vecka 4 2019

”Vänd er till mig, folk från hela jorden, så skall ni bli hjälpta.” Jesaja 22-24

Rädd att bli övergiven

Rädd att bli bortstött

Rädd att falla ur de sociala ramarna

Rädd att bli – psykpatient

 och socialfall

… Mest rädd för att bli alldeles ensam…”

  Hanna Hallgren

Ensamhet är bland det mest smärtsamma i mänsklig erfarenhet. Den kan vara som ett ”svart hål” som stjäl all energi och inte släpper ut något ur sin ”händelsehorisont”, ljuset kan inte heller lämna det svarta hålets innandöme. Det är mänskligt att fly undan ensamhetens ”svarta hål” och frukta dess mörka innandöme där inte ens barndomsminnen av en mors händer finns kvar. Fruktan för ensamheten kan få oss att fly in i drogernas illusoriska världar, underkasta oss någon som utnyttjar vårt behov av närhet eller följa en tyranns hjärtlösa exploatering.

Ensamheten drev tiggaren Gica in i ett drogberoende där vägen tillbaka till familjen blev allt avlägsnare. Kanske spelade också rädslan för att bli bortstött av andra en viktig roll i de pojkars liv som hetsade varandra att misshandla Gica till döds. Kanske fanns det i pojkarnas närhet en jargong av hjärtlös despoti, där Gica kallades för ”pissråtta”, som bidrog till hans död. Allt som händer är en del av ett sammanhang, vi är alla beroende av varandra som en gemensam kropp.

”…Mest rädd för att bli alldeles ensam…” är några rader ur Hanna Hallgrens längre dikt om Europamedborgaren, samhällskroppen och den Europeiska Unionens kropp. När jag läser den vidgas min känsla av samhörighet till en större kropp av mänsklig gemenskap. Vi är alla sammanfogade av vardagliga händelser och bilder. I min närhet fogas vedstaplar, flaggstänger och husvagnar samman med bilder från förr: Bombskador i Hanoi, neurosedynskadade barn och nu smältande ismassor i Antarktis. Vi är som mänsklighet inte bara en samling individer utan en gemenskap som genom evolutionen har ett ansvar för varandra. Som människor har vi alla någon erfarenhet av att samhörighet är en möjlighet och att ensamhet är ett hot. I de bibliska skrifterna gestaltas denna samhörighet som en gemensam möjlighet till kärlek, en Gud som bryter ensamheten och fogar oss samman till ett folk.

När Jesus möter den samariska kvinnan, i söndagens evangelietext, bryter han en konstruerad barriär som byggts upp mellan judar och samarier. Också Jesaja bryter sönder etniska gränser och förkunnar en Gud som tillhör alla folk på jorden. De bibliska perspektiven kan bryta invanda rädslor och öppna nya mentala rum. Den framtid vi som mänsklighet står inför gör denna gemenskap mellan folken till en nödvändig förändring. Gica, andra EU-medborgare och flyktingar gör det också nödvändigt att kränga av oss nationalismens och etnicitetens tvångströjor.

Vår möjlighet är att forma ett samhälle byggt på delaktighet som är öppet för nya lösningar och vända oss bort från ensamhet och rädsla. Det är vi som bär den globala mänsklighetens framtid nu. Det är vi som får vända oss till den Gud som inte exkluderar och utesluter, härskar och förtrycker, utan befriar till gemenskap och arbetsglädje.

Bön: Gud giv oss en nyskapande vilja så att vi kan förenas med alla folk på jorden till en enda gemenskap. Amen