vecka 25 2019

”…Se på ängens liljor hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem…”Matt 6: 25-30

Jesus ord om liljorna verkar i första läsningen naiva, nästan korkade, för utan att arbeta är det väl svårt att överleva. Så tänker man ofta när någon har ett nytt perspektiv på vårt sätt att leva eller på kunskap. Så var det med Kopernikus, Einstein, Darwin och många som tänkt utanför den etablerade kunskapshorisonten – deras lösningar avvisades först, för att sedan bli etablerade sanningar.

Kanske Jesus ord om liljorna är just en sådan upptäckt, en bortglömd bit av världen, ett perspektiv som nu efter några millenier är mer uppfordrande än naivt? När jag går förbi harsyran som just slagit ut i en stråle av solljus i granskogen tror jag mig förstå vad han menade.  Jag tror det liknar den insikt som gestaltas i FN-konventionen om biologisk mångfald. Målet är där att alla människor ska förstå att vi måste leva i samklang med hela skapelsen så att vi inte förstör den rika mångfalden. Om vi förlorar den biologiska mångfalden så innebär det faktiskt slutet för mänskligheten. Det som hindrar oss att förstå allvaret är nog den dagliga prestationsångesten som stressar oss. Vi hinner inte omvärdera vad som är viktigast i livet.

Det finns en rungande samhällskritik både i Jesus ord och i den lilla harsyrans stilla liv. Har vi inte glömt något viktigt när hela vår planet bryts ner av vårt sätt att leva? Vi påminns dagligen om att vi håller på att förstöra ekosystemen i hav, skogar och floder. Dessa ekosystem ger oss luften vi andas, maten vi äter och vattnet vi dricker. Jesus visste inte något om våra förstörda livsmiljöer, klimatförändringar, föroreningar, tjuvjakt och rovfiske. Ändå såg han uppenbarligen att människans sätt att leva var ”blint” för både den biologiska och den mänskliga mångfalden. Har vi som mänsklighet inte glömt något viktigt när vi, av rädsla att själva bli angripna, använder mer pengar för upprustning än för att stoppa klimatförändringar och när vi tvekar att skriva under FN:s förbud mot kärnvapen?

Alla de många rädslor som får oss att jaga säkerhet och skapa garantier mot fattigdom och lidande har gjort världen osäkrare och hotar hela vår framtid. Aldrig har risken för ett kärnvapenkrig varit större och aldrig har vi varit närmare en oåterkallelig klimatkatastrof. Allt detta på grund av vår rädsla för att se sanningen och vända på perspektiven. Det kan diskuteras vad Jesus menade med att först söka Guds rike och hans rättfärdighet men det handlade i alla fall inte om att ackumulera kapital eller våldskapacitet. Jesus refererar till Guds närvaro i varje människa och modet att möta den andre med tillit.

När klimatkatastrofen ”ropar” på förändring påminner det oss om de ropande stenar som Jesus talar om när fariséerna ville tysta lärjungarna och om Bileams åsna som såg den varnande ängeln som inte Bileam kunde se. När naturen reagerar med katastrofer är det dags bryta Bileams snikna blindhet och lyssna till liljorna på marken och hans åsna.

Bön: Gud giv oss nåd att släppa vår blinda snikenhet och söka efter nya perspektiv som bevarar jorden och skapelsens mångfald. Amen

(Så gör vi, jag Arne Carlsson och min noggranna korrekturläsare Anna Marklund, ett sommaruppehåll med bibelkommentarerna och börjar på nytt i Augusti. Jag vill önska alla en god sommar med mycket lovsång i hjärtat. Vänligen Arne.)

vecka 24 2019

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar… och lär dem att hålla alla de bud jag gett er…” Matt 28:16-20

”Om förtryck och befrielse handlar all missionshistoria i teori och praktik liksom all kyrkohistoria gör det. Står och hamnar missionen och kyrkorna på förtryckarnas eller de förtrycktas sida?” så skriver en av vår församlings betydande teologer Sigbert Axelsson i inledningen av sin bok ”Missionens ansikte”. Han diskuterar missionen huvudsakligen utifrån de färgade folkens perspektiv och konstaterar att tron på ett liv efter detta och helvetet är medel som beräknande makthavare använder för att göra människor fogliga.

