vecka 15/16 2021

Vad menar han med en kort tid? …” Joh 16:16-22

Lärjungarna frågade vad Jesus menade när han sade ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen” men fick egentligen inget riktigt svar av Jesus. Han försäkrade dem ändå att de skulle glädjas när de skulle återses. För oss är det naturligt att sätta in Jesus ord i den större berättelse som vi kallar ”den kristna” där han gick upp till Jerusalem, dömdes till döden, korsfästes, dog, begravdes, steg ned till dödsriket och uppstod från de döda på den tredje dagen. Tre dagar var den korta tid i denna berättelses händelsehorisont som skulle avslutas med återseendets glädje.

Men när Jesus talar med sina lärjungar finns inte den kristna berättelsen. De berättelser som lärjungarna orienterade sig med i världen var de judiska berättelserna utifrån vilka de försökte tolka vad som hände dem och vilka de var. I den bibliska berättelse som lärjungarna delade med varandra fanns en spänning mellan Guds frihet att leva i det fördolda och Guds tillgänglighet. Mose hade med emfas framhållit att Gud inte lät sig ses, något som bekräftades av de skrivande profeterna, till exempel när Jesaja försäkrar ”Du är sannerligen en dold Gud…”. Den judiska 1900-tals filosofen Martin Buber kommenterar den bibliska tron som ” en väg från den Gud som döljer sig till honom som uppenbarar sig.” Om vi känner Gud är det för att han har gjort sig känd för oss.

”En kort tid…” kan ha en annan innebörd än den kristna berättelsen om tre dagar mellan korsfästelse och uppståndelse. Insatt i den bibliska berättelsen som börjar med orden ”i begynnelsen skapade Gud himmel och jord…” och fortsätter in i den epok av jordens historia som vi kallar ”antropocen” är tiden kort med kosmiska mått. För den moderna människan som uppