vecka 17 2020

 

 

 

”…Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig…” Joh 10:22-30

 

Coronapandemin kan för en del människor innebära döden men för andra kan den vara början till ett bättre liv. Inför döden står vi handfallna ­– om det finns ett liv efter döden så vet vi inget om vad detta liv är. I den kristna tron finns ett hopp men ingen kontextuellt obunden gestaltning som vi kan förhålla oss till. ”Jag ger dem evigt liv och de skall aldrig någonsin gå under” lovar Jesus, men fortfarande lever vårt hopp om ett evigt liv bara genom den tilltro vi har till Jesus ord.

 

Covid-19 får oss att bli medvetna om döden och detta kan skapa depression och modlöshet, även om det kristna hoppet kan lindra vår oro. För de överlevande finns fler förhållningssätt, antingen ger vi upp eller så försöker vi lösa problemen. När pandemin är över återstår att ta hand om den genomgripande ekonomiska kris som uppstått i spåren av den. Vi måste också ta hand om den apati och hopplöshet vi kan känna i sorgen efter dem som gått bort. Men krisen kan också rymma nya möjligheter att omskapa det som var krisens orsaker. Jesus påminner om den inre förmåga att skapa nytt som han kallar Faderns röst. Han vill leda oss inåt mot en kontakt med Gudsmysteriets närvaro i världen genom att citera en Psaltarpsalm: ”Platsen för Guds närvaro är människan, står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?” Som vanligt när det gäller Bibelns texter så refererar bibelordet till en annan kunskapssyn än vår, men det som är gemensamt är den erfarenhet av nåd och hopp som kan genomtränga också de mörkaste dagarna.

 

Även om jag inte för ett ögonblick vill stödja den nyliberala ekonomen Milton Friedmans värderingar så är ändå hans iakttagelse om krisernas uppsida värda att beakta. Han påpekade att ”bara en kris, verklig eller inbillad, kan skapa riktiga förändringar, att göra det politiskt omöjliga till det politiskt oundvikliga.” Nu är vår utmaning att göra det politiskt omöjliga möjligt. Många har jämfört vår tid med tiden efter andra världskriget: allt vad människorna hade trott på låg sönderslaget. Ruinerna behövde byggas upp igen men uppgiften var också att aldrig låta det som onda ideologier drivit fram hända igen. Våra nuvarande problem har sin huvudsakliga orsak i en viruskatastrof som bara delvis  kan lastas människors bristande ansvar. Men också denna gång krävs en gemensam mänsklig insats för att bygga upp livskraftiga och hållbara strukturer. 

 

Nu krävs distans till den gamla världsordning som i ett globalt perspektiv lett till förstörda livsmiljöer, kapprustning och ojämlikhet. Vi måste finna ett sätt att leva som inte resulterar i pandemier, massutdöende av arter, skövling av naturtillgångar och klimatkatastrofer. Det finns anledning att påminna om vad den amerikanske forskaren John W. Kingdon talar om som ”historiska fönster”. Efter katastrofer kan det finnas sådana historiska fönster i betydelsen korta perioder av radikal öppenhet för förändringar. Kanske kan pandemin  och klimatförändringarna  bli sådana öppningar för radikalt nya lösningar så att FN:s globala mål för hållbar utveckling kan förverkligas: Avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter, främja fred och rättvisa samt lösa klimatkrisen.

 

Jesus trodde på människans förmåga att lyssna på Faderns röst – en öppning in mot något nytt. Fadern förde människorna in i ett gemensamt ansvar för varandra och den skapande världen. ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.