Den kristna tron har inte bara utnyttjats som en maktfaktor i kolonialismens solkiga historia utan också som en mobiliserande kraft inför militära erövringsprojekt. Så var fallet med de av påven Urban LL initierade ”korstågen” på 1000-talet när han ville erövra Jerusalem och det heliga landet från de otrogna. Så var också fallet när president George W Bush utlyste ett ”korståg mot terrorismen” och startade krig i både Afghanistan och Irak för att, som han påstod, demokratisera arabländerna. Många människor som drog slutsatsen att man stod inför en upprepning av de lidanden som korstågen medfört fick rätt. Hela Levanten är i dag krigshärjat med starka reaktioner av hat och misstro. Den muslimska fundamentalismen med IS och al-Qaida växte fram som en reaktion på västerlandets expansion en reaktion mot Storbritanniens kontroll över Egypten. Korstågsmentaliteten har skapat närmast outplånliga sår i det globala samhället.

När Jesus kom med uppmaningen att ”göra alla folk till lärjungar”var det inte den sorts mission vi människor skapat han avsåg. Han rörde sig inte i den fundamentalistiska tankevärld som stöder maktpolitiska strävanden. Maktpolitik är hämmande och förtryckande snarare än befriande och inkluderande. Han predikade inte en fast lära eller en egen sanning på bekostnad av alla andra, utan visade genom sitt liv vad tron på en gudomlig verklighet i världen bortom vår kunskapshorisont kan innebära. Han visade genom sitt liv en radikal öppenhet för världen och livet i den. Kanske liknande det som Emilia Fogelklou kallar att ”vidga sin skapelse-uppfattning”, att göra världen större. Hon ville leva i sin ”verklighetsupptäckt”, i övertygelsen om att världen inte är uppdelad i en andlig och en materiell värld, en inre och en yttre, en närvarande och en frånvarande. Hon ville varken utesluta eller innesluta, utan istället vara närvarande i världen och i livets tjänst.

När Jesus säger till sina lärjungar ”att hålla alla de bud jag gett er” är det en uppmaning till handling. Det handlar inte om färdiga svar från en högre fullkomlighet som världen ska tvingas in i. Istället innebär det att i respekt för andra människor låta alla livsuttryck i denna värld göra skillnad och skapa möjlighet till förändring: Att tillsammans upptäcka Guds värld och bryta med allt det gamla som lett till korstågstänkande, kolonialisering och västerländsk imperialism. Vi får bevara Gud som en utmanande gåta som kräver att vi öppnar oss för det annorlunda för att älska vår nästa.

Bön: Gud försona oss med dem som hyser berättigad misstro mot våra ”kristna avsikter” och låt vår strävan vara att själva förändras snarare än att förändra andra. Amen

vecka 23 2019

 

 

”…Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig….”Joh 14:15-21

 

Det finns en kontinuitet från de tidigaste skriftprofeterna på 700-talet f.Kr. fram till Jesus etiska förkunnelse. Jesus etik förutsätter samma gudsföreställning som fanns i den tidens folkligt förankrade religion, den som hade sin bas i de historiska legenderna om befrielsen ur Egypten och Guds uppenbarande av lagen i Sinai. Historien framställs som ett drama som ger mening åt nuet och trygghet åt framtiden. När Jesus understryker att hans ord kommer från Fadern som har sänt honom knyter han samman sin förkunnelse med detta historiska perspektiv. Han stärker också kontinuiteten in mot framtiden genom att berätta om ”sanningens ande” som ska påminna om allt han sagt.

 

I denna judiska etik förmedlas Guds vilja genom hans interagerande med människan i historien. Dessa historiska berättelser handlar inte om Guds väsen eller argument för Guds existens utan de handlar om historiska händelser som vävs samman med en genomgripande idé om rättvisa. Dessa berättelser innehåller ofta en kritik av den politiska makten när den utövas i konflikt med ”den gudomlig rättvisan”. Konsekvent och uthålligt kritiserar profeterna kungar och lagstiftare som sviker rätten och trampar på den utsatte. Jesaja utropar: ”Ve den som bygger sitt hus med orättfärdighet och murar övervåningen med orätt, som låter sin nästa arbeta utan betalning och inte ger honom lön… Du har inte ögon för annat, inte tanke på annat, än att roffa åt dig, att låta oskyldigt blod flyta och hänge dig åt våld och tyranni.”

