vecka 39 2021

”…gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.” Luk 10:17-20

Jesus sände ut några lärjungar i förväg till varje plats han tänkte besöka. Så gjorde han också denna gång och när de kom tillbaka var de förtjusta över att demonerna lydde dem men Jesus avvisade deras tal. Föreställningar om en osynlig värld full av mäktiga demoner var vanlig under denna tid. Sannolikt hade inte kristendomen överlevt de många hedniska gudarnas inflytande om inte kejsar Konstantin ca 300 år e Kr hade byggt en mängd kyrkor till den ende Gudens ära. Kanske hade inte heller Muhammed senare befäst sin tro på Allah, den ende Guden. Då som nu utövade de många gudarna stor makt över både kejsaren och folket.

Skillnaderna mellan ”hedningarnas” relation till sina gudar och de kristnas relation till sin Gud var den största tänkbara. För ”hedningarna” räckte det om de fick gudarnas stöd genom att be och önska medan de kristna snarare sökte vara Gud till lags. Det är också det som förenar de tre Abrahamitiska världsreligionerna judendom, kristendom och islam genom tron på en Gud som inte kan manipuleras genom magi.

Att använda religion eller Guds namn för att utöva makt över andra människor har alltid varit sekterismens kännetecken. Jesus avvisade alla sådana tendenser. ”Gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.” var Jesus svar på den hedniska världens tro på demoner och onda andar. När fariséerna frågade när Guds rike skulle komma var svaret avvisande: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon… Guds rike är inom er”. Guds rike var för Jesus inte en kommande ordning utan en möjlighet att nu leva i hans kärlek, en verklighet som ”är”. Det handlar inte om ett rike där de rättroende utövar makt över de andra, tvärtom: ”om din broder gör orätt så förlåt honom”.

 

När någon säger sig driva ut onda andar, ha makt över sjukdomar eller blir rik genom att locka människor att ge bort värdesaker och pengar så kan vi se detta som en varning för sekterism och hedendom. Sekteristiska ledare säger att de har en för andra oåtkomlig kontakt med Gud som ger dem rätt att utöva sin makt. Jesus avvisar genom hela sitt liv sådan maktutövning och säger: ”den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare…”

 

Om religion används som maktmedel och sekteristiska tolkningar av bibeln får fotfäste kan politisk makt vara frestande också för kristna grupper i vår tid. Evangelikala ledare i USA har flera gånger jämfört president Trump med kung Kyros – som att Gud använder Trump liksom Han använde Kyros. Efter den babyloniska fångenskapen fick kung Kyros Guds uppdrag att återuppbygga Jerusalems tempel. Då meddelade Kyros: ”Alla jordens riken har Herren, himlens Gud, givit mig, och han har ålagt mig att bygga ett hus åt honom  i Jerusalem i Juda”. I den bibeltolkningen bortser de evangelikala ledarna från att deras före detta president ljuger, förtalar, förtrycker och diskriminerar. Eftersom det är svårt för oss människor att veta vad Gud vill kan lätt Guds vilja bli synonym med den egna gruppens ambitioner. Att Jesus avvisar all sådan sekterism hindrar inte grandiosa personligheter att utöva sin makt i religiösa grupper. Sällan utger de sig dock för att vara de andras tjänare annat än möjligen i manipulativt syfte.

Bön: Gud låt Jesus uppenbara din vilja för oss så att vi kan tjäna varandra i frihet och kärlek.

vecka 37 2021

”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” Joh 11:28-44

Religion är beskrivning av erfarenheter som är svåra att klä i ord. Hur beskriver man en händelse med en död man som redan luktar och som reser sig och går? Jag kunde gå vidare och säga att det bara är en skröna men det mest centrala motivet i den kristna religionen, när Jesus lämnar graven, är ju också en sådan händelse. Vi kanske behöver fördjupa vår förståelse av språket som konstruerat utifrån vår världsbild och något som ständigt måste förnyas för att vi ska kunna kommunicera religiösa erfarenheter. Det innebär både en omläsning av Bibeln som beroende av den samtid den skrevs i och en nytolkning av den materialistiska världsbild som begränsar vår förståelse av livets början och livets slut.

