vecka 15 2019

”…Se din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.” Sak.9:9-10.

 

Jesus var en lärd man som associerade sina handlingar till texter och föreställningar som fanns nedtecknade i profetböckerna. När han rider in i Jerusalem på en åsna så är det en provocerande gest mot det romerska imperiets närvaro i det ockuperade Palestina. Valet av en åsna var en anknytning till profeten Sakarjas beskrivning av en kommande fredskonung, Messias.

Snart firar vi palmsöndagen till minne av Jesus manifestation mot krig och rustning. Berättelsen är så välkänd att Yassir Arafat tog med sig en palmkvist som en fredsgest när han skulle tala i FN. Jesus aktualiserar Sakarjas budskap om konungen som ska förinta alla stridsvagnar och vapen för att istället förena folken till en global rättvis gemenskap från hav till hav. Kanske Sakarjas profetia inte enbart var en dröm i huvudet på denna präst och visionär som återvänt till sitt land efter deportationen, utan Guds uppmaning till fred och försoning?

Om vi vill vara Jesus efterföljare så är fred inte bara en dröm utan en realistisk möjlighet. Då får vi lyfta palmkvistarna till en manifestation mot krig och rustning. Det är med Guds rike som det är med elektronen i kvantmekaniska experiment, den har ingen bestämd position förrän man bestämmer sig för att mäta den, då intar den en bestämd position. Så är det med Guds rike, det finns där mycket nära oss om vi väljer att tro på det, först då blir det verkligt. Vi kan välja att låta våra liv inta en bestämd position som Kristi efterföljare, då blir våra liv delar av Guds handlingar i världen, manifestationer för fred och rättvisa.

Det betyder inte att allting förändras, som om Guds rike vore en slags parallell värld, men det betyder att vi blir delar av den verklighet som vilar i det fördolda och väntar på att förlösas. Som en surdeg som blandas i mjölet och genomsyrar allt, en del av ett sammanhang där fred och rättvisa gror tills den genomsyrat allt.

Medan Messias vänder blickarna in mot den vilja till fred och rättvisa som är varje människas möjlighet så satsar världens furstar på krig och förstörelse. I en debatt om fred och säkerhet deklarerade president Obama sin tilltro till nya vapenslag. ”Vi måste tänka på cybersäkerhet. Vi måste tala om rymden.”försäkrade presidenten för den stormakt som förlorat 58 000 soldater i Vietnamkriget och satsat 100 miljarder dollar på att vinna detta krig som de sedan fick lämna i panik. Det hindrade inte heller president George W Bush från att satsa 300 biljoner dollar på väpnade konflikter. Trots denna bevisade oförmåga att skapa fred med hjälp av väpnade konflikter satsar imperiernas härskare nu på nya rustningar och kostsamma krigsförberedelser i cyberrymden.

Många uppfattar tilltron till Jesus som fredskonung som en orealistisk väg för att vända historien ur de globala krisernas strupgrepp. Men denna väg är mer realistisk än försvarsministrarnas, generalernas och vapenindustrins lobby som, för att vi inte ska se deras misslyckande, sprider en ogenomtränglig mur av lögner runt de militära lösningarna. Låt oss tillsammans med strejkande skolungdomar och palmbladsviftande barn i Jerusalem, besluta oss för att bli Kristi efterföljare och möta världen med en palmbladskvist.

Bön: Gud giv oss  mod att manifestera mot krig och rustning och förenas i fred med världens folk. Amen.

vecka 14 2019

”Han talade till dem i liknelser…” Mark 12:1-12

Det har spekulerats mycket om orsakerna till att Jesus talade i liknelser: var det pedagogiska knep för att göra talen färgstarka eller var det för att dölja en sanning för dem som inte var hans förtrogna? Jag tror det tvärtom var så att Jesus ville visa på något som inte går att fixera i bestämda begrepp eller lärosatser men likväl är verkligt. Världen själv är i ständig rörelse och därför blir varje fixerad förståelse alltför begränsande för att gestalta ett pågående skeende och en levande värld. Det ord som Jesus använde för ”liknelse” heter ”maschál” på hebreiska och betyder ”gåta” eller ”fördolda tal”. Jesus tal pekar ut mot horisonter av icke-vetande, i motsats till den tendens som finns hos människor att förenkla och generalisera världen så den blir begriplig för det kalkylerande förnuftet.

