vecka 49 2018

 

 

 

 

 

 

”…Jag skall ropa ut vad som har varit dolt sedan världens skapelse.”   Matt 13:31-34

 

Begreppet ”mission” har ändrat innebörd de senaste femtio åren. Det blev vi påminda om i måndags på samtalskvällen ”Teologisoffan” här i Missionskyrkan. ”Mission” handlade om de europeiska kyrkornas utsändande av missionärer som skulle sprida evangeliet om Jesus och har succesivt ändrat innebörd till att istället betyda ”Guds mission”/”missio Dei”. Det betyder att fokus för missionen har förändrats och nu handlar om Guds handlingar för att upprätta världen. Det är inte längre kyrkan som har en mission i världen utan missionens Gud som har en kyrka i världen.

 

Denna begreppsförändring är en utveckling som skett parallellt med kolonialismens avveckling. Tidigare sammanföll kyrkornas och kolonialmakternas intressen och de hemvändande missionärerna talade mer om de främmande folkens behov av missionen än om kolonialmaktens förtryck. I mitten av förra århundradet skedde dock en förändring. I kolonierna växte det upp lokala befrielserörelser som gjorde uppror mot förtrycket samtidigt som det i kyrkorna mognade en insikt om att kyrkorna på missionsfälten måste vara självständiga kyrkor.

 

Det är i denna växelverkan mellan ett historiskt skede och kyrkans tro som begreppet ”mission” ändras. Det är också i detta sammanhang som Katolska kyrkans vatikankonsilium sammankallas och teologin bakom ”missio dei” formuleras. Kort tid därefter sammankallas de protestantiska kyrkornas världsråd 1968 i Uppsala där ansvaret för de politiska strukturerna formulerades. Kyrkornas uppgörelse med kolonialismen förändrar den kristna tron och fördjupar innebörden av frälsning och mission från en personlig och individuell frälsningstro till att också se de geopolitiska relationernas betydelse för människor. Då uppmärksammas också Guds handlande i världen.”…Jag skall ropa ut vad som har varit dolt sedan världens skapelse.”

 

Detta sätt att bredda och fördjupa teologin får också betydelse för hur man formulerar kyrkans natur och vad den är. Katedralbyggarna och prästmakten står inte längre i centrum utan kyrkan definieras som ”Guds folk på väg”, som en rörelse där ”det allmänna prästadömet” och ”de troendes samförstånd”, ”sensus fidelium” förflyttar vårt fokus till en förändringsprocess där hela skapelsen är indragen. Istället för en pyramidal bild av kyrkan utvecklas en cirkelformad gemenskapsmodell.

 

Att Gud verkar i historien får också betydelse för hur vi talar om Jesus. Han är ingen ikon utan en levande person vars medvetande formades i växelverkan med det vardagsliv han levde och de konflikter han väckte. Det var också en utvecklingsprocess som hände i Jesus egen person. För Jesus själv stod inte hans egen person i centrum för förkunnelsen utan i fokus för honom stod framväxten av Guds rike. På samma sätt är våra kroppar och vardagsvillkor en del av samma process där Gudsrikets möjligheter öppnar sig för oss som medarbetare i hans mission. ”Som ett senapskorn, som en man sår i sin  åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna”

 

Bön: Gud ge oss nåd att vara en del av ditt rikes process i världen. Amen