Bön: Gud låt oss känna igen din röst och förenas i en strävan att hela det som brustit i världen. Amen

 

 

 

 

vecka 16 2020

Jesus sade till honom: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Joh 20:24-31

Genom Jesus upprättar Gud en väg till människan och Jesu död och uppståndelse är en unik händelse. Vi som tror att vi förstår och vet allt om vår värld får, efter denna händelse, justera det paradigm som hittills varit vår måttstock. Så var det också för lärjungen Tomas som ville ha ett bevis för Jesus uppståndelse. Tomas kan sägas vara en, för sin tidodern människa som krävde bevis inom ramen för sin världsbild. Han hade trott på Jesus som Messias, ”den smorde” eller den gudomligt ”utvalde”. Den samtida religionen innehöll hoppet om en framtid där Messias skulle rädda de rättfärdiga, döma de onda och skapa fred i världen. I Tomas föreställningsvärld kunde inte Jesus vara Messias sedan han blivit torterad och dödad. Om jag inte får se spikhålen i hans händer tror jag inte att han lever. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: ” ….Räck hit ditt finger, här är mina händer… ”

 

Platsen där Gud möter människan finns inte inom ramen för våra paradigm men är ändå möjlig att uppfatta i vår materiella värld. Guds möte med oss genom Jesus Kristus innebär en erfarenhet av den kraft som drar oss in i ett mysterium. I evangelierna kallas mysteriet/tillvarons djupdimension för Fadern. Fadern som inre mysterium manifesterar sig i den materiella värld som vi är en del av. ”Räck hit ditt finger, här är mina händer…” I mötet med den andre och genom att vi är delaktiga i materiens historiska berättelse finner vi mysteriets djup.

Vi kallar denna resa för evolutionen, den kosmiska utveckling som inbegriper allt liv. Evolutionen är ett dynamiskt möte mellan tiden och rummet: Evigheten som tidens djupdimension och oändligheten som rummets djupdimension. Det är i denna materiella verklighet som vi lever våra liv och möter Fadern genom Kristus.

Vi är infogade i ett skaparäventyr där alla människor är beroende av varandra och där tidens och rummets djupdimensioner finns inom oss. Detta kan upplevas som vår ödmjukhets medelpunkt, vårt centrum i självkännedomens inre, som vi är kallade att nå fram till. Jesuiten och teologen Karl Rahner beskriver denna förmåga hos människan att nå in till Gud: ”I sin djupaste egna verklighet gör Gud sig själv till människans innersta grundläggande beståndsdel.” Gud söker människan som begåvats med ett inre gudomligt centrum där vi kan möta Gud. När vi tvivlar eller bryter relationen så säger han: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer…”

 

Gud drar oss in i ett evolutionsäventyr med en expanderande gudsnärvaro inom oss där vi kan möta varandra, lära känna oss själva och Gud. Det är ur detta djup vi kan känna igen Faderns tilltal till Jesus. ”De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är  i mig och utför sina gärningar. ”

Jag känner hjärtat slå inom mej,

Tänk att jag finns mitt i livet som pulserar.

Jag möter evighet djupt inom, bortom tid och rum.

Djupt inom mej hör jag rösten.

Jag bär på liv av liv, på kraft av kraft,

ljus av ljus inom.

Jag bärs av orden jag hört,

jag bärs av löftet jag fått

om Guds rike inom mej.

                    Psalm av Oskar Ganestål

vecka 15 2020

”…Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här han har uppstått, så som han sade…” Matt 28:1-20

I berättelsen om Maria från Magdala och den andra Maria vimlar det av bilder och föreställningar som spränger ramen för vår verklighetsuppfattning: Herrens ängel med ett utseende som blixten, ett jordskalv som fick vakterna att ligga som döda medan ängeln rullade undan stenen och sedan mötet med den korsfäste Jesus. Berättaren har varit med om något som språket inte räcker till för att beskriva. Det krävs bilder och föreställningar som går utanför de modeller vi valt för att beskriva världen.

När vi bedömer vad som kan vara verkligt eller inte, glömmer vi lätt bort att de modeller vi har konstruerat för att förklara världen inte finns utanför våra huvuden. När vi konstruerat de matematiska modeller som vetenskapen använder för att förstå världen gör vi det inifrån den materia som vi själva är en del av och med den kunskap vi har ur just detta perspektiv. Vi har inte möjlighet att stå utanför och objektivt studera världens helhet utan får nöja oss med att utforska världen inifrån materien, bit för bit, i ett prövande förhållningssätt.

