”…Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred…” Ef. 6:10-18
När Paulus från sin fängelsevistelse skriver brev till Efesierna är det en orolig tid. Några år senare avrättas han och i Jerusalem slår kejsaren ner en revolt och förstör templet. På samma sätt som språket i vår tids medier färgas av krigets brutalitet färgades Paulus ordval av sin samtids krigsutövning. ”Ta på er Guds rustning…”. Med ett profetiskt anslag manar han till motstånd, men med ett annat pansar än militär maktutövning.
Gång efter annan använder historiens makthavare de kristna texternas budskap i sitt maktperspektiv för att legitimera övergrepp och oförsvarliga angreppskrig. Vi såg det i president George W Bush´s angrepp på Irak och nu även i Vladimir Putins krigspropaganda för att legitimera aggressionskriget i Ukraina. I Putins och den grekiskt-ortodoxa patriarken Kirills historiesyn är nationella gränser ”heliga” och Ukraina är en del av ”Storryssland”. På detta sätt framstår Putin i sitt eget land som en from försvarare av Storrysslands heliga gränser i kampen mot det degenererade Västeuropa. Den ryske patriarkens uppgift är att försvara kyrkans kanoniska gränser, som i dag närmast motsvarar det forna Sovjetunionens territorium. Därför välsignade patriarken Kirill Putins krig i Ukraina som ett heligt krig. Samma dag som anfallet på Ukraina inleddes förkunnade dock ukrainskortodoxa kyrkans metropolit Epifanios att ”Ett krig mellan de härtvå folken upprepar brödramördaren Kains synd, som uppstod av avundsjuka.” Han förklarade också : ”Vi har sanningen på vår sida. Därför kommer fienden med Guds hjälp och understöd från den civiliserade världen att besegras. Vi tror på Guds försyn och sanningen seger.” Att på det sätt som Kirill och Putin blandar gamla föreställningar om nationsgränser och helighet med dagens politiska gränser och maktambitioner är en ödesdiger tillämpning av en föråldrad nationalism.
I den kristna profettraditionen finns inget som stämmer med Putins och Krills nationalistiska historiesyn: där kan man utläsa att historien inte betraktas utifrån ett maktperspektiv med odödliga härskare, framgångsrika erövringståg och nationella gränser. I den kristna profettraditionen bedöms istället historien utifrån ett rättviseperspektiv. När politiska härskare blandar sina motiv med metafysiska föreställningar om historien blir deras beslut ödesdigra och de representerar inte den gudomliga rättvisan. Den idé om rättvisa som kommer till uttryck i profetlitteraturen ska alltså inte förväxlas med en högre gudomlig ordning som en utvald elit kan göra anspråk på att förkroppsliga. Rättvisa är aldrig en statisk ordning och kan aldrig reduceras till ett befintligt politiskt system. Rättvisa är en process som ständigt måste återupprättas: Vilken värld som än stiger fram efter detta krig så väntar Europa på rättvisa. För att vi ska få en bestående fred måste mänskligheten finna en rättvis lösning på världens klimatkris och befria välfärden från sitt fossila beroende. Rättvisa är en inkluderande process i varje historiskt och politiskt skeende och kan inte skapas genom förtryck eller på bekostnad av något folk eller någon minoritet. ”De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren, de fattigaste jubla över Israels Helige. Ty då är det slut med tyrannerna, borta är de hänsynslösa, utplånade alla som hade ont i sinnet…”(Jer. 29: 17-21)
Den idé om rättvisa som profeterna uttrycker är inte en del av systemet utan kommer som ett svar på allt förtryck och som ett alternativ till den pågående orättvisan. Profeterna hänvisade till en högre rättvisa i vars namn vi, som profetiskt kallade, kan utmana kriget och världens orättfärdiga ordningar. Detta alternativ hävdar människans frihet gentemot det som söker förminska eller förtingliga henne. Mot förtrycket ställer Paulus sanningens bälte och rättfärdighetens pansar med budskapet om fred.
Bön: Gud ge oss kraft att i namn av din rättvisa gå ut med kravet på fred i Ukraina. Amen.