vecka 38 2019

 

 

”…den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren…” Luk 22:24-27

 

”Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste…” med de orden inleds den text där Jesus svarar ”att den störste bland er… skall vara som tjänaren”.

Lärjungarnas tvistande om vem som anses vara störst påminner om den amerikanska presidentvalskampanjen där det gäller att sticka ut för att bli vald. Detta att rättfärdiga behovet att göra sig rikare, vackrare och mer framgångsrik än andraär en del av det västerländska samhällets individualistiska ideal. Det ingår i det förhållningssättet att förhåna och förminska sina rivaler och medmänniskor, som om jag blir större om andra förminskas.

 

Det är kanske ingen tillfällighet att också de mänskliga rättigheterna ifrågasätts i vårt individualistiska kulturklimat. ”MR” utformades för att vara en plattform för rättigheter som tillskrivs varje människa och utgår från alla människors lika värde. Rivaliserande populistiska ideologier som handlar om hur en global politik ska utformas ifrågasätter dessa rättigheter. Dessa ideologiers framgångar visar på den globala människorättspolitikens misslyckande. Kränkningen av människovärdet är ingen ny företeelse – den fanns långt innan ”MR” utformades: När Jesus lyfte fram ”tjänaren” som förebild skapade han en rågång mot individualismens självförhärligande ideal.

 

Diskrepansen mellan ideal och praktik blir särskilt iögonfallande i samhällen som säger sig inspireras av kristen tro. Thomas av Aquino (1225), som betraktas som den främste bland romersk-katolska teologer, beskrev denna skillnad mellan lära och liv med orden ”habitus principiorum”, vilket betyder vanan att ständigt åberopa kristna principer men själv tillåta sig att inte efterleva dem i praktiken. Det gemensamma kristna västerländska sättet att se på omvärlden är ofta förenat med kritik av bristande respekt för mänskliga rättigheter. Men i de förhärskande politiska praktikerna fortsätter man att kränka och tolerera kränkningar, ofta i stor skala. Denna inkonsekvens är idag större än någonsin.

 

Det historiska misslyckandet när det gäller de mänskliga rättigheterna gör en kristen motståndskamp nödvändig. Jesus gestaltade ju i sitt liv en tjänande hållning som gav alla människor samma rättigheter. Denna vår kamp bör värna om kulturella och politiska människovärdesprinciper och kan till exempel handla omatt stryka fattiga länders skulder,  främja ursprungsbefolkningars kollektiva rättigheter och motverka urholkningen av socialpolitiken. Den kan också handla om att i stället för, eller tillsammans med, individualistiskt självförverkligande arbeta för solidaritet. Att istället för fri konkurrens söka gemensam frihet med nya kombinationer i en mänskligare samhällsutveckling. Där finns ingen skillnad mellan kultur och natur.  Kanske kunde vi låta den natur som vi trodde oss vara herrar över, vara en påminnelse om att vi ingår i något större: Vi är en del av skapelsen där pärlemor- och gräsfjärilar irrar över marken och bina samlar sin nektar. Vi ska inte låta lien skära i vallen förrän rödklinten har slagit ut och akleja, kovall och bruntonade rödklövrar blommat ut. Något blir synligt för oss när olika växter mognar till skörd vid olika tidpunkter. En igenkänning, ja vi känner igen den spirande glädjen när ett barn föds eller den stilla förtröstan i begravningsritualens ord: ”av jord är du kommen”.

 

Nu är det tid att ingå, att vara som tjänaren, söka det vi inte sett, söka det ”rike” där allting ingår. Som Gunnar Ekelöf skriver ”Genom att verkligen följa/ med vad man har verkligt / kommer man dit…”

 

Bön: Gud hjälp oss att släppa vår rädsla och ingå i din kärlek som omfattar allt och alla.