Kanske man kan säga att liknelsernas funktion liknar chassidismens metod från 1700-talet att använda korta berättelser ur vardagen för att peka på en djupare innehåll i verkligheten. Chassidisterna betraktade världen som Guds ”klädnad” och därför uppenbaras det gudomliga också i vardagliga sysslor. På liknande sätt kan 1500-talstänkaren Giordano Brunos förståelse av liv och materia erbjuda ett perspektiv på världen som levande snarare än mekanisk. I vår tid kan dessa perspektiv vara tänkvärda alternativ till den allmänt accepterade dualismen mellan kropp och själ och till ett samhällsbygge som allt mer inriktats på kunskap och kontroll. Vi uppfattar gärna världen som alltigenom rationell och vår förståelse reduceras till fysikens, kemins eller genetikens formler. Detta har givit oss ett krisande samhällsystem med kapitalistisk struktur för marknadsekonomi där det saknas ett  överordnat perspektiv och där den mänskliga empatin blivit en bristvara.

Det är i kontrast till vår mekaniserade världsbild och i samklang med chassidismens och Giordano Brunos världsbild man kan förstå Jesus liknelser. Han berättade ofta en liknelse som svar på en fråga som ibland var avsedd att locka honom till teologiska motsägelser. Jesus svar i liknelser fördjupade ofta frågeställningen och lyfte fram en tankevärld som fick dogmatiken att framstå som snäv och missvisande. För vad säger oss egentligen språket och orden om den verklighet de betecknar? Är relationen mellan språk och den komplexa verkligheten något mer än en överenskommelse om vad orden representerar i vår värld. Kanske skyler språket ibland verkligheten snarare än att klargöra den. Detta var ett problem inte bara på Jesus tid utan kan sägas vara lika relevant i vår tid.

Det kanske var just detta förhållande som konstnären René Magritte ville gestalta med en bild föreställande en pipa, och så orden: ”Ceci n´est pas une pipe” – ”Det här är inte en pipa”. Kanske är bilden och språket enbart konstruktioner som avbildar verkligheten men inte säger allt om den. René Magritte och filosofen Michel Foucault samtalade om språket och dess förhållande till verkligheten och bilden med pipan är ett uttryck för denna reflektion.Liksom pipan är en avbildning och inte det verkliga föremålet är Jesu liknelser en språklig reproduktion och inte den verklighet Jesus talar om. Liknelserna pekar mot en annan verklighet än språket kan formulera. Genom att främlinggöra och fördjupa det vardagliga kan konstnären och filosofen få oss att se på orden och bilden enbart som ting och se på verkligheten med nya ögon – med en blick för det osägbara. Så tänker jag att det är med Jesus liknelser:  I tidlös riktning pekar de på ett pågående skeende och en levande värld som är gripbar i det vardagliga men aldrig kan ägas eller utnyttjas av det kalkylerande förnuftet.

Bön: Gud låt våra begränsade liv få bli delar av ditt rikes verklighet. Amen

vecka 13 2019

 

”… Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.”Joh 6:24-35

 

Vi vill gärna tro att livsvillkoren på Jesu tid var väsentligt annorlunda än våra. Naturligtvis var de också det, men de existentiella villkoren har fler likheter än vi tänker oss. I medelhavsområdet rådde en geopolitisk oreda som sträckte sig ungefär hundra år före och två hundra år efter Jesus födelse. Militära framgångar gjorde det möjligt för romarna att förfoga över en större våldspotential än något annat rike gjort förut. De förmögenheter som ansamlades och den utvecklingsnivå som uppnåddes överträffade allt som mänskligheten dittills upplevt. De romerska legionerna besegrade sina rivaler en efter en men krigsapparaten retade sin egen aptit och ockupationskostnaderna ökade snabbare än framgångarna.

 

Livet utanför städerna var långsamt, skört och tämligen orörligt. Tiden gick sin gilla gång i takt med fötter och hovar. Träd och buskar fälldes och bearbetades till bränsle. Livet levdes nära jorden och djurens bräkanden, gnägganden och lukter präglade livet i byarna.Spannmål dominerade kosten och allas överlevnad hängde på det ovissa regnet. ”Giv oss i dag vårt dagliga bröd” var en naturlig bön. Medellivslängden låg mellan tjugo och trettio år. Döden var alltid hotande nära och infektionssjukdomar härjade fritt.

 

I Rom härskade kejsaren och rikets begynnande sönderfall var dolt av maktens attribut. De flesta beskrivningar av Roms makt bygger på det underförstådda antagandet att klimatet under denna tid var stabilt och trögt. Men faktum är att tiden före och efter Jesu liv på jorden präglades av den mest dramatiska perioden av klimatförändring under hela holocen. Sammantaget blev sjukdomar, klimatförändringar och resursförbrukning genom militär upprustning det romerska rikets fall.

 

När Jesus säger till sina samtida att inte enbart ”arbeta för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv” så skar orden som ett rakblad in i deras vardag. Brödet var den viktigaste livsuppehållande kraften. Det är också därför Jesus låter brödet bli bärare av Guds närvaro i världen. ”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv”.

 

Också vår tid präglas av ett stort imperiums växande maktlöshet vars krigsmakt, trots att det är större än Kinas, Rysslands, Europas och Saudiarabiens samlade militära förmåga, inte kan segra i kriget mot terrorn. Samtidigt försvårar kapprustningen en lösning av vår tids geopolitiska utmaningar: klimatförändringar och hotande pandemier. Växande inkomstklyftor och militärkostnader ökar desperationen inför klimathotet och leder till desperata krigshandlingar. Stormakterna hotar varandra med kärnvapen och spekulerar i militära framgångar genom ”förstaslagsförmåga”.

 

Om brödet var den viktigaste drivkraften i den kultur Jesus levde så är dollarekonomin vår samtids drivkraft. Därför påverkas vi starkt när strejkande skolungdomar säger till oss: ”Vad ska vi med era pengar och utbildningar till om världen går under, ge oss istället de beslut som ger oss tillbaka vår framtid annars strejkar vi!” Jesus och de strejkande skolungdomarna kan få oss att se på vårt livssammanhang med nya ögon. Våra prioriteringar kan kanske hjälpa oss att förstå hur vi ser på verkligheten omkring oss: Borde inte livet vara mer än mättnaden och kärleken till våra barn större än girigheten?

Bön: Gud, tillkomme ditt rike och giv oss i dag vårt dagliga bröd. Amen.

 

vecka 12 2019

 

” …Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. …”

 

Också min mor födde en son, två till och med. Jag vet en del om hennes drömmar, fattigdomen under mellankrigstiden och kampen för det dagliga brödet. Nu ligger hon i jorden, en handfull aska, och jag har kvar minnet av kärleksfulla ögon och den röst som tränger sig fram i mitt inre.

 

I jordens mylla lagras minnen av det förgångna. Ur detta djup av jord och spirande mylla tränger sig också minnet av Maria, Jesus moder fram. Hon som födde en son med drömmen om Jesus, vars namn betyder ”Jehova räddar”, den Högstes son. Som kroppen är bärare av livets hemlighet är jorden och myllan bärare, inte bara av minnen, utan också av det liv som omger och genomtränger all materia med gudomlig närvaro. Inifrån materiens djup tränger genom årtusenden hoppet fram som får mödrar att föda sina barn och omsluta dem med samma kärlek och samma hopp.

 

Denna vecka då vi tänker på Jungfru Marie bebådelsedag firar vi modet hos alla kvinnor som vågar föda barn till världen. I vår kontext är det dock inte Maria som står i centrum för uppmärksamheten utan fängslade IS-kvinnor i nicab. Också de har en gång lyft nyfödda kroppar med sina händer och vävt drömmar om barnets framtid.

 

För Maria var det den romerska ockupationen och drömmen om befrielse, tillsammans med den judiska religionens berättelse om Messias som var hennes jordmån. Också IS-kvinnornas drömmar har vuxit fram under generationer av imperialistiskt förtryck och de har låtit födandet fyllas av tidens religiösa föreställningar om befrielse. Nu lever de och deras barn som jordens mest utsatta kvinnor under ett massivt förtryck, både från islamisternas tolkning av deras liv och det globalt ackumulerade hat som IS propaganda och praktik har skapat.

 

Det finns starkare band mellan dessa olika kvinnors erfarenheter än vad vår samtids debatter och uttolkning av religiösa texter ger sken av. Religionernas praktik dominerar över texttolkning och djupare erfarenhet. Fundamentalism, sharialagar och manlig arrogans skymmer sikten för religionens ”mysterium tremendum et fascinosum” (det heliga mysteriet) som är både skrämmande och fascinerande. Men genom all ”religiös bråte” kan man ibland känna igen Guds ljus när kvinnors mod manifesteras.

