vecka 2 2019

”… Du är min älskade son, du är min utvalde.”  Luk 3:15-17, 21-22

Ännu ett traditionstyngt jul-och nyårsfirande ligger bakom oss. Det är som om människor runt om i världen klamrade sig fast vid stereotypa bilder av hur jul- och nyårsfirande ska firas. Hur avflagnat ödslig denna tradition har blivit ser man tydligast i turisthotellens foajéer  i söder där torra julgranar släpper sina barr. Den ursprungliga innebörden av Jesus födelse har våldtagits av kommersiella krafter och nyårsfirandets eftertanke har skjutits sönder av fyrverkeri, champagne och fylleritradition.

Det här är inte enbart ett problem för kyrkan som ser sin teologi förvandlad till krubbromantik och astrologiska myter. En livslögn skapas också när verkligheten bäddas in i konsumtionsromantik och sekulära myter som för att dölja osäkerheten i de mänskliga villkoren. Därför är det skönt när firandet är över, julklappspapperen är sopsorterade och flaskorna på väg till återvinningen.

Kampen mot livslögner är dock inte över. Kanske den kampen är en av våra viktigaste uppgifter när ekonomiska och politiska intressen förhindrar oss att förstå vad som är viktigast för att skapa mening i våra liv. Det gäller också i hög grad kyrkans uppdrag, att i en ständig bearbetning återerövra det religiösa språket för att undvika att det exploateras av politiska eller ekonomiska intressen, främmande för kyrkans uppdrag. Vi är som kyrka en sökande institution som tillsammans ska tolka och finna uttryck för Guds vilja i den ständiga förvandling som världen genomgår. Vi behöver varandra för att våga möta de mänskliga villkorens utmaning i en orolig framtid.

Att läsa och tolka bibliska texter är en del av kampen för en giltig verklighetsbild. När vi läser dagens predikotext om hur en duva sänkte sig sig ned över Jesus och ”en röst hördes från himlen: Du är min älskade son…” så hamnar vi mitt i ett komplicerat tolkningsproblem. Här konfronteras vi med den historiska giltigheten kontra myten som sanningsbärare. Vi möter också frågan om vad som är gemensamt för kristendom och islam och vad som skiljer dem åt. Begreppet ”Guds son” blir en särskiljande fråga som aktualiserar tron på att Jesus var både ”sann Gud” och ”sann människa” i den kristna traditionens berättelse. För muslimer och judar framstår detta som orimligt, rent av stötande för att det kan uppfattas som en fysisk far-son-relation.

Men begreppet ”Guds son” uppfattas i den kristna traditionen som ett uttryck för en ”utvald” och inte en fysisk far-son-relation. Det finns gott om exempel i den hellenistisk–romersk kulturen på att kalla den som var utvald för ”Guds son” och i den Hebreiska bibeln finns föreställningar om att kungen blir ”Guds son” vid trontillträde. ”Då ska du bli som en son till den högste…”. Jesus som ”Guds son” var därför begripligt för samtidens människor. I Johannesevangeliet används ”Guds son” för Guds närvaro på jorden genom Jesus. I Romarbrevet kan bilden av Jesus som ”Guds son” tolkas som en motbild till politiska härskares anspråk på makt: Jesus, inte kejsaren, förtjänar att kallas ”Guds son”. I Markusevangeliet beskrivs Jesus som ”Guds son” utan att förutsätta någon övernaturlig jungfrufödelse utan som ”en utvald”. Jesus är en människa som Gud utvalt för ett särskilt uppdrag. Man kan säga att den far-son-relation som etableras skapas genom ”adoption”.

När den Nicenska trosbekännelsen skrevs år 325 utvecklades den kristna dogmen om Gud som treenig och Jesus som ”Gud av gud …född och icke skapad, av samma väsen som fadern…”Här försökte man, med en sofistikerad begreppsapparat från semantik filosofi, teoretiskt förklara det som i Nya Testamentet var öppna berättelser uttryckta på ett flertydigt språk. Denna trosbekännelse har sedan bevarats i den kristna traditionen men behöver kompletteras med nya tolkningar av Nya Testamentets flertydiga och öppna berättelser som grund.

BÖN: Gud ge oss vägledning i kampen mot livslögner och förföriska myter så att vi kan finna din vilja med våra liv. Amen.

vecka 1 2019

”…Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörker utan ha livets ljus.” Joh 8:12

Jesus använder vår erfarenhet av ljus för att beskriva sin uppgift att ”kungöra vad Gud är”. Ljuset är ett fenomen som ofta förknippas med Gud i Gamla testamentet. Författarna beskriver en upplevelse av det gudomliga och liknar den vid erfarenheten av ljus: ”du sveper dig i ljus som en mantel.”Det gudomliga kan erfaras av våra sinnen som ljus, en påtaglig materia som omsluter oss, men utanför vår kunskaps gränser.