 

 

 

 

 

vecka 37 2019

”…älska era fiender och be för dem som förföljer er…” Matt 5: 38-48

Efter första världskriget och de stora kontinentala och religiösa imperiernas fall växte nationalismen som ideal fram:  en homogen befolkning utifrån etniska och språkliga kriterier. I praktiken ledde detta till massdeportationer. Den nationalistiska tanken om en stat med en självbestämmande homogen befolkning resulterade i att 24 miljoner människor från minoritetsgrupper blev utan hemvist i det nya Europa. Från denna praktik var steget inte långt till förintelsens ofattbara grymheter. I juli 1942 skriver Etty Hillesum i sin dagbok ”… man måste skaffa plats för vissheten att det är fråga om vår undergång, vår förintelse, om den saken behöver man inte längre göra sig några illusioner. Det är vår totala förintelse som är målet, det måste vi inse…”

I vår tid växer sig på nytt misstron mot flyktingen/den andre allt starkare i land efter land. Medan gränskontroller och invandringspolitik skärps ökar antalet människor på flykt: I dag är mer än 60 miljoner människor flyktingar. När treåriga Alan Kurdis kropp för några år sedan hittades på stranden ändrades människors upplevelse av flyktingströmmen som något hotfullt och ersattes av medkänsla med de desperata människor som flyr undan krig och förtryck. Men nu försöker åter vissa politiker och media utmåla flyktingar som ett hot. ”Istället för ett volymmål för fortsatt årlig invandring, borde kanske Sverige sätta ett mål för årlig återvandring”skrev en av våra rikstidningars ledarskribenter på Twitter. Samtidigt rapporterar UNHCR att fler människor än tidigare dör i desperata försök att ta sig över medelhavet. Förra året dog sex personer om dagen i detta ”dödens hav i brist på lagliga vägar att nå Europa. Sex personer varje dag!

Jag växte upp i ett land fullt med framtidstro och sociala ambitioner att låta alla ingå i en samhällsgemenskap. Först polacker, sedan italienare, greker, jugoslaver och till sist även amerikanska vapenvägrare. Människornas nationalitet växlade utifrån konflikthärdarna i världen. Även socialt utsatta barn inom landet innefattades av vårt solidaritetstänkande och ”Skå-Gustav” förändrade bemötandet av dem med sin bok ”Det sociala arvet”. Där beskrev han en alternativ behandling för socialt skadade barn där det viktigaste var att barnen möttes med kärlek och respekt. Hela detta perspektiv med solidaritet som honnörsord har nu växlats mot krav på stängda gränser.

Hatretorik och krav på en homogen befolkning har åter vuxit sig stark i Europa. Förra gången slutade det med en monumental katastrof i mänsklighetens historia. Men vi har ännu tid att hindra hat och rädsla från att styra vårt samhällsklimat. Det finns utrymme att följa Jesus uppmaning: ”Ge åt dem som ber dig och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig”och ”älska era fiender och bed för dem som förföljer er”.

 

Bön: Gud hjälp oss att besinna oss och älska de värnlösa så som du älskar det värnlösa i oss.

Bibelmeditation vecka 36 2019

”…Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladdes…”Luk 13;10-17

I alla religioner finns det påbud som människor anser vara del av den uppenbarelse som gör Gud känd för människor. Rabbinernas skrifttolkning avgjorde på Jesu tid var gränsen enligt uppenbarelsen gick, för handlingar som kunde utföras på sabbaten. Jesus botade en kvinna på sabbaten och synagogföreståndaren klagade: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten”. Synagogföreståndaren tänkte enligt traditionen att frågan om botandet hörde till kategorin icke tillåtet arbete. Jesus svarade att om det ansågs tillåtet att ge oxen eller åsnan vatten även om det var sabbat, skulle det då inte vara rätt att bota en kvinna som varit bunden i sin sjukdom i arton år? Den självklara rättskänslan i detta påpekande fick synagogföreståndaren att skämmas.

För Jesus fanns det ett handlingsutrymme vid sidan av den gudomliga uppenbarade rätten. Senare skulle Thomas av Aquino, en av kristendomens mest inflytelserika teologer, hävda att gott och ont/rätt och fel är objektiva kategorier som är gripbara för det mänskliga förnuftet, även utan stöd från gudomliga uppenbarelser. Då formulerades en etik som inte bara kunde tillämpas av de troende utan omfattade alla människor, troende som icke troende. Som det formuleras i den Katolska kyrkans katekes: ”Den naturliga rätten som finns i varje människas hjärta har stiftats av förnuftet och är universell till sina föreskrifter och omfattar alla människor…”Kanske var detta embryot till det som sedan kom att bli en sekulär stat och som skulle bli den sekulära statens adelsmärke, att garantera allamedborgare, oavsett religion, samma medborgerliga och politiska rättigheter.

