vecka 52 2018

 

 

 

 

”…Ordet var liv, och livet var människornas ljus…”Joh 1:1-14

 

 ”Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar, himmelens kronor med gnistrande ljus. Glimmande bågar i alla Guds hus, psalm som är sjungen från tid till tid, eviga längtan till ljus och frid! Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar”

 

Veckorna före jul glittrar hela staden av festdekorationer och som en final på dessa överdådiga ljus- och bjällerklangsfyllda dagar stämmer kyrkorna in med julkrubbor och julpsalmer. Men det är något som inte känns riktigt övertygande, en känsla av att det överdådiga firandet tystar ned andra röster: En julmarknad som stängs några dagar efter att ha utsatts för ett terrorattentat, haltande förhandlingar i Katowice och utrikeskorrespondenten Cecilia Uddéns fråga: ”Vad är värst att bli våldtagen eller fråntagen sina barn”? Hon berättar om Nadia som rövades bort som sexslav av IS och födde en dotter under fångenskapen. Detta barn betraktades som oren av IS eftersom Nadia var kristen, men sedan hon flytt hem till sina föräldrar blev hon fråntagen sitt barn av släkten. Dessa kallade dottern för oren eftersom hon var muslim och mördarens barn. Också i denna berättelse fanns boskapsdjur och man hörde lamm som bräkte efter sina mammor och påminde lyssnarna om julkrubban. Men påminnelsen om julkrubban stördes av Nadias tårar.

 

Måste vi antingen tysta ned dessa andra röster för att kunna fira jul eller släppa fram orosmolnen och ”skämmas” över julpsalmernas trygga glädje som en verklighetsflykt? Finns det i det kristna tänkandet en logik som är uteslutande, som skapar ett vi och dom, där det inte finns plats för Nadia och hennes lidande? Firar vi under julen födelsen av ett barn som bekräftar att det finns ett ”fullkomligt bortom” som kommit till vår ”ofullkomliga” värld, denna vår värld som ännu inte lever upp till Guds förväntningar? Består världen av några som tagit mot Guds välsignelse och andra som behöver omvändas till den högre sanningen? Eller ryms både sorgen och glädjen, både lidande och skapande i julens budskap och i vår kristna tro? Går det att bryta ned denna gamla ”vi och dom-värld” som motiverat såväl kolonialisering som aggressiv västerländsk marknadsimperialism?

 

Låt oss till att börja med erkänna att vårt vackra julfirande rymmer både en påminnelse om tilliten som väcks av Guds närvaro i världen och den ekonomiska logiken bakom en otyglad marknadsekonomi. En politik som tränger undan moraliska normer för att tillåta varufiering av både människor och klimat. Genom helaskapelsen finner vi detta dubbla förhållande mellan goda och onda krafter. En pågående kamp mellan motsatsernas påträngande komplexitet, både av en inkluderande kristen tro som vill omfatta allt och alla och en exkluderande tro som vill mejsla fram det specifikt kristna och frälsa världen. Den tro som motsätter sig korstågen är på samma gång den tro som iscensätter korstågen. Även den goda kristna viljan till medmänskligt engagemang har del i klimatförändringarnas orsaker.

 

Kanske rymmer Johannesprologen, som dagen text är hämtad ur, ett svar om det liv som är människornas ljus. Den Gud som i Kristus inkarnerades i världen och blev en del av människans begränsade värld, prisade liljornas skönhet och sedan torterades till döds. Denna Gud överskrider och utmanar vår kunskaps gränser. Det handlar om att göra världen större – att vidga ”skapelseuppfattningen” och att inte hela tiden pressa in verkligheten i vår begränsade världsbild. Det handlar om att öppna sej för det inre ljus som ser med kärlek på den andre och låta sig dras in i Guds närvaro och den pågående förändring  som livet är en del av. Att söka snarare än att finna, att leva av nåd snarare än av makt, att lämna farliga religiösa och kulturella förenklingar och älska och lida med sin nästa.

 

BÖN: Gud låt ditt ljus fylla vårt sökande med nåd och tillit. Amen