Jag tror vi har en utpräglat tunn materialistisk verklighetsuppfattning, där materien inte innehåller några horisonter mot det okända. I vår  vardag  glömmer vi bort att detta har en begränsande effekt på våra sinnen ungefär som när stadens belysning berövar oss möjligheten att se nattens stjärnhimmel.

Berättelsen om Lasaros är just som en sådan stjärnhimmel vi har svårt att förstå för att förnuftet begränsar våra möjligheter att se materiens djup. Jag menar inte att vi ska tro på alla orimliga historier som religiösa företrädare berättar utan varsamt ifrågasätta också dessa berättelser men försöka behålla deras eventuella djupdimension. Människor som lever i tro och längtar efter Guds härlighet riskerar att tappa fotfästet i världen vi lever i. Då riskerar de att dras in i religiös fanatism som får dem att känna förakt för oliktänkande och ett slags överlägsenhet som gör att de tror sig veta mer än andra. Kanske det svåraste för vår samtid är all ny kunskap som vidgar våra horisonter. Det kan också leda till ett slags hybris om vi förnekar att även den nya världsbilden rymmer okända djup och begränsande horisonter. Vi vet ju faktiskt inte var universum tar slut och vad framtiden bär med sig eller hur vi bör leva våra liv.

När vi läser berättelsen om Lasaros aktualiseras det faktum att Johannes, som skrev om Lasaros möte med Jesus, hade en helt annan kunskapshorisont än vår. Kanske vi skulle ha beskrivit händelsen med andra ord. Detta behöver inte vara något problem för trons perspektiv: Vi kan både ifrågasätta den materiella grunden för berättelsen och fråga oss vad det innebär att som människa stå inför ett under. Det vi kallar under är ju en erfarenhet som vi inte kan förstå utifrån vår begränsade världsbild. En kritisk granskning av en bibeltext bör göras dels med vår fördjupade världsbild och dels med trons ödmjukhet inför en verklighet vi inte kan förklara men möjligen ana genom trons mysterium. Vår allt rikare kunskap om materien kan leda till hybris när vi tror att vi begriper allt och mystiken kan leda oss till förakt mot materiell kunskap, men för att tro och vetande ska berika vår förståelse av Bibelns texter behöver vi båda perspektiven.

När vi läser texten om Lasaros kanske vi inte ska ta vår utgångspunkt i kroppens liv och död som vi är vana att tänka på den utan i vad Jesus säger om att se Guds härlighet. Jesus anger tro som förutsättningen för den erfarenhet som sträcker sig utanför våra kunskapsramar och in i en värld med ursprungligt liv. Vi kan pröva att tänka på våra kroppar, inte som ett föremål utan som ett uttryck för en process i vardande. I ett sådant perspektiv blir döden inte ett slutmål utan mer en pånyttfödelse som när materia närmar sig ett av rymdens svarta hål och dras in i en ny värld utan återvändo. Livet är då inte en enkel resa mellan födelse och död utan vår kropp blir bärare av en skapande förändring av liv, som en svamp framvuxen ur ett för ögat dolt rhizom, en del av livets oändliga och öppna blivande. Om livet är att vara en individualiserad del av ett nyskapande skede så blir tron en tillit och våra kroppar som ett lerkärl som bär denna väldiga nyskapande kraft som är Guds. ”Ty Gud som sade: `Ljus skall lysa ur mörkret´ har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.”

 

Bön: Gud låt ditt ljus skapa tro i mig som ger mig mod att leva och dö i din nyskapande kärlek. Amen.

vecka 35 2021

Helige Fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de bli ett, liksom vi är ett…” Joh 17: 9 -11

”Enheten i Kristus” är temat för söndagens bibeltexter. Enhet kan vara ett förrädiskt begrepp som i kristna rörelser ofta har resulterat i rädsla för konflikter och meningsmotsättningar. Ibland har den ekumeniska rörelsen satsat på kyrkosammanslagningar för att manifestera enhet i stället för att öppna för mångfald. Även om tolerans för olika traditioner är en förutsättning för en sådan kyrkosammanslagning är detta något annat än enheten i Kristus.

