Mitri Raheb – predikan 8 maj

Mitri Raheb 220508 Uppsala Missionskyrka

Predikan baserad på Apostlagärningarna 2:1-13

Denna text från Apostlagärningarna – eller hellre Den Heliga Andens gärningar – är grundläggande för kyrkan i stort och för kyrkan i Palestina i synnerhet.

Den berättar historien om kyrkans födelse; inte som institution utan mera som en gemenskap för dem som inspirerats av evangeliet. 

För oss i Palestina är det en viktig text då den poängterar att kyrkan uppstod i Jerusalem och ingen annanstans – inte i Geneve eller Wittenberg; inte heller i Rom och – inte i Sverige.
Tyvärr!

Likväl, Lukas skildrar hur kyrkan från början var ett ekumeniskt (för att undvika ordet globalt) fenomen. Hela oikumene, den bebodda världen – hela den gamla världen från Nordafrika till Mesopotamien, från Mindre Asien till Europa, och – ja – från Kreta (representerande öarna) till öknen representerad av araberna – var samlad i Jerusalem. Det faktum att araber nämns vid namn här är betydelsefullt för kristna araber. De ser sina rötter här. I väst blev ordet arab detsamma som muslim. Men – alla araber är inte muslimer. Det finns kristna araber. Arabisk kristendom är äldre än islam och alla muslimer är inte araber. Det största muslimska landet är i själva verket Indonesien, vilket inte är ett arabiskt land.

Människor från alla hörn i det romerska imperiet var samlade i Jerusalem. Lukas presenterar emellertid en annan berättelse än imperiets. Skildringen av imperiet återfinns i Första Mosebok 11:1-9 i berättelsen om Babels torn, där ett mäktigt imperium med stark ekonomi sträcker sig mot himlen och håller imperiet samman med ett gemensamt språk. Detta är exakt vad Alexander den store och grekerna försökte åstadkomma genom att påtvinga de erövrade folken sitt språk och sin hellenistiska kultur. Alexander och hans mannar hade den ambitiösa planen att hälla alla stammar och folkgrupper i samma smältdegel. Resultatet av denna påtvingade likriktning blev fullkomlig förvirring. Imperiet föll samman och upplöstes. 

Romarna försökte detsamma och var inte mer framgångsrika. Den bysantinske kejsaren Konstantin tänkte att genom att tvinga fram en trosbekännelse vid Calcedon skulle han kunna ena sitt rike med en kejsare och en tro. De österländska identiteterna och trosuttrycken förklarades som kätterska och främmande. Araberna – med sitt imperium – försökte tvinga på berberna i Nordafrika och en del centralasiatiska länder sitt språk, vilket ledde till motsatt effekt – en mindre identifiering med sitt imperium från dessa folk. 

Sovjet i sin tur försökte detsamma och även dess imperium kollapsade och upplöstes. Det vi bevittnar i Ukraina idag är ett försök att återskapa det imperiet.

Frågan är central för Mellanöstern som är pluralistiskt till sin natur. Inget imperium har lyckats tvinga regionen till likformighet. Det fanns aldrig någon katolsk kyrka som hade monopol på den kristna tron i Mellanöstern, utan där fanns i stället nationella kyrkor. Kopter, syrier, greker etc. dyrkade vardera sitt eget modersmål och behöll – som idag- sin tydliga kulturella identitet.

I detta sammanhang visar berättelsen om Pingstdagen på en alternativ syn i regionen genom att ändra historien om Babels torn. Jerusalem blir imperiets motberättelse. Här, på i övrigt omtvistad mark, inte långt från slagfältet, möts olika länder och kulturer. De talar inte imperiets språk utan sina egna modersmål. Deras identitet respekteras och anammas. Anden tillhandahåller mjukvara för kommunikation så att de förstår varandra.

I denna berättelse omfamnas och hyllas den rika mångfalden i regionen. Den ses som en styrka i stället för en brist. De många identiteterna i regionen ses inte på som motsägelser utan som en skatt att vårda. I Jerusalem levde människor från nämnda regioner bredvid förtryckarna – de var jämbördiga. Där var människor från Partien, Medien, Elam; invånare från Mesopotamien, Judéen och Kappadokien, Pontus och Asien, Frygien och Pamfylien, Egypten och delar av Libyen nära Cyrdne; besökare från Rom (både judar och konverterade) kretensare och araber.

Idag hotas denna inkluderande syn på Jerusalem av judaiseringen av staden. Vi såg härom veckan hur israelisk militär hindrade muslimer och kristna från att komma in i den gamla staden i Jerusalem för att förrätta sina böner vid al-Aqsa-moskén och den Heliga Graven, medan man tillät judiska bosättare att praktiskt taget invadera staden. 

