vecka 19 2019

”…Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” 2 Kor 4:16-18

När Paulus utsätts för lidande vänder han blicken mot en osynlig värld. Handlar detta om verklighetsflykt, självbedrägeri eller fördjupande klarsyn? Är det synliga, det som kan identifieras och mätas, det enda verkliga eller finns det omätbara erfarenheter, en icke-vetandets sanning – det för oss osynliga? Håller kanske vår världsbild på att krympa när vi begränsar den till evidensbaserade fakta, vetenskap och förnuft? Kanske världen är mycket större än det vi kunnat formulera i mätbara beskrivningar.

I en artikel om ekonomi skriver författaren George Monbiot: ”Att säga ”kapitalismen fallerar” på 2000-talet är som att säga ”gud är död” på 1800-talet. Det är sekulär blasfemi…” ”Blasfemi” eller hädelse innebär att någon med ord kränker det som anses heligt, det som är vedertagna värderingar och ideologi. 1706 dömdes landsfiskalen Johan Schönheit till döden för att han ansågs av överheten sprida vederstyggliga tolkningar om Jesu lekamen och blod och därmed ifrågasätta Guds ord. De ifrågasättande orden är skrämmande för makten och fortfarande är ”kätteri” uttryckligen förbjudet och belagt med dödsstraff i många muslimska länder. Om vi ifrågasätter de värderingar och samhällssystem som vi är beroende av i vårt dagliga liv så skrämmer det ”makten”. Krav på systemförändringar är skrämmande och beläggs ofta med straff av dem som inte vill ha förändringar.

När Paulus kastades i fängelse var det för att kristendomen under sin första tillväxtperiod betraktades som systemförändrande. När kejsare Konstantin tillät kristendomen att existera utvecklades den så småningom till statsreligion och de kristna började själva förfölja dem som ifrågasatte makten. När människor inte tillåts att ifrågasätta makten hindras nyskapande utveckling. Även om fakta, vetenskap och förnuft är och förblir centrala beståndsdelar av vår kultur så krävs det att vi reflekterar över vad vi mäter och varför. En sådan ifrågasättande reflektion, över vad vår omvärldsuppfattning gör med oss, leder ofta till förändringar av våra grundvärderingar.

Jesus omprövade sin samtids sätt att se på de fattiga och vände på successionsordningen när han talade om Guds rike: ”Och då skall sådana som är sist bli först, och sådana som är först skall bli sist.”Han öppnar vår tankevärld mot en osynlig evighet, en värld som fördjupar vår uppfattning om materia till något som är större än det mätbaras begränsning. Så länge vi uppfattar materia som något som enbart styrs av yttre orsaker och våra samhällsteorier som evidensbaserade sanningar blir det svårt att ompröva den rådande ordningen. Att likt Paulus ta det ”evigt osynliga” på allvar  innebär inte att vara emot kunskapssamhället men att våga ifrågasätta våra etablerade sanningar. Istället för att mekanisera till och med det mänskliga medvetandet behöver vi expandera vår kunskap om liv långt bortom det vi kan mäta och förutsäga. Att öppna vårt medvetande för det ”evigt osynliga” är att också öppna framtiden mot ny kunskap, ny samhällsorganisation och ett liv i samklang med naturens komplexa och  självorganiserande system.

Bön: Gud befria oss från den självgoda begränsning som stänger oss ute från ditt rike av överflödande liv och ny kunskap. Amen.

vecka 18 2019

”…Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde…”Joh 10:11-16

I den begynnande valrörelsen för EU parlamentet har ”kristna värden” blivit ett argument för värdekonservativa grupper som vill associeras med den kristna trons trygghet. Samtidigt likställs dessa värden med främlingsfientliga, nationalistiska idéer som ofta misstänkliggör muslimer. Det är en slags omvänd ”guilt by association” som vill bygga sitt varumärke genom associationer till den kristna traditionen.

Att ha dessa anspråk på att företräda ”kristna värden” är lika förmätet som att tro sig ”äga” Gud eller representera en rätt tolkning av Gud. Den som vill företräda kristna värden behöver istället bli uppmärksam på sociala, ekumeniska och interreligiösa aspekter och det religiösa landskapets förändringar. Det är inte längre adekvat att enbart fokusera på den enskildes religiösa erfarenhet, en specifik religiös tradition eller en geografisk region. Kristen teologi bör ta relationen med hela naturen i beaktande och ha ett omfattande samhällsperspektiv som innefattar också andra religioners trosföreställningar.