Detta innebär inte, som jag ser det, att allt som påstås vara kunskap utanför naturvetenskapens gränser är gudomligt. De många uttrycken för ”New age” som florerar i vår samtid är till exempel inte liktydiga med bibelns berättelser om Gud. Det ”andliga smörgåsbordet” som bland annat består av tarotkort, astrologi, chakrabalansering och Bachs blomsterterapi skiljer sig främst från den bibliska berättelsen genom att formuleras som motsats till det man i samhällets bärande institutioner uppfattar som ”kunskap”. I detta perspektiv blir andlighet något individualistiskt där tankar och praktiker kan kombineras hur som helst. Den bibliska berättelsen däremot är inte ett alternativ till forskning, kyrkans dogmer och allmän kunskap utan en tro som sträcker sig vidare utanför vår kunskapshorisont. Den upphäver inte den skapade världens materiella förutsättningar.

Om andlighet i de nyandliga rörelserna har förståtts som en motsats till det sinnliga, materiella eller världsliga så är andlighet i biblisk mening en erfarenhet i den fysiska världen. Andlighet är i bibeln ett uttryck för det gudomligas närvaro ”i världen”. Den bibliska skapelsemyten beskriver hur Guds ande (ruach) gjorde människan till en levande varelse. ”Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse.”Andlighet kan då förstås som en möjlighet att inom den skapade materiens värld uppfatta Gud som en immanent, inneboende Gud, snarare än som en transcendent, översinnlig Gud, höjd över det jordiska.

Därför är den mystika upplevelsen av Guds närvaro en möjlighet för varje människa och kräver ingen magi eller rituell invigning. Religionshistorikern Robert Forman berättar hur han fick vara med om en kraftfull andlig upplevelse under en bilfärd till Cape Cod. Han stannade då för en kisspaus. Medan han lättade på trycket upplevde han plötsligt hur de torra grenarna knakade extra starkt under fötterna och hur ”världen blev djupare, rymden mer gripbar, han själv påtagligt levande”.Enligt Forman har alla tillgång till sådana upplevelser. Alla kan kliva in i det ”mystika rummet” där ”livet tycks meningsfullt, då man får en stark känsla av närvaro, då sinnena öppnas mot det universella.”Den mystik som står öppen för varje människa är den som förenar oss med Gud och som enligt orden i skapelseberättelsen gör oss till levande varelser.

Ordet mystik har sitt ursprung i grekiskans ord för tystnad och denna kanske också kan vara en väg till ”den kärlekens omfamning” mitt i vår vardag som Jean Charlier de Gersson kallade ”mystikens Gudsupplevelse”. Också Ignatius av Loyola söker Gud mitt i vår vardag, i alla ting och erfarenheter, naturupplevelser och rörelser i det profana livet. Att finna Gud, inte i långa böner utan i korta ögonblick, medan man observerar vardagliga erfarenheter är Ignatius specialitet. Kanske det är detta vi behöver öva för att leva i ljuset.

Bön: Gud låt ditt ljus lysa med hopp och kärlek genom alla barriärer in i våra liv, genom naturens växande liv och tystnadens heliga mysterium. Amen.

vecka 52 2018

 

 

 

 

”…Ordet var liv, och livet var människornas ljus…”Joh 1:1-14

 

 ”Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar, himmelens kronor med gnistrande ljus. Glimmande bågar i alla Guds hus, psalm som är sjungen från tid till tid, eviga längtan till ljus och frid! Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar”

 

Veckorna före jul glittrar hela staden av festdekorationer och som en final på dessa överdådiga ljus- och bjällerklangsfyllda dagar stämmer kyrkorna in med julkrubbor och julpsalmer. Men det är något som inte känns riktigt övertygande, en känsla av att det överdådiga firandet tystar ned andra röster: En julmarknad som stängs några dagar efter att ha utsatts för ett terrorattentat, haltande förhandlingar i Katowice och utrikeskorrespondenten Cecilia Uddéns fråga: ”Vad är värst att bli våldtagen eller fråntagen sina barn”? Hon berättar om Nadia som rövades bort som sexslav av IS och födde en dotter under fångenskapen. Detta barn betraktades som oren av IS eftersom Nadia var kristen, men sedan hon flytt hem till sina föräldrar blev hon fråntagen sitt barn av släkten. Dessa kallade dottern för oren eftersom hon var muslim och mördarens barn. Också i denna berättelse fanns boskapsdjur och man hörde lamm som bräkte efter sina mammor och påminde lyssnarna om julkrubban. Men påminnelsen om julkrubban stördes av Nadias tårar.