 

I dessa gammaltestamentliga berättelser talar Gud genom utvalda profeter. Men Jesus visar att Guds röst är tillgänglig för var och en som vill lyssna. ”En hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande”.Profeterna uppfattade sig som språkrör för Guds röst och Jesus identifierar denna röst som sanning. Den röst som i samtiden framför rättvisans krav och kritiserar korruption och orättfärdighet finns tillgänglig för alla. Profeten Jesaja fördömer i hårda ordalag frestelsen att istället för rättvisa förlita sig på militär upprustning och strategiska allianser. Gång på gång avkläds människans benägenhet att låta sig bländas av makt och framgång och gång på gång avtäcks det militära våldets oförmåga att skapa bestående mänsklig välfärd.

 

Jesus budskap är en förlängning av profeternas tilltro till Guds närvaro i historiens skede. Det är en uppgörelse med den fatalism som förtvivlar inför samtidens utveckling, som om den var oundviklig. I stället ses Guds rättvisa som en möjlighet att skapa en annan framtid. Jag tror inte det är missvisande att se Greta Thunberg som exempel på en röst som avslöjar maktens korruption och kräver rättvisa. Hon visar att vår verklighet kunde varit annorlunda om vi lyssnat på varningarna. I detta sammanhang är det värt att stanna upp och reflektera över varför hennes ord nu har en så förlösande kraft: Med hjälp av vetenskapliga sanningar kräver hon nödvändiga förändringar som var och en kan relatera till sin erfarenhet. Sanningar som blir till härdar av motstånd mot för

tryckande strukturer och bortförklaringar som den politiska makten döljer sig bakom. Är inte detta ”sanningens ande”?

 

Bön: Hjälp oss Gud att urskilja rösten av ”sanningens ande” ur samtidens mediala brus. Amen.

 

vecka 22 2019

 

 

”…Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?…”Rom 8:31-39.

 

För Paulus var förföljelse ett resultat av hans tro. Men idag utvärderas tron ofta utifrån de fördelar den kan erbjuda, då blir Paulus erfarenhet inte attraktiv. Kan det vara så att teologin färgas av förväntningar hos dem som vi talar till och av det som är vår kontext? Om vi är präglade av att se ekonomisk framgång som det viktigaste i våra liv så blir rikedom en bekräftelse på Guds välsignelse och Gud kan då betraktas som en social och ekonomisk framgångsfaktor. Denna sorts teologi har blivit vår tids mest framgångsrika i utbudet av kristna tolkningar. En teologi anpassad till vårt samhälle som domineras av marknadsekonomi.

 

Men Jesus beundrar inte dem som har hög status ”rika och mäktiga” och ”lärda och kloka” utan, stick i stäv mot det som var accepterat och invant även på hans tid, visar han att det som Fadern uppenbarat är fördolt för de framgångsrika, överstepräster och lagkloka. Han undergräver själva basen för dåtidens religiösa värld genom att visa vilka människor Guds ord i första hand riktade sig till:”Jag prisar dig fader… för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarar det för dem som är som barn…” Uttrycket ”de som är som barn” är besläktat med de fattiga, hungriga och bedrövade. ”Saliga ni som är fattiga…ni som hungrar…ni som gråter.”Innebörden är inte att Gud gör skillnad mellan människor, ett ”vi” och ett ”dom” som i dagens främlingsfientliga propaganda. Innebörden är den rakt motsatta, nämligen Guds fria och villkorslösa kärlek till alla mänskliga varelser, i synnerhet till de mest fattiga och bortglömda.

 

Låt oss utifrån denna utgångspunkt också läsa Paulus ord om att ”nöd eller ångest, förföljelse eller nakenhet…” aldrig kan skilja oss från Kristi kärlek. På samma sätt som framgång inte är ett kvitto på Guds kärlek är inte heller ”nöd eller ångest, förföljelse eller nakenhet…”ett tecken på  att Gud övergivit oss. Det finns anledning att påminna om denna djupt mänskliga likvärdighet när den politiska debatten allt oftare i polariserande syfte gör skillnad på ”vanligt folk” å ena sidan och ”kriminella”, ”terrorister” eller ”de icke arbetsdugliga” å andra sidan. I en tid när både lagstiftning och samhällsutveckling dömer oss till förutbestämda grupptillhörigheter, med segregation och gentrifiering som resultat, är det dags att göra en ”orosanmälan”! När dyra bostadsrätter och exklusiv konsumtion skapar vinnare och förlorare pressas de grupper som inte kan ta plats i de gentrifierade stadsdelarna ut i marginalen. Detta är en grogrund för fascistiska ideologier som har en värdehierarkisk gradering av olika grupptillhörigheter. Ett delat samhälle splittrar och söndrar samhällsgemenskapen och är främmande för den Kristi kärlek som försonar och förenar.

Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek – en utsatt erfarenhet av att befinna sig långt från normen, begränsad förmåga att tala svenska, trångboddhet eller hemlöshet? Nej, över allt detta kan vi triumfera genom att ge varandra kärlek. Vi kan skapa nya och banbrytande perspektiv som rår på segregation, fattigdom, trångboddhet och rasism om vi låter denna kärlek omfatta alla!

Bön: Tack Gud för din fria och villkorslösa kärlek till oss alla! Amen.

 

 

 

 

vecka 21 2019

”…Sök så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas…” Luk 11:1-13

Med de här orden uttrycker Jesus sina tankar om bön. I den kristna traditionen har det sedan vuxit fram olika sedvänjor och ibland kan det verka som om bön kan vara nästan vad som helst. Jag har hört böner som mest låter som hunddressyr, där den bedjande ömsom skriker ömsom vädjar, som om Gud är ovillig att gå den bedjandes ärenden. Ibland är bönen kryddad med villkor: om Gud gör som bedjaren vill ska han ha äran av det som händer. Den som ber kanske känner sig generös då, eller kanske hen tror att Gud är fåfäng och låter sig lockas av att få äran?

Jag tror det finns skäl att granska vad vi använder bönen till – det finns nog skäl att likt lärjungarna säga: Herre lär oss att be. Också jag har utifrån egna erfarenheter anledning att vara självkritisk – en “gammal bönevanakan hindra en djupare förståelse av bönens möjlighet: Ända upp i vuxen ålder har jag, som en ritual innan jag somnar, läst “Gud som haver…” och när jag trasslat till mitt liv har jag som en sista utväg stammat fram “gode Gud hjälp mej!” Även om de där personliga och privata bönerna mest är ett uttryck för min egen hjälplöshet och brist på självförtroende fungerar de som en tröst. Men det finns ett annat djup i Jesus exempelbön Fader vår, en böne-erfarenhet som vi behöver värna om och hjälpa varandra att finna.

Utgångspunkten i Fader vår är varken mina egna behov och rädslor, utan Gud själv. Fader låt ditt namn bli helgat –en bön om en väg in i en gudserfarenhet bortom våra föreställningar och klåfingriga begränsningar. Att be den bönen är också ett slags överlåtelse till den Gud som är skild från allt det vi tror oss veta och förfoga över. Som att ställa av sig skorna innan man går in i ett helgat rum. Sedan omsluts vi av detta stora ”rum av gudomlig kärlek” som ryms i orden Låt ditt rike komma. En rumslig bestämning som samtidigt är långt bortom våra trånga perspektiv, långt bortom nations-gränser och vetandets horisonter. Om vi dröjer några ögonblick vid dessa ord i bönen kan våra egna föreställningar och rädslor krympa samman. Tillkomme ditt rikebeskriver en pågående händelse, en ny möjlighet, ett välsignat blivande. Jag tror att det första vi behöver be om i mötet med Gud är nåden att få lämna vår egen inre avspärrning och upptäcka den gränslösa verklighet som gudserfarenheten ger oss.

När vi snuddat vid denna verklighet kan vi få mod att återvända till den egna konstruktionen av vårt livsverk och förstå behovet av befrielse:Och förlåt oss våra synder. Idag tror jag inte det finns någon mer angelägen bön än denna, som förenar oss med alla människor som känner panik och villrådighet inför klimathot och kriser. Det är inte för att belägga våra liv med skam som vi behöver be den här bönen. Men vi behöver be den för att få mod att se hur vår vinstackumulerande ekonomi har orsakat enorma lidanden – mänskliga, ekologiska och ekonomiska – och nu fört oss till randen av utplåning av mänskligt liv. Vi behöver ompröva allt som styr våra handlingar och detta omtag måste vara gemensamt och ömsesidigt. Ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Vi kan forma en ny världsordning som bygger på försoning och samarbete där alla människor har samma värde och samma rätt till ett liv i frihet: Tillkomme ditt rike.