I den senaste teologiska forskningen har det blivit  allt viktigare att förstå Gud som källsprånget. Detta innefattar evolutionära begrepp som tillåter frihet och genuin nyskapelse snarare än en statisk Gud eller Gud som formgivare av världen som en färdig produkt. Gud som källan till naturens självproducerande och självorganiserande system omfattar då också Guds eget komplexa liv, vilket implicerar förändring, att ha frihet och ge frihet. Gud är koreografen för en pågående dans eller kompositören av en ofullbordad symfoni – en gudomlig skapelse som ger utrymme för variation och improvisation i den skapande processen.

För den som vill företräda ”kristna värden” är det alltså nödvändigt att lära sig lyssna efter ”herdens” dynamiska röst i naturen och världen. Det finns inga statiska värden som likt naturlagar binder oss till färdiga normer och handlingsmönster. Vi bör också inse att det inte är rationellt att konservera den samhällsordning som lett oss in i dagens nykoloniala kaos och hotet från klimatförändringarna.

Till skillnad från konservatismens bevarande-perspektiv har vår tids nytänkande teologer vänt sin uppmärksamhet mot förändring och mångfald. På samma sätt har den moderna fysiken uppmärksammat det oväntade och oförutsägbara – som kvantsprång, störningars inverkan på galaxers uppkomst eller så kallade bifurkationspunkter i kaotiska system. Utan att för den skull ifrågasätta naturlagarnas giltighet har forskningens fokus flyttats i riktning mot förändring och nyskapelse. Att förstå ”kristna värden” är att vara delaktig i tidens uttryck för Guds skapande närvaro, att delta i skapelsens äventyr tillsammans med Gud.

Herdens röst syftar inte till att skingra hjorden eller skapa klassklyftor mellan fattiga och rika, mäktiga och maktlösa. Herdens röst syftar till att ena alla människor, en global rörelse mot en ny värld. Såväl naturen som människornas sociala ordningar är öppen för gudomligt inflytande, herden kan uppmuntra oss att se på gamla ting med nya ögon.

Bön:Tack Gud för att du uppenbarar förändringens möjlighet i vår komplexa värld. Ame

vecka 17 2019

” …Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.”…Jer. 18:1-6.

I Gamla testamentet finns inte det privatreligiösa perspektivet på samma sätt som i vår tids individualistiska kontext. Därför tror jag inte Jeremias text om krukmakaren syftar på något privat självförverkligande utan handlar om Guds tålamod och handlande i historien. I den historiska processen handlar Gud i och genom den mänskliga gemenskapen. Det är både hoppingivande och en smula nedslående. I vårt historiska nu håller mänskligheten på att utplåna sig själv och förstöra sina möjligheter till fortsatt liv. ”Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer…”

I en av bibelns skapelseberättelser står det att ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar.” Ordet formade definierar Gud som skapare och upprätthållare av liv på jorden. Världen, naturen, djuren, människan – allt kommer ur Guds hand. Han har gett allting dess form, och formandet av allt levande fortgår, allt som lever och andas fortsätter att formas. Som Tomas Tranströmer skriver ”… En ängel utan ansikte omfamnade mig / och viskade genom hela kroppen: / ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!” / Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt/ Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”Tranströmer berättar själv om denna dikt att han vid ett besök i San Marco-domen blev överväldigad; ”Ingenting överblickbart, den ena rymden som gömmer sig bakom den andra, som människolivet självt – jag blev så rörd att jag måste ledas ut förblindad av tårar…”.

I en diktcykel av Rainer Maria Rilkes skildras en annan ängel som med ett förfärande och förintande väsen krymper det mänskliga. Den viskande ängeln hos Tranströmer har ingen likhet med detta skrämmande väsen – ängeln i Tranströmers dikt upprättar istället det mänskliga. Tranströmers viskande ängel för  tankarna till Gamla Testamentets skildring av profeten Elias möte med Gud i en grotta på Horebs berg. Herren visar sig inte i stormen eller jordbävningen eller elden, han visar sig i ”en sakta susning”. På samma sätt som Elia återvänder till den mänskliga gemenskapen efter mötet med Gud återvänder Tranströmer, efter mötet med ängeln i San Marco-domen, ut till människorna: ”inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

 

För Tranströmer blev mötet med den viskande ängeln ett upprättande av den gudomliga arkitektur som ”öppnar sig oändligt” mot jagets och tillvarons centrum. ”Människan är en varelse under arbete.” Det är om mänsklighetens historia speglad genom den individuella erfarenheten, som han skriver i dikten  ”Posteringen: ”jag är just den plats / där skapelsen arbetar på sig själv.”I Tranströmers poesi återupprättas jaget och förses med en oändlig inre arkitektur som krukmakaren formar med sina händer.

