Historik

Uppsala missionsförsamling – en historisk tillbakablick

Som så många andra missionsförsamlingar har även Uppsala missionsförsamling sina rötter i 1800-talets folkväckelse. Man samlades i borgarhem och i studentlyor. Efter seklets mitt sprängdes denna ram och man kom samman i Folkskolesalen (Prinsens skola) i kvarteret Toven, där den nuvarande Missionskyrkan ligger.

Teologiskt präglades fromhetslivet av nyevangelismens motto “kom som Du är på det Du må salig blifwa”. Organisatoriskt hade väckelsefolket sammanslutit sig i tvenne missionsföreningar, stadsmissionsföreningen med klar lekmannaprofil och Uppsala missionsförening.

Sammanslagning blev en tvingande nödvändighet när på 1860-talet frågan om uppförande av en större permanent predikolokal aktualiserades. På så vis bildades 1870 Uppsala Stads Missionsförening genom att de båda tidigare föreningarna gick samman; namnändringen till Uppsala missionsförsamling kom 1921. 1875 invigdes så Lutherska missionshuset på Kungsgatan 16, precis på gränsen mellan det kyrkligt/akademiska och det expanderande borgerliga och proletära Uppsala.

Vid denna tid anordnades ibland enskilda nattvardsgångar för föreningens medlemmar under ledning av församlingens herde, den lågkyrklige domprosten C.A. Torån. Att den dåvarande högkyrkligt orienterade kyrkoledningen med ärkebiskop A.N. Sundberg i spetsen såg med ogillande på denna verksamhet kunde inte hindra den. Det var därför knappast något sensationellt när föreningen beslöt att även fira nattvard i samband med ett stort missionsmöte pingsten 1876. Uppseendeväckande var att man som talare och officiant vid nattvardsgången hade anlitat P.P. Waldenström, ett ytterst kontroversiellt namn, sedan han 1872 lanserat sin från Svenska kyrkan avvikande lära om försoningen.

Så kom det sig att omkring 300 personer, vederbörligen försedda med prästbetyg, pingstdagen den 4 juni 1876 firade nattvard i lutherska missionshuset under Waldenströms ledning. Pingstgudstjänsten 1876 blev ett tecken på den kyrkliga splittringen.

Uppsala Stads Missionsförening insåg genast vad situationen krävde och beslöt i mars 1877 som den första i landet att hädanefter i sitt eget missionshus regelmässigt fira nattvard. Fyra av föreningens medlemmar utsågs till nattvardstjänare. Missionsförsamlingens och snart nog hela Missionsförbundets speciella signum har från första stund varit dess karaktär av lekmannaburen folkrörelse.

Gamla Missionskyrkan, som invigdes 1875 och från början bar namnet Lutherska Missionshuset är byggd i klassisk engelsk/amerikansk kapellstil med läktare som i en synagoga, ett genuint reformert kyrkorum. Den gamla kyrkans yttre utformning kan än i dag ses på Kungsgatan 16. Den var vår huvudkyrka åren 1875 – 1983.

Nya Missionskyrkan tar vara på den stora kristna traditionen med hjälp av den ledande Uppsala-konstnären Olof Hellström. När han gestaltade kampanilen, kyrkfonden och väggmålningen skedde detta i samarbete inte bara med arkitekten utan också med församlingens medlemmar och vänner. Utifrån möts besökaren av kampanilens kupade bönehänder som omsluter ett jordklot, genomstunget av korsarmar i de fyra väderstrecken. Klangen från bronsklockorna ljuder alltid i inledningen av varje gudstjänst. På fondväggen finns krucifixet Att födas på nytt i en modern treenighetens gestaltning som samspelar med muralmålningen Livets träd med de fyra årstiderna, livets kretsgång, en pendang till det levande träd som syns genom söderfönstret.

Från den gamla Missionskyrkan överflyttades bibelorden Gud är kärlek och I Sonen är lifvet i exakt kopiering och återfinns idag ingjutna över de båda ingångsdörrarna till kyrksalen. Bilden av Gudslammet har fått sin parallell i anslutning till dopkällan tillsammans med fisken och Kristusmonogrammet.

Den nya kyrkan använder sig också av den frikyrkliga traditionen med plats för både barndop och troendedop i dopkällan. I kyrkans centrum står nattvardsbordet, öppet för alla som vill söka sig närmare Gud. Vid nattvardsbordet tjänar pastorer, diakoner och lekmän tillsammans. Vi ville när kyrkan byggdes knyta an till det bästa i missionshustraditionen och samtidigt ge plats för förnyelse i gudstjänstlivet.