I den islamiska rättstraditionen saknas en sådan rättslig urkund för att behandla icke-troende på samma villkor som troende. Därför kan den islamiska rättstraditionen inte behandla ”den andre” i termer av jämlikhet utan endast i termer av ”olikhet och åtskillnad”. Detta avspeglas i begreppen ”dhimmi”och ”millet”, som omfattar kristna och judar och innebär att de inte har samma rättsliga status eller medborgerliga rättigheter som en muslim. I det tidiga islam utspelades en kraftmätning mellan de bokstavstroende hadith-lärda och de som inspirerade av grekisk filosofi som hävdade att vad som är ”ont” och ”gott” är tillgängligt för det sunda förnuftet. Avgörande blev tron att tillgången till sanningen endast finns i Koranen så som den dikterades för profeten och alltså var till de bokstavstroendes fördel.

Ännu i vår tid avspeglas dessa olika förhållningssätt i den politiska utvecklingen i världen. I den västliga världen där kristendomen haft hegemoni har den sekulära staten med demokrati och en allmänrättslig tradition utvecklats med naturrätten och mänskliga rättigheter som grund medan det i stater med islamsk dominans är sharialagar som färgar den rättsliga jurisdiktionen. Men den sekulära statens utveckling i västvärlden är dock inte självklar – i vår tid ifrågasätts den. Fundamentalismen i den kristna traditionen har vunnit många anhängare som ifrågasatt både Darwins utvecklingslära och den historiskt kritiska bibeltolkningen och ger stöd åt en politisk utveckling som styrs av deras värderingar på bekostnad av en universell rättsordning. I en tid som kräver global samordning och gemensam handling över religions- och klassgränser behöver vi ta till vara traditionen av en universell rättsordning som kan förena mänskligheten till gemensam handling.

 

Bön: Gud, förena oss över alla gränser och ge oss nåd att upptäcka din vilja i skapelsens djup.

vecka 35 2019

”…`Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag´. Han svarade: `Nej det vill jag inte´, men sedan ångrade han sig och gick…”Matt. 21: 28-31

Jesus berättade ofta liknelser där poängen är kritik av religiöst beteende som tjänar till socialt förtryck eller undertryckande av kvinnor. Hans berättelser ingick i en profetisk tradition där samhällets religiösa och politiska ledarskap ställdes till ansvar för orättvisor och missförhållanden. Han ifrågasatte ofta den brist på självkritik som hans samtida överstepräster och skriftlärde visade upp i sin tolkning av Guds vilja. Jesus ställde de religiösa påbuden som traditionen hade byggt upp mot de orättvisor och maktstrukturer som formade villkoren för människornas vardagsliv. ”Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka…”Det religiösa uttrycket är inte viktigt utan vad vi gör mot ”dessa våra minsta”. Det är inte vad vi säger som är viktigt utan vad vi gör. Sonen svarade: ”Nej det vill jag inte, men sedan ångrade han sig och gick.”

 

När Jesus talar om ”vingården” är det ett uttryck för platsen där livet förvaltas. Det är inte en religiös avgränsning, där en intellektuell tolkning av livet skall läras in och traderas, utan en plats för livet självt. Det innebär inte nödvändigtvis att förkasta den religiösa tron men ifrågasätter den tro som utspelar sig utanför den materiella världens villkor. Kärnan i liknelsen om vingården och dess arbetare är en berättelse om jorden och människan med fokus på vårt sätt att förvalta den värld vi lever i. Tillämpad på vår samtid sätter det vår civilisations påverkan av klimatet i fokus. När planeten är på väg att förtäras av klimatförändringar kräver den geopolitiska framtidsutsikten förändringar av vår livsstil för att vi människor ska överleva. Då får inte vår tro på Gud innebära ett inåtvänt självutforskande som avleder uppmärksamheten från det som sker ”utanför fönstret”.

När vi söker meningen med våra liv och möter Gud i den materiella världen kan det ta sig olika uttryck. En sådan vision gestaltade mystikern och vetenskapsmannen Teilhard de Chardins med en typ av kosmisk utopism, där Gud eller universum har en högre plan. I denna vision utgör den mörka sidan av människans förhållande till naturen bara en övergående fas. Men detta förutbestämda öde ger upphov till samma existentiella defaitism som när vetenskapsteoretikern Donna Haraway liknar människan vid kompostmaterial som återgår till kosmiskt stoff sedan denna epok löpt ut. I båda dessa visioner saknar människans handlingar en avgörande betydelse.

