vecka 49 2019

”Tiden är inne, Guds rike är nära.” Markus 1:14-15

”Inne i fågelögat, inne i trädens

blads ögon

rör sig gnistan, gnistan

av rörlig tid i det större fältet av mörkare tid…”

 Göran Sonnevi

”Tiden är inne, Guds rike är nära” – Jesu ord om Guds rike är fyllda av hopp, som en viskande röst av tröst och tillförsikt även under ”…det större fältet av mörkare tid”. Göran Sonnevi tolkar i sin lyrik samma underliggande strimma av hopp som Jesus, ”synlig i fågelögat, inne i trädens blads ögon”. Jesus talar om Guds rike som närvaron av liv också där samtidens horisonter är fulla av mörka moln. Jag tror inte att det är en tillfällighet att Jesus talar om Guds rike och tidens rörelse i samma andetag, allt pågår, allt är i rörelse. Som Magnus Ringgren i en recension av Göran Sonnevis nya diktsamling beskriver den kristna världsbilden: en värld ”där historien har en andlig och moralisk innebörd. Allting har en riktning hur förvirrad eller fördold den än kan tyckas. Förväntan inför framtiden existerar, inte bara en statisk upptagenhet av nuet.”

Guds rike är allt annat än statiskt och utgör en fördold verklighet som korsar både historiska och geografiska gränser. Vår tro på Guds rike störs av vår längtan efter att veta precis vad, var och hur allting är. Men vi behöver släppa behovet av kontroll över det kommande, över tiden själv och öppna oss mot det oförberedda, en erfarenhet utanför mätbarhetens gränser. Tron på Guds rike är en sådan öppning som gör oss tillgängliga för det okända som ändå är nära. I talet om Guds rike visar Jesus på det som Emanuel Lévinas talar om som ”annanhet”, en verklighet utanför människans kontrollbehov. Det innebär också ett erkännande av andra kulturers och traditioners sätt att vara, ett erkännande av mångkulturalism. De till synes entydiga etniska gränserna och territoriella bindningarna suddas ut och blandas.

Till skillnad från våra riken som avgränsar människor från varandra längs nationella skiljelinjer är Guds rike inte rumsligt avgränsat. Våra riken tenderar också att värdera och behandla människor olika. Särskilt nationalismen förhåller sej antingen överlägset tolerant gentemot främlingar eller placerar dessa i ett underläge som förvägrar dem likaberättigande. Men tron på Guds rike gör nationalistiska gränser porösa och tillfälliga. Nationstillhörighet är enbart till för att tjäna instrumentella syften i organisationen av administrativa enheter. En djupare kosmopolitisk mänsklig tillhörighet förutsätter ett nytt integrations- och identitetsbegrepp som möjliggör och bejakar en samlevnad över geografiska gränser.

I den nya globala utmaningen som handlar om delat ansvar och gemensam uppoffring behöver vi som människor finna en reflexiv samverkan över alla rums- och tidsliga gränser. Vi behöver prioritera sökandet efter en ny ordning som minskar bristande jämlikhet och ta itu med klimatkrisens orsaker. ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”.

 

Bön: Gud låt ditt rike fylla våra sinnen och förena oss över alla historiska gränser. Amen.