I politiska sammanhang tar sig viljan till enhet ofta uttryck i populism, det vill säga förenklade lösningar på svåra problem. Avsikten är att skapa ett slags ”enhet” med hjälp av ett vi och dom- tänkande och ett gap mellan makthavarna och befolkningen. I diktaturer är enheten ett redskap för att motverka oppositionella rörelser. Till exempel i Kina är föreningar och organisationer aldrig oberoende utan knutna till partisystemet genom den institutionella enhetsfrontstrukturen. Talibanerna i Afghanistan visar upp en enhetskultur med en form av muslimsk extremism som avvisar allt samförstånd och som inte accepterar något annat politiskt system än det egna. Enhet blir ett redskap för att härska. Ett annat enhetsideal är ”globaliseringen” vars främsta mål är att få bort de ekonomiska gränserna för finanskapital, beskattning, handel och immateriell egendom. Följden blev att vår konsumtionskultur blåst bort traditionella seder och mångkultur och ersatt den med pengadyrkan, materialism och det identitetsbyggande som trängt undan vårt mänskliga ansvar i den gudomliga skapelseordningen.

När Jesus talar om att bli ett med honom, som han är ett med Fadern, syftar han på en annan enhet än de konstruerade enhetsfronter som vi ser i vår samtid.  En kristen enhet grundar sig på en skapelsetro som innebär att den moderna människan, efter 200 000 år på vår 4,5 miljarder år gamla planet, nu har nått fram till den punkt i historien där vi måste samarbeta som mänsklighet. Vi har inte längre råd att se oss själva som oberoende individer.

Nu har mänskligheten inträtt i en ny geologisk epok där det mänskliga avtrycket på jordsystemets funktioner kan jämföras med de stora naturkrafternas. Detta tvingar oss att betrakta jorden på ett nytt sätt: som en planet vars utveckling mänskligheten kan vara direkt delaktig i genom att påverka dess konstant föränderliga processer i positiv riktning.

Den enhet som vi ska söka förstå är en sammansatt berättelse om människan och jorden. Vi börjar närma oss en trovärdig enhet när vi ser ”den mänskliga friheten” som invävd i naturen-i-dess-helhet och när vi lämnar våra anspråk på frihet och makt över naturen och våra medmänniskor. Vi kan samexistera med naturen när vi genom en genetiskt bestämd, företisk känsla av ansvar och samhörighet accepterar vår ”invävning”. Som påve Franciskus, i ”Laudato Si”, understryker den i dag brådskande utmaningen att skydda ”vårt gemensamma hem”: Vi har helt enkelt glömt vår samhörighet med jorden och dem som omger oss – den ena som vi är satta att förvalta och de andra som vi är kallade att leva med och för. Den enhet i Kristus som Johannes talar om knyter ihop materien och existensen till en gudomlig helhet i skapelsen.

Bön: Helige Fader förena oss med dig så att våra liv blir en del i din skapande process som utgör evolutionens hemlighet. Amen

vecka 25/26 2021

”… I ordet var liv, och livet var människornas ljus…” Joh 1:1-5

De första orden i Johannes evangelium kallas ”Johannesprologen” och skildrar hans tankar om Gud. Johannesprologen binder ihop världens existens med dess begynnelse och fortsatta liv. Där mitt i materien finns det liv som vi är delar av. Någon verklighet utanför materien känner vi inte till, våra biologiska begränsningar ger oss inte möjlighet att göra erfarenheter utanför våra fattningsförmågor. Därmed inte sagt att vår fattningsförmåga inte skulle kunna vidgas i kommande generationer.

Under tusentals år har vi människor samlat information om vad vi upplevt och lärt oss under våra liv. En del av denna erfarenhet lagras i våra minnen och överförs till nästa generation genom bildning, men också genom förändringar i den kemiska sammansättningen av DNA. På detta sätt kan förvärvade egenskaper hos levande organismer föras vidare genom generationer.

Det finns skäl att tro att livet är mycket mer än vad vi kan uppfatta och att vi är mitt uppe i en skapande process av nytt liv. Detta betyder inte att New Age-teoretikernas fantasier om parallella världar är rimlig. Det är inte parallella världar som den kristna traditionen hoppas på utan en skapande Gud i den här världen. Däremot är sommarpsalmens jubel en relevant beskrivning av världen i förändring och av människan förankrad i ett meningsfullt sammanhang: ”I denna ljuva sommartid gå ut min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor. Se hur i prydning jorden står, se hur för dig och mig hon får så underbara håvor… Låt mig få tjäna dig allen, i frihet sann, i kärlek ren, så vill jag mer ej önska.”

