vecka 49 2021

”……Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: Vi spelade för er men ni ville inte dansa……. Men vishetens gärningar har gett visheten rätt.” Matt 11:12-19

Jesus ser tillbaka på sitt liv och sammanfattar det, alltifrån mötet med Johannes till slutet av livet och sin epok. ”Vi spelade för er men ni ville inte dansa…” Här finns en ton av besvikelse men också en tillit riktad mot framtiden där ”Vishetens gärningar har gett visheten rätt.” Detta liknar även vår epok som nu går mot ett avslut utan att tillväxten har fördelats för att ge fattiga, änkor och faderlösa en rättmätig del av välståndet. Likt de barn som vägrade dansa har vi inte hörsammat vishetens möjlighet att ena mänskligheten. Vi utvecklade istället orättvisa system med bombskadade städer, förbrukad krigsmateriel och mängder av fattiga människor som letar efter mat och hopp i ojämlikhetens efterlämnade ruinhögar.

I vår epok har funnits en unik möjlighet till en rättvis utveckling som vi försummat. Men nu utmanar ”Visheten” mänskligheten att enas i en omorientering där kriget och våldet avvecklas och tilliten på nytt byggs upp. Då måste tillväxt ersättas med ”nerväxt” och våra naturtillgångar ransoneras. Vi måste nu sätta de människor i centrum som lider av den tidigare epokens slöseri. Som Jesus beskrev sin epoks skifte med hopp om ”Vishetens gärningar” så står nu mänsklighetens hopp till ett omvänt perspektiv där omsorg, fördelning och hållbarhet är centralt.

”Visheten” är i gamla testamentet ett abstrakt begrepp besläktat med klokhet och insikt. Gud har skapat världen med vishet och uppmanar oss människor att ta emot och älska den. I gamla testamentet representerar Guds vishet en del av det gudomliga mysteriet. Hos den judiske filosofen Filon uppfattas Ordet och Visheten som identiska begrepp och utgör den länk varigenom Gud kommunicerar med sin skapelse. På samma sätt upplyser ljuset vårt begränsade rum samtidigt som det färdas genom rymdens obegränsade rum. Så överbryggas motsatsen mellan materiellt och andligt, immanent och transcendent.

För att vi ska ana Guds storhet och skapande verksamhet i den dynamiska förändringsprocess som vår värld utgör, bör vi utgå från att gudomligheten har samhörighet med allt levande. Gud har i alltför hög grad uppfattats som ett begränsat och absolut begrepp utanför materien som kan definieras av människan. I den nya epok vi nu kallar antropocen är det människan som behöver omdefinieras. Då blir Gud större än våra definitioner men kan ändå uppfattas på vårt mänskliga, relationella vis.

Hur vi människor uppfattar Gud förändrar inte Gud men ett begränsat perspektiv kan minska vår möjlighet att uppleva Guds närvaro. Vi flyter inte runt som atomer i en materialistisk värld utan vi har föreställningar, rädslor, emotioner, fantasier och drömmar som påverkar hur vi uppfattar världen och Gud. Våra uppfattningar om Gud har i slutändan alltid en jordisk anknytning. Den fysiska och materiella upplevelsen av Guds närvaro liksom vår tillit är beroende av hur Gud representeras i vår föreställningsvärld.

Om vi läser en bok om Afrika påverkar det hur vi upplever platsen när vi reser dit, även om det är en avsevärd skillnad mellan förväntningarna som skapats av det skrivna ordet och hur det faktiskt känns på plats. Representationernas tid och rum som innesluter och omger oss medan vi lever våra dagliga liv påverkar våra upplevelser och våra sätt att tolka och förstå vad som händer. När Bibeln talar om Gud som ”Visheten” är det med hopp om en mänsklighet som kan enas och låta sig påverkas av Guds närvaro.

Bön: Gud omslut oss på alla sidor och led oss in i en varaktig relation med dig och varandra.

vecka 47 2021

”… Se din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl…” Matt 21:1-9

Så var det åter dags för adventsfirande. Affärsidkare och torgmånglare, små och stora kapitalister, skapar julstämning med girlanger och prylar. Ännu en gång ska skyltsöndagen öka tillväxten inför årets sista resultaträkning. Kyrkorna stöper ljus och tränar julspel, med en och annan levande åsna som attraktion, inför kyrkoårets första söndag när barnen med tindrande ögon ska sjunga ”Hosianna Davids son”.