Inför de fruktade naturkatastroferna misströstade Elias samtida och sökte blidka Gud. Men Guds närvaro manifesterades inte i dessa dramatiska händelser utan som en stilla susning. Det är lätt att misströsta om mänsklighetens fortlevnad i en tid där klimatförändringarna orsakar kaos, hopplöshet och fruktan. När vi känner denna misströstan behöver vi läsa om krukmakaren som började om och formade kärlet på nytt, så som han ville ha det. Kanske pågår det i det tysta ett omformande av vår människlighet som fastnat i ekonomismens och kontrollfokuseringens döda värld. I djupet av oss och den materia vi alla är delar av formas ett nytt kärl, en längtan efter en djupare mening. Kort uttryckt håller det gamla samhällets struktur på att omförhandlas och en ny samverkansideologi till exempel med skolstrejker och krav på en ny ekopolitik växer sig stark. Kanske vi kan tala om en ny ”brytpunkt” i den historiska utvecklingen, ”ett nytt kärl, så som han vill ha det”.

 

Bön: Gud hjälp oss att se din närvaro i vårt historiska ögonblick och låta din vilja ske. Amen.

vecka 16 2019

 

 

”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?.. Joh20:1-19

 

Lärjungen Johannes berättar om Jesus uppståndelse utifrån Maria Magdalenas upplevelse vid den tomma graven. Alla, även Maria, hade väntat sig att finna Jesus kropp i graven och när den var tom blev hon mycket ledsen och besviken. Med tårfyllda ögon frågade hon en man som hon trodde var trädgårdsvakten: ”… säg mig var du har lagt honom…?”Jesus svarar då: ”Maria”och där, i morgonljuset vid graven, kände hon igen Jesus genom hans sätt att uttala hennes namn.

 

Genom Maria går en varm ström av känslor som får henne att utbrista ”Rabbouni!”- Mästare! Från denna upplevelse så fylld av starka känslor växer sedan kyrkans budskap om en uppstånden Kristus fram. Maria från Magdala, apostlarnas apostel, för in det profetiska budskapet om hopp och liv bortom allt vetande i historiens händelseförlopp.

 

På samma sätt hade profeternas budskap genom Israels historia fört fram hopp och löften om liv. Jesus död och uppståndelse var en bekräftelse på deras budskap. Profetian är en varp med trådar från alla tider som binder ihop historiens skeende till en berättelse om hopp och liv. Det är alltid budskap som fördjupar vår betraktelse av världen. Det kan vara dramatiskt, som i berättelsen om Jona, där strömmar och brottsjöar slår över honom och han räddas ur havets djup genom att slukas av en fisk som spydde upp honom på land. Men det kan också vara en berättelse om ett blommande mandelträd. Efter att ha rört vid Jeremias mun fäster Gud hans uppmärksamhet på en trädgren översållad av vita blommor. ”Vad ser du Jeremia?” ”Jag ser en gren av ett mandelträd.” ”Du har sett rätt : Jag vakar över mitt ord tills det bär frukt.”

 

Gud meddelar sig med sin profet genom något välbekant. När Jeremia lägger märke till en kvist av ett mandelträd som just slagit ut i blom meddelar sig Gud genom denna vardagliga händelse, skaparen kommunicerar via naturen. Guds verklighet döljer sig i vardagliga händelser för dem som är uppmärksamma. Den som lever med en uppmärksam blick finner gudomliga ledtrådar där andra ”bara” ser mandelträd eller blommande körsbärsträd i Kungsträdgården. Där de andra lärjungarna bara såg linnebindlarna och den hoprullade huvudduken uppfattade Maria rösten av Mästaren. Maria gör en liknande erfarenhet som Jeremia och profeten Elia: Gud var inte i åskan, i stormen, i jordbävningen eller i elden utan i den svaga susningen.