”I begynnelsen fanns Ordet… och Ordet var Gud.” skaldar Johannes. För generationer av läsare hissnar perspektiven och djupnar historien. Lika svindlande är det att erinra sig att det  är mindre än hundra år sedan människan upptäckte att vi är indragna i en kosmologisk utveckling. Sedan miljarder år rusar galaxer ifrån varandra i ett universum som ständigt utvidgar sig. Vår värld befinner sig i ständig förändring men med en historia som kan berättas. Det är ur detta hemlighetsfulla djup som Johannes intuitivt visionerar om en närvarande Gud. Ur detta dunkel, och sitt folks historia, hämtar han tron på den Gud som ger människan en roll som medarbetare i den framtid som ännu inte är berättad.

För Johannes var Ordet som fanns där före alltings början och livets egen puls en ingivelse till djupare meningsfullhet. Tron att ”Ordet var Gud” ger inte stöd åt vare sig religiösa eller etiska normbildningar, giltiga under alla historiens växlingar, men det kan ge oss en tillit grundad i den närvaro som viskar om hopp och ansvar. Harry Martinson skildrar i diktsviten Aniara hur vi utmanas till ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen. Miman som känner mer och djupare än passagerarna på Aniara varnar för katastrofen innan hon dör. Flykt undan ansvaret är ingen lösning utan leder till katastrof. Varningsropen ljuder allt kraftigare också i vår värld och berättar om hur flykten undan vårt ansvar för planeten leder till vår tomma död. Johannesprologen manar till motstånd mot hopplöshet och flykt. ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”

 

Bön: Tack Gud för det hopp om liv och ljus som Din kärlek tänder i våra hjärtan. Amen

Nu gör vi Anna och Arne ett sommaruppehåll med bibelmeditationerna och återkommer i Augusti igen. Vi önskar alla läsare Guds välsignelse och en härlig sommar!

vecka 23/24 2021

”… Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det?

… Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig”.  Luk 15:1-7

 

Den här liknelsen är nästan obegriplig i vår svenska kultur och det är inte för att vi saknar kunskap om fåret och fårfarmaren utan för att synd och syndare saknar mening i en sekulariserad miljö. Det bortsprungna fåret kan nog röra oss till tårar när vi hör om hur fårfarmaren hittar det och lägger det över sina axlar, men vem är syndaren i vår postmoderna tid där förståelse av ”syndare” präglas av den innebörd som ordet fick i de pietistiska och frikyrkliga väckelserörelserna. I väckelsens fromhetsideal associerades ordet med stränga regler och ”syndakataloger” där alkohol, kortspel, dans, bio och sex före äktenskapet ansågs syndigt.

Nu är det inte bara det gamla frikyrkliga språkbruket som är gör det svårt att beskriva vår tids verklighet, utan allt språk präglas av de sätt på vilka vi erfar och förstår saker och ting. Detta gäller det ”kristna” och kanske särskilt det politiska språket. När jag som tonåring började läsa tidningar och bilda mig en uppfattning om samhällsfrågor fanns det en period då jag inte riktigt förstod utgångspunkterna, och jag tror det kan vara så för våra unga också. Den viktigaste uppgiften som gamla partier och kyrkor har är att tolka de gamla texterna i förhållande till de frågeställningar och existentiella problem de försöker besvara och lösa. Att stora delar av kristenheten fått en fördjupad förståelse av begreppet ”synd”, där det också givits tydliga politiska dimensioner, beror på hur vi erfar och förstår det bibliska budskapet. En verksam del i denna förändring var de omvälvande breddningar av det religiösa budskapet som gjordes under Andra Vatikankonciliet 1962-1965 och Kyrkornas Världsråds generalkonferens i Uppsala 1968.

