika kvinnors erfarenheter än vad vår samtids debatter och uttolkning av religiösa texter ger sken av. Religionernas praktik dominerar över texttolkning och djupare erfarenhet. Fundamentalism, sharialagar och manlig arrogans skymmer sikten för religionens ”mysterium tremendum et fascinosum” (det heliga mysteriet) som är både skrämmande och fascinerande. Men genom all ”religiös bråte” kan man ibland känna igen Guds ljus när kvinnors mod manifesteras.

 

Det är bortom den av patriarkal maktkultur dominerade världen som en oanfrätt kärna av befrielse döljer sig. Historiska paradigmskiften sker ofta utifrån kvinnors mod att bryta med konventionen och följa sitt inre ljus. I den gångna veckan flammade en sådan låga upp av mod och oförskräckt solidaritet i människorättsaktivisten Nasrimi Sotoudehs gestalt. En modig kvinna som har trotsat de iranska mullornas makt. Hon har försvarat unga kvinnors rätt att inte bära slöja och åtalat mäktiga mäns övergrepp mot unga kvinnor. För detta döms denna 55-åriga tvåbarnsmor till 38 års fängelse och 148 piskrapp. En dom avkunnad av maktfullkomliga tyranner och självutnämnda rättslärde. Jag kan inte se något mer relevant sätt att manifestera alla kvinnors rättigheter denna dag än att kräva inhibering av detta orättfärdiga domslut.

 

Bön: Gud vi ber till dig för Nasrimi Sotoudeh, inspirera oss alla till protester för att upphäva denna orättfärdiga dom. Amen.  

1 2 3 12