Det är svårt att blunda för diskrepansen mellan detta firande och den bibliska berättelsen om Jesus på åsnan. Han red mot tortyr och avrättning för att ha väckt upproriska associationer om Sakarjas fredskonung, den som skulle förinta maktens stridsvagnar och förstöra krigets vapen.

Var och är fredskonungen bara en dröm? Krigen har ju inte upphört och människan fortsätter att satsa på upprustning. Det skulle kanske varit enklare om Gud inte hade inrymt den mänskliga aktivitet som lett till klimatkatastrof, krig och orättvisa i sin skapelse? Men utan svar på frågan om människans roll blir skapelsen en obesvarbar gåta. En skapelseteologi utan ett framtida mål innebär att världen stagnerar i ett statiskt tillstånd. Som när den Gud deisterna skapat drar sig tillbaka efter sitt verk och likt en rik kapitalist nöjer sig med att leva på räntorna. Men jag tror istället att skapelsen är ett ofullständigt och pågående verk där människan inte är något statiskt med frälsning som en extra egenskap. Frälsningen innebär inte att människan återställs till sin ursprungliga intention utan handlar om att fullborda den gemenskap med Gud som mänskligheten söker. I kontrasten mellan vad som är och vad som kunde vara ligger skapelsens hemlighet och människans frälsning.

I detta perspektiv blir konsumismens gisslantagande av adventskonungen en bild av Jesus som avrättad fredskonung. Men detta är inte hela berättelsen: Jesus död och uppståndelse är tecken som visar på inkarnationens hemlighet där Guds kärlek övervinner döden. Tron på Sakarjas fredskonung må förefalla overklig men i förhållande till krigets historiska oförmåga att skapa fred är den sannare. Mot fredskonungens ödmjuka makt står de globala imperieledarnas tro på vapenlobbyn som med krig vill tvinga fram den globala maktbalans de kallar fred. Utöver krigets och kapprustningens enorma klimatpåverkan visar världens starkaste militärmakt sin impotenta förmåga att skapa fred genom upprepade nederlag också på slagfälten: Iran, Vietnam, Afghanistan, Libyen och Irak. I dessa länder har skamlösa övergrepp begåtts av imperiet som i många fall resulterat i statskollaps och decennier av mänskligt lidande.

Vi lever på randen av en planetär kris där de sociala skillnaderna och osäkerheten i finanssystemen är enorma samtidigt som klimatförändringarna tvingar fram stora folkomflyttningar. Vår nya globaliserade värld är hotfullt instabil men världens nationer närmar sig nu varandra för att ta itu med klimatförändringar, rättvisa och fattigdom. Vi behöver fråga oss vad som i det långa loppet kommer att vara bäst: att vi fortsätter leva i de föreställda gemenskaper som vi kallar nationalstater och maktbalans, eller att vi börjar betrakta oss själva som medlemmar i en världsgemenskap där rättvisa och fred inspirerar oss till uppoffringar och den enkelhet som gör en global jämlikhet möjlig.

Bön: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn”

vecka 45 2021

”…Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd…” Ps 139: 1-18

I förberedelserna inför gudstjänsten kommande söndag reflekterade vi över det bildspråk som finns i våra psalmer och som ibland får gudstjänsterna att kännas som om de pågår i ett etnografiskt museum. ”Min framtidsdag är ljus och lång, den räcker bortom tidens tvång, där Gud och lammet säll jag ser…” Gamla texter kan vara provokativt avvikande från vårt framtidsscenario med klimatkris, pandemi och ekonomiskt klassherravälde. Trots det tror jag att om vi skulle rensa bort alla sådana gamla metaforer ur bibeln och psalmboken skulle det bli ganska tyst. Religionens såväl som kulturens språk är fullt av metaforer och bilder som inte är verkligheten men refererar till hur vi uppfattar den. Modellerna och bilderna är inte verklighetensjälv men kan ses som en slags ”leksaker”, förenklade modeller av sinnevärlden, som kan hjälpa oss att förstå och förmedla en komplex erfarenhet. Inte ens fysikerna förstår alla matematiska modeller av ”strängteorin” eller funktionen av ”svarta hål” men metaforerna hjälper dem att kommunicera ett gemensamt forskningsläge inför en okänd verklighet.