Jag tror vi behöver sluta tro oss veta allt och nöja oss med det okändas gåtfullhet. Men detta betyder inte att vi måste ta allt för givet. De modeller och matematiska förklaringar som vetenskapen mödosamt konstruerat har evidens på den nivå de förklarar. Dock är världen alltid större än vårt vetande och överraskar oss ständigt med nya erfarenheter och vetandets horisonter flyttas in i det okända. Religionen tillför ytterligare perspektiv och dess djupaste kärna fortsätter att mobilisera människors engagemang från en outforskad dimension. Som en fjäril har en förmåga att hitta rätt när den ska landa i en blomma så har vårt medvetande förmåga att relatera till Gud i verklighetens djup.

Uppståndelsen berättar om att världens materia är så mycket rikare än våra modeller av den. Det finns erfarenheter som likt Jesus uppståndelse beskriver ett gränsöverskridande hopp. Författaren Etty Hillesum skildrar erfarenheter som berör en sådan verklighet. Från förintelsens hopplöshet skriver hon i sin dagbok ”Som en liten våg av värme stiger tanken upp i mig, också efter de svåraste ögonblicken: Vad livet ändå är skönt! Det är en oförklarlig känsla och den har inget stöd i den verklighet, där vi befinner oss”. I hennes samtal med Gud utvecklas en intim ton och hon konstaterar att om människan förlorar Gud förlorar hon något fatalt, eftersom hon då förlorar förmågan att se Guds boning i den andra människan. Ettys Gud är inte bara en idé eller ett namn. Gud är en urkraft som inkarneras i en aldrig sinande självutgivelse som fick henne att in i det sista vägra att låta någon annan ta hennes plats i döden.

Bön: Tack Gud för att din närvaro i vår verklighet kan ge oss mod att leva i en självutgivande kärlek också inför döden.  Amen

vecka 14 2020

”…Mitt hus ska kallas ett bönehus för alla folk…” Jesaja 56 :6-8

”På sociala medier sprids rasism mot somalier, samt skadeglädje och hån, efter nyheten om att en stor andel av de som avlidit av coronaviruset i Stockholmsområdet var svensksomalier.” Jag citerar ett reportage ur tidningen EXPO för att jag inte förmår citera direkt ur de sociala medier där dessa fruktansvärda angrepp på de stackars drabbade människorna uttryckts. Det är uppenbart att det finns ett  fasansfullt ”virus”, med ännu farligare långtidsverkan, som sprider sig i kölvattnet av coronaviruset. Främlingshat och rasism är inget nytt eller unikt i mänsklighetens historia men Bibelns Gud tecknar en annan vision där främlingen välkomnas. Där beskrivs hur ”Främlingar som sluter sig till Herren… får komma till mitt heliga berg.”

Bibelns texter visar att migration och människor på flykt var vanligt även för flera tusen år sedan. ”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor bland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv.” Det är i denna tradition som Jesus bestämmer sig för att rida in i Jerusalem på en åsna. Folket som var runt omkring honom förstod hans anspelning på Messias, deras befriare, och hälsade honom med tillropet ”Hosianna, Davids son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn…” Det är också i denna tradition vi firar palmsöndagen med budskapet om ett rike som inte avgränsas av nationella eller rasistiska gränser.

Om vår gemenskap, vårt hus, ska bli en plats för ”alla folk” krävs en global mognad. Coronapandemin har visat på behovet av solidariskt samarbete över alla gränser och den har även avslöjat en primitiv osäkerhet mot ”de andra”. Hur stor solidaritet kan vi då förvänta oss av vår religion som har globala anspråk? Jag tror vi bör erkänna värdet av andra kulturmönster än vårt eget och bereda oss på att omfördela resurserna för att uppnå en social gemenskap över gränserna.