Men Jesus berättelse om vingården tilldelar människan ett eget ansvar som ger en djupare mening med vår tid på jorden. Det är en berättelse om mänskligheten som Guds medarbetare i en pågående skapelseprocess. Denna människosyn kan bana väg för en bredare och vidare historiesyn – en historiefilosofi för ett antropos som är något mer än summan av alla människor. I denna vår historiska epok är det inte förvånande att religionens grundfrågor på nytt aktualiseras: uppkomstens gåta, människans plats på jorden och meningen med våra liv.

Kyrkofadern Irenaeus som levde på 100-talet e.Kr menade att människan som art befinner sig i en tillblivelseprocess där hon skall utvecklas till ansvarig varelse, och bli kapabel att välja det goda. Människans val har blivit en överlevnadsfråga för mänskligheten och hon har svarat ”nej, det vill jag inte”, men har nu möjlighet att ångra sig så att vi förenas i ett fördjupat ansvar för planeten jorden.

Bön: Gud låt oss bli dina medarbetare och ta ett fördjupat ansvar för vår planet. Amen

vecka 34 2019

 

Sannerligen, allt ni binder på jorden skal vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.… Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig?  Jesus svarade: Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”Matt 18:18-22

 

 

Jesus är som en trädgårdsmästare med gröna fingrar. Allt han rör vid börjar skjuta skott och blomknoppar. När han talar om vilka villkor vi lever under som människor så sätter våra associationer och tankeprocesser igång. Det är aldrig en moraliserande pekpinnepedagogik som präglar hans tal. Moraliserande tal förutsätter ett individualiserat ansvar men Jesus talar till oss som folk och art. Hans beskrivningar av människans roll i skapelsen lyfter sig över varje tidsålders särprägel och ger ett kosmiskt perspektiv som ett lysande bakgrundsljus.

 

När Jesus talar om människans ansvar för skapelsen så fördjupar han och breddar perspektivet till att gälla allt både i ”himlen” och på ”jorden”. Vi vet inte vad han menade med himlen, vi har inte heller erfarenhet av himmelskt liv. Men i en religiös kontext handlar himlen om en verklighet efter vår stund på jorden, efter den tid som vi känner till mellan födelse och död. När han utsträcker vårt ansvar till en så omfattande verklighet som himmelriket så förflyttar han också generationerna närmare varandra.

 

Här blir vi påminda om samma perspektiv som klimatforskarna beskriver. Utmaningen mänskligheten står inför är att för första gången i historien konstruera ett ”vi” utan ett ”dom”. Detta ”vi” är nu huvudaktör i den tidsepok som betecknas som ”antropocen”. Vad ”vi” som mänsklighet gör med våra liv påverkar klimatet. För tjugo år sedan berättade forskarna att när medeltemperaturen stiger på jorden kommer vädret att förändras med återkommande värmeböljor och höjd havsvattennivå. Nu pågår denna förändring i ett irreversibelt/oåterkalleligt skeende. En förändring som är oåterkallelig för all framtid. ”…allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen…” Innebörden i Jesus tal är ett utvidgat mänskligt ansvar som sträcker sig utöver vår egen tid. Det är nu ett faktum att våra handlingar har betydelse för all framtid och förändrar världen i en oåterkallelig process..

 

Jesus tilldelar människan en oerhörd makt men ger samtidigt ett avgörande villkor för den mänskliga rollen: att förlåta den som gör orätt sju gånger sjuttiosju, oändligt många gånger. Här stängs dörren för hämnd och rotande i det förgångna för att hämnas på den skyldige. Nu lever vi i en värld där alla ingår i samma ekonomiska och kommunikativa verklighet, samma vardagliga praktik. Vi utgör som mänsklighet envärld ochengemenskap med tillgång till begränsade naturtillgångar. I det perspektivet är den ojämlika fördelningen av tillgångar och möjligheter obegriplig, och något som måste överbryggas om vi skall rädda planetens fortsatta liv. Vi är en gemenskap som omfattar alla, som måste definieras av något annat än avgränsning. Därför måste vi kränga av oss rasism, nationalism, fundamentalism och konstruera ett ”vi” utan ett ”dom”. Vi som tillhör den rikaste procenten av mänskligheten, som också är den mest destruktiva ur klimatsynpunkt, måste börja träna på att avstå och söka efter mänsklig kultur där konsumtionsidealet ersätts av gemensamt skapande, bildning och kärlek.