Låt oss alltså inte rensa bort alla gamla metaforer från en tidigare ”språkmiljö” den som filosofen Michael Foucault kallar ”kunskapsregim”, ett uttryck för vårt sätt att använda språket som också kan beteckna en okänd sinnevärld. Låt metaforer, modeller och bilder få vara språkliga byggklossar i den ”lek” som ideologier, teologier och forskning är i förhållande till den komplexa och ontologiska verkligheten. När  den politiska debatten på 60-talet blev alltför dogmatisk och stel skaldade Elisabeth Hermansson en visa som påminde omlivets skönhet, lekfullhet och värme långt bort från dogmerna: ”Vad gör vi med sommaren kamrater? Ska vi låta henne vara, sprida sina dofter, sin mjukhet, sin pacifism, daggtramp i gräset och maskrosfrön över ängarna…”

Kanske kan Elisabeths sommarvisa och Davids psalmer hjälpa oss att erfara den gudomliga närvaron i detta liv som inte går att fånga i en teori eller en manual – en AI-programmerad robot eller en matematisk formel. Kanske vi bär på en inre erfarenhet som ibland kallas kärlek, Gud eller intuition och som kan vara en nyskapande kraft för att identifiera nya former av kollektiv samhällsorganisering. Kanske finns det styrkor inom oss som kan hjälpa oss att ersätta marknadskrafterna och kapitalackumulationen som den organisatoriska grunden i samhället. och som kan ersätta hierarkiskt styrda strukturer med autonoma samordningssystem. Som när rörelser hos ett fiskstim beror på hur fiskarna anpassar sitt avstånd och relativa vinkel till en annan fisk. Bara en liten förändring i hur de simmar kan förvandla en kaotisk svärm till en cirkulär rotation eller få alla fiskar i ett stim att simma åt samma håll. Hundratals eller tusentals individer som rör sig på ett till synes koordinerat sätt.

I den individualistiska och kapitalistiska världsordningen har vi förlorat den djupa relationen till Gud och varandra. Gud och andra människor har förvandlats till objekt, istället för subjekt där vi alla, Gud och människor, är förenade med varandra. Vi skulle kunna restaurera gamla metaforer och myter i den nya verklighet där vi ser att alla hör samman och kan vila i Guds blick.  ”Min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup.”

Bön: Tack Gud att du ser mig och alla de människor som i din omsorg är en enda mänsklighet. Amen.

vecka 43 2021

”…Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus…” Matt 23:37-39 –  24:1-2.

Jesus talade till sina lärjungar om en ny tid, där det som varit heligt och som skapat sammanhang i deras värld ska brytas ned. När lärjungarna pekade på det väldiga tempelkomplexet som representerade en hel kultur och kunskapsordning svarade han ”Se på allt detta – sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.”

 

För att förstå skillnaden mellan hierarkiskt uppbyggda system och nyskapande liv behöver vi flytta oss bort från de välordnade trädgårdssystemen, med stränga rader av förutbestämd gröda, över till skogsbrynet. I trädgården kämpar trädgårdsmästaren med omfattande rotsystem av allehanda slag. I skogen breder svampskogen ut sitt berikande mycel i ett samspel med den omgivande växtligheten, ett nät av rottrådar som i själva verket är svampen. Det är bara rotskotten i detta mycel som kan förvandlas till en livgivande svampsås. I naturskogens relationer sjuder livets nyskapande krafter och skapar en närmast oförutsägbar miljö. I motsats till skogens myllrande liv producerar mänskliga produktionskrafter kalhyggen och plöjer marken för att låta en enda lönsam art dominera medan naturskogens mångfald och slumpartade artrikedom försvinner.

Vi lever i en omvälvande tid och trodde oss ha funnit en framgångsrik världsordning, men vi har nu upptäckt att den är ohållbar: Vi har utformat en organisation med orättvis fördelning mellan fattiga och rika som förbrukar mångfalden i vår natur och orsakar massutdöende av arter. Jämvikten i hela klimatsystemet har urartat till en planetär kris. I en sådan tid ska vi nog inte låta vår kristna tro domineras av föreställningen om individuell frälsning som skapar avstånd till den andre och utesluter ett ömsesidigt ansvar för mänskligheten. Vi behöver nu lyssna till budskapet om ett rike som inte bygger på avstånd utan på  nära relationer mellan människor, djur, natur och Gud. Nu ska vi söka den samverkan som är inbyggd och förutsatt i själva skapelsen – ett inkarnationens mysterium som överlever våra hierarkiska ordningar och kan skapa ett nytt rike. Vi kan se det avspeglas i markens rotsystem såväl som i trädkronornas rhizom där fåglarna bygger sina nästen, ett Guds rike som finns i själva livet som en dynamisk process.