Vår solidaritet med ”de lika” behöver utvidgas till solidaritet med ”de andra”. I Guds blick förenas ”alla folk” med samhörighet i mångfalden. Behovet av mångfald i den globala gemenskapen framträder när vi innesluts i en kosmopolitisk samhörighet. Detta perspektiv uppskattar ”annanhet” hos de andra och ser i den en källa till glädje och utvidgad kreativitet.

Att förenas i en global mänsklighet kräver en historiskt helt ny kompromiss mellan materiell och kulturell rättvisa. Vi befinner oss mitt i en global pandemi och är på väg in i en ännu djupare förändringsprocess där klimathotet förändrar villkoren för mänskligt liv på vår planet. Mer än någonsin kräver detta ett globalt perspektiv med lösningar på komplexa ”olikhetskonflikter”. Vi är på väg in i  en framtid där främlingen inte ska förtryckas utan räknas som infödd och vara älskad som en av oss.

Bön: Förena oss Gud till en global skapande gemenskap som kan finna lösningar på vår tids utmanande konflikter. Amen.

vecka 13 2020

 

….Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom….” Joh 3:13-21

 

Den som tror att nationsgränser eller världens starkaste militärmakt kan skydda oss från ond bråd död har fått sina illusioner krossade. Coronaviruset drabbar mänskligheten utan hänsyn till gränser, klass eller religion. Överraskade och skrämda, som om vi glömt digerdöden och spanska sjukan som drabbade än värre, gör vi allt för att skydda oss själva. Några politiker luftar konspirationsteorier och sektledare talar om Guds straff. Men Gud straffar inte utan sände sin son till världen för att världen skulle räddas genom honom.

 

Att söka syndabockar till pandemier är lika lönlöst som att hitta den skyldige till krig och förtryck – ju djupare vi söker ju fler finner vi ansvariga för tankar och missgrepp som leder till globala katastrofer. Som mänsklighet bär vi ett gemensamt ansvar för pandemier och krigsförbrytelser. Pandemier har sin grogrund i djurindustrin och utan kolonialmakternas krigsindustri hade inte krigsförbrytelser härjat världen. I vår ”normalitet”, världen som vi vant oss vid som normal, finns grogrunden för sjukdom och krig. Det är bara om vi tar ett gemensamt ansvar för denna destruktiva kultur som vi kan stoppa förstörelsen av våra livsvillkor. Att vägra underkastelse och envist söka sanningen är en vandring mot ljuset. Om vi lyckas omvandla oro och rädsla till kärlek och omtanke skymtar ett ljus i dunklet.

 

Den som tror sig vara utan ansvar och delaktighet kan söka syndabockar och en straffande Gud. Men den som har en kristen tro söker sig istället djupare in i den värld som Gud älskar. Dietrich Bonhoeffer, den tyske prästen och motståndaren till Hitlerväldet skriver strax innan han hängdes: ”De sista åren har jag mer och mer lärt mig känna och förstå kristendomens djupa dennasidighet. Den kristne är icke en homo religiosus, utan en människa rätt och slätt, alldeles såsom Jesus var människa”. Han fortsätter med att förklara att man först lär sig tro genom ett helt och fullt jordeliv då man inte tar sitt eget lidande utan Guds lidande i världen på allvar. ”Hur skulle man kunna bli övermodig av segrar eller förtvivlad av nederlag, när man i detta jordeliv lider med i Guds lidande?”

 

När Coronaviruset sveper in världen i sin mörka dödsdans tröstar vår kristna tro, men inte för att vi ska bli skonade från sjukdom framför andra människor. Den tröstar för att vi tillsammans med mänskligheten är älskade av den Gud som älskar världen. Tron ger oss mod att solidariskt älska varandra och återupprätta livets skönhet och den kan vara en kompass för moral och vårt praktiska handlande. Kanske vi nu också får mod att ställa om vårt samhälle för att rädda hela skapelsen från de klimathot vi själva skapat.