 

Måste vi antingen tysta ned dessa andra röster för att kunna fira jul eller släppa fram orosmolnen och ”skämmas” över julpsalmernas trygga glädje som en verklighetsflykt? Finns det i det kristna tänkandet en logik som är uteslutande, som skapar ett vi och dom, där det inte finns plats för Nadia och hennes lidande? Firar vi under julen födelsen av ett barn som bekräftar att det finns ett ”fullkomligt bortom” som kommit till vår ”ofullkomliga” värld, denna vår värld som ännu inte lever upp till Guds förväntningar? Består världen av några som tagit mot Guds välsignelse och andra som behöver omvändas till den högre sanningen? Eller ryms både sorgen och glädjen, både lidande och skapande i julens budskap och i vår kristna tro? Går det att bryta ned denna gamla ”vi och dom-värld” som motiverat såväl kolonialisering som aggressiv västerländsk marknadsimperialism?

 

Låt oss till att börja med erkänna att vårt vackra julfirande rymmer både en påminnelse om tilliten som väcks av Guds närvaro i världen och den ekonomiska logiken bakom en otyglad marknadsekonomi. En politik som tränger undan moraliska normer för att tillåta varufiering av både människor och klimat. Genom helaskapelsen finner vi detta dubbla förhållande mellan goda och onda krafter. En pågående kamp mellan motsatsernas påträngande komplexitet, både av en inkluderande kristen tro som vill omfatta allt och alla och en exkluderande tro som vill mejsla fram det specifikt kristna och frälsa världen. Den tro som motsätter sig korstågen är på samma gång den tro som iscensätter korstågen. Även den goda kristna viljan till medmänskligt engagemang har del i klimatförändringarnas orsaker.

 

Kanske rymmer Johannesprologen, som dagen text är hämtad ur, ett svar om det liv som är människornas ljus. Den Gud som i Kristus inkarnerades i världen och blev en del av människans begränsade värld, prisade liljornas skönhet och sedan torterades till döds. Denna Gud överskrider och utmanar vår kunskaps gränser. Det handlar om att göra världen större – att vidga ”skapelseuppfattningen” och att inte hela tiden pressa in verkligheten i vår begränsade världsbild. Det handlar om att öppna sej för det inre ljus som ser med kärlek på den andre och låta sig dras in i Guds närvaro och den pågående förändring  som livet är en del av. Att söka snarare än att finna, att leva av nåd snarare än av makt, att lämna farliga religiösa och kulturella förenklingar och älska och lida med sin nästa.

 

BÖN: Gud låt ditt ljus fylla vårt sökande med nåd och tillit. Amen

 

vecka 51 2018

 

 

 

”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus…”Lukas 1:30-35

 

I den kristna berättelsens urkunder står en kvinna i centrum. ”Helig ande skall komma över dig och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.”

Om man vill läsa bibeln i ett feministiskt perspektiv kan denna text vara en utgångspunkt.

 

En sådan läsning skulle då kunna förstärka övertygelsen om att Bibeln stödjer kvinnors kamp för jämställdhet och att religionens patriarkala drag kom in senare när texterna tolkades i patriarkala strukturer. Men de som tolkar Bibeln på detta sätt gör samma misstag som de traditionellt patriarkala läsarna gör sig skyldig till när de låter enskilda bibeltexter vara vägledande för hela den mångfald av texter som bibeln utgör. Hanna Stenström som forskat i feministisk exegetik konstaterar att feministisk bibeltolkning har klarlagt ”hur djupt och genomgående androcentriska de bibliska texterna är, alltså att de genomgående präglas av ett tänkande där mannen och det manliga är centrum och norm och kvinnan är `den andra´ och en avvikelse från den manliga normen”.

 

Nutida samhällssyn och feministisk verklighetstolkning skiljer sig faktiskt markant från den verklighet som skildras i Bibeln. Detta väcker frågor om hur man kan förstå Bibelns auktoritet: I vilken grad och på vilket sätt är Bibeln en norm för kristen gemenskap, och vilken roll spelar nutida kunskaper och erfarenheter?

 

När de bibliska texterna rymmer en patriarkal kultur med en androcentrisk världsbild, när kvinnan är underordnad mannen, innebär det en svårighet för den moderna läsaren. Det är inte enbart en fråga om vilken relevans vår tids feministiska perspektiv har i en kristen livsuppfattning utan det berör hela vår världsbild: Sociala samlevnadsfrågor, politiska ideologier och fysikens och kvantfysikens beskrivningar av verkligheten.

 

Sedan ett hundratal år tillbaka har vi med hjälp av den historisk-kritiska bibelforskningen lärt oss att läsa bibliska texter som vilka andra antika texter som helst. Vi tar då hänsyn till språkets och kontextens påverkan på det som beskrivs. Vår erfarenhet av Gud är inte bunden till en text men texten kan förklara den erfarenhet av Gud som vi möter i den fysiska verkligheten. Därför blev Gud människa och det är i vår historiska och materiella värld som vi kan möta Gud med hjälp av de texter som berättar om detta under. Där vår kunskap begränsar vårt vetande leder oss tron vidare till en tolkning av erfarenheten in i en gemenskap med det gudomliga.