Jag tror inte vi kan finna meningen med våra liv samtidigt som vi bryter ned livets materiella förutsättningar. Materien är Guds kropp, själva skapandets möjlighet och liv i förändring. Det är som del av detta materiella liv vi kan finna en relation till Gud: Det är som människa Gud visar sig i Jesus, en människa som lever och lider med oss i det ekosystem som skapelsens mysterium utgör.

Bön: Var med oss Gud i denna nyskapande tid där vi kan finna ditt rikes kärlek. Amen

vecka 41 2021

”…Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” Mark 3:31-35

Jesus ville säkert inte förneka sin egen relationen till sin mor och sina bröder men han påpekar att det vi gör och är förenar oss mer än familjeband. I den lutherska traditionen har ”rättfärdiggörelse genom tro”, i motsats till gärningar fokuserat oss på vår tro. Det har minskat uppmärksamheten på det vi gör, som om detta saknar betydelse när vi tror på nåden. Men för Jesus speglar det vi gör, också det vi är i vårt inre – han visar hur nåden ger oss makt över det vi gör.

Den lutherska kyrkans starka fokus på nåd, i förhållande till gärningar, har gjort oss blinda för djupet i den judiska tradition som Jesus tillhörde. Det är en av orsakerna till den besvärande ersättningsteologin, som tolkar kristendomen som en ersättning för judendomen och som stör vårt förhållande till våra judiska rötter. Det är också en del av stödet för den kyrkliga antisemitismen och det som gjorde ett av historiens mest avskyvärda illdåd möjligt. Teologen Jakob Wirén skriver i boken Att ge plats för den andre: ”Idag behöver allt teologiskt arbete bära på en självkritisk medvetenhet om judisk-kristna relationer och den destruktiva kapacitet som finns i den kristna traditionen.” Kristendomen ersätter inte judendomen utan är för de kristna en fortsättning av Guds uppenbarelse genom historien. Vår syn på vem Jesus var skiljer sej åt i judisk och kristen tradition, men utesluter inte en djup samhörighet. ”Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.

Vår förmåga att skilja på gott och ont är oss given av nåd. Den är en förutsättning för att vi ska kunna göra Guds vilja och den kan ge oss mod att inta en självkritisk hållning som främjar intellektuell hederlighet och ödmjukhet. Tro och handling är inte ett motsatspar utan är ömsesidigt beroende av varandra. Ett historiskt exempel på hur tro och handling kan smälta samman är biskop Tor Andraes inkännande beskrivning av profeten Muhammeds gudserfarenheter – de som gav Muhammed en profetisk kallelse.  Denna kallelse var på samma gång andlig, social och politisk. Senare tiders wahhabism och jihadism, som exkluderar alla andra religiösa erfarenheter än en bokstavstrogen islam, har förhindrat en överbryggande förståelse av den muslimska profet-litteraturen för både kristna och judar. Den anda som genomsyrar den profetiska litteraturen är inte krigisk utan visar en genomgående omsorg om samhällets svaga och utstötta. Det finns i Jesus verksamhet en anknytning till Gamla testamentet och profeternas kritik av såväl den politiska som den kultiska makten. Hans förkunnelse och verksamhet hämtar inspiration ur profetlitteraturen på ett sätt som avvisar föreställningar om profetlitteraturen som enbart våldsam och lagisk. Samtidigt som han sätter nåden i centrum.

Den som gör Guds vilja, säger Jesus, är min bror. Hans uttalande visar att de inte finns någon motsättning mellan tro och gärningar. Tro på en profetiskt inspirerad idé om rättvisa, som alltid överskrider befintliga juridiskt-politiska ordningar, förutsätter en Gud som är utspridd i det liv som är och utgör en relationell mångfald. En sådan Gud låter sig inte utnyttjas för politiska maktambitioner. Snarare ger denna gudsbild oss möjlighet att ta ett steg mot en enad mänsklighet som söker en övergripande ordning fullt igenkännbar för alla. i kan få en övergripande förståelse av rättvisa som en oavslutad uppgift som hela tiden utmanar världens orättfärdiga ordningar.