 

Av goda makter underbart bevarad,

Det främmande och nya väntar jag.

Guds nåd är ny var afton och var morgon

Han väntar oss i varje nyväckt dag.

 

När nu till stillhet allt omkring oss sjunker,

Du låter nya klanger växa fram,

Vi hör den sång som alla världar sjunger,

I hopp och tillit ropar de ditt namn.

                                (Dietrich Bonhoeffer)

vecka 12 2020

 

”…han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna…” Luk 1: 46-55

 

Elisabeth som är gravid säger till Maria som också väntar barn: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig…” I Elisabeths ögon är Maria utvald och barnet som hon väntar ska kallas den högstes son. Som svar på detta utbrister Maria i en lovsång som delvis är hämtad ur de heliga skrifter som fanns i hennes samtid. Att vara utvald kan innebära olika saker: För Maria innebar det att bli en del av ett globalt sammanhang och ana en djupare mening med sitt liv. Men att vara utvald kan också innebära att tro sig vara utvald framför alla andra, en narcissistisk frestelse för att kunna utöva makt och förtrycka andra. Exempel på sådant förtryck avslöjades i den dom som avkunnades i Uppsala Tingsrätt mot ”Kristi brud” som varit ledare för Knutby Filadelfia, en församling som spårat ur och antagit sekteristiska former. I sekten var den dömda kvinnan härskare och de andra hennes tjänare.

 

Sekterism och utvaldhet kan också ta sig uttryck i större globala sammanhang för att legitimera nationella storhetsdrömmar. Det var ingen tillfällighet att George W Bush, som var en så kallad ”omvänd kristen”, associerade till tankegångar om USA som en utvald nation när han förklarade krig mot Irak. Hans nation var utvald att vara ett globalt imperium. Med orden ”Ni är antingen med oss eller mot oss” uppmanade han världens nationer att ansluta sig till kriget. Han associerade till Jesus ord ”Den som inte är emot oss han är för oss.” Ironiskt nog med den rakt motsatta innebörden för Jesus ord ville överbrygga relationer till främlingar och inte skapa ett ”vi och dom”. När vi hör budskap som föraktar svaga, eller vill åstadkomma ett ”vi och dom”, är detta inte kristna värderingar. Det är snarare en konsekvens av en världsåskådning och en uppsättning värderingar som ligger bakom ultranationalistiska världsbilder.

 

Maria beskriver den Gud som hon lovsjunger med orden ”Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort”. Vi har levat i en tid när de rika har fått hålla i taktpinnen och vi är inordnade i en global ekonomisk ordning som missgynnar de hungriga. Den globala världsordningen har genom orättvis fördelning mellan fattiga och rika skapat ett världsrisksamhälle. Klimatkatastrofer, pandemier, artutrotning och krigshot är risker i industrialismens tidsepok. Därför behöver vi nu förbereda oss på förändringar som skyddar mänskligheten.

 

Coronaviruset är en tydlig illustration till bristerna i vår sektliknande nationalism och den narcissistiska förtjusningen i vår egen rikedom. Det skapar panik och kris tvärs igenom hela världssamhället. Coronaviruset kan inte hanteras på individuell nivå utan bara i samarbete och solidaritet. Tvärtemot våra individualiserade ideal kräver nu vårt risksamhälle en stark gemensam organisation av förberedelse, koordination, planering och gränsöverskridande beslut. Vi behöver tillämpa solidaritet och omsorg om de svagaste, oberoende av deras ursprung eller religion. Vi behöver tänka på hur vi skyddar och hjälper den andre och öva oss på att försaka oss själva. Hela denna situation liknar en förövning till vad världsrisksamhället kommer att kräva av oss inom en snar framtid. Nu är tid att söka vår roll i det globala sammanhanget och en djupare mening med våra liv som ”ringa tjänare”.

 

Bön: Prisad vare du Gud som vill försona den splittrade mänskligheten till gemensam solidaritet. Amen.

vecka 11 2020

”…Jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel…”Mark 9:1432.

