vecka 1 2022

”…När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den helige anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Luk 3:15-17, 21-22

Hur ska vi förstå detta att ”en röst hördes från himlen” och att Jesus pekades ut som den ”utvalde”? Vi kan naturligtvis fördjupa oss i den exegetiska litteraturen för att utforska vilken världsbild som var förhärskande när Lukas formulerade den här texten. Men det hjälper oss inte att förstå innebörden av ”rösten från himlen” även om den skyddar oss från en fundamentalistisk läsning. Himlen var nog inte heller på Lukas tid en geografisk bestämning utan snarare en legitimering av texten – en röst från himlen kan man lita på. Med detta sagt kan vi lämna detaljerna i texten och vara fria att läsa bibelns texter som litteratur och därmed utsätta oss för bibelns sammanhängande budskap. Detta sammanhang vågar bryta med det dominerande paradigmet och forma vår läsning till en motståndshandling. Genomgående är bibelns budskap solidaritet med de utanförställda och fattiga. I detta perspektiv är det konsekvent att det var Johannes som utsåg Jesus till Messias: Johannes var ju en man i utanförskap som med kritik mot den rådande ordningen anbefallde bot och bättring,

Tids- och rumsperspektivet i den här berättelsen måste naturligtvis också ställas mot vår egen tids- och rumsuppfattning. Vår tidsuppfattning kan inte undgå att påverkas av nyheten om James Webb-periskopet som ska fånga upp ljuset från vårt universums födelse för tretton miljarder år sedan men vi förväntar oss knappast att få se ett paradis på dessa bilder. I de primitiva religionernas världsbild fanns föreställningar om ett ursprungligt paradis bakåt i tiden. Men med vår världsbild av ett ursprungligt kaos och big bang uttrycker den bibliska himlen snarare en möjlighet framåt i tiden och placerar sig närmare livet på jorden. Det innebär att bibeln som litteratur är en kritik av förhållandet på jorden, den som skriver är inte nöjd med världen som den ser ut. Hela Jesus liv pekar mot det outsagda, förbi det redan definierade, mot en annan värld och en annan möjlighet att leva tillsammans. Från den dag Jesus döptes av Johannes fram till den dag då han korsfästes var budskapet om en annan ordning än den rådande centralt.

Att vi inte heller i dag kan sägas ha en rättvis världsordning gör det bibliska kravet på förändring relevant. Klimatkrisen och flyktingströmmarna – med förnyad islamofobi, kristen och muslimsk antisemitism och islamsk och sekulär terrorism som följd – utmanar oss och vår trovärdighet. Tillsammans med alla människor, oavsett livsåskådning, måste vi hitta svar på den förtvivlan som tornar upp sig inför den hotande framtiden. När hela skapelsen ropar på solidaritet kanske vi tillsammans kan urskilja det anrop som möter oss från den inomliggande erfarenhet vi kallar själ. Behovet av ett transcendent maktcentrum har falnat och vi söker snarare en immanent makt som beblandar sig med det ”verkliga” och som möter oss som hopp i förtvivlan: en Gud som är nära.

Vi behöver inte trycka bort sorg och smärta inför människans framfart i ekosystemet. Sorgen är befogad med tanke på de arter, kulturer och platser i naturen vi har utrotat eller skadat permanent. I kyrkan har vi syndabekännelsen som ett utrymme för sorg istället för förnekande, överkompensation och stress. Vi bekänner vårt ansvar tillsammans med andra och ger varandra stöd till gemensam handling.  Gud kallar oss till ett aktivt samarbete och en enad mänsklighet.

Bön: Gud hjälp oss att höra ditt anrop i samtiden och tillsammans söka en ny samhällsordning. Amen.