Bön: Gud, låt oss mitt i tidens ström inspireras av din rättvisa och söka din vilja. Amen.

vecka 39 2021

”…gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.” Luk 10:17-20

Jesus sände ut några lärjungar i förväg till varje plats han tänkte besöka. Så gjorde han också denna gång och när de kom tillbaka var de förtjusta över att demonerna lydde dem men Jesus avvisade deras tal. Föreställningar om en osynlig värld full av mäktiga demoner var vanlig under denna tid. Sannolikt hade inte kristendomen överlevt de många hedniska gudarnas inflytande om inte kejsar Konstantin ca 300 år e Kr hade byggt en mängd kyrkor till den ende Gudens ära. Kanske hade inte heller Muhammed senare befäst sin tro på Allah, den ende Guden. Då som nu utövade de många gudarna stor makt över både kejsaren och folket.

Skillnaderna mellan ”hedningarnas” relation till sina gudar och de kristnas relation till sin Gud var den största tänkbara. För ”hedningarna” räckte det om de fick gudarnas stöd genom att be och önska medan de kristna snarare sökte vara Gud till lags. Det är också det som förenar de tre Abrahamitiska världsreligionerna judendom, kristendom och islam genom tron på en Gud som inte kan manipuleras genom magi.

Att använda religion eller Guds namn för att utöva makt över andra människor har alltid varit sekterismens kännetecken. Jesus avvisade alla sådana tendenser. ”Gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.” var Jesus svar på den hedniska världens tro på demoner och onda andar. När fariséerna frågade när Guds rike skulle komma var svaret avvisande: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon… Guds rike är inom er”. Guds rike var för Jesus inte en kommande ordning utan en möjlighet att nu leva i hans kärlek, en verklighet som ”är”. Det handlar inte om ett rike där de rättroende utövar makt över de andra, tvärtom: ”om din broder gör orätt så förlåt honom”.

 

När någon säger sig driva ut onda andar, ha makt över sjukdomar eller blir rik genom att locka människor att ge bort värdesaker och pengar så kan vi se detta som en varning för sekterism och hedendom. Sekteristiska ledare säger att de har en för andra oåtkomlig kontakt med Gud som ger dem rätt att utöva sin makt. Jesus avvisar genom hela sitt liv sådan maktutövning och säger: ”den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare…”

 

Om religion används som maktmedel och sekteristiska tolkningar av bibeln får fotfäste kan politisk makt vara frestande också för kristna grupper i vår tid. Evangelikala ledare i USA har flera gånger jämfört president Trump med kung Kyros – som att Gud använder Trump liksom Han använde Kyros. Efter den babyloniska fångenskapen fick kung Kyros Guds uppdrag att återuppbygga Jerusalems tempel. Då meddelade Kyros: ”Alla jordens riken har Herren, himlens Gud, givit mig, och han har ålagt mig att bygga ett hus åt honom  i Jerusalem i Juda”. I den bibeltolkningen bortser de evangelikala ledarna från att deras före detta president ljuger, förtalar, förtrycker och diskriminerar. Eftersom det är svårt för oss människor att veta vad Gud vill kan lätt Guds vilja bli synonym med den egna gruppens ambitioner. Att Jesus avvisar all sådan sekterism hindrar inte grandiosa personligheter att utöva sin makt i religiösa grupper. Sällan utger de sig dock för att vara de andras tjänare annat än möjligen i manipulativt syfte.

Bön: Gud låt Jesus uppenbara din vilja för oss så att vi kan tjäna varandra i frihet och kärlek.

vecka 37 2021

”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” Joh 11:28-44

Religion är beskrivning av erfarenheter som är svåra att klä i ord. Hur beskriver man en händelse med en död man som redan luktar och som reser sig och går? Jag kunde gå vidare och säga att det bara är en skröna men det mest centrala motivet i den kristna religionen, när Jesus lämnar graven, är ju också en sådan händelse. Vi kanske behöver fördjupa vår förståelse av språket som konstruerat utifrån vår världsbild och något som ständigt måste förnyas för att vi ska kunna kommunicera religiösa erfarenheter. Det innebär både en omläsning av Bibeln som beroende av den samtid den skrevs i och en nytolkning av den materialistiska världsbild som begränsar vår förståelse av livets början och livets slut.

Jag tror vi har en utpräglat tunn materialistisk verklighetsuppfattning, där materien inte innehåller några horisonter mot det okända. I vår  vardag  glömmer vi bort att detta har en begränsande effekt på våra sinnen ungefär som när stadens belysning berövar oss möjligheten att se nattens stjärnhimmel.