Bön: Gud ge oss den delaktighet som för oss samman till en gemenskap i ditt rike. Amen

Vecka 20 2019

 

 

 

”…Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er…”Joh 15:10-17

 

Vi lever i en kärlekslös tid där utmattningsdiagnos är mycket vanlig. Ett av politikernas vanligaste uttryck är ”att komma i arbete”, strunt samma vad man gör eller hur man behandlas, bara man skapar ett ekonomiskt mervärde. På arbetsmarknaden överexploateras sedan människor i den grad att de blir sjuka. Finanskapitalet tar därefter i stigande omfattning hand om vårdinrättningar för dem som inte orkat med den ökade pressen i arbetslivet. Vår vardag inordnas alltmer i en organiserad vinstmaskin där allt ska stämma överens, systematiseras och struktureras. Vårt yrkesliv fylls av rationella krav där varje steg kan föreskrivas i manualer.

 

När dessa krav läggs till vår redan inrutade vardag och får våra tidsscheman att spricka talar vi ibland om ”livspusslet”. Detta är ett lekfullt ord som därför döljer stressen från överkraven – som om det fanns färdiga bitar som väntar på att infogas för att lösa en omöjlig situation. Om vi inte klarar detta livspussel anses vi brista i vår förmåga till vardagslogistik. Men livet fungerar inte som en mekaniserad maskin utan är ett flöde av händelser som hela tiden överraskar. Då behövs ”mellanrum” som inte finns i karriärkravens manualer. Vilken logistiker kan förutse att familjens ettåriga son kastar mobilen i toalettstolen och vilka administrativa rationaliserare kan planera den tid det tar att trösta en ledsen pappa för att lillasyster bajsar just då han ska hinna till bussen.

 

Vårt samhälle har blivit som en ekonomistyrd effektivitetsmaskin som inte ger utrymme för vår mångfacetterade vardag. Men verkligheten förändras ständigt och låter sig inte fångas i förutbestämda beräkningar. Kärlek uttryckt som omsorg, empati och skapande improvisationer är en del av det mänskliga livet och om vi inte skapar utrymme för den blir vårt liv glädjelöst. Men när vi har tid och möjlighet att älska varandra blir vår glädje fullkomlig. ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra..”

 

Jesus lyfter ofta fram kvinnor som bärare av skapande och befriande kärlek. Till exempel kvinnan i farisén Simons hus som smorde Jesus fötter med balsam eller änkan som fick den orättfärdige domaren att blidkas av hennes envisa vädjan om hjälp. Det är ofta kvinnor som drivs av tillit istället för av beräkning.

 

Mitt bud är detta” säger Jesus och sammanfattar vad han menar med orden ”älska varandra”. Det handlar inte om att uppfylla de karriärskrav som samtiden ställer på oss.  Istället talar Jesus om omvändelse, att låta andra perspektiv än det beräknande styra oss. När vi älskar bedömer och avläser vi samtiden utifrån en ny synvinkel och vågar se nya sidor av tillvaron och hos de människor vi möter. Till exempel behöver inte vår anpassning till klimatförändringar vara en förlust. Att av kärlek till den globala överlevnaden tillåta förändringar är en glädje, även om det vore bekvämast att behålla de gamla förhållningssätten. Orden ”kärlek” och ”älska” är språkligt slitna och kan lätt få oss att tro att det enbart handlar om känslor och förälskelse. Men Jesus kärlek handlar mer om en ömsint och omsorgsfull uppmärksamhet mot alla människor och framtida generationer. Att leva i kärlek är att bli medveten om alla livsformers samhörighet och samspel: det mänskliga livet, naturen – ja hela kosmos.

Bön: Gud hjälp oss att ta emot din kärlek och att älska varandra. Amen

vecka 19 2019

”…Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” 2 Kor 4:16-18

När Paulus utsätts för lidande vänder han blicken mot en osynlig värld. Handlar detta om verklighetsflykt, självbedrägeri eller fördjupande klarsyn? Är det synliga, det som kan identifieras och mätas, det enda verkliga eller finns det omätbara erfarenheter, en icke-vetandets sanning – det för oss osynliga? Håller kanske vår världsbild på att krympa när vi begränsar den till evidensbaserade fakta, vetenskap och förnuft? Kanske världen är mycket större än det vi kunnat formulera i mätbara beskrivningar.