 

Bibelns mångfald ger utrymme för tolkning utifrån olika perspektiv. Ett av dem är det feministiska perspektivet utifrån vilket dagens text är en hyllning till födandets erfarenhet. Kanske är det födandets erfarenhet som skapar en djup vördnad för livet – en exklusiv kvinnlig erfarenhet som ingen man har upplevt. Även om mannens närvaro vid förlossningar kan mildra hans alienation kan den aldrig ersätta den djupa erfarenhet som födandet av nytt liv innebär. Den långsamma anpassningen av kvinnans kropp, modet och kampen att förlossa en ny människa till liv utgör en revolt mot mannens definition av kvinnan som det svaga könet. Nu är det dags att lämna den säkerhet som fötts ur falsk överlägsenhet och manlig arrogans och påbörja en upptäcktsfärd mot morgondagen, genomlyst av födandets erfarenhet.

Bön: Gud ge oss alla, kvinnor som män, modet att leva i din livsuppehållande kärlek. Amen.

vecka 50 2018

 

 

 

 

 

 

”Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga…” Matt 11:12-19

 

Det finns en berättelse om Gud som skapade himmel och jord. En Gud som ger de förtryckta deras rätt och de svältande deras bröd, som rätar krökta ryggar och ger främlingar skydd. I en av söndagens texter från Psalm 146 formuleras denna Guds avsikt med sin skapelse i några vackra verser. Den börjar med uppmaningen ”Lita aldrig på mäktiga män…”.

 

Det är en berättelse om människans liv på jorden som en förändringsprocess. Tron på en skapande Gud kan vara förklaringen på den känsla av riktning och mening i denna process som många upplever. Den anger riktningen som likt en dold kunskap stakas ut av profeterna: ”… Jag skall ropa ut vad som varit dolt sedan världens skapelse.” Denna riktning omfattar också mänsklighetens utveckling som en del av denna process.

 

Men något brister i detta paradis, mänskligheten liknar ”barn som sitter på torget och ropar åt andra barn, Vi spelade för er, men ni ville inte dansa…”  Genom att människan har anförtrotts makten att vara medskapare har hon också fått ansvar att förverkliga sin kallelse, en möjlighet att omvandla levnadsvillkoren. Men istället för att dansa efter den rytm som fanns nedlagd i skapelsen valde hon att försöka bygga världar som trotsade jordens begränsningar. Med en äventyrlig individuell frihet lät hon ”mäktiga män” ta ifrån andra människor deras bröd och frihet och till sist också begränsa möjligheten för naturens arter att blomstra i mångfald.

 

I bibeltextens berättelse vill inte barnen leka med varandra. Som alternativ till denna splittring hänvisar Jesus till ordspråksbokens ”vishet” som är nedlagd i skapelsens djup. Visheten väljer rättfärdighetens och rättvisans stigar för att utmana den splittring som förhindrar en lek på lika villkor. Jesus vill med denna berättelse väcka frågor om hur vi kan leva tillsammans som mänsklighet på den här jorden. Frågan är aktuell för varje ny generation, i slutet av 1700-talet förutspådde Immanuel Kant en utveckling mot kosmopolitism bland fria och rationella människor. Kanske var det samma vision som Jesus tänkte på när han talade om ”visheten”.

 

I postmodern tid kan vi se hur naturkrafterna, snarare än visheten, tvingar människorna samman. En annan kraft som förenar mänskligheten är det ”monster” som vi kallar för ”globalisering”. Dess företrädare har som mål  att få bort gränserna för finanskapital, beskattning, handel, immateriell egendom och i ökande grad också kvalificerad arbetskraft. Marknadskulturen korrumperar områden som tidigare styrts av omsorg och normer om en jämlik samlevnad. Vi kommer inte närmare varandra om vi utvecklas till självfokuserade globala konsumenter.

 

De två stora totaliserande krafterna, globaliseringen och naturkrafterna är inte oberoende av varandra. Den snabbt accelererande ekonomiska tillväxten efter andra världskriget med stegrande konsumtion, resursförbrukning och avfallsproduktion drev på destabiliseringen av jordsystemet.  Som bieffekt har dessa destruktiva krafter trots allt skapat redskap för en global kommunikation. Även om den officiella ideologins löfte om ett eskalerande välstånd och en oändlig tillväxt  visade sig ohållbara så kan de gemensamma utmaningarna vi nu står inför som mänsklighet föra oss samman. Den kan bana väg för en ny historiesyn och en historiefilosofi där vi är något mer än den totala summan av alla människor: en mänsklighet. Detta aktualiserar frågorna om människans plats i universum, frågor om meningen med våra liv och riktningen på den utveckling som vi är en del av.

 

Är de bibliska texterna om Guds avsikt med sin skapelse mytologiska berättelser som rymmer en djupare sanning om riktningen? Kan denna riktningen leda oss inåt så vi upptäcker vad som är dolt sedan skapelsen och utåt för att bana väg för Guds rättvisa och en global fred.