 

Det är bortom den av patriarkal maktkultur dominerade världen som en oanfrätt kärna av befrielse döljer sig. Historiska paradigmskiften sker ofta utifrån kvinnors mod att bryta med konventionen och följa sitt inre ljus. I den gångna veckan flammade en sådan låga upp av mod och oförskräckt solidaritet i människorättsaktivisten Nasrimi Sotoudehs gestalt. En modig kvinna som har trotsat de iranska mullornas makt. Hon har försvarat unga kvinnors rätt att inte bära slöja och åtalat mäktiga mäns övergrepp mot unga kvinnor. För detta döms denna 55-åriga tvåbarnsmor till 38 års fängelse och 148 piskrapp. En dom avkunnad av maktfullkomliga tyranner och självutnämnda rättslärde. Jag kan inte se något mer relevant sätt att manifestera alla kvinnors rättigheter denna dag än att kräva inhibering av detta orättfärdiga domslut.

 

Bön: Gud vi ber till dig för Nasrimi Sotoudeh, inspirera oss alla till protester för att upphäva denna orättfärdiga dom. Amen.  

vecka 11 2019

”Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike.”Luk 7: 16-8:3

Jesus vandrade vidare sedan han på ett demonstrativt sätt brutit mot den rådande konventionen och normen: I mötet med en kvinna som omgivningen kallade synderska hade han tagit mot hennes ömhetsbetygelser och sedan förlåtit hennes synder. Sedan gick han vidare och förkunnade budskapet om Guds rike. Dessa händelser har ett samband därför berättas de i ett enda sammanhang.

Guds rike är inte någon på förhand upprättad konstitution med bestämda materiella förutsättningar och normer. Det som utmärker Guds rike är inte en förutsägbar ordning utan möjligheten att bli en verklighet, att göra skillnad i den mottagande människans liv. Kvinnan som stämplades som ”synderska” var instängd i detta föraktfullt stigmatiserande begrepp. När hon mötte Jesus förändrades förutsättningarna i hennes liv och hon lyftes ur konventionens fördömande fängelse till frihet att älska. ”Din tro har hjälpt dig – gå i frid”.

 

Det utmärkande för Guds rike är samma skapande möjlighet som allt liv är bärare av. Livet är inte en på förhand fastlagd ordning med fastlagda roller i en bestämd värld utan karaktäriseras av avvikande upplevelser, överraskningar och skillnader. Snarare är mänskligt liv en öppen möjlighet till skapande kärlek ur vilken nya ännu osedda världar kan växa fram. Låt oss för ett ögonblick betänka att vi är en del av den materia som utgör kosmos och en del av den planet som är ca 4,55 miljarder år gammal. Med början för omkring 230 miljoner år sedan härskade dinosaurier på jordklotet och från omkring 195 000 år sedan finns spår av Homo Sapiens. Man kan inte annat än känna vördnad för denna gigantiska förändringsprocess av skapande liv, denna förunderliga komplexitet och mångfald. Det är i detta perspektiv man anar vilken kraft som ryms i den skapande förändringsprocess som är Guds rike.

Att Jesus samtid reagerade när han bröt mot konventionens moralregler är inte underligare än att människor i dag reagerar utifrån våra begränsande normer och konventioner. Vårt samhälles marginaliserade invånare drabbas också av de välanpassades utfrysningar och begränsande tilltro till möjligheten att bryta förutbestämda roller. Men att ta till sig budskapet om Guds rike är att tro på varje människas inneboende förmåga att förnimma vad den själv inte är och bli en del av den nyskapande kraft som är Guds rike. Våra liv är inte begränsade av våra tillfälliga horisonter utan en del av livets oändliga och öppna blivande. Vi ser exempel på sådana förvandlingar i vår egen tid när Greta, en maktlös ung människa utan kapital, kan mobilisera mängder av ungdomar över hela världen. Deras beslutsamma resolutioner förändrar synen på vad som är möjligt genom krav på förändringar av den samhällsordning som hotar vår överlevnad. Vapenskrammel, ”fejk news”, lögner och maktspel kan synas oövervinnliga, men i en värld där Guds skapande handlingar verkar i det fördolda är inget omöjligt. Guds rike är nära.

I den globala värld där människosläktet har utvecklat en livsstil som i det stora perspektivet är allt annat än kärleksfull är det mycket som behöver förlåtas. Den som får mycket förlåtet visar också stor kärlek. Det är med denna stora kärlek som drivkraft vi kallas att delta i planeten jordens nödvändiga förändringsprocess.