I en artikel om ekonomi skriver författaren George Monbiot: ”Att säga ”kapitalismen fallerar” på 2000-talet är som att säga ”gud är död” på 1800-talet. Det är sekulär blasfemi…” ”Blasfemi” eller hädelse innebär att någon med ord kränker det som anses heligt, det som är vedertagna värderingar och ideologi. 1706 dömdes landsfiskalen Johan Schönheit till döden för att han ansågs av överheten sprida vederstyggliga tolkningar om Jesu lekamen och blod och därmed ifrågasätta Guds ord. De ifrågasättande orden är skrämmande för makten och fortfarande är ”kätteri” uttryckligen förbjudet och belagt med dödsstraff i många muslimska länder. Om vi ifrågasätter de värderingar och samhällssystem som vi är beroende av i vårt dagliga liv så skrämmer det ”makten”. Krav på systemförändringar är skrämmande och beläggs ofta med straff av dem som inte vill ha förändringar.

När Paulus kastades i fängelse var det för att kristendomen under sin första tillväxtperiod betraktades som systemförändrande. När kejsare Konstantin tillät kristendomen att existera utvecklades den så småningom till statsreligion och de kristna började själva förfölja dem som ifrågasatte makten. När människor inte tillåts att ifrågasätta makten hindras nyskapande utveckling. Även om fakta, vetenskap och förnuft är och förblir centrala beståndsdelar av vår kultur så krävs det att vi reflekterar över vad vi mäter och varför. En sådan ifrågasättande reflektion, över vad vår omvärldsuppfattning gör med oss, leder ofta till förändringar av våra grundvärderingar.

Jesus omprövade sin samtids sätt att se på de fattiga och vände på successionsordningen när han talade om Guds rike: ”Och då skall sådana som är sist bli först, och sådana som är först skall bli sist.”Han öppnar vår tankevärld mot en osynlig evighet, en värld som fördjupar vår uppfattning om materia till något som är större än det mätbaras begränsning. Så länge vi uppfattar materia som något som enbart styrs av yttre orsaker och våra samhällsteorier som evidensbaserade sanningar blir det svårt att ompröva den rådande ordningen. Att likt Paulus ta det ”evigt osynliga” på allvar  innebär inte att vara emot kunskapssamhället men att våga ifrågasätta våra etablerade sanningar. Istället för att mekanisera till och med det mänskliga medvetandet behöver vi expandera vår kunskap om liv långt bortom det vi kan mäta och förutsäga. Att öppna vårt medvetande för det ”evigt osynliga” är att också öppna framtiden mot ny kunskap, ny samhällsorganisation och ett liv i samklang med naturens komplexa och  självorganiserande system.

Bön: Gud befria oss från den självgoda begränsning som stänger oss ute från ditt rike av överflödande liv och ny kunskap. Amen.

vecka 18 2019

”…Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde…”Joh 10:11-16

I den begynnande valrörelsen för EU parlamentet har ”kristna värden” blivit ett argument för värdekonservativa grupper som vill associeras med den kristna trons trygghet. Samtidigt likställs dessa värden med främlingsfientliga, nationalistiska idéer som ofta misstänkliggör muslimer. Det är en slags omvänd ”guilt by association” som vill bygga sitt varumärke genom associationer till den kristna traditionen.

Att ha dessa anspråk på att företräda ”kristna värden” är lika förmätet som att tro sig ”äga” Gud eller representera en rätt tolkning av Gud. Den som vill företräda kristna värden behöver istället bli uppmärksam på sociala, ekumeniska och interreligiösa aspekter och det religiösa landskapets förändringar. Det är inte längre adekvat att enbart fokusera på den enskildes religiösa erfarenhet, en specifik religiös tradition eller en geografisk region. Kristen teologi bör ta relationen med hela naturen i beaktande och ha ett omfattande samhällsperspektiv som innefattar också andra religioners trosföreställningar.

I den senaste teologiska forskningen har det blivit  allt viktigare att förstå Gud som källsprånget. Detta innefattar evolutionära begrepp som tillåter frihet och genuin nyskapelse snarare än en statisk Gud eller Gud som formgivare av världen som en färdig produkt. Gud som källan till naturens självproducerande och självorganiserande system omfattar då också Guds eget komplexa liv, vilket implicerar förändring, att ha frihet och ge frihet. Gud är koreografen för en pågående dans eller kompositören av en ofullbordad symfoni – en gudomlig skapelse som ger utrymme för variation och improvisation i den skapande processen.

För den som vill företräda ”kristna värden” är det alltså nödvändigt att lära sig lyssna efter ”herdens” dynamiska röst i naturen och världen. Det finns inga statiska värden som likt naturlagar binder oss till färdiga normer och handlingsmönster. Vi bör också inse att det inte är rationellt att konservera den samhällsordning som lett oss in i dagens nykoloniala kaos och hotet från klimatförändringarna.

