vecka 35 2019

”…`Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag´. Han svarade: `Nej det vill jag inte´, men sedan ångrade han sig och gick…”Matt. 21: 28-31

Jesus berättade ofta liknelser där poängen är kritik av religiöst beteende som tjänar till socialt förtryck eller undertryckande av kvinnor. Hans berättelser ingick i en profetisk tradition där samhällets religiösa och politiska ledarskap ställdes till ansvar för orättvisor och missförhållanden. Han ifrågasatte ofta den brist på självkritik som hans samtida överstepräster och skriftlärde visade upp i sin tolkning av Guds vilja. Jesus ställde de religiösa påbuden som traditionen hade byggt upp mot de orättvisor och maktstrukturer som formade villkoren för människornas vardagsliv. ”Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka…”Det religiösa uttrycket är inte viktigt utan vad vi gör mot ”dessa våra minsta”. Det är inte vad vi säger som är viktigt utan vad vi gör. Sonen svarade: ”Nej det vill jag inte, men sedan ångrade han sig och gick.”

 

När Jesus talar om ”vingården” är det ett uttryck för platsen där livet förvaltas. Det är inte en religiös avgränsning, där en intellektuell tolkning av livet skall läras in och traderas, utan en plats för livet självt. Det innebär inte nödvändigtvis att förkasta den religiösa tron men ifrågasätter den tro som utspelar sig utanför den materiella världens villkor. Kärnan i liknelsen om vingården och dess arbetare är en berättelse om jorden och människan med fokus på vårt sätt att förvalta den värld vi lever i. Tillämpad på vår samtid sätter det vår civilisations påverkan av klimatet i fokus. När planeten är på väg att förtäras av klimatförändringar kräver den geopolitiska framtidsutsikten förändringar av vår livsstil för att vi människor ska överleva. Då får inte vår tro på Gud innebära ett inåtvänt självutforskande som avleder uppmärksamheten från det som sker ”utanför fönstret”.

När vi söker meningen med våra liv och möter Gud i den materiella världen kan det ta sig olika uttryck. En sådan vision gestaltade mystikern och vetenskapsmannen Teilhard de Chardins med en typ av kosmisk utopism, där Gud eller universum har en högre plan. I denna vision utgör den mörka sidan av människans förhållande till naturen bara en övergående fas. Men detta förutbestämda öde ger upphov till samma existentiella defaitism som när vetenskapsteoretikern Donna Haraway liknar människan vid kompostmaterial som återgår till kosmiskt stoff sedan denna epok löpt ut. I båda dessa visioner saknar människans handlingar en avgörande betydelse.

Men Jesus berättelse om vingården tilldelar människan ett eget ansvar som ger en djupare mening med vår tid på jorden. Det är en berättelse om mänskligheten som Guds medarbetare i en pågående skapelseprocess. Denna människosyn kan bana väg för en bredare och vidare historiesyn – en historiefilosofi för ett antropos som är något mer än summan av alla människor. I denna vår historiska epok är det inte förvånande att religionens grundfrågor på nytt aktualiseras: uppkomstens gåta, människans plats på jorden och meningen med våra liv.

Kyrkofadern Irenaeus som levde på 100-talet e.Kr menade att människan som art befinner sig i en tillblivelseprocess där hon skall utvecklas till ansvarig varelse, och bli kapabel att välja det goda. Människans val har blivit en överlevnadsfråga för mänskligheten och hon har svarat ”nej, det vill jag inte”, men har nu möjlighet att ångra sig så att vi förenas i ett fördjupat ansvar för planeten jorden.

Bön: Gud låt oss bli dina medarbetare och ta ett fördjupat ansvar för vår planet. Amen