Missionskyrkan tar ställning mot kärnvapen

Uppsala Missionskyrka har skickat in remissvar om

”Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen om förbud mot kärnvapen” (UD2019/00979/NIS)

Yttrande

Många remissinstanser har fördjupat sig i utredningens argumentation och dess ibland detaljerade synpunkter på FN-konventionen. I detta svar vill därför Uppsala Missionsförsamling, Uppsala, belysa kärnvapenfrågan i ett större och mera principiellt sammanhang, och göra det utifrån att i decennier ha arbetat med frågan om kärnvapen, miljö och etik i ett samhälls- och teologiskt perspektiv, såväl utifrån specifika svenska säkerhetspolitiska frågeställningar som globala.

  • Under olika perioder, alltsedan den första atombomben uppfanns, har motstånd mot dess utveckling och användning formulerats av enskilda och grupper som insett dess verkningar: från enskilda yrkesgruppers professionella motstånd, till internationellt organiserade demonstrationer mot utplacering, från folkrättsliga ställningstaganden om användning till mellanstatliga avtal och globala konventioner. Det finns kvaliteter och brister i varje form av ställningstagande men de har alla satt på sin spets vikten av ett systematiskt arbete, inom alla länder, att finna en gemensam och hållbar säkerhetspolitik som innehåller medel som inte hotar människans eller jordens fortsatta livskraft.

 

Den nu aktuella konventionen utgör inget undantag – dess brister har påpekats av utredaren och andra, men dess värde skall bedömas utifrån i vilken utsträckning den, vid sidan om allt som redan gjorts, ger ännu en grund för ett fortsatt systematiskt säkerhetspolitiskt arbete byggt på kärnvapenfrihet – såväl inom de myndigheter som har detta som sin huvuduppgift som inom de organisationer inom och utom landet som vill bidra till fredliga internationella relationer. Genom att tillträda FN:s konvention om förbud av kärnvapen kan Sverige med trovärdighet agera såväl inifrån, dvs i konventionsarbetets uppföljning, som mera generellt, för att stärka konventionens tillämpning och för att vidga arbetet för att kärnvapen inte tillverkas, utplaceras, transporteras eller används.

 

  • Vid sidan om kärnvapnens fundamentalt destruktiva konsekvenser på både kort och lång sikt, är argumentet för kärnvapen som del av säkerhetspolitiken i praktiken inte hållbart, på grund av att risken för mänskliga och/eller tekniska felsteg är uppenbar i varje komplext system. Under det kalla krigets tid var det denna problematik som var det främsta argumentet för varför en avskräckningsbaserad kärnvapenpolitik inte kunde ge en hållbar säkerhet utan tvärtom utvecklades till att bli ett nytt hot, i sig själv. Och dåtidens supermakter drog sina slutsatser.

 

Avskräckningsdoktrinens nyckelpremisser förutsätter en perfekt kombination av full informationskontroll, ömsesidig rationalitet och ett nationellt, upplyst egenintresse. Idag är dessa villkor allt svårare att praktiskt uppfylla: informationskontrollen är notoriskt okontrollerbar, också inom de mest avancerade system och den politiska rationaliteten tynar bort genom en ökande och populistisk nationalism – egenintresset blir till en förvrängd bild av det egna landets förmåga och plats i världssamfundet. Det behöver inte påpekas att krig har startats förr, på detta vis.

 

  • Till sist, att inrangera kärnvapen i en säkerhetspolitisk repertoar med konventionella stridskrafter innebär en normalisering av kärnvapnen, som om de skulle vara hanterbara på samma sätt som mera traditionella vapenslag – som om deras effekter, som hot eller i konkret användning med någon rimlighet skulle kunna förutses. Det enda som med en viss grad av säkerhet kan sägas är, att det land som tillåter utplacering – tillfällig eller mera permanent – av kärnvapen gör sig självt till en måltavla – både för konventionella och kärnvapenbaserade angrepp.

 

Kärnvapen utgjorde en paradigmatisk förändring av krigföringens möjligheter när de skapades under förra århundradet. Sedan dess har de utvecklats i olika riktningar teknologiskt. Icke desto mindre utgör de – i alla sina varianter – ett fundamentalt hot, ett existentiellt hot i varje avseende, mot mänskligt liv.

 

Kärnvapnens effekter är urskillningslösa – i såväl tid som rum. Klassiska kriterier för vilka handlingar som moraliskt kan försvaras i krig, är fullständigt överspelade av kärnvapnen. Att avstå från att stödja det internationella samfundets strävanden att förhindra kärnvapenanvändning kan inte försvaras från någon utgångspunkt i en tid när skapelsens fysiska integritet är det villkor som mänsklighetens framtida existens vilar på.

 

Förslag

 

Uppsala Missionsförsamling föreslår därför regeringen att utan dröjsmål bereda vägen för ett svenskt tillträdande till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen.

 

 

För Uppsala Missionsförsamling

genom

Kjell-Åke Nordquist

ordförande