Till skillnad från konservatismens bevarande-perspektiv har vår tids nytänkande teologer vänt sin uppmärksamhet mot förändring och mångfald. På samma sätt har den moderna fysiken uppmärksammat det oväntade och oförutsägbara – som kvantsprång, störningars inverkan på galaxers uppkomst eller så kallade bifurkationspunkter i kaotiska system. Utan att för den skull ifrågasätta naturlagarnas giltighet har forskningens fokus flyttats i riktning mot förändring och nyskapelse. Att förstå ”kristna värden” är att vara delaktig i tidens uttryck för Guds skapande närvaro, att delta i skapelsens äventyr tillsammans med Gud.

Herdens röst syftar inte till att skingra hjorden eller skapa klassklyftor mellan fattiga och rika, mäktiga och maktlösa. Herdens röst syftar till att ena alla människor, en global rörelse mot en ny värld. Såväl naturen som människornas sociala ordningar är öppen för gudomligt inflytande, herden kan uppmuntra oss att se på gamla ting med nya ögon.

Bön:Tack Gud för att du uppenbarar förändringens möjlighet i vår komplexa värld. Ame

vecka 17 2019

” …Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.”…Jer. 18:1-6.

I Gamla testamentet finns inte det privatreligiösa perspektivet på samma sätt som i vår tids individualistiska kontext. Därför tror jag inte Jeremias text om krukmakaren syftar på något privat självförverkligande utan handlar om Guds tålamod och handlande i historien. I den historiska processen handlar Gud i och genom den mänskliga gemenskapen. Det är både hoppingivande och en smula nedslående. I vårt historiska nu håller mänskligheten på att utplåna sig själv och förstöra sina möjligheter till fortsatt liv. ”Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer…”

I en av bibelns skapelseberättelser står det att ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar.” Ordet formade definierar Gud som skapare och upprätthållare av liv på jorden. Världen, naturen, djuren, människan – allt kommer ur Guds hand. Han har gett allting dess form, och formandet av allt levande fortgår, allt som lever och andas fortsätter att formas. Som Tomas Tranströmer skriver ”… En ängel utan ansikte omfamnade mig / och viskade genom hela kroppen: / ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!” / Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt/ Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”Tranströmer berättar själv om denna dikt att han vid ett besök i San Marco-domen blev överväldigad; ”Ingenting överblickbart, den ena rymden som gömmer sig bakom den andra, som människolivet självt – jag blev så rörd att jag måste ledas ut förblindad av tårar…”.

I en diktcykel av Rainer Maria Rilkes skildras en annan ängel som med ett förfärande och förintande väsen krymper det mänskliga. Den viskande ängeln hos Tranströmer har ingen likhet med detta skrämmande väsen – ängeln i Tranströmers dikt upprättar istället det mänskliga. Tranströmers viskande ängel för  tankarna till Gamla Testamentets skildring av profeten Elias möte med Gud i en grotta på Horebs berg. Herren visar sig inte i stormen eller jordbävningen eller elden, han visar sig i ”en sakta susning”. På samma sätt som Elia återvänder till den mänskliga gemenskapen efter mötet med Gud återvänder Tranströmer, efter mötet med ängeln i San Marco-domen, ut till människorna: ”inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

 

För Tranströmer blev mötet med den viskande ängeln ett upprättande av den gudomliga arkitektur som ”öppnar sig oändligt” mot jagets och tillvarons centrum. ”Människan är en varelse under arbete.” Det är om mänsklighetens historia speglad genom den individuella erfarenheten, som han skriver i dikten  ”Posteringen: ”jag är just den plats / där skapelsen arbetar på sig själv.”I Tranströmers poesi återupprättas jaget och förses med en oändlig inre arkitektur som krukmakaren formar med sina händer.

Inför de fruktade naturkatastroferna misströstade Elias samtida och sökte blidka Gud. Men Guds närvaro manifesterades inte i dessa dramatiska händelser utan som en stilla susning. Det är lätt att misströsta om mänsklighetens fortlevnad i en tid där klimatförändringarna orsakar kaos, hopplöshet och fruktan. När vi känner denna misströstan behöver vi läsa om krukmakaren som började om och formade kärlet på nytt, så som han ville ha det. Kanske pågår det i det tysta ett omformande av vår människlighet som fastnat i ekonomismens och kontrollfokuseringens döda värld. I djupet av oss och den materia vi alla är delar av formas ett nytt kärl, en längtan efter en djupare mening. Kort uttryckt håller det gamla samhällets struktur på att omförhandlas och en ny samverkansideologi till exempel med skolstrejker och krav på en ny ekopolitik växer sig stark. Kanske vi kan tala om en ny ”brytpunkt” i den historiska utvecklingen, ”ett nytt kärl, så som han vill ha det”.