 

Bön: Gud låt oss bli mer mänskliga och erkänna vårt beroende av varandra. Tillkomme ditt rike och hjälp oss att forma en rättvis framtid! Amen.

vecka 25 2019

”…Se på ängens liljor hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem…”Matt 6: 25-30

Jesus ord om liljorna verkar i första läsningen naiva, nästan korkade, för utan att arbeta är det väl svårt att överleva. Så tänker man ofta när någon har ett nytt perspektiv på vårt sätt att leva eller på kunskap. Så var det med Kopernikus, Einstein, Darwin och många som tänkt utanför den etablerade kunskapshorisonten – deras lösningar avvisades först, för att sedan bli etablerade sanningar.

Kanske Jesus ord om liljorna är just en sådan upptäckt, en bortglömd bit av världen, ett perspektiv som nu efter några millenier är mer uppfordrande än naivt? När jag går förbi harsyran som just slagit ut i en stråle av solljus i granskogen tror jag mig förstå vad han menade.  Jag tror det liknar den insikt som gestaltas i FN-konventionen om biologisk mångfald. Målet är där att alla människor ska förstå att vi måste leva i samklang med hela skapelsen så att vi inte förstör den rika mångfalden. Om vi förlorar den biologiska mångfalden så innebär det faktiskt slutet för mänskligheten. Det som hindrar oss att förstå allvaret är nog den dagliga prestationsångesten som stressar oss. Vi hinner inte omvärdera vad som är viktigast i livet.

Det finns en rungande samhällskritik både i Jesus ord och i den lilla harsyrans stilla liv. Har vi inte glömt något viktigt när hela vår planet bryts ner av vårt sätt att leva? Vi påminns dagligen om att vi håller på att förstöra ekosystemen i hav, skogar och floder. Dessa ekosystem ger oss luften vi andas, maten vi äter och vattnet vi dricker. Jesus visste inte något om våra förstörda livsmiljöer, klimatförändringar, föroreningar, tjuvjakt och rovfiske. Ändå såg han uppenbarligen att människans sätt att leva var ”blint” för både den biologiska och den mänskliga mångfalden. Har vi som mänsklighet inte glömt något viktigt när vi, av rädsla att själva bli angripna, använder mer pengar för upprustning än för att stoppa klimatförändringar och när vi tvekar att skriva under FN:s förbud mot kärnvapen?

Alla de många rädslor som får oss att jaga säkerhet och skapa garantier mot fattigdom och lidande har gjort världen osäkrare och hotar hela vår framtid. Aldrig har risken för ett kärnvapenkrig varit större och aldrig har vi varit närmare en oåterkallelig klimatkatastrof. Allt detta på grund av vår rädsla för att se sanningen och vända på perspektiven. Det kan diskuteras vad Jesus menade med att först söka Guds rike och hans rättfärdighet men det handlade i alla fall inte om att ackumulera kapital eller våldskapacitet. Jesus refererar till Guds närvaro i varje människa och modet att möta den andre med tillit.

När klimatkatastrofen ”ropar” på förändring påminner det oss om de ropande stenar som Jesus talar om när fariséerna ville tysta lärjungarna och om Bileams åsna som såg den varnande ängeln som inte Bileam kunde se. När naturen reagerar med katastrofer är det dags bryta Bileams snikna blindhet och lyssna till liljorna på marken och hans åsna.

Bön: Gud giv oss nåd att släppa vår blinda snikenhet och söka efter nya perspektiv som bevarar jorden och skapelsens mångfald. Amen

(Så gör vi, jag Arne Carlsson och min noggranna korrekturläsare Anna Marklund, ett sommaruppehåll med bibelkommentarerna och börjar på nytt i Augusti. Jag vill önska alla en god sommar med mycket lovsång i hjärtat. Vänligen Arne.)

vecka 24 2019

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar… och lär dem att hålla alla de bud jag gett er…” Matt 28:16-20

”Om förtryck och befrielse handlar all missionshistoria i teori och praktik liksom all kyrkohistoria gör det. Står och hamnar missionen och kyrkorna på förtryckarnas eller de förtrycktas sida?” så skriver en av vår församlings betydande teologer Sigbert Axelsson i inledningen av sin bok ”Missionens ansikte”. Han diskuterar missionen huvudsakligen utifrån de färgade folkens perspektiv och konstaterar att tron på ett liv efter detta och helvetet är medel som beräknande makthavare använder för att göra människor fogliga.