Bön: Öppna oss Gud till skapande förändringsarbete i ditt rikes tjänst. Amen.

vecka 10 2019

”Varför fastar Johannes lärjungar och fariséernas, men inte dina lärjungar?” Mark 2: 18-20

Fastan har sitt värde utifrån vad den gör med kroppen. Den har utövats i religionernas praktik i årtusenden. Vi har fasta inför den kristna påsken, under Ramadan i den islamska traditionen och under Yom Kippur i den judiska. I vår kultur är fasta också ett av hälsoföretagens favoritrecept för viktnedgång, mental skärpa, koncentration och lägre nivåer av blodsocker. Som metod att påverka kroppen har fastan en dokumenterad effekt. Därmed är den också intressant i en religiös kontext: Det är med kroppen vi upplever den omgivande världen och Guds närvaro i denna.

Ett exempel på kroppsliga uttryck för vårt sökande efter Gud finns inom sufismen som har utvecklat en rad meditativa och rituella tekniker som består av fysiska och andliga övningar för att uppnå en innerlig upplevelse av gudsnärvaro. Ett av de mer uppmärksammade inslagen i sufismens tradition är den virvlande dansen. Den börjar med att man håller den högra handen på hjärtat medan den vänstra hålls upprätt så att man ser dess insida. Dansaren ska samtidigt hålla balansen med fötterna i en speciell position. Innan dansaren börjar snurra riktas kroppen mot Mecka och sedan växlar händernas positioner medan kroppen rör sig bakåt i en virvlande dans. I Bektashiorden är dansarna indelade i par som uttryck för att man ser det gudomliga i en annan människas ansikte.

Jag vet inte vad de dansande Dervischerna tänker om den kropp som är platsen för mötet med det gudomliga. Men för mig är deras mystika upplevelse av enhet med Gud genom kroppsliga upplevelser en påminnelse om den kristna traditionens förkunnelse av kroppslig förening med Kristus i nattvarden. Nattvardsritualen kan upplevas som en kommunikationsakt, en akt av kommunion och delaktighet i Kristi kropp. ”Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er.” Kristi kropp blir till ett medium som skapar relationer, inte bara mellan Gud och människa utan också mellan människor. I ett sådant perspektiv kan inte kroppen reduceras till enbart ett materiellt föremål utan är en komplex sammanflätning av materialitet, erfarenhet och en oavslutad förändringsprocess. En kropp som i nattvardsakten blir delaktig i andra kroppar. Vem Kristus är förstår man inte annat än i relation till andra människor och vad kroppen är förstår man inte annat än i relation till Kristi kropp. Därför söker vi inte Kristus främst genom att rikta blicken mot skyn utan genom att rikta blicken mot den andre.

Analogt med detta är det därför naturligt för Equmeniakyrkan att i år utlysa en ”klimatfasta” som förberedelse för påsken. Vi kan genom fasta koncentrera uppmärksamheten på mänsklighetens gemensamma kropp, jordens liv och det klimat som gör livet möjligt. Vi står inför en grundläggande förändring av hur vi organiserar oss som samhälle på jordklotet. Nu måste vi vända blicken bort från att se konkurrens och marknadskrafter som skapare av välstånd. I stället kan välstånd på jorden uppnås genom fördjupat samarbete genom ekonomiska och politiska reformer. Detta kan leda till en gemenskap där alla människor samverkar för att skapa rimliga levnadsvillkor för jordens alla arter. I detta perspektiv har människan som art aldrig varit mer betydelsefull än nu. En förändringsprocess som är större än industrialismens genombrott. Det innebär en förvandling från att utnyttja och exploatera jordens resurser till att organisera ett tillitsfullt beroende av planeten som en kropp. Låt oss göra fastetiden till en tid då vi lägger bort den skadliga överkonsumtionen och koncentrerar oss på kärleken till vår nästa oavsett om det är den fattige eller kommande generationer.

Bön: Tack Gud för våra kroppars gåtfulla möjlighet att förenas med dig och bli en del av din kärleks kraft att förändra. Amen.

vecka 9 2019

”… om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. …” Joh 12: 20-33

”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, …” Predikarens text förklarar ingenting och är inte resignerad, bara beskrivande, det finns en tid för död. Det självklara perspektivet att det är människans villkor att leva en stund på jorden och sedan dö talar vi sällan om.

Döden kan vara något skrämmande, som när imperiernas härskare rustar upp med obegripliga mängder av vapen och hotar andra med en allt för tidig död. Det som är skrämmande i detta perspektiv kanske inte är min egen död utan det totala lidandet för de många människor och samhällen som blir angripna, de som inte dör. Men döden som slutet på ett rikt liv behöver inte vara skrämmande. Innanför dödens portar väntar inte imperiernas härskare, deras makt tar slut vid samma okända gräns som vårt eget liv. ”…måste inte den vise dö såväl som dåren?”