Berättelsen om Lasaros är just som en sådan stjärnhimmel vi har svårt att förstå för att förnuftet begränsar våra möjligheter att se materiens djup. Jag menar inte att vi ska tro på alla orimliga historier som religiösa företrädare berättar utan varsamt ifrågasätta också dessa berättelser men försöka behålla deras eventuella djupdimension. Människor som lever i tro och längtar efter Guds härlighet riskerar att tappa fotfästet i världen vi lever i. Då riskerar de att dras in i religiös fanatism som får dem att känna förakt för oliktänkande och ett slags överlägsenhet som gör att de tror sig veta mer än andra. Kanske det svåraste för vår samtid är all ny kunskap som vidgar våra horisonter. Det kan också leda till ett slags hybris om vi förnekar att även den nya världsbilden rymmer okända djup och begränsande horisonter. Vi vet ju faktiskt inte var universum tar slut och vad framtiden bär med sig eller hur vi bör leva våra liv.

När vi läser berättelsen om Lasaros aktualiseras det faktum att Johannes, som skrev om Lasaros möte med Jesus, hade en helt annan kunskapshorisont än vår. Kanske vi skulle ha beskrivit händelsen med andra ord. Detta behöver inte vara något problem för trons perspektiv: Vi kan både ifrågasätta den materiella grunden för berättelsen och fråga oss vad det innebär att som människa stå inför ett under. Det vi kallar under är ju en erfarenhet som vi inte kan förstå utifrån vår begränsade världsbild. En kritisk granskning av en bibeltext bör göras dels med vår fördjupade världsbild och dels med trons ödmjukhet inför en verklighet vi inte kan förklara men möjligen ana genom trons mysterium. Vår allt rikare kunskap om materien kan leda till hybris när vi tror att vi begriper allt och mystiken kan leda oss till förakt mot materiell kunskap, men för att tro och vetande ska berika vår förståelse av Bibelns texter behöver vi båda perspektiven.

När vi läser texten om Lasaros kanske vi inte ska ta vår utgångspunkt i kroppens liv och död som vi är vana att tänka på den utan i vad Jesus säger om att se Guds härlighet. Jesus anger tro som förutsättningen för den erfarenhet som sträcker sig utanför våra kunskapsramar och in i en värld med ursprungligt liv. Vi kan pröva att tänka på våra kroppar, inte som ett föremål utan som ett uttryck för en process i vardande. I ett sådant perspektiv blir döden inte ett slutmål utan mer en pånyttfödelse som när materia närmar sig ett av rymdens svarta hål och dras in i en ny värld utan återvändo. Livet är då inte en enkel resa mellan födelse och död utan vår kropp blir bärare av en skapande förändring av liv, som en svamp framvuxen ur ett för ögat dolt rhizom, en del av livets oändliga och öppna blivande. Om livet är att vara en individualiserad del av ett nyskapande skede så blir tron en tillit och våra kroppar som ett lerkärl som bär denna väldiga nyskapande kraft som är Guds. ”Ty Gud som sade: `Ljus skall lysa ur mörkret´ har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.”

 

Bön: Gud låt ditt ljus skapa tro i mig som ger mig mod att leva och dö i din nyskapande kärlek. Amen.

vecka 35 2021

Helige Fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de bli ett, liksom vi är ett…” Joh 17: 9 -11

”Enheten i Kristus” är temat för söndagens bibeltexter. Enhet kan vara ett förrädiskt begrepp som i kristna rörelser ofta har resulterat i rädsla för konflikter och meningsmotsättningar. Ibland har den ekumeniska rörelsen satsat på kyrkosammanslagningar för att manifestera enhet i stället för att öppna för mångfald. Även om tolerans för olika traditioner är en förutsättning för en sådan kyrkosammanslagning är detta något annat än enheten i Kristus.

I politiska sammanhang tar sig viljan till enhet ofta uttryck i populism, det vill säga förenklade lösningar på svåra problem. Avsikten är att skapa ett slags ”enhet” med hjälp av ett vi och dom- tänkande och ett gap mellan makthavarna och befolkningen. I diktaturer är enheten ett redskap för att motverka oppositionella rörelser. Till exempel i Kina är föreningar och organisationer aldrig oberoende utan knutna till partisystemet genom den institutionella enhetsfrontstrukturen. Talibanerna i Afghanistan visar upp en enhetskultur med en form av muslimsk extremism som avvisar allt samförstånd och som inte accepterar något annat politiskt system än det egna. Enhet blir ett redskap för att härska. Ett annat enhetsideal är ”globaliseringen” vars främsta mål är att få bort de ekonomiska gränserna för finanskapital, beskattning, handel och immateriell egendom. Följden blev att vår konsumtionskultur blåst bort traditionella seder och mångkultur och ersatt den med pengadyrkan, materialism och det identitetsbyggande som trängt undan vårt mänskliga ansvar i den gudomliga skapelseordningen.