 

Bön: Gud hjälp oss att se din närvaro i vårt historiska ögonblick och låta din vilja ske. Amen.

vecka 16 2019

 

 

”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?.. Joh20:1-19

 

Lärjungen Johannes berättar om Jesus uppståndelse utifrån Maria Magdalenas upplevelse vid den tomma graven. Alla, även Maria, hade väntat sig att finna Jesus kropp i graven och när den var tom blev hon mycket ledsen och besviken. Med tårfyllda ögon frågade hon en man som hon trodde var trädgårdsvakten: ”… säg mig var du har lagt honom…?”Jesus svarar då: ”Maria”och där, i morgonljuset vid graven, kände hon igen Jesus genom hans sätt att uttala hennes namn.

 

Genom Maria går en varm ström av känslor som får henne att utbrista ”Rabbouni!”- Mästare! Från denna upplevelse så fylld av starka känslor växer sedan kyrkans budskap om en uppstånden Kristus fram. Maria från Magdala, apostlarnas apostel, för in det profetiska budskapet om hopp och liv bortom allt vetande i historiens händelseförlopp.

 

På samma sätt hade profeternas budskap genom Israels historia fört fram hopp och löften om liv. Jesus död och uppståndelse var en bekräftelse på deras budskap. Profetian är en varp med trådar från alla tider som binder ihop historiens skeende till en berättelse om hopp och liv. Det är alltid budskap som fördjupar vår betraktelse av världen. Det kan vara dramatiskt, som i berättelsen om Jona, där strömmar och brottsjöar slår över honom och han räddas ur havets djup genom att slukas av en fisk som spydde upp honom på land. Men det kan också vara en berättelse om ett blommande mandelträd. Efter att ha rört vid Jeremias mun fäster Gud hans uppmärksamhet på en trädgren översållad av vita blommor. ”Vad ser du Jeremia?” ”Jag ser en gren av ett mandelträd.” ”Du har sett rätt : Jag vakar över mitt ord tills det bär frukt.”

 

Gud meddelar sig med sin profet genom något välbekant. När Jeremia lägger märke till en kvist av ett mandelträd som just slagit ut i blom meddelar sig Gud genom denna vardagliga händelse, skaparen kommunicerar via naturen. Guds verklighet döljer sig i vardagliga händelser för dem som är uppmärksamma. Den som lever med en uppmärksam blick finner gudomliga ledtrådar där andra ”bara” ser mandelträd eller blommande körsbärsträd i Kungsträdgården. Där de andra lärjungarna bara såg linnebindlarna och den hoprullade huvudduken uppfattade Maria rösten av Mästaren. Maria gör en liknande erfarenhet som Jeremia och profeten Elia: Gud var inte i åskan, i stormen, i jordbävningen eller i elden utan i den svaga susningen.

 

Jesus liv och död är berättelsen om Guds närvaro i skapelsens djup. På samma sätt som det judiska folkets berättelse är en skildring av Guds närvaro i deras historia är berättelserna om Jesus död och uppståndelse tecken på Guds närvaro i materiens djup. Det är i en människas liv som det visar sig att livet är en del av Guds skapande handlingar.Det var profeterna som påminde om Guds vilja, uppenbarad genom Torah som gjorde Israel till ett utvalt folk. Det som på ett avgörande sätt skulle skilja Israels folk från andra folk var det strikta förbudet mot varje form av ekonomisk exploatering av de maktlösa. På samma sätt är det Jesus kärleksbudskap som förenar oss med kallelsen att stå upp för de försvarslösa, att handla och tala för alla som blivit offer för den starkares framfart. ”att inte vara hårdhjärtad och hålla handen sluten för din fattige broder”. ”Ty Herren din Gud är en barmhärtig Gud…”.

Bön:Tack Gud för att både körsbärsträd i blom och påskens budskap kan väcka den förundran  som förenar oss med dig och med varandra. Amen

1 2 3 30