Det var inte ovanligt att man på Jesus tid tolkade sjukdomar som besatthet eller som påverkan från en ond ande. Innan naturvetenskaperna påverkat vår syn på olika sjukdomar var onda andar den tolkning man tillgrep eftersom man inte hade några andra orsakssamband att referera till. Om vi idag mötte denne man och hans son skulle vi sannolikt tolka sjukdomen som epilepsi, med symtom som beror på att vissa av hjärnans nervceller är överaktiva.

Att denna ynglings sjukdom går att beskriva på ett annat sätt än Jesus gjorde innebär inte att vår tro på hans budskap om livets religiösa mening är osannolik. Jesus budskap är en helhetstolkning av livets mening som inte förklarar begränsade naturvetenskapliga fenomen utan handlar om att världen är platsen för Guds skapande handlingar.

Den kristna helhetstolkningen är rakt motsatt uppfattningen om en Gud som genom en kosmisk maktdemonstration skapar en värld tvingad till lydnad. Den beskriver istället en Gud som begränsar sin allmakt och verkar inifrån evolutionens egen skapelseprocess. Universums tillblivelse, den biologiska utvecklingen och människans historia innebär att Gud avkläder sig sin härlighet och inordnar sig i skapelseprocessen. Berättelsen om Jesus och den sjuke ynglingen handlar om just detta: Jesus som ”sann människa” har ingen annan kunskap om sjukdomen än hans samtida.

Hela berättelsen om Jesus liv som Guds son handlar om Guds egen rörelse utur sin allmakt in i skapelsen. Det bibliska uttrycket för denna rörelse är grekiskans ”kenosis” som närmast betyder nedstigande, avstående från makt och kontroll. Gud vill något annat än sig själv, vill uppge sig själv, för att skapa en fri och levande relation mellan sig själv och sin skapelse. Jesus ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.”

 

Detta är också förutsättningen för att vi ska kunna tala om människans relation till Gud. En personlig relation mellan en människa och Gud är bara möjlig om Gud begränsar sig själv och öppnar sig för människan som ett ”evigt du”. Kristendomens uttryck för denna öppenhet är Jesus från Nasaret.

Så är vi involverade i en skapelseprocess där vår roll som medskapande människor får en allt större betydelse. Själva evolutionen är med en sådan gudstro ett uttryck för Guds vilja. Naturen skapar variation, och miljön avgör vilken variant som överlever och fortplantar sig. I den naturvetenskapliga kunskap som människan utvecklat finns också nycklarna till en framtid som gör mänsklighetens överlevnad möjlig också under antropocen. För den som tror på en gudsnärvaro i skapelsens djup finns ett hopp om fortsatt liv också inför de genomgripande klimatförändringar vi möter.

Bön: Gud vi våndas inför de stora klimatförändringar som väntar oss. Ge oss hopp och mod att förenas i en solidarisk gemenskap med allt levande på planeten. Amen.

vecka 10 2020

 

”…Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: `vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga´ …” Mark 14:3-9.

 

Jag växte upp i en relativt kulturfattig miljö. Vi gick aldrig på någon konsert, museum, teater eller hade några akademiker som familjens vänner. Men det fanns en spricka i denna kompakt småborgerliga och pietistiskt nyttomoraliska mur. Den sprickan utgjordes av en frikyrkoförsamling med ett ambitiöst musik- och körsångsutbud med solister vars röster lyfte det grå i vardagen. Jag lärde mig att i denna spricka ana en hel värld av körkonst och musikaliska njutningar. Det var kultur och körmusik för dess egen skull och den gav åt mitt liv en kommande frihet att upptäcka och förstå kulturens värde som en strimma av djupare mening i vardagen.