 

Bön: Gud för oss samman till en mänsklighet som ger alla rätt till liv och frihet. Amen.

vecka 49 2018

 

 

 

 

 

 

”…Jag skall ropa ut vad som har varit dolt sedan världens skapelse.”   Matt 13:31-34

 

Begreppet ”mission” har ändrat innebörd de senaste femtio åren. Det blev vi påminda om i måndags på samtalskvällen ”Teologisoffan” här i Missionskyrkan. ”Mission” handlade om de europeiska kyrkornas utsändande av missionärer som skulle sprida evangeliet om Jesus och har succesivt ändrat innebörd till att istället betyda ”Guds mission”/”missio Dei”. Det betyder att fokus för missionen har förändrats och nu handlar om Guds handlingar för att upprätta världen. Det är inte längre kyrkan som har en mission i världen utan missionens Gud som har en kyrka i världen.

 

Denna begreppsförändring är en utveckling som skett parallellt med kolonialismens avveckling. Tidigare sammanföll kyrkornas och kolonialmakternas intressen och de hemvändande missionärerna talade mer om de främmande folkens behov av missionen än om kolonialmaktens förtryck. I mitten av förra århundradet skedde dock en förändring. I kolonierna växte det upp lokala befrielserörelser som gjorde uppror mot förtrycket samtidigt som det i kyrkorna mognade en insikt om att kyrkorna på missionsfälten måste vara självständiga kyrkor.

 

Det är i denna växelverkan mellan ett historiskt skede och kyrkans tro som begreppet ”mission” ändras. Det är också i detta sammanhang som Katolska kyrkans vatikankonsilium sammankallas och teologin bakom ”missio dei” formuleras. Kort tid därefter sammankallas de protestantiska kyrkornas världsråd 1968 i Uppsala där ansvaret för de politiska strukturerna formulerades. Kyrkornas uppgörelse med kolonialismen förändrar den kristna tron och fördjupar innebörden av frälsning och mission från en personlig och individuell frälsningstro till att också se de geopolitiska relationernas betydelse för människor. Då uppmärksammas också Guds handlande i världen.”…Jag skall ropa ut vad som har varit dolt sedan världens skapelse.”

 

Detta sätt att bredda och fördjupa teologin får också betydelse för hur man formulerar kyrkans natur och vad den är. Katedralbyggarna och prästmakten står inte längre i centrum utan kyrkan definieras som ”Guds folk på väg”, som en rörelse där ”det allmänna prästadömet” och ”de troendes samförstånd”, ”sensus fidelium” förflyttar vårt fokus till en förändringsprocess där hela skapelsen är indragen. Istället för en pyramidal bild av kyrkan utvecklas en cirkelformad gemenskapsmodell.

 

Att Gud verkar i historien får också betydelse för hur vi talar om Jesus. Han är ingen ikon utan en levande person vars medvetande formades i växelverkan med det vardagsliv han levde och de konflikter han väckte. Det var också en utvecklingsprocess som hände i Jesus egen person. För Jesus själv stod inte hans egen person i centrum för förkunnelsen utan i fokus för honom stod framväxten av Guds rike. På samma sätt är våra kroppar och vardagsvillkor en del av samma process där Gudsrikets möjligheter öppnar sig för oss som medarbetare i hans mission. ”Som ett senapskorn, som en man sår i sin  åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna”

 

Bön: Gud ge oss nåd att vara en del av ditt rikes process i världen. Amen

vecka 48 2018

 

 

”… I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken…” Sakarja: 9: 9-10

 

Vi firar åter 1:a advent med texter om hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Vi sjunger ”Hosianna, David son, välsignad vare han, välsignad Davids son…”Det är fest med adventspsalmer och ljuständning, fulla kyrkor och predikan om fredskonungen. Vi behöver den där gemensamma glädjen som på ett föregripande sätt talar om en kommande fred, men likväl är det något som skaver: ser vi hela bilden?

 

Vi talar gärna om Jesus åsneritt som en manifestation för fred och talar om hur barnen strödde palmkvistar där han skulle rida, men vi hoppar gärna över den resonansbotten där åsneritten är en revolt mot den rådande ordningen. Jesus kände till texten ovan av profeten Sakarja och när han valde att rida in på en åsna var det säkerligen en  bekännelsehandling: Jesus identifierar sig som Messias, en kung som ska förinta krigets vapen och skapa fred i världen. När Sakarja skrev orden ovan hade han återvänt från fångenskapen i Babylon och återuppbyggnaden av templet skulle påbörjas. För dem som återvänder till ruinstäder och krossade stadsdelar, föder krigets brutala meningslöshet  ett ”aldrig mer”!

 

”Aldrig mer” står det som en eldskrift efter nazismens folkmord och kommunismens brott mot mänskligheten, det kommer att stå där efter kriget mot terrorismen som satt mellanöstern i brand och det kommer att stå där efter klimatkatastrofens följder när vapentillverkningen avbrutits.