Den kristna tron har inte bara utnyttjats som en maktfaktor i kolonialismens solkiga historia utan också som en mobiliserande kraft inför militära erövringsprojekt. Så var fallet med de av påven Urban LL initierade ”korstågen” på 1000-talet när han ville erövra Jerusalem och det heliga landet från de otrogna. Så var också fallet när president George W Bush utlyste ett ”korståg mot terrorismen” och startade krig i både Afghanistan och Irak för att, som han påstod, demokratisera arabländerna. Många människor som drog slutsatsen att man stod inför en upprepning av de lidanden som korstågen medfört fick rätt. Hela Levanten är i dag krigshärjat med starka reaktioner av hat och misstro. Den muslimska fundamentalismen med IS och al-Qaida växte fram som en reaktion på västerlandets expansion en reaktion mot Storbritanniens kontroll över Egypten. Korstågsmentaliteten har skapat närmast outplånliga sår i det globala samhället.

När Jesus kom med uppmaningen att ”göra alla folk till lärjungar”var det inte den sorts mission vi människor skapat han avsåg. Han rörde sig inte i den fundamentalistiska tankevärld som stöder maktpolitiska strävanden. Maktpolitik är hämmande och förtryckande snarare än befriande och inkluderande. Han predikade inte en fast lära eller en egen sanning på bekostnad av alla andra, utan visade genom sitt liv vad tron på en gudomlig verklighet i världen bortom vår kunskapshorisont kan innebära. Han visade genom sitt liv en radikal öppenhet för världen och livet i den. Kanske liknande det som Emilia Fogelklou kallar att ”vidga sin skapelse-uppfattning”, att göra världen större. Hon ville leva i sin ”verklighetsupptäckt”, i övertygelsen om att världen inte är uppdelad i en andlig och en materiell värld, en inre och en yttre, en närvarande och en frånvarande. Hon ville varken utesluta eller innesluta, utan istället vara närvarande i världen och i livets tjänst.

När Jesus säger till sina lärjungar ”att hålla alla de bud jag gett er” är det en uppmaning till handling. Det handlar inte om färdiga svar från en högre fullkomlighet som världen ska tvingas in i. Istället innebär det att i respekt för andra människor låta alla livsuttryck i denna värld göra skillnad och skapa möjlighet till förändring: Att tillsammans upptäcka Guds värld och bryta med allt det gamla som lett till korstågstänkande, kolonialisering och västerländsk imperialism. Vi får bevara Gud som en utmanande gåta som kräver att vi öppnar oss för det annorlunda för att älska vår nästa.

Bön: Gud försona oss med dem som hyser berättigad misstro mot våra ”kristna avsikter” och låt vår strävan vara att själva förändras snarare än att förändra andra. Amen

vecka 23 2019

 

 

”…Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig….”Joh 14:15-21

 

Det finns en kontinuitet från de tidigaste skriftprofeterna på 700-talet f.Kr. fram till Jesus etiska förkunnelse. Jesus etik förutsätter samma gudsföreställning som fanns i den tidens folkligt förankrade religion, den som hade sin bas i de historiska legenderna om befrielsen ur Egypten och Guds uppenbarande av lagen i Sinai. Historien framställs som ett drama som ger mening åt nuet och trygghet åt framtiden. När Jesus understryker att hans ord kommer från Fadern som har sänt honom knyter han samman sin förkunnelse med detta historiska perspektiv. Han stärker också kontinuiteten in mot framtiden genom att berätta om ”sanningens ande” som ska påminna om allt han sagt.

 

I denna judiska etik förmedlas Guds vilja genom hans interagerande med människan i historien. Dessa historiska berättelser handlar inte om Guds väsen eller argument för Guds existens utan de handlar om historiska händelser som vävs samman med en genomgripande idé om rättvisa. Dessa berättelser innehåller ofta en kritik av den politiska makten när den utövas i konflikt med ”den gudomlig rättvisan”. Konsekvent och uthålligt kritiserar profeterna kungar och lagstiftare som sviker rätten och trampar på den utsatte. Jesaja utropar: ”Ve den som bygger sitt hus med orättfärdighet och murar övervåningen med orätt, som låter sin nästa arbeta utan betalning och inte ger honom lön… Du har inte ögon för annat, inte tanke på annat, än att roffa åt dig, att låta oskyldigt blod flyta och hänge dig åt våld och tyranni.”