Bakgrunden till Jesus starka ord om ”syndare” var att man i hans tid stötte bort och stigmatiserade vissa grupper. Detta är något som liknar vårt sätt att stöta bort flyktingar och nysvenskar och våra rasistiska fördomar som hindrar vissa grupper från att integreras i vårt samhälle. Jesus tal om syndare är inte obegripligt men svårigheten uppstår när vi läser det som om vi inte är färgade av vår kulturella och religiösa kontext. Problemet uppstår om vi läser texten utifrån den gamla devisen som handlar om att ”läsa som det står”, betraktar texten som Guds ord och tror att den förmedlar en objektiv och entydig kunskap. Alla bibliska texter behöver tolkas för att de ska bli till Guds ord för oss.

Vi behöver kyrkor och studiecirklar, folkbildning och universitetsaulor för att ständigt ompröva vår verklighet och få hjälp att förstå den pågående förändringen av språket och de anpassningar och nyorienteringar som väntar oss i kampen för överlevnad. Den framtid som möter oss kräver omvälvande förändringar i vårt ansvar för planeten och språket är ett viktigt verktyg för vår förståelse och vårt samspel med varandra.

Bön: Tack Gud för att du genom Jesus har givit oss liknelser genom vilka vi kan tolka vår historiska verklighet. Amen

veka 21/22 2021

”—Jag prisar dig fader himmelens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn…” Matt11:25-30

Jesus tilltalar Gud som ”Himmelen och jordens Herre”. I vår materiella verklighet finns en dubbelhet, en andlig – himmelsk och en kroppslig – jordisk. Detta innebär inte att vi kan separera dessa från varandra och tala om det andliga som något utanför kropp och materia. Nyandliga rörelser och konspirationsteorier hämtar ofta sina idéer från uppdelningen av andligt och kroppsligt. När det andliga tar över förnekas kroppens begränsningar och utsatthet och när kroppsligheten dominerar utlovas materiellt överflöd och framgång. Det är i denna uppdelning som ”alternativa” högernationella medier och sekteristiska grupperingar i sociala medier hämtar sin inspiration och splittrar vår känsla av samhörighet genom att dela upp människor i ”innanför och utanför”/  ”vi och dom”/ ”rätt och fel”.

De flesta i den unga generationen ser kritiskt på vuxenvärldens konspirationsteorier och förnekande av forskningsresultat. Syftet är oftast att genom förnekanden behålla sitt gamla sätt att leva medan ansvaret för klimatförändringar och pandemier lämpas över på nästa generation. Att något håller på att gå snett i vår samhällsutveckling är inte svårt att se, det är uppenbart särskilt ”för dem som är som barn”. Medan jordens materiella förutsättningar håller på att brytas ned av fossila utsläpp rustar imperierna genom att använda tonvis av järn i stridsvagnar och låta stridsplan kretsa i luften och spy ut sina fossila avgaser.

När jag betraktar det senaste århundradets groteska upprustning och konsumtionshysteri så verkar det som om mänskligheten befinner sej i ett tillstånd av total förvirring. När människan förlorar kontakten med sin dubbla identitet av andlighet och kroppslighet  förlorar hon också meningen med Gud och därmed meningen med sej själv. När Gud avslöjar sig för människan i Jesus Kristus öppnar Gud inte bara sitt inre liv för henne utan avslöjar samtidigt människan för sej själv som gudlös. Den dimension av andlighet som skulle förena oss med varandra behöver återupprättas. Guds närvaro hos människan är en ständigt aktuell, mystisk, dynamisk och personlig närvaro som förvandlar allt som är mänskligt till andligt, och det andliga till en enad mänsklighet.

Varje individs del av mänskligheten blir begriplig först om man förstår henne som ett socialt väsen, och att själva syftet med frälsningen är att återställa människosläktets enhet. Flykten in i konspirationsrörelser eller individualistiska mål betyder att människan bryter med Gud, ett uppbrott som på samma gång är ett sönderfall av människosläktets enhet. Inför de stora kriserna i den planetära ordningen behöver vi foga samman den fria gåvan: Guds förenande kärlek som inte skiljer sej från människans naturliga längtan efter oändlig kärlek. ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.”