 

Jesus liv och död är berättelsen om Guds närvaro i skapelsens djup. På samma sätt som det judiska folkets berättelse är en skildring av Guds närvaro i deras historia är berättelserna om Jesus död och uppståndelse tecken på Guds närvaro i materiens djup. Det är i en människas liv som det visar sig att livet är en del av Guds skapande handlingar.Det var profeterna som påminde om Guds vilja, uppenbarad genom Torah som gjorde Israel till ett utvalt folk. Det som på ett avgörande sätt skulle skilja Israels folk från andra folk var det strikta förbudet mot varje form av ekonomisk exploatering av de maktlösa. På samma sätt är det Jesus kärleksbudskap som förenar oss med kallelsen att stå upp för de försvarslösa, att handla och tala för alla som blivit offer för den starkares framfart. ”att inte vara hårdhjärtad och hålla handen sluten för din fattige broder”. ”Ty Herren din Gud är en barmhärtig Gud…”.

Bön:Tack Gud för att både körsbärsträd i blom och påskens budskap kan väcka den förundran  som förenar oss med dig och med varandra. Amen

vecka 15 2019

”…Se din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.” Sak.9:9-10.

 

Jesus var en lärd man som associerade sina handlingar till texter och föreställningar som fanns nedtecknade i profetböckerna. När han rider in i Jerusalem på en åsna så är det en provocerande gest mot det romerska imperiets närvaro i det ockuperade Palestina. Valet av en åsna var en anknytning till profeten Sakarjas beskrivning av en kommande fredskonung, Messias.

Snart firar vi palmsöndagen till minne av Jesus manifestation mot krig och rustning. Berättelsen är så välkänd att Yassir Arafat tog med sig en palmkvist som en fredsgest när han skulle tala i FN. Jesus aktualiserar Sakarjas budskap om konungen som ska förinta alla stridsvagnar och vapen för att istället förena folken till en global rättvis gemenskap från hav till hav. Kanske Sakarjas profetia inte enbart var en dröm i huvudet på denna präst och visionär som återvänt till sitt land efter deportationen, utan Guds uppmaning till fred och försoning?

Om vi vill vara Jesus efterföljare så är fred inte bara en dröm utan en realistisk möjlighet. Då får vi lyfta palmkvistarna till en manifestation mot krig och rustning. Det är med Guds rike som det är med elektronen i kvantmekaniska experiment, den har ingen bestämd position förrän man bestämmer sig för att mäta den, då intar den en bestämd position. Så är det med Guds rike, det finns där mycket nära oss om vi väljer att tro på det, först då blir det verkligt. Vi kan välja att låta våra liv inta en bestämd position som Kristi efterföljare, då blir våra liv delar av Guds handlingar i världen, manifestationer för fred och rättvisa.

Det betyder inte att allting förändras, som om Guds rike vore en slags parallell värld, men det betyder att vi blir delar av den verklighet som vilar i det fördolda och väntar på att förlösas. Som en surdeg som blandas i mjölet och genomsyrar allt, en del av ett sammanhang där fred och rättvisa gror tills den genomsyrat allt.

Medan Messias vänder blickarna in mot den vilja till fred och rättvisa som är varje människas möjlighet så satsar världens furstar på krig och förstörelse. I en debatt om fred och säkerhet deklarerade president Obama sin tilltro till nya vapenslag. ”Vi måste tänka på cybersäkerhet. Vi måste tala om rymden.”försäkrade presidenten för den stormakt som förlorat 58 000 soldater i Vietnamkriget och satsat 100 miljarder dollar på att vinna detta krig som de sedan fick lämna i panik. Det hindrade inte heller president George W Bush från att satsa 300 biljoner dollar på väpnade konflikter. Trots denna bevisade oförmåga att skapa fred med hjälp av väpnade konflikter satsar imperiernas härskare nu på nya rustningar och kostsamma krigsförberedelser i cyberrymden.

Många uppfattar tilltron till Jesus som fredskonung som en orealistisk väg för att vända historien ur de globala krisernas strupgrepp. Men denna väg är mer realistisk än försvarsministrarnas, generalernas och vapenindustrins lobby som, för att vi inte ska se deras misslyckande, sprider en ogenomtränglig mur av lögner runt de militära lösningarna. Låt oss tillsammans med strejkande skolungdomar och palmbladsviftande barn i Jerusalem, besluta oss för att bli Kristi efterföljare och möta världen med en palmbladskvist.