 

I dessa gammaltestamentliga berättelser talar Gud genom utvalda profeter. Men Jesus visar att Guds röst är tillgänglig för var och en som vill lyssna. ”En hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande”.Profeterna uppfattade sig som språkrör för Guds röst och Jesus identifierar denna röst som sanning. Den röst som i samtiden framför rättvisans krav och kritiserar korruption och orättfärdighet finns tillgänglig för alla. Profeten Jesaja fördömer i hårda ordalag frestelsen att istället för rättvisa förlita sig på militär upprustning och strategiska allianser. Gång på gång avkläds människans benägenhet att låta sig bländas av makt och framgång och gång på gång avtäcks det militära våldets oförmåga att skapa bestående mänsklig välfärd.

 

Jesus budskap är en förlängning av profeternas tilltro till Guds närvaro i historiens skede. Det är en uppgörelse med den fatalism som förtvivlar inför samtidens utveckling, som om den var oundviklig. I stället ses Guds rättvisa som en möjlighet att skapa en annan framtid. Jag tror inte det är missvisande att se Greta Thunberg som exempel på en röst som avslöjar maktens korruption och kräver rättvisa. Hon visar att vår verklighet kunde varit annorlunda om vi lyssnat på varningarna. I detta sammanhang är det värt att stanna upp och reflektera över varför hennes ord nu har en så förlösande kraft: Med hjälp av vetenskapliga sanningar kräver hon nödvändiga förändringar som var och en kan relatera till sin erfarenhet. Sanningar som blir till härdar av motstånd mot för

tryckande strukturer och bortförklaringar som den politiska makten döljer sig bakom. Är inte detta ”sanningens ande”?

 

Bön: Hjälp oss Gud att urskilja rösten av ”sanningens ande” ur samtidens mediala brus. Amen.

 

vecka 22 2019

 

 

”…Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?…”Rom 8:31-39.

 

För Paulus var förföljelse ett resultat av hans tro. Men idag utvärderas tron ofta utifrån de fördelar den kan erbjuda, då blir Paulus erfarenhet inte attraktiv. Kan det vara så att teologin färgas av förväntningar hos dem som vi talar till och av det som är vår kontext? Om vi är präglade av att se ekonomisk framgång som det viktigaste i våra liv så blir rikedom en bekräftelse på Guds välsignelse och Gud kan då betraktas som en social och ekonomisk framgångsfaktor. Denna sorts teologi har blivit vår tids mest framgångsrika i utbudet av kristna tolkningar. En teologi anpassad till vårt samhälle som domineras av marknadsekonomi.

 

Men Jesus beundrar inte dem som har hög status ”rika och mäktiga” och ”lärda och kloka” utan, stick i stäv mot det som var accepterat och invant även på hans tid, visar han att det som Fadern uppenbarat är fördolt för de framgångsrika, överstepräster och lagkloka. Han undergräver själva basen för dåtidens religiösa värld genom att visa vilka människor Guds ord i första hand riktade sig till:”Jag prisar dig fader… för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarar det för dem som är som barn…” Uttrycket ”de som är som barn” är besläktat med de fattiga, hungriga och bedrövade. ”Saliga ni som är fattiga…ni som hungrar…ni som gråter.”Innebörden är inte att Gud gör skillnad mellan människor, ett ”vi” och ett ”dom” som i dagens främlingsfientliga propaganda. Innebörden är den rakt motsatta, nämligen Guds fria och villkorslösa kärlek till alla mänskliga varelser, i synnerhet till de mest fattiga och bortglömda.

 

Låt oss utifrån denna utgångspunkt också läsa Paulus ord om att ”nöd eller ångest, förföljelse eller nakenhet…” aldrig kan skilja oss från Kristi kärlek. På samma sätt som framgång inte är ett kvitto på Guds kärlek är inte heller ”nöd eller ångest, förföljelse eller nakenhet…”ett tecken på  att Gud övergivit oss. Det finns anledning att påminna om denna djupt mänskliga likvärdighet när den politiska debatten allt oftare i polariserande syfte gör skillnad på ”vanligt folk” å ena sidan och ”kriminella”, ”terrorister” eller ”de icke arbetsdugliga” å andra sidan. I en tid när både lagstiftning och samhällsutveckling dömer oss till förutbestämda grupptillhörigheter, med segregation och gentrifiering som resultat, är det dags att göra en ”orosanmälan”! När dyra bostadsrätter och exklusiv konsumtion skapar vinnare och förlorare pressas de grupper som inte kan ta plats i de gentrifierade stadsdelarna ut i marginalen. Detta är en grogrund för fascistiska ideologier som har en värdehierarkisk gradering av olika grupptillhörigheter. Ett delat samhälle splittrar och söndrar samhällsgemenskapen och är främmande för den Kristi kärlek som försonar och förenar.

Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek – en utsatt erfarenhet av att befinna sig långt från normen, begränsad förmåga att tala svenska, trångboddhet eller hemlöshet? Nej, över allt detta kan vi triumfera genom att ge varandra kärlek. Vi kan skapa nya och banbrytande perspektiv som rår på segregation, fattigdom, trångboddhet och rasism om vi låter denna kärlek omfatta alla!

Bön: Tack Gud för din fria och villkorslösa kärlek till oss alla! Amen.

 

 

 

 

vecka 21 2019

”…Sök så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas…” Luk 11:1-13

Med de här orden uttrycker Jesus sina tankar om bön. I den kristna traditionen har det sedan vuxit fram olika sedvänjor och ibland kan det verka som om bön kan vara nästan vad som helst. Jag har hört böner som mest låter som hunddressyr, där den bedjande ömsom skriker ömsom vädjar, som om Gud är ovillig att gå den bedjandes ärenden. Ibland är bönen kryddad med villkor: om Gud gör som bedjaren vill ska han ha äran av det som händer. Den som ber kanske känner sig generös då, eller kanske hen tror att Gud är fåfäng och låter sig lockas av att få äran?

Jag tror det finns skäl att granska vad vi använder bönen till – det finns nog skäl att likt lärjungarna säga: Herre lär oss att be. Också jag har utifrån egna erfarenheter anledning att vara självkritisk – en “gammal bönevanakan hindra en djupare förståelse av bönens möjlighet: Ända upp i vuxen ålder har jag, som en ritual innan jag somnar, läst “Gud som haver…” och när jag trasslat till mitt liv har jag som en sista utväg stammat fram “gode Gud hjälp mej!” Även om de där personliga och privata bönerna mest är ett uttryck för min egen hjälplöshet och brist på självförtroende fungerar de som en tröst. Men det finns ett annat djup i Jesus exempelbön Fader vår, en böne-erfarenhet som vi behöver värna om och hjälpa varandra att finna.

Utgångspunkten i Fader vår är varken mina egna behov och rädslor, utan Gud själv. Fader låt ditt namn bli helgat –en bön om en väg in i en gudserfarenhet bortom våra föreställningar och klåfingriga begränsningar. Att be den bönen är också ett slags överlåtelse till den Gud som är skild från allt det vi tror oss veta och förfoga över. Som att ställa av sig skorna innan man går in i ett helgat rum. Sedan omsluts vi av detta stora ”rum av gudomlig kärlek” som ryms i orden Låt ditt rike komma. En rumslig bestämning som samtidigt är långt bortom våra trånga perspektiv, långt bortom nations-gränser och vetandets horisonter. Om vi dröjer några ögonblick vid dessa ord i bönen kan våra egna föreställningar och rädslor krympa samman. Tillkomme ditt rikebeskriver en pågående händelse, en ny möjlighet, ett välsignat blivande. Jag tror att det första vi behöver be om i mötet med Gud är nåden att få lämna vår egen inre avspärrning och upptäcka den gränslösa verklighet som gudserfarenheten ger oss.

När vi snuddat vid denna verklighet kan vi få mod att återvända till den egna konstruktionen av vårt livsverk och förstå behovet av befrielse:Och förlåt oss våra synder. Idag tror jag inte det finns någon mer angelägen bön än denna, som förenar oss med alla människor som känner panik och villrådighet inför klimathot och kriser. Det är inte för att belägga våra liv med skam som vi behöver be den här bönen. Men vi behöver be den för att få mod att se hur vår vinstackumulerande ekonomi har orsakat enorma lidanden – mänskliga, ekologiska och ekonomiska – och nu fört oss till randen av utplåning av mänskligt liv. Vi behöver ompröva allt som styr våra handlingar och detta omtag måste vara gemensamt och ömsesidigt. Ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Vi kan forma en ny världsordning som bygger på försoning och samarbete där alla människor har samma värde och samma rätt till ett liv i frihet: Tillkomme ditt rike.

Bön: Gud ge oss den delaktighet som för oss samman till en gemenskap i ditt rike. Amen

1 2 3 31