 

Bön: Förena oss som mänsklighet i din kärlek och lär oss att i våra ändliga liv leva med öppenhet mot det oändliga, inneslutna i din närvaro. Amen.

vecka 20 2021

”Men Hjälparen, den helige anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt… Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda…” Joh 14:25-29

Efter att ha varit i Småland några dagar kom jag hem till en trädgård prunkande av gullvivor, körsbärsblom och blommande päronträd – kvällsljuset förtrollade platsen till en fiktion av paradiset. Kontrasterna mellan denna paradisbild och den bild som förmedlas av radions ekoredaktion är outhärdligt stor: Israeliska bombraider över Gaza, en vilt härjande pandemi, flyktingar över medelhavet, svältande barn i Jemen och militärens beskjutning av skyddslösa människor i Myanmar. Världen är fångad i en fossilförgiftning utan omställningsdynamik. Hur ska denna motsägelsefulla värld förstås? Hur ska vi läsa den värld som omger oss? Vart ska vi gå med vår förtvivlan och vår panikångest och var kan vi vila våra kroppar? Kanske är paradisbilden den verklighet som en kärleksfull Gud skapat och ekoredaktionens bild är berättelsen om vad vi gjort med världen och varandra? Hur kan vi göra motstånd och samtidigt vara del av helheten?

Vi är med tvingande nödvändighet inskrivna i de ordningar som de förtrycktas motstånd riktas mot. Alla är vi beroende av varandra och när vi bygger ett samhälle som förbrukar mer än det ger tillbaka är vårt liv och våra beslut en del av den miljöförstörelse en annan människa bekämpar för att överleva. Detta samhälle är den förtvivlans plats där Hjälparen, den Helige Ande, möter oss och ska lära oss allt.  Den pendlande rörelse mellan att vila i paradiset och hotas av förtryck, eller förtrycka, utgör en ständig förhandling om hur vi ska läsa världen. Inom oss behöver vi en hjälpare som ger oss mod att i ett kosmologiskt perspektiv bli en del av Guds skapande handlingar i världen. Att bli Kristi efterföljare och de andras tjänare är en väg av uppoffring och försakelse men med närhet till det av Gud skapade paradiset.

Att möta Gud och ta emot Helig Ande har ingenting med framgångsteologi och ”pentekostala” rörelser att göra. En betvingande talförmåga parad med glamour, rikedom och makt är inget tecken på helig ande. ”Inte kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: `Herre, Herre`, utan den som gör min himmelske faders vilja.”Det är lätt att dras in i sekteristiska grupper inom såväl Islam som kristen tradition, ledare eller grupper som tvärsäkert vet att de är Guds församling. Vi ser exempel både i Syrien, där islamska sunnimajoriteten provoceras till kamp mot Bashar Assads dominerande sekt ”alawiter” och i Knutby där en kristen sekt dyrkade och åtlydde Åsa Waldau. Att ständigt ompröva det vi tror på, att kritiskt ifrågasätta och utvärdera våra handlingar är den Helige Andes verk i våra liv. ”Han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.”

 

Vi lever i en global nykolonial era där internationella lagar överskrids alltsedan FN:s resolution 173, som sanktionerade kriget i Libyen, antogs. Att ett imperium kan trampa på andra nationers suveränitet när och var som helst undergräver internationell folkrätt. Jesus talade om rättvisa både i den lilla kretsen av enskilda människor och i det globala perspektivet. Pingsten är ett firande av dessa värden och ger oss möjlighet att lyssna till den Helige Ande. När Jesus gick bort var hans ord: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Känn ingen oro och tappa inte modet.”

 

Bön: Herre vänd vår förtvivlan till mod och skapande handlingar för en annan ordning och ett annat förnuft än det mänskliga. Amen.

vecka 17/18 2021

”Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och att inte ge upp…” Lukas 18:1-8

 

När Birgitta Lillpers fick Sveriges Radios lyrikpris för sin bok Kälda värjde hon sig i en intervju mot att tolka hennes dikter symboliskt. ”Nej jag talar inte om Gud jag talar om källan…” svarade hon. När jag nu med stilla förundran läser hennes dikt ”Kälda” så beskriver den något mer än representationen av en källåder, på samma sätt som de bibliska berättelserna hela tiden berör något mer än händelser i judarnas historia. Lillpers skriver om botten i källan ”Allra underst är en botten/ som öppnar till aningar om de större djup där/ grundvattnets mörker/ häver världen en aning/ och tillbaka igen, underst/ är även grundvattnets/ våta/ svarta/ båthus…”  ”Klev alltså ner/ och kände efter: finns det överlevnad här?/ det fanns åtminstone tröst/ så att det blev för en överlevnad:/här var åtminstone/ en liten fläck/ av sann grund./”