Om döden vet vi inget mer än att kroppens alla biologiska funktioner slutar att fungera. Vi vet inget om vad som händer med alla de erfarenheter vårt inre rymmer. Det har av tradition varit religionernas uppgift att förmedla svar på frågor om och fruktan inför döden. I den kristna traditionen är det Jesu död och uppståndelse som kan ge oss tillit också inför den sista erfarenhet vi ofrånkomligen möter i livet – vår egen död. Jesus själv ser inte på döden som ett hot utan som en fortsättning, ”om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn.”Det är samma perspektiv som Paulus förmedlar när han skriver: ”…Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren.” Döden som en del av livet, det liv som lever vidare i vetekornet.

Döden är i detta perspektiv intressant, inte bara för det liv som  kanske ryms i en kommande verklighet, utan också för allt levande. Döden skiljer oss som har ett inre liv från allt annat i världen. I övermodig förundran över tekniska framgångar bygger teknikutopisterna ”Babels torn” som de tror kan ersätta det mänskliga livets komplexitet med teknik: AI – intelligens, robotisering och tillväxt. Allt det som gynnar den skrämmande oansvarigheten att breda ut sig men som aldrig kan dö för att ge nytt liv. Den tekniska utvecklingen som dominerar vårt samhälle kan te sig som autentiskt liv och göra anspråk på att vara det men skapar enbart leda. Genom att vilja avslöja allt, göra allt begripligt och kontrollerbart försöker denna ”mekaniska världsbild” göra det omöjliga: avbilda det liv som är människans innersta kärna som är ett autentiskt mysterium.

Det är i mötet med detta mysterium som ansvaret för den andre föds, detta ansvar som ger mig möjlighet att leva i i utgivande kärlek fram till min död. Mitt liv är lika oersättligt som min död. Döden är livets gåva till oss och ingen kan ta den ifrån oss.Ingen kan dö för mig och ingen kan ge mitt liv som en gåva till en annan. Det är bara jag som kan fylla mina dagar med en utgivande kärlek som en gåva till den andre fram till min död. Vetekornets lag kan sammanfattas i gåvan, som dödens gåva, gåvan som ”öppnar himlens portar” mot det okända mysteriet. Så är likheten mellan vårt liv och vetekornet att det vi sår av utgivande kärlek ger rik skörd och svarar på vår innersta längtan efter delaktighet i Guds mysterium. ”Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin gestalt.”

 

Bön: Tack Gud för livets mysterium och dödens gåva. Amen.

vecka 8 2019

”…Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.”Rom10:13-17

Jag vill bära bud om goda ting. Det bästa bud jag kan bära fram är ett möjligt svar på den inre längtan efter närhet som jag mött hos många människor. Gunnar Ekelöf skriver om detta behov av närhet som en längtan från ett aldrig avvänjt barn: ”Allt jag begär är att få stå här avvaktande och att du ger mig ett tecken inifrån mig, av dig!”

 

I bästa fall kan gemenskapen i en kyrka vara just ett sådant möte med den andre. Vi talar om sköra ting, därför kan ett avvisande eller utnyttjande av närhetsbehovet vara lika djupt sårande som ett möte kan vara värmande. Ofta har kyrkor varit mer intresserade av att bestämma var gränserna går för att få höra till än att värna om de gemensamma centrala värdena. Jag är glad över att Uppsala Missionskyrka är en öppen gemenskap där vi tillsammans kan växa och fördjupas i trons mysterium utan att bli avvisade.

Det pågår genom hela historien en rörelse, inifrån mystikens djup, för att bekräfta den yttre gemensamma tillhörigheten mellan människor, kyrkor och religioner. Påven Franciskus besökte nyligen Förenade Arabemiraten för att i mötet med muslimer ”bekräfta att vi är bröder om än olika.” Detta möte är ett uttryck för denna rörelse. I mötet mellan påven och al-Azhars storimam shejk Ahmad el-Tayeb skrev båda under ett dokument som handlade om mänskligt broderskap: ”…Pluralismen och den mångfald vi ser av religioner, kön, raser och språk är önskade av Gud i sin visdom, genom vilka människorna skapades.” Dokumentet pläderade för religionsfrihet och en ömsesidig respekt som går långt utöver enbart tolerans och kan ses som ett syskonskap. I ett tal framhöll påven att det är en religiös plikt för världens troende – oavsett tro – att aldrig visa godkännande eller villighet till krig.