Bön: Gud giv oss  mod att manifestera mot krig och rustning och förenas i fred med världens folk. Amen.

vecka 14 2019

”Han talade till dem i liknelser…” Mark 12:1-12

Det har spekulerats mycket om orsakerna till att Jesus talade i liknelser: var det pedagogiska knep för att göra talen färgstarka eller var det för att dölja en sanning för dem som inte var hans förtrogna? Jag tror det tvärtom var så att Jesus ville visa på något som inte går att fixera i bestämda begrepp eller lärosatser men likväl är verkligt. Världen själv är i ständig rörelse och därför blir varje fixerad förståelse alltför begränsande för att gestalta ett pågående skeende och en levande värld. Det ord som Jesus använde för ”liknelse” heter ”maschál” på hebreiska och betyder ”gåta” eller ”fördolda tal”. Jesus tal pekar ut mot horisonter av icke-vetande, i motsats till den tendens som finns hos människor att förenkla och generalisera världen så den blir begriplig för det kalkylerande förnuftet.

Kanske man kan säga att liknelsernas funktion liknar chassidismens metod från 1700-talet att använda korta berättelser ur vardagen för att peka på en djupare innehåll i verkligheten. Chassidisterna betraktade världen som Guds ”klädnad” och därför uppenbaras det gudomliga också i vardagliga sysslor. På liknande sätt kan 1500-talstänkaren Giordano Brunos förståelse av liv och materia erbjuda ett perspektiv på världen som levande snarare än mekanisk. I vår tid kan dessa perspektiv vara tänkvärda alternativ till den allmänt accepterade dualismen mellan kropp och själ och till ett samhällsbygge som allt mer inriktats på kunskap och kontroll. Vi uppfattar gärna världen som alltigenom rationell och vår förståelse reduceras till fysikens, kemins eller genetikens formler. Detta har givit oss ett krisande samhällsystem med kapitalistisk struktur för marknadsekonomi där det saknas ett  överordnat perspektiv och där den mänskliga empatin blivit en bristvara.

Det är i kontrast till vår mekaniserade världsbild och i samklang med chassidismens och Giordano Brunos världsbild man kan förstå Jesus liknelser. Han berättade ofta en liknelse som svar på en fråga som ibland var avsedd att locka honom till teologiska motsägelser. Jesus svar i liknelser fördjupade ofta frågeställningen och lyfte fram en tankevärld som fick dogmatiken att framstå som snäv och missvisande. För vad säger oss egentligen språket och orden om den verklighet de betecknar? Är relationen mellan språk och den komplexa verkligheten något mer än en överenskommelse om vad orden representerar i vår värld. Kanske skyler språket ibland verkligheten snarare än att klargöra den. Detta var ett problem inte bara på Jesus tid utan kan sägas vara lika relevant i vår tid.

Det kanske var just detta förhållande som konstnären René Magritte ville gestalta med en bild föreställande en pipa, och så orden: ”Ceci n´est pas une pipe” – ”Det här är inte en pipa”. Kanske är bilden och språket enbart konstruktioner som avbildar verkligheten men inte säger allt om den. René Magritte och filosofen Michel Foucault samtalade om språket och dess förhållande till verkligheten och bilden med pipan är ett uttryck för denna reflektion.Liksom pipan är en avbildning och inte det verkliga föremålet är Jesu liknelser en språklig reproduktion och inte den verklighet Jesus talar om. Liknelserna pekar mot en annan verklighet än språket kan formulera. Genom att främlinggöra och fördjupa det vardagliga kan konstnären och filosofen få oss att se på orden och bilden enbart som ting och se på verkligheten med nya ögon – med en blick för det osägbara. Så tänker jag att det är med Jesus liknelser:  I tidlös riktning pekar de på ett pågående skeende och en levande värld som är gripbar i det vardagliga men aldrig kan ägas eller utnyttjas av det kalkylerande förnuftet.

Bön: Gud låt våra begränsade liv få bli delar av ditt rikes verklighet. Amen

vecka 13 2019

 

”… Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.”Joh 6:24-35

 

Vi vill gärna tro att livsvillkoren på Jesu tid var väsentligt annorlunda än våra. Naturligtvis var de också det, men de existentiella villkoren har fler likheter än vi tänker oss. I medelhavsområdet rådde en geopolitisk oreda som sträckte sig ungefär hundra år före och två hundra år efter Jesus födelse. Militära framgångar gjorde det möjligt för romarna att förfoga över en större våldspotential än något annat rike gjort förut. De förmögenheter som ansamlades och den utvecklingsnivå som uppnåddes överträffade allt som mänskligheten dittills upplevt. De romerska legionerna besegrade sina rivaler en efter en men krigsapparaten retade sin egen aptit och ockupationskostnaderna ökade snabbare än framgångarna.