 

”Jag som har överlevt från krigets fasor

hurrar ej uti fredens skälvande minut

ty jag går mot framtiden i trasor

och ser den an med ögon som släckts ut.

Från 12 miljoner döda kan jag hälsa er:

Aldrig mera krig!”                     (Tältprojektet)

 

För krigets offer, för återvändande flyktingar och för dem som bär fysiska och psykiska skador i sina kroppar är ”aldrig mera krig” mer än en slogan. Men för oss som bor i ett land som undgått krigets fasor de senaste 200 åren är det inte lika självklart. Inte ens i kyrkan, trots att vi läser om att ”krigets vapen skall förintas.” ”Samtalet om tro i Sverige dikteras av ett mjukt gudspatriarkat och en nationalistisk konservatism” skriver Elisabeth Hjort i en DN-artikel är hon efterlyser sambandet mellan trons språk och en kämpande feminism. Hon efterlyser även ett ansvar från dem som äger lyxen att inte ha drabbats av förtryck och därför inte känner det raseri som bor i de kroppar som är dömda till utanförskap. Är vi de privilegierade som kan unna oss palmkvistar och åsnebilder utan att ta kampen mot patriarkatet, nationalismen, upprustningen och ojämlikheten på allvar?

 

Vi beter oss på samma sätt som Israels folk före deportationen till Babylon. Trots många varningar från profeterna fortsatte de som förut till dess att katastrofen kom och Jerusalems murar blev till ruiner. Nu är det ekonomer och klimatforskare som ropar varnande rop till oss och den gemensamma nämnaren i både klimatkris och valutakris är vapentillverkningen och krigen. Men vi lyssnar inte utan låter skuldberget skjuta i höjden medan beroendet till det militärindustriella komplexet ökar.

 

Kanske vårt ”mjuka gudspatriarkat” behöver ersättas av en fredskonung som inte kommer i en glänsande limousin utan som med orden från Sakarja legitimerar fredsaktivister, religiösa feminister, antirasister, de som möter gummibåtarna från Nordafrika och de som bär plakat utanför migrationsverkets lokaler när deportationer ska verkställas. Som Elisabeth Hjort skriver ”…det är Gud som får oss att gå. Som skapat rörelsen i våra lemmar, begäret efter rättvisa i våra hjärtan, ljuset i våra barns ansikten…”

 

Bön: Gud väck begäret efter rättvisa i våra hjärtan och låt ditt ljus skapa rörelsen i våra lemmar i sökandet efter en global fred .  Amen.

vecka 47 2018

 

”Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna… Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.”Matt 25:31-46

 

Några av Jesus berömda tal återges i Matteus evangelium. Orden här ovan är avslutningen på ett sådant tal. Låt mig påminna om att språket ofta är en ofullständig representation av det vi vill berätta och att språket alltid förutsätter att vi tolkar den verklighet som finns bakom orden. Om vi tolkar retoriken i detta tal, som om den är en beskrivning av en kommande händelse missar vi att Jesus uttryckte sig utifrån sin tids myter. När han kallar dem som inte bryr sig om hungrande, fattiga och hemlösa för getter anknyter han till en folklig nedvärdering av geten som råder än i dag: Vi kan köpa getost men inte getkött bland saluhallens delikatesser. Getterna är en del av den folkliga retoriken under Jesus tid och han använder geten i sitt tal för att uttrycka vrede.

 

Likaså är den drastiska bilden av Människosonen som härskare också ett retoriskt grepp. Det är inte en beskrivning av vad som kommer att ske – Jesus vill inte skrämmas med hotelser om att komma tillbaka med en massa änglar för att samla alla folk och skilja de goda människorna från de onda. Men han är fylld av vrede över hur de människor som behöver hjälp behandlas. Man kan höra samma upprördhet som ljuder från profeten Jesaja ”De har valt att gå sina egna vägar och njuter av sina vidrigheter. Därför har jag valt att gå hårt fram och låter dem drabbas av det de fruktar.”

 

Hur vi behandlar varandra är ytterst en andlig fråga. Svårigheten att beskriva tillvarons djupaste mening och livets mysterium med ord upplever vi än i dag. Ännu svårare blir det om orden ska tolkas i en annan tids föreställningsvärld. Det är inte bara en svårighet för dem som ska beskriva trons mysterium utan också för forskare som talar om det som rör sig utanför vetandets gränser. Eftersom vetandet hela tiden flyttar fram sina gränser betyder det att kunskapen om vår materia hela tiden växer och en orimlig teori i dag blir till etablerad kunskap i morgon. Så är det också med ”andlig” erfarenhet, eller Guds tilltal till människan. Det kan enbart uppfattas av den som lyssnar intuitivt, utanför bokstavens räckvidd, på samma sätt som nya vetenskapliga rön börjar med gissningar eller intiutiva visioner.