 

Jag kom att tänka på denna erfarenhet när jag läste om den där kvinnan med äkta nardusolja som hon hällde över Jesus huvud. Är inte den där dyrbara nardusoljan som kulturen i ett samhälle, slösande dyrbar med en mening långt bortom nyttomoral och trångsynta krav på vad som är tillåtet och nyttigt? Jag minns också de där människorna som kritiserade körmusiklivet och ställde det mot den evangeliska sånggruppen som sjöng för att evangelisera och inte ”bara” för att sjunga vackert.

 

När Jesus säger ”de fattiga har ni alltid hos er, och dem kan  ni göra gott mot när ni vill…” så var det nog inte för att de som kritiserade tänkte på de fattiga utan för att de använde de fattiga som  förevändning för att kritisera kvinnans generositet. Jag tror han ville säga att vi har råd med en slösande kultur och en kärleksfull omsorg om varandra. Det är inte bristen på pengar som hindrar oss att hjälpa de fattiga utan bristen på vilja att använda våra rikedomar till att utrota fattigdomen.

 

Just det där fula sättet att dölja sina verkliga skäl bakom en täckmantel av godhet skimrar ofta fram i budgetdebatter: som när SD vill ta 250 miljoner från statens konstfond för att lägga på flyktingutgifter eller när de fria teatrarna får minskade anslag för att man vill värna om kulturarvet istället. Eller när kyrkorenoveringar ska prioriteras framför folkbildning och samtidskonst. I den kontexten klingar Jesus ord med adekvat skärpa, ”de fattiga har ni alltid ibland er..” Flyktingar, kulturarv och kyrkor i behov av renovering har alltid funnits där men ni har inte värnat om dem, varför ska ni nu värna om dessa på bekostnad av en levande kultur?

 

En flaska dyrbar nardusbalsam hälld över Jesus hår ska överallt där evangelium förkunnas påminna oss om värdet av det väldoftande, vackra och dyrbara långt bortom det nödvändiga och nyttiga. Kulturens fria blomsteräng som förskönar världen för allt levande.

 

Bön: Vi tackar dig Gud för känslor och kultur och tar emot det ur din framsträckta hand. Amen.

 

Vecka 9 2020

”Anden drev honom ut i öknen.” Mark.1:12-13

Den av Gud utvalde Jesus kallas ut i öknen. Kanske för att reflektera över vad det innebär att vara utvald, kanske för att få perspektiv. Också i vår tid kryllar det av goda råd i tidningarnas hälsobilagor om hälsoveckor, bergsklättringar, retreater och meditationsveckor som ska ge en extra skjuts åt karriären och perspektiv på livet. Men att ta ett verkligt steg tillbaka och ifrågasätta den rådande maktens böjelser och vårt beroende av dem är mer sällsynt.

Om vi antar ett konkret perspektiv blir det tydligare. Utmaningen som vi står inför är den växande kilmatkrisen. Denna kris är planetär, alltså måste vi nu bestämma oss för en livsstil och en moral som kan vara giltig för alla på planeten vare sig de lever i kanten av Negevöknen, på Bandstolsvägen eller Saltsjöbaden.

För att vi ska kunna närma oss ett sådant perspektiv måste vi frånta nationalismen dess monopolanspråk. Den begränsande solidaritet som ryms inom nationalismens perspektiv duger inte för att fördela livsvillkoren jämlikt inom planetära gränser. Geologiska, biologiska och geografiska ansvarsområden som sträcker sig över generationsgränser förutsätter måttfull vårdnad av planetens resurser och förnybara energikällor. Dessutom måste vi fråga oss hur en kosmopolitisk solidaritet ska kunna lösa de spänningar, dilemman och motsägelser som vi byggt in i den kosmopolitiska sfären.

Om vi i ett dagsfärskt exempel jämför behov hos människor i olika världsdelar kan vi se hur avsaknaden av kosmopolitiska perspektiv har skapat förtryckande strukturer: Å ena sidan behovet av parkeringsytor för allt fler och allt större SUV´ar hos de nyinflyttade i Uppsalas svällande nybyggnadskvarter. Å andra sidan behoven hos de människor som i skrotfärdiga paketbilar flyr utbombade ruiner i Idlib. På var och en av dessa lastbilar trängs barn och vuxna med samma ”mänskliga rättigheter” som du och jag, människor som inte tillerkänns ens den mest elementära rättigheten till liv.