 

Livet utanför städerna var långsamt, skört och tämligen orörligt. Tiden gick sin gilla gång i takt med fötter och hovar. Träd och buskar fälldes och bearbetades till bränsle. Livet levdes nära jorden och djurens bräkanden, gnägganden och lukter präglade livet i byarna.Spannmål dominerade kosten och allas överlevnad hängde på det ovissa regnet. ”Giv oss i dag vårt dagliga bröd” var en naturlig bön. Medellivslängden låg mellan tjugo och trettio år. Döden var alltid hotande nära och infektionssjukdomar härjade fritt.

 

I Rom härskade kejsaren och rikets begynnande sönderfall var dolt av maktens attribut. De flesta beskrivningar av Roms makt bygger på det underförstådda antagandet att klimatet under denna tid var stabilt och trögt. Men faktum är att tiden före och efter Jesu liv på jorden präglades av den mest dramatiska perioden av klimatförändring under hela holocen. Sammantaget blev sjukdomar, klimatförändringar och resursförbrukning genom militär upprustning det romerska rikets fall.

 

När Jesus säger till sina samtida att inte enbart ”arbeta för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv” så skar orden som ett rakblad in i deras vardag. Brödet var den viktigaste livsuppehållande kraften. Det är också därför Jesus låter brödet bli bärare av Guds närvaro i världen. ”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv”.

 

Också vår tid präglas av ett stort imperiums växande maktlöshet vars krigsmakt, trots att det är större än Kinas, Rysslands, Europas och Saudiarabiens samlade militära förmåga, inte kan segra i kriget mot terrorn. Samtidigt försvårar kapprustningen en lösning av vår tids geopolitiska utmaningar: klimatförändringar och hotande pandemier. Växande inkomstklyftor och militärkostnader ökar desperationen inför klimathotet och leder till desperata krigshandlingar. Stormakterna hotar varandra med kärnvapen och spekulerar i militära framgångar genom ”förstaslagsförmåga”.

 

Om brödet var den viktigaste drivkraften i den kultur Jesus levde så är dollarekonomin vår samtids drivkraft. Därför påverkas vi starkt när strejkande skolungdomar säger till oss: ”Vad ska vi med era pengar och utbildningar till om världen går under, ge oss istället de beslut som ger oss tillbaka vår framtid annars strejkar vi!” Jesus och de strejkande skolungdomarna kan få oss att se på vårt livssammanhang med nya ögon. Våra prioriteringar kan kanske hjälpa oss att förstå hur vi ser på verkligheten omkring oss: Borde inte livet vara mer än mättnaden och kärleken till våra barn större än girigheten?

Bön: Gud, tillkomme ditt rike och giv oss i dag vårt dagliga bröd. Amen.

 

vecka 12 2019

 

” …Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. …”

 

Också min mor födde en son, två till och med. Jag vet en del om hennes drömmar, fattigdomen under mellankrigstiden och kampen för det dagliga brödet. Nu ligger hon i jorden, en handfull aska, och jag har kvar minnet av kärleksfulla ögon och den röst som tränger sig fram i mitt inre.

 

I jordens mylla lagras minnen av det förgångna. Ur detta djup av jord och spirande mylla tränger sig också minnet av Maria, Jesus moder fram. Hon som födde en son med drömmen om Jesus, vars namn betyder ”Jehova räddar”, den Högstes son. Som kroppen är bärare av livets hemlighet är jorden och myllan bärare, inte bara av minnen, utan också av det liv som omger och genomtränger all materia med gudomlig närvaro. Inifrån materiens djup tränger genom årtusenden hoppet fram som får mödrar att föda sina barn och omsluta dem med samma kärlek och samma hopp.

 

Denna vecka då vi tänker på Jungfru Marie bebådelsedag firar vi modet hos alla kvinnor som vågar föda barn till världen. I vår kontext är det dock inte Maria som står i centrum för uppmärksamheten utan fängslade IS-kvinnor i nicab. Också de har en gång lyft nyfödda kroppar med sina händer och vävt drömmar om barnets framtid.

 

För Maria var det den romerska ockupationen och drömmen om befrielse, tillsammans med den judiska religionens berättelse om Messias som var hennes jordmån. Också IS-kvinnornas drömmar har vuxit fram under generationer av imperialistiskt förtryck och de har låtit födandet fyllas av tidens religiösa föreställningar om befrielse. Nu lever de och deras barn som jordens mest utsatta kvinnor under ett massivt förtryck, både från islamisternas tolkning av deras liv och det globalt ackumulerade hat som IS propaganda och praktik har skapat.