Påvens och imamens gemensamma text beskriver en samhörighet trots olikhet. Paulus beskriver i denna veckas episteltext en liknande samhörighet mellan jude och grek. Ett växelspel mellan en gemensam erfarenhet och tolkningen av denna. ”Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samma herre…” och”hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Samma Herre, samma religiösa upplevelse som genom reflektion och förkunnelse skapar tro. Det handlar inte om ett statiskt avslöjande av verklighetens innersta struktur, inte ens ett ordnande av kyrkans dogmatiska uppenbarelse i en färdig bekännelseskrift. Det handlar om en fortlöpande förändringsprocess mellan trons erfarenheter och tolkningen av dessa berättelser.

Att leva som kristen innebär att ta emot ”ett tecken inifrån mig, av dig.”  Det kan vara att leva i Guds närhet och i samma rörelse som livet självt låta sig förändras. Ett liv i tro på den skapande Guden innebär att inte fastna i gamla erfarenheter utan släppa fram nya och oväntade upplevelser av världen. Vår bekännelse är inte ett dogmatiskt fastslående av någonting säkert och oföränderligt, utan vi söker efter Guds vilja i mötet med nya omständigheter. En tidigare sluten och begränsad värld kan öppnas och skapa nya möjligheter. Tron på en närvarande Gud väcker hopp: ”skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting”.

 

Bön: Gud möt vårt behov av din närhet och låt din nåd vägleda oss in i en okänd framtid.

vecka 7 2019

”…när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: ” Vi äro blott ringa tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Luk 17:7-10 (*

De här provocerande orden av Jesus ska inte läsas som ett utslag av ”jantelagen”, den i arbetarklassen så grundligt inpräntade: ”du ska inte tro att du är något”.  Tvärtom är det grundläggande temat i Jesus förkunnelse att du ska tro att du är något: Du är Guds tjänare, en del av ett större sammanhang. Som tjänare är du dock befriad från kravet att ha full kontroll över livets yttersta mening. Rollen som tjänare är mer lik den hos en vetenskapsman som trevar in mot det okända i ett globalt forskarlag där alla vet sin begränsning men alla bidrar med sin detalj. De tjänar mänskligheten och är involverade i ett historiskt sammanhang.

Jag tror att Jesus med sin drastiska kommentar vill varna för den hybris som ger oss rollen av allsmäktiga härskare som genomskådat livets okända mysterium. De många försök att förklara livets stora förvandlingsprocess med förutsägbara ideologiska konstruktioner urartar ofta i totalitära samhällssystem. Vår egen historiska erfarenhet är ett skrämmande exempel på hur kontrollbehov och makt kan förstöra liv.

För några år sedan vandrade jag i Thüringen, som har en imponerande kulturhistoria med lärdomsstäder som Jena och Weimar. Här erbjöds Martin Luther en fristad på slottet Wartburg och här kan man besöka Johan Wolfgang Goethes bostad. Det är också här den filosofiska vaggan för 1800-talets idealism och romantik ligger, med namn som Johan Gottlieb Fichte och Friedrich Schlegel men också Friedrich Hegel, Friedrich Schleiermacher och Karl Marx.

De som levde i Thüringen under romantikens tidsepok trodde säkert att filosoferna var Guds sanning på spåren. Teologen Schleiermacher och den tidens filosofiska romantik betonade särarten i människans historiska existens och det religiösa arvets unika rötter ända från profetböckernas flertusenåriga texter. Men om vi återvänder till vår egen historiska erfarenhet kan vi vara skeptiska till det historiska övermodet på 1800-talet. Vi har under det efterkommande seklet sett att romantikens övermod blev embryot till vår tids totalitära ideologier.

Efter två världskrig och en förödande uppdelning av världen mellan geopolitiska militära maktblock med ideologiska förtecken finns det skäl att ifrågasätta legitimiteten i denna maktkamp. Vi kan koppla de totalitära ideologiernas utopiska inslag till aspekter av romantikens drömmar med trådar till det historieteologiska arvet. Trots det goda uppsåtet är det nödvändigt att ifrågasätta dessa perspektiv som är ett uttryck för mänsklig maktfullkomlighet.