Jag förstår författarens invändning mot att inte låta dem som lagt beslag på Gud, genom årtusende av maktutövning och falska definitioner av skapelsen, också lägga beslag på innebörden i hennes upplevelse av Käldan.  Också jag  protesterar mot att låta förtryckarnas förstelnade definitioner och metafysiska formkonstruktioner vara Gud. Istället vill jag i förundran se allt levande som heligt och bärare av gudomlig närvaro. Som Käldan i Birgitta Lillpers dikt. Den talar inte med ord som är instängda i sina traditionella, representationer utan pågår som liv pågår. Jag påminns om vad Anna Karin Hammar i sin bok ”Att finna Gud i en snigel” beskriver som en relationell grundsyn i skapelsen: Det innebär att vi glömt bort den revolutionerande världsbild som är påskens budskap: Kristus i allt och allt i Kristus. Teologihistorien domineras därför av människans frälsningshistoria medan människan som del i skapelsen har nedtonats.

De globala händelserna i nyhetsflödet påminner oss om skapelsens kosmiska dimensioner. Såväl pandemin som klimatförändringarna för mänskligheten samman till en helhet i en kosmisk utvecklingshistoria. I detta perspektiv utgör  bönen som relation till Gud inte någon instrumentell manipulativ aktivitet utan ett resonansfönster, som att se en annan människa i ögonen och känna hennes svarande blick. Att låta sig påverkas av en annans röst och inte bara göra sin egen stämma hörd är att öppna sig för en djupare resonans med skapelsen. Jesus ord om ”att alltid be och att inte ge upp” syftar på ett sådant resonansförhållande till den gudomliga närvaron i skapelsen.

Bön: Gud hjälp oss att söka dig oupphörligt till dess att vi i vår strävan blir delaktiga i din livgivande Kälda. Amen.

vecka 15/16 2021

Vad menar han med en kort tid? …” Joh 16:16-22

Lärjungarna frågade vad Jesus menade när han sade ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen” men fick egentligen inget riktigt svar av Jesus. Han försäkrade dem ändå att de skulle glädjas när de skulle återses. För oss är det naturligt att sätta in Jesus ord i den större berättelse som vi kallar ”den kristna” där han gick upp till Jerusalem, dömdes till döden, korsfästes, dog, begravdes, steg ned till dödsriket och uppstod från de döda på den tredje dagen. Tre dagar var den korta tid i denna berättelses händelsehorisont som skulle avslutas med återseendets glädje.

Men när Jesus talar med sina lärjungar finns inte den kristna berättelsen. De berättelser som lärjungarna orienterade sig med i världen var de judiska berättelserna utifrån vilka de försökte tolka vad som hände dem och vilka de var. I den bibliska berättelse som lärjungarna delade med varandra fanns en spänning mellan Guds frihet att leva i det fördolda och Guds tillgänglighet. Mose hade med emfas framhållit att Gud inte lät sig ses, något som bekräftades av de skrivande profeterna, till exempel när Jesaja försäkrar ”Du är sannerligen en dold Gud…”. Den judiska 1900-tals filosofen Martin Buber kommenterar den bibliska tron som ” en väg från den Gud som döljer sig till honom som uppenbarar sig.” Om vi känner Gud är det för att han har gjort sig känd för oss.