 

Det finns starkare band mellan dessa olika kvinnors erfarenheter än vad vår samtids debatter och uttolkning av religiösa texter ger sken av. Religionernas praktik dominerar över texttolkning och djupare erfarenhet. Fundamentalism, sharialagar och manlig arrogans skymmer sikten för religionens ”mysterium tremendum et fascinosum” (det heliga mysteriet) som är både skrämmande och fascinerande. Men genom all ”religiös bråte” kan man ibland känna igen Guds ljus när kvinnors mod manifesteras.

 

Det är bortom den av patriarkal maktkultur dominerade världen som en oanfrätt kärna av befrielse döljer sig. Historiska paradigmskiften sker ofta utifrån kvinnors mod att bryta med konventionen och följa sitt inre ljus. I den gångna veckan flammade en sådan låga upp av mod och oförskräckt solidaritet i människorättsaktivisten Nasrimi Sotoudehs gestalt. En modig kvinna som har trotsat de iranska mullornas makt. Hon har försvarat unga kvinnors rätt att inte bära slöja och åtalat mäktiga mäns övergrepp mot unga kvinnor. För detta döms denna 55-åriga tvåbarnsmor till 38 års fängelse och 148 piskrapp. En dom avkunnad av maktfullkomliga tyranner och självutnämnda rättslärde. Jag kan inte se något mer relevant sätt att manifestera alla kvinnors rättigheter denna dag än att kräva inhibering av detta orättfärdiga domslut.

 

Bön: Gud vi ber till dig för Nasrimi Sotoudeh, inspirera oss alla till protester för att upphäva denna orättfärdiga dom. Amen.  

vecka 11 2019

”Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike.”Luk 7: 16-8:3

Jesus vandrade vidare sedan han på ett demonstrativt sätt brutit mot den rådande konventionen och normen: I mötet med en kvinna som omgivningen kallade synderska hade han tagit mot hennes ömhetsbetygelser och sedan förlåtit hennes synder. Sedan gick han vidare och förkunnade budskapet om Guds rike. Dessa händelser har ett samband därför berättas de i ett enda sammanhang.

Guds rike är inte någon på förhand upprättad konstitution med bestämda materiella förutsättningar och normer. Det som utmärker Guds rike är inte en förutsägbar ordning utan möjligheten att bli en verklighet, att göra skillnad i den mottagande människans liv. Kvinnan som stämplades som ”synderska” var instängd i detta föraktfullt stigmatiserande begrepp. När hon mötte Jesus förändrades förutsättningarna i hennes liv och hon lyftes ur konventionens fördömande fängelse till frihet att älska. ”Din tro har hjälpt dig – gå i frid”.

 

Det utmärkande för Guds rike är samma skapande möjlighet som allt liv är bärare av. Livet är inte en på förhand fastlagd ordning med fastlagda roller i en bestämd värld utan karaktäriseras av avvikande upplevelser, överraskningar och skillnader. Snarare är mänskligt liv en öppen möjlighet till skapande kärlek ur vilken nya ännu osedda världar kan växa fram. Låt oss för ett ögonblick betänka att vi är en del av den materia som utgör kosmos och en del av den planet som är ca 4,55 miljarder år gammal. Med början för omkring 230 miljoner år sedan härskade dinosaurier på jordklotet och från omkring 195 000 år sedan finns spår av Homo Sapiens. Man kan inte annat än känna vördnad för denna gigantiska förändringsprocess av skapande liv, denna förunderliga komplexitet och mångfald. Det är i detta perspektiv man anar vilken kraft som ryms i den skapande förändringsprocess som är Guds rike.

Att Jesus samtid reagerade när han bröt mot konventionens moralregler är inte underligare än att människor i dag reagerar utifrån våra begränsande normer och konventioner. Vårt samhälles marginaliserade invånare drabbas också av de välanpassades utfrysningar och begränsande tilltro till möjligheten att bryta förutbestämda roller. Men att ta till sig budskapet om Guds rike är att tro på varje människas inneboende förmåga att förnimma vad den själv inte är och bli en del av den nyskapande kraft som är Guds rike. Våra liv är inte begränsade av våra tillfälliga horisonter utan en del av livets oändliga och öppna blivande. Vi ser exempel på sådana förvandlingar i vår egen tid när Greta, en maktlös ung människa utan kapital, kan mobilisera mängder av ungdomar över hela världen. Deras beslutsamma resolutioner förändrar synen på vad som är möjligt genom krav på förändringar av den samhällsordning som hotar vår överlevnad. Vapenskrammel, ”fejk news”, lögner och maktspel kan synas oövervinnliga, men i en värld där Guds skapande handlingar verkar i det fördolda är inget omöjligt. Guds rike är nära.