Det är i detta perspektiv vi ödmjukt skall läsa Jesus ord om att ”Vi äro blott ringa tjänare..” Filosoferna som trodde sig förstå Guds sanning misstog sig. Historiens mening, såsom den gestaltas i Bibelns profetiska böcker utmärks just av att den aldrig kan gripas, kontrolleras eller manipuleras av människan. Guds Ande kommer till människan på Guds villkor, och är intimt sammanlänkad med rättfärdighet och rättvisa. De ögonblick då vi i självgod övertygelse tror att vi står på det ”Sannas” och ”Rättas” sida är ofta det ögonblick när rättvisan glider oss ur händerna.

Vi är kallade att delta i ett profetiskt inspirerat motstånd mot världslig maktfullkomlighet, grundat på Guds krav på sanning och rättvisa. Men Guds rike är ingen utopi med politiska förtecken. Det vi benämner rättvisa är en aldrig avslutad uppgift, därför kan vi aldrig slå oss till ro med befintliga rättsliga ordningar, inom vilka både krig och klimatförstörelse ryms. Vi tjänar skapelsens herre genom att verka för rättvisa i en dynamisk förändringsprocess av kärlek. Sedan kan vi säga ”…vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra”.

Bön: Gud giv oss av din ande så att vi kan tjäna din rättvisa i varje historiskt ögonblick. Amen

*)  Jag har använt 1917 års bibelöversättning där det står ”blott ringa tjänare” istället för ”odugliga tjänare”.

vecka 6 2019

Den som inte är mot oss, han är för oss…”Markus 9:38-41.

Dessa ord av Jesus förvrängdes, efter “nine-eleven”, av president George W Bush så att innebörden blev den rakt motsatta. Han uppmanade alla världens länder att delta i kriget mot terrorismen genom att säga: “Den som inte är för oss han är emot oss”. En ny berättelse om världens tillstånd tog form och utmanade den gamla världsuppfattningen som handlade om “den fria världen” som segrat över den onda kommunistiska diktaturen. Efter Sovjetunionens fall sökte USA en ny fiende för att motivera sina militära installationer långt bortom det egna landets gränser. George W Bush proklamerade att en ny tid hade kommit, med en kamp mellan civilisationer – en tid som skulle bli riskfylld om vi inte bemötte den med en kraftfullt global upprustning.

Men ju längre detta krig mot terrorismen pågår, ju längre denna ”vi mot dom-kamp” pågår, ju mindre trovärdig har denna upprustning, som en väg till fred och samförstånd, visat sig vara. Stora delar av den arabiska världen ligger i spillror och klyftorna mellan människor djupnar. Istället för samförstånd har kriget mot terrorismen skapat misstro, konspirationsidéer, rädsla, oro och hat samtidigt som det göder isolationistiska och nationalistiska trender.

Jesus berättelse var den rakt motsatta. Lärjungarna var misstänksamma mot några främlingar som inte tillhörde deras grupp men ”drev ut demoner i Jesu namn”. Jesus svarade på deras rädsla genom att säga: ”den som inte är mot oss, han är för oss…”. Detta handlade om en samhörighet som går djupare än en social identifikation med den egna gruppen. En samhörighet som är något annat än ”Homo Economicus” stränga påbud om konkurrens och individualism. Att uppträda mänskligt är något annat än att slåss om rikedom och prestige som herrelösa hundar slåss om en soptunna.

Den samhörighet Jesus talade om var den kärlek som är varje människas inre möjlighet till medkänsla, samhörighet och vänlighet mot alla levande varelser, inklusive mot sig själv. Strax innan lärjungarnas visade sin oro över främlingarnas handlande hade Jesus tillrättavisat dem för att de tvistat om vem av dem som var den störste. Han hade tagit ett barn och lagt armen om det och sagt att ”den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig”. Ett barn har sitt värde genom att vara barn, inte genom status eller makt.

Vi söker en alternativ berättelse till det imperialistiska ”kriget mot terrorismen” och den måste innehålla värderingar som främjar en värld i fred och samförstånd. Värderingar som empati, förståelse, samhörighet, självacceptans, respekt för alla arter i skapelsen och insikt om jordens begränsade naturresurser. Jesus berättelse handlar om en sådan återupprättad ordning i vår trasiga värld – den som ingen kan äga men alla kan dela. Det handlar om Guds rike inom oss, ett rike som kan gestaltas i relation till de andra: ”Den som inte är emot oss han är för oss…”

 

Bön: Gud giv oss av nåd möjligheten att återupprätta fred och samförstånd i världen. Amen.

1 2 3 4 30