När Jesus talar om att bli ett med honom, som han är ett med Fadern, syftar han på en annan enhet än de konstruerade enhetsfronter som vi ser i vår samtid.  En kristen enhet grundar sig på en skapelsetro som innebär att den moderna människan, efter 200 000 år på vår 4,5 miljarder år gamla planet, nu har nått fram till den punkt i historien där vi måste samarbeta som mänsklighet. Vi har inte längre råd att se oss själva som oberoende individer.

Nu har mänskligheten inträtt i en ny geologisk epok där det mänskliga avtrycket på jordsystemets funktioner kan jämföras med de stora naturkrafternas. Detta tvingar oss att betrakta jorden på ett nytt sätt: som en planet vars utveckling mänskligheten kan vara direkt delaktig i genom att påverka dess konstant föränderliga processer i positiv riktning.

Den enhet som vi ska söka förstå är en sammansatt berättelse om människan och jorden. Vi börjar närma oss en trovärdig enhet när vi ser ”den mänskliga friheten” som invävd i naturen-i-dess-helhet och när vi lämnar våra anspråk på frihet och makt över naturen och våra medmänniskor. Vi kan samexistera med naturen när vi genom en genetiskt bestämd, företisk känsla av ansvar och samhörighet accepterar vår ”invävning”. Som påve Franciskus, i ”Laudato Si”, understryker den i dag brådskande utmaningen att skydda ”vårt gemensamma hem”: Vi har helt enkelt glömt vår samhörighet med jorden och dem som omger oss – den ena som vi är satta att förvalta och de andra som vi är kallade att leva med och för. Den enhet i Kristus som Johannes talar om knyter ihop materien och existensen till en gudomlig helhet i skapelsen.

Bön: Helige Fader förena oss med dig så att våra liv blir en del i din skapande process som utgör evolutionens hemlighet. Amen

vecka 25/26 2021

”… I ordet var liv, och livet var människornas ljus…” Joh 1:1-5

De första orden i Johannes evangelium kallas ”Johannesprologen” och skildrar hans tankar om Gud. Johannesprologen binder ihop världens existens med dess begynnelse och fortsatta liv. Där mitt i materien finns det liv som vi är delar av. Någon verklighet utanför materien känner vi inte till, våra biologiska begränsningar ger oss inte möjlighet att göra erfarenheter utanför våra fattningsförmågor. Därmed inte sagt att vår fattningsförmåga inte skulle kunna vidgas i kommande generationer.

Under tusentals år har vi människor samlat information om vad vi upplevt och lärt oss under våra liv. En del av denna erfarenhet lagras i våra minnen och överförs till nästa generation genom bildning, men också genom förändringar i den kemiska sammansättningen av DNA. På detta sätt kan förvärvade egenskaper hos levande organismer föras vidare genom generationer.

Det finns skäl att tro att livet är mycket mer än vad vi kan uppfatta och att vi är mitt uppe i en skapande process av nytt liv. Detta betyder inte att New Age-teoretikernas fantasier om parallella världar är rimlig. Det är inte parallella världar som den kristna traditionen hoppas på utan en skapande Gud i den här världen. Däremot är sommarpsalmens jubel en relevant beskrivning av världen i förändring och av människan förankrad i ett meningsfullt sammanhang: ”I denna ljuva sommartid gå ut min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor. Se hur i prydning jorden står, se hur för dig och mig hon får så underbara håvor… Låt mig få tjäna dig allen, i frihet sann, i kärlek ren, så vill jag mer ej önska.”

”I begynnelsen fanns Ordet… och Ordet var Gud.” skaldar Johannes. För generationer av läsare hissnar perspektiven och djupnar historien. Lika svindlande är det att erinra sig att det  är mindre än hundra år sedan människan upptäckte att vi är indragna i en kosmologisk utveckling. Sedan miljarder år rusar galaxer ifrån varandra i ett universum som ständigt utvidgar sig. Vår värld befinner sig i ständig förändring men med en historia som kan berättas. Det är ur detta hemlighetsfulla djup som Johannes intuitivt visionerar om en närvarande Gud. Ur detta dunkel, och sitt folks historia, hämtar han tron på den Gud som ger människan en roll som medarbetare i den framtid som ännu inte är berättad.