Pingstens innebörd togs ur sitt ursprungliga sammanhang och blev en historia om att tala i tungor och förlorade sålunda sin relevans i sammanhanget. Kyrkan som uppstod i Jerusalem var menad att motsätta sig imperiet, men inte genom att skapa ett annat utan genom att tillhandahålla ett nytt inkluderande synsätt.

Den andlighet som vi, mer än någonsin tidigare, är i så stort behov av idag är den som välkomnar olikhet och pluralism och ser det som sin styrka. Det är en fråga om mångfald. Det som hände i Jerusalem under Pingst för 2000 år sedan handlar om innehållet i evangeliet. Det är förknippat med vår förståelse av ecklesiologin, av kyrkan. Jesu Kristi evangelium är inte något som kan tvingas på en kultur – det måste interagera med varje enskild kultur. Där finns alltid ett samspel mellan evangelium och kultur. Redan tidigt ser vi att två tydliga församlingar utvecklas och existerar sida vid sida i Jerusalem – en för troende i ett palestinskt sammanhang och en för troende i ett hellenistiskt (Apg. 6)

Alltifrån dagen för dess födelse under Pingst visade sig den kristna tron på Jesus Kristus inte bara vara känslig för kulturella och språkliga skillnader, utan också en tro som relaterar till, samverkar med, kritiserar och omfamnar dessa kulturella och språkliga uttryck.

Det speciella samspelet mellan evangelium och kultur ledde till utvecklingen av flera nationella kyrkor i Mellanöstern. Nationella kyrkor bildades när en grupp människor med utpräglad historisk identitet, språk och kultur antog den kristna tron som en del av sin nya identitet. Dessa nationella kyrkor började dyka upp på många platser. Man kan ännu idag finna dessa kyrkor. De är armenier, jakobiner, kopter, etiopier, de som tillhör den apostoliska kyrkan i öst (den nestorianska kyrkan) och de som tillhör den melkitiska kyrkan, den officiella grekiska kyrkan från den bysantinska tiden.

Inom kristendomen måste människan få höra goda nyheter på det språk de drömmer på; inte på ett främmande språk. Endast då kan goda nyheter beröra ens innersta, människans hjärta.

Följaktligen översattes Bibeln till över 3000 språk. Människors identitet växte ofta fram runt översättandet av Bibeln. Kyrkor utvecklade karakteristiska kulturella former, vilka band samman deras kulturella rötter med evangeliet. 

Adventstiden berör inte människor i Palestina eller Sydafrika. Hemma handlar advent om att fasta. Man måste bo långt upp i norr och uppleva de långa mörka dagarna för att förstå vidden av de tända ljusen och för att kunna känna förväntan inför nedräkningen tills ljuset vänder tillbaka. För att förstå denna unika egenart i evangeliet kan vi se på Islam, där Koranen måste läsas på arabiska oavsett var man bor, vilket språk man talar eller vilken kultur man tillhör.

Till slut – Pingsten var ursprungligen en gammal skördefest i Kanaan. Man firade vete- och kornskörden i Palestina. Man bar fram gåvor till altaret. Det blev en fest till minne av då Moses erhöll Thoran. Under Pingst gav Gud till de församlade Den Heliga Anden. Pingst handlar om de gåvor Gud gav oss. Sin Ande; men också så många andra konstnärliga gåvor. Dessa gåvor behöver upptäckas och ges näring.

Detta är vårt uppdrag vid Dar-al-Kalima universitetet. Vi vill investera i att bevara och utveckla vår kultur. Om du besöker Christmas Lutheran Church och ser glasfönstren tror du kanske att Jesus med sitt blonda hår och sina blå ögon var skandinav. 

Vår psalmbok innehöll i huvudsak europeiska sånger från kolonialtiden. På DAK-universitetet vill vi skapa unika lokala och moderna sånger och så även konst. Vi vill investera i att odla talanger och fostra kreativa ledare i nästa generation, då vi vill investera i de gåvor Anden gav vårt folk oavsett religion.

Här i Sverige har ni insett betydelsen av att investera i konst och kultur. Det är därför som Sverige, både i form av regeringen, Svenska Kyrkan och Bilda, gått samman med oss i denna strävan. Detta är en fortsättning på den rörelse som startade vid Pingst. Mycket återstår i strävan att nå målet att göra världen till en bättre plats för oss alla.

Gudstjänst 8 maj

– – – – – –

Mitri Rahebs föredrag fredag 6 maj Kultur som motstånd:
Klicka här!