I den globala värld där människosläktet har utvecklat en livsstil som i det stora perspektivet är allt annat än kärleksfull är det mycket som behöver förlåtas. Den som får mycket förlåtet visar också stor kärlek. Det är med denna stora kärlek som drivkraft vi kallas att delta i planeten jordens nödvändiga förändringsprocess.

Bön: Öppna oss Gud till skapande förändringsarbete i ditt rikes tjänst. Amen.

vecka 10 2019

”Varför fastar Johannes lärjungar och fariséernas, men inte dina lärjungar?” Mark 2: 18-20

Fastan har sitt värde utifrån vad den gör med kroppen. Den har utövats i religionernas praktik i årtusenden. Vi har fasta inför den kristna påsken, under Ramadan i den islamska traditionen och under Yom Kippur i den judiska. I vår kultur är fasta också ett av hälsoföretagens favoritrecept för viktnedgång, mental skärpa, koncentration och lägre nivåer av blodsocker. Som metod att påverka kroppen har fastan en dokumenterad effekt. Därmed är den också intressant i en religiös kontext: Det är med kroppen vi upplever den omgivande världen och Guds närvaro i denna.

Ett exempel på kroppsliga uttryck för vårt sökande efter Gud finns inom sufismen som har utvecklat en rad meditativa och rituella tekniker som består av fysiska och andliga övningar för att uppnå en innerlig upplevelse av gudsnärvaro. Ett av de mer uppmärksammade inslagen i sufismens tradition är den virvlande dansen. Den börjar med att man håller den högra handen på hjärtat medan den vänstra hålls upprätt så att man ser dess insida. Dansaren ska samtidigt hålla balansen med fötterna i en speciell position. Innan dansaren börjar snurra riktas kroppen mot Mecka och sedan växlar händernas positioner medan kroppen rör sig bakåt i en virvlande dans. I Bektashiorden är dansarna indelade i par som uttryck för att man ser det gudomliga i en annan människas ansikte.

Jag vet inte vad de dansande Dervischerna tänker om den kropp som är platsen för mötet med det gudomliga. Men för mig är deras mystika upplevelse av enhet med Gud genom kroppsliga upplevelser en påminnelse om den kristna traditionens förkunnelse av kroppslig förening med Kristus i nattvarden. Nattvardsritualen kan upplevas som en kommunikationsakt, en akt av kommunion och delaktighet i Kristi kropp. ”Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er.” Kristi kropp blir till ett medium som skapar relationer, inte bara mellan Gud och människa utan också mellan människor. I ett sådant perspektiv kan inte kroppen reduceras till enbart ett materiellt föremål utan är en komplex sammanflätning av materialitet, erfarenhet och en oavslutad förändringsprocess. En kropp som i nattvardsakten blir delaktig i andra kroppar. Vem Kristus är förstår man inte annat än i relation till andra människor och vad kroppen är förstår man inte annat än i relation till Kristi kropp. Därför söker vi inte Kristus främst genom att rikta blicken mot skyn utan genom att rikta blicken mot den andre.

Analogt med detta är det därför naturligt för Equmeniakyrkan att i år utlysa en ”klimatfasta” som förberedelse för påsken. Vi kan genom fasta koncentrera uppmärksamheten på mänsklighetens gemensamma kropp, jordens liv och det klimat som gör livet möjligt. Vi står inför en grundläggande förändring av hur vi organiserar oss som samhälle på jordklotet. Nu måste vi vända blicken bort från att se konkurrens och marknadskrafter som skapare av välstånd. I stället kan välstånd på jorden uppnås genom fördjupat samarbete genom ekonomiska och politiska reformer. Detta kan leda till en gemenskap där alla människor samverkar för att skapa rimliga levnadsvillkor för jordens alla arter. I detta perspektiv har människan som art aldrig varit mer betydelsefull än nu. En förändringsprocess som är större än industrialismens genombrott. Det innebär en förvandling från att utnyttja och exploatera jordens resurser till att organisera ett tillitsfullt beroende av planeten som en kropp. Låt oss göra fastetiden till en tid då vi lägger bort den skadliga överkonsumtionen och koncentrerar oss på kärleken till vår nästa oavsett om det är den fattige eller kommande generationer.

Bön: Tack Gud för våra kroppars gåtfulla möjlighet att förenas med dig och bli en del av din kärleks kraft att förändra. Amen.

1 2 3 4 5 32