 

Sanningen i Jesu tal ligger inte i den retoriska bilden utan i mottagarens igenkänning. Den gudomliga verklighet som Jesus vill förmedla till sina lyssnare kan inte väcka någon igenkänning om den inte väcks till liv i lyssnarens egen erfarenhet. Det går inte att tala om Gud om det inte finns en erfarenhet av gudomlig närhet i samtalet. Svårigheterna är hela tiden retorikens begränsade räckvidd. Den svenska teologen Emilia Fogelklou har beskrivit detta dilemma i en drastisk och talande bild: ”Det är svårt att skriva om andlig erfarenhet. Det mäts inte efter sitt litterära uttryck. Den är lik havsdjupens ting som mister sitt rätta väsen när den dras upp på landbacken. Sjögräset blir en grön strimma, tången en brun trasa, maneten ett litet dött slem”.

 

Men om vi i respekt för materiens mysterium lyssnar bortom retorikens bokstav är det inte svårt att höra Jesus omsorg om de hungrande, törstiga, frusna och hemlösa. ”Sannerligen vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” I djupet finns en barmhärtig kärlek till de utsatta och på ytan en vrede över förtrycket. Men både ytan och djupet speglar samma barmhärtighet .

 

Bön:Gud, du som talar genom Jesuslär oss att känna igen din röst och våga se dem som i dag är fattiga, hungrande, törstiga, frusna och hemlösa som våra syskon och räcka dem våra händer. Amen

vecka 46 2018

 

 

 

 

 

”…Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem av dem var kloka… De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor…”Matt 25:1-13

 

 

 

 

 

”Vi är de fåvitska jungfrurna,

fast vi polerar våra lampor hela dagen

och håller oss beredda om natten,

för våra önskningar är

brinnande inom oss

och vi förtärs av drömmarnas eld….

 

Men fastän vi vet,

att vi är de fåvitska jungfrurna,

vad vi än gör,

så håller vi oss beredda,

och ännu i det sista ögonblicket

skall vi bära våra lampor

brinnande i våra händer.

Ännu i det sista ögonblicket

skall de lysa genom mörkret.

                                                              Ebba Lindqvist

 

Jag tror att Jesus berättar denna liknelse för att påminna oss om att grunden för mänskligt liv är förknippad med omsorgen om fattiga, utslagna och förkastade. Det är i behandlingen av dem som Guds barmhärtighet kan växa till ett himmelrike som enar och helar den mänskliga gemenskapen.

 

Det är ingen tillfällighet att denna berättelse i traditionen har kallats ”De fåvitska jungfrurna”, med betydelsen oförståndiga och tanklösa. Den självgoda patriarkala strukturen i vårt samhälle har påverkat vår läsning av liknelsen. Vi tänker kanske därför att den handlar om några unga kvinnors oförståndiga och tanklösa karaktärsdrag istället för om de fattiga. Ebba Lindqvist har i sin dikt beskrivit hur jungfrurna upplever den manliga blickens nedlåtenhet: ”Vi är de fåvitska jungfrurna, fast vi  polerar våra lampor hela dagen …” Men Jesus liknelse handlar lika mycket om fem kloka unga kvinnor som ”ännu i det sista ögonblicket…”skall lysa med sin omsorg genom mörkret av kvinnoförtryck och orättvisa.

 

I den gammaltestamentliga texten för denna söndag, från profeten Sefanja, talas om ”Herren den rättfärdige…” som ska vittna mot de styresmän som betett sig ”som rytande lejon…” ”i förtryckets stad”.Då var det ”styresmän” som skapade förtrycket och i vår globaliserade värld är det också en handfull män i jordens rikaste länder som tvingar in världens länder under kapitalets intressen. De fåvitska männens girighet får dem att glömma både omsorgen om de fattiga och klimatet.

 

Frågor som klimatförändring, skuldsättning, kärnvapenspridning, krig, fred och handelsbalans mellan länderna styrs av de ekonomiska intressenas diktatur. De institutioner som grundats för att rädda kommande generationer från förtryck och krigets gissel har misslyckats. Sedan andra världskrigets slut har cirka 30 miljoner människor mist livet i väpnade konflikter. De flesta civila och de dödades av rika makters vapen i fattiga länder.

 

Om vi låter liknelsens fem kloka kvinnor förbereda oss för himmelrikets ordning i vår globaliserade värld, får vi förbereda oss på en revolutionär förändring. Ska en sådan förändring komma till stånd krävs det massmobilisering av den politiska viljan, där omsorgen om den andre får styra förändringen. Vi såg det när viljan att avveckla kolonialismen i världen samlade människor till manifestationer 1968. Vi såg det också när viljan till omsorg blommade upp inför de många flyktingarnas behov 2015 och vi såg det den gångna veckan när sökandet efter den tolvårige Dante engagerade tusentals människor. Jesu liknelse handlar om hur de kloka kvinnornas omsorg om den andre kan sprida ljus, hur vi kan låta Guds rättvisa styra våra val för att göra bröllopsfesten möjlig och låta våra lampor lysa genom mörkret.