De planetära gränserna för vår överlevnad som mänsklighet har överskridits av den rika världens överflödskultur. Om vi ska kunna uppmuntra varandra på denna planet att ta ett gemensamt ansvar för situationen så måste vi också förändra de dagliga livsvillkoren så att alla människor får en acceptabel levnadsnivå. Vi behöver också ”gå ut i öknen” och betrakta planetens klimatkris utifrån ett planetärt och gemensamt perspektiv för att kunna påbörja en ny vandring mot framtiden.

På 60-talet debatterades teknisk och ekonomisk utveckling eller revolution som alternativ till nödvändiga samhällsförändringar. En liberal utvecklingsoptimism genom överföring av stora summor pengar till tredje världen diskuterades som alternativ till revolutionära förändringar.  I det debattklimatet  var teologen Gustavo Gutierrez inbjuden att hålla en föreläsning om utvecklingsteologi inför biskopskonferensen i Medellin i Latinamerika och han gick då fram till väggtavlan och strök över ordet ”utveckling” och skrev ”befrielse”.

Klimatkrisens krav och bilden av världens destruktiva situation kräver befrielse ur hela det invanda tillväxt- och imperiedominerade maktperspektiv vi normaliserat.

 

BÖN: Gud för oss avsides och väck vår vilja till befrielse i gemenskap med världens folk.

Vecka 8 2020

”…Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet…” Mark. 10:32-45

När Jesus och hans lärjungar var på väg upp till Jerusalem berättade han för dem att han skulle torteras och dödas. Inom honom hade en visshet vuxit fram om vad som skulle hända honom. Han kände till vad profeterna hade sagt om Messias men han bar också på en annan sorts visshet som han fått genom andra erfarenheter än de normala kunskapsvägarna. Jesus hade en stark övertygelse om att han skulle uppstå igen tre dagar efter sin död. Vad var det som gav honom modet att fortsätta vandringen och varifrån kom hans insikt om de händelser som närmade sig?

Människor tycker sig veta mycket genom sitt förnuft och har därför avvisat tron på Gud. Gud är död förkunnade Friedrich Nietzsche i ”Den glada vetenskapen”. Han avfärdade den tidens metafysiska och teologiska användning av begreppet Gud med uttrycket ”Gud är död”. Men istället för att tystna kom hans tal om Guds död att inspirera till många olika försök att tala om Gud. Den postmoderna teologin sökte bilder bortom de försöken att reducera mystikens erfarenhet till fysikaliska begrepp. L Wittgenstein beskriver detta i en kort aforism: ”Det outsägliga finns visserligen. Detta visar sig, det är det mystiska.” Metafysikens begränsande konstruktioner behöver inte hindra oss eftersom vår begränsade kunskap om fysik också rymmer obesvarade gåtor. Kanske det är i en fördjupad kunskap om den fysiska verkligheten vi möter det gudomliga? Vi kan söka efter de erfarenheter som finns i mystikens visioner genom tro och bön. Det är inom den här världens erfarenhet som uppenbarelsen sker och det var i den här världen Jesus torterades och dog. Men det var också i den här världen Jesus lämnade graven.

Lärjungarna missförstod Jesus – när han tänkte på lidande och död drömde lärjungarna om maktens härlighet och platserna vid en segerherres sida. På samma sätt är det ett missförstånd när vi talar om Gud som en åskådare från en annan, metafysisk värld medan den Gud som Jesus talar om är närvarande i djupet av världens lidande och djupt inne i mysteriets fysiska närvaro.

Bön: Gud gör din vilja uppenbar för oss så att vi får mod att leva i din kärlek. Amen

1 2 3 4 35