”En kort tid…” kan ha en annan innebörd än den kristna berättelsen om tre dagar mellan korsfästelse och uppståndelse. Insatt i den bibliska berättelsen som börjar med orden ”i begynnelsen skapade Gud himmel och jord…” och fortsätter in i den epok av jordens historia som vi kallar ”antropocen” är tiden kort med kosmiska mått. För den moderna människan som uppfattar världen som ett fält att aggressivt erövra finns det gudomliga som ett slags ”föremål” att förfoga över. Men vi kan inte lägga beslag på och begagna mysteriet: Gud är inte en tillgång för oss utan någon vi tillhör. Gud kan med trons ögon både ses och inte ses, Gud kan trösta oss i hoppet, okänd men samtidigt välkänd, bortom allt skapat och samtidigt närvarande i allt skapat. När Jesus, som visade vad Gud är, mötte lärjungarna efter sin uppståndelse tog han männsikors gestalt. Förklädd Gud eller som Salomo diktar: ”Solen har Herren fäst på himlen, själv har han valt att bo i töcknet …”

 

I den bibliska berättelsen ligger en pärla gömd i en åker och Guds rike ljuder av samklang med det som möter oss i skapelsens djup och i profeternas berättelse ”Hesed, mispat, sedaga”– Ömhet, rättvisa, rättfärdighet. Mysteriet döljer sig i en samstämmighet mellan värld och gudomlig närvaro, inte i ett mänskligt förfogande över Gud utan i upprättelsen av ett resonansförhållande. När vi möter en erfarenhet som berör oss inifrån, till exempel en förälskelse som påverkar hela kroppen, tyder det på att förtingligandets pansar är genombrutet i en dubbelriktad rörelse mellan ting och subjekt – det fördolda och uppenbara. Där finns något som gör oss beredda till gensvar, som spädbarnets leende när vi utbyter blickar –  ­Gud uppenbarad i ett möte. Som att lägga sig ned i ljungen efter en fjällvandring och låta sig omslutas av fjällets tystnad, en erfarenhet som inte går att erövra genom manipulativ påverkan, men som vi kan uppleva i en resonans av Guds djupa delaktighet i våra liv.

Jag, Herren verkar i kärlek,

I rätt och rättfärdighet på jorden,

Ty däri har jag min glädje.” Jer. 9:24

vecka 14/15 2021

”…Jag är Gud, också i framtiden är jag densamme. Ingen kan rycka något ur min hand, det jag gör kan ingen göra om intet.” Jes. 43: 10-13

Så har vi då en framtid, trots hotet om det sjätte massutdöendet. ”Också i framtiden är jag densamme”. Gud finns där också i den osäkra framtid som är vår. Om vi har insikt nog att förstå vad som väntar oss efter klimatförändringarna har vi all anledning att frukta. Men Gud finns där mitt i vår värld. Detta är den djupa innebörden också i berättelserna om Jesus: inte ett löfte om att vi är skyddade mot den ondska människor kan hitta på, men ett löfte om att vi aldrig är ensamma. Gud är där, ända upp på korset, in i tortyrkammaren och i den ranka båten på Genesarets sjö när det stormar, alltid densamme.

En man vandrar mot mig över vattnet

Långt ifrån, från insjöns blanka vatten

räcker han sin hand,

genomstungen av smärta

och kisar in i solen och det bländande vattnet.

En man som kommer nära

närmar sig mig där jag är –

går över ljusblänket

med ögon som sett ljuset

och en hand på den låga toften.

Nu ror han framåt

Mot fastlandets yttersta punkt…

Bibeln är en samling berättelser om hur Gud verkar i historien, en pågående händelse där Gud inte uppenbarar en objektiv sanning utan en fortgående frälsning. Vår tillit bygger på en närvarande Gud som kan sökas i vår tolkning av samtiden, inte på en auktoritär gud vars regler ska åtlydas.

Vad betyder detta i en tid när vårt nuvarande sätt att leva har mött sina gränser. Nya ideal, tekniska lösningar, relationer och drömmar måste sökas. Världens stormakter försöker envist kanalisera människors engagemang in i gamla strukturer genom vapenmakt, rustningsindustri och kärnvapenhot. Men den kristna traditionens befrielseteologi har en global karaktär av ett annat slag. Bibelns kunskap relaterar till en personlig Gud, vilket med nödvändighet förändrar dess karaktär. Att få kunskap om Gud kan liknas vid att lära känna en människa. I ett sådant möte skapas en ny framtid samtidigt som vi lär känna oss själva.

Min själ, mitt sinne, låt Gud råda och hoppas på din Fader blid.

Han är din hjälp i nöd och våda, på orons dag är han din frid. (Psalm 368, 1648)

1 2 3 37