För Johannes var Ordet som fanns där före alltings början och livets egen puls en ingivelse till djupare meningsfullhet. Tron att ”Ordet var Gud” ger inte stöd åt vare sig religiösa eller etiska normbildningar, giltiga under alla historiens växlingar, men det kan ge oss en tillit grundad i den närvaro som viskar om hopp och ansvar. Harry Martinson skildrar i diktsviten Aniara hur vi utmanas till ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen. Miman som känner mer och djupare än passagerarna på Aniara varnar för katastrofen innan hon dör. Flykt undan ansvaret är ingen lösning utan leder till katastrof. Varningsropen ljuder allt kraftigare också i vår värld och berättar om hur flykten undan vårt ansvar för planeten leder till vår tomma död. Johannesprologen manar till motstånd mot hopplöshet och flykt. ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”

 

Bön: Tack Gud för det hopp om liv och ljus som Din kärlek tänder i våra hjärtan. Amen

Nu gör vi Anna och Arne ett sommaruppehåll med bibelmeditationerna och återkommer i Augusti igen. Vi önskar alla läsare Guds välsignelse och en härlig sommar!

vecka 23/24 2021

”… Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det?

… Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig”.  Luk 15:1-7

 

Den här liknelsen är nästan obegriplig i vår svenska kultur och det är inte för att vi saknar kunskap om fåret och fårfarmaren utan för att synd och syndare saknar mening i en sekulariserad miljö. Det bortsprungna fåret kan nog röra oss till tårar när vi hör om hur fårfarmaren hittar det och lägger det över sina axlar, men vem är syndaren i vår postmoderna tid där förståelse av ”syndare” präglas av den innebörd som ordet fick i de pietistiska och frikyrkliga väckelserörelserna. I väckelsens fromhetsideal associerades ordet med stränga regler och ”syndakataloger” där alkohol, kortspel, dans, bio och sex före äktenskapet ansågs syndigt.

Nu är det inte bara det gamla frikyrkliga språkbruket som är gör det svårt att beskriva vår tids verklighet, utan allt språk präglas av de sätt på vilka vi erfar och förstår saker och ting. Detta gäller det ”kristna” och kanske särskilt det politiska språket. När jag som tonåring började läsa tidningar och bilda mig en uppfattning om samhällsfrågor fanns det en period då jag inte riktigt förstod utgångspunkterna, och jag tror det kan vara så för våra unga också. Den viktigaste uppgiften som gamla partier och kyrkor har är att tolka de gamla texterna i förhållande till de frågeställningar och existentiella problem de försöker besvara och lösa. Att stora delar av kristenheten fått en fördjupad förståelse av begreppet ”synd”, där det också givits tydliga politiska dimensioner, beror på hur vi erfar och förstår det bibliska budskapet. En verksam del i denna förändring var de omvälvande breddningar av det religiösa budskapet som gjordes under Andra Vatikankonciliet 1962-1965 och Kyrkornas Världsråds generalkonferens i Uppsala 1968.

Bakgrunden till Jesus starka ord om ”syndare” var att man i hans tid stötte bort och stigmatiserade vissa grupper. Detta är något som liknar vårt sätt att stöta bort flyktingar och nysvenskar och våra rasistiska fördomar som hindrar vissa grupper från att integreras i vårt samhälle. Jesus tal om syndare är inte obegripligt men svårigheten uppstår när vi läser det som om vi inte är färgade av vår kulturella och religiösa kontext. Problemet uppstår om vi läser texten utifrån den gamla devisen som handlar om att ”läsa som det står”, betraktar texten som Guds ord och tror att den förmedlar en objektiv och entydig kunskap. Alla bibliska texter behöver tolkas för att de ska bli till Guds ord för oss.

Vi behöver kyrkor och studiecirklar, folkbildning och universitetsaulor för att ständigt ompröva vår verklighet och få hjälp att förstå den pågående förändringen av språket och de anpassningar och nyorienteringar som väntar oss i kampen för överlevnad. Den framtid som möter oss kräver omvälvande förändringar i vårt ansvar för planeten och språket är ett viktigt verktyg för vår förståelse och vårt samspel med varandra.

Bön: Tack Gud för att du genom Jesus har givit oss liknelser genom vilka vi kan tolka vår historiska verklighet. Amen

1 2 3 38