 

Bön: Gud hjälp oss att bryta upp ur likgiltighetens mörker och låt din kärleks ljus lösa våra bindningar till gårdagens orättvisor och skapa en ny och hållbar värld. Amen

vecka 45 2018

 

 

 

”…Om ni vet att han är rättfärdig inser ni också att var och en som lever rättfärdigt är född av honom…” 1 Joh 2:28-3:3

 

I ditt inre, där du dagligen fattar dina beslut och tolkar den verklighet du har omkring dig, finns en slags gudomlig algoritm som skiljer på gott och ont, rätt och orätt, rättfärdigt och orättfärdigt. Med reservation för att begreppet ”rättfärdigt” har en ännu djupare innebörd kan man kanske säga att du som människa har en algoritm i din innersta personlighet där du kan känna igen vad som är rättfärdigt. Denna lite tekniska beskrivning skulle kunna vara en beskrivning av Guds röst i människan. Den kristna tron beskriver Gud som kärlek. Genom den kärlek som vilar i människan som en möjlighet är människan Guds avbild. ”Om ni vet att Gud är rättfärdig” kan ni känna igen vad som är Guds vilja och därmed vad som är kärleksfullt och livskraftigt.

 

Detta är församlingens och kyrkans viktigaste uppdrag. När vi samlas till gudstjänst är det för att vi tillsammans vill tolka vår samtid och lyssna efter Guds röst i bruset av budskap och livsstilar. När vi lyssnar till varandra, i ljuset av de bibliska berättelserna, förstärks och fördjupas vår gemensamma erfarenhet. Den blir mer levande och verklig och i denna gemenskap är inga berättelser eller mänskliga öden uteslutna. I ljuset av den tro som de bibliska berättelserna bär fram, som en angiven tonart, helgas alla livshändelser som var och en bärs fram inför Gud.

 

Hur fattigt och torftigt skulle inte livet vara utan denna dimension av helighet och hur utlämnade skulle vi inte vara åt tillfälligheternas spel? Utlämnade också till dem som tagit till livsuppgift att uppträda som gamla tiders svavelpredikanter för att få oss att känna synden, skammen och smutsen man inte kan tvätta av sig.Mot dessa attacker som angriper vår självkänsla står möjligheten till en inre styrka som gör oss delaktiga av Guds närvaro. Något vi inte kan se med vårt yttre öga, men som genom tro är den yttersta verkligheten: vårt liv som genom Kristus öppnats för Guds kärlek. Det är när vi inrättar våra liv här i världen efter den verkligheten, när materien är genomlyst av tro, som vi i den mänskliga gemenskapen kan spegla den kärlek som ”tror allt, förmår allt, uthärdar allt”. Inte som att följa någon av vår tids självhjälpsböcker till framgång utan som en gåva, en gudomlig nåd, som möter oss med sin glädje där inifrån det fördolda.

 

”Var och en som lever rättfärdigt är född av honom”, vi är inte kristna för att vi lever ett annat liv än andra människor, vi är kristna för att vi delar trons möjlighet med var och en. När tacksamheten över engagemanget i världen blir lika lätt och självklar som varje handling driven av kärlek, då är våra liv en gudstjänst som förenar oss med mänskligheten. Då blir också vår tid, med ”Antropocen” och växande förmögenhetsklyftor, trots allt en hoppets tid som varslar om förändring. En tid när alla vi som våndas över den hotfulla utvecklingen i vår samtid ska föras samman till en mänsklighet. En tid när trons horisont inte enbart handlar om individens frälsning utan hela skapelsens förvandling. En enda kropp som lyssnar till den kärlek som skapar nya himlar och en ny jord.

 

Temat för denna söndag är enligt kyrkoåret: ”Den yttersta tiden” och i första Johannesbrevet kan man känna hur textförfattaren verkligen levde i föreställningen att den var nära. Det har han gemensamt med oss, när vi i vår tid ett par tusen år senare, också talar om mänsklighetens utplånande i och med klimatförändringarna.

Men den kristna tron handlar inte om en räddningsaktion för några få som ska räddas bort från den fallna och skenande världen. Denna svartvita förståelse av världen anser jag är sekteristisk och inte kristen. I en sekt är det de utvalda som blir räddade men i den kristna tron firar vi hela skapelsens återlösning, alltings återupprättelse. Visionen av Guds rike där ”Gud blir allt i alla” gör att kristendomen aldrig kan förvandlas till sekt. I Guds rike möts förflutenhet och framtid, himmel och jord, synligt och osynligt, skapelse och skapare.

 

BÖN: Tack Gud för hoppets evangelium och för den skapande kraft som hjälper oss att möta framtiden med förtröstan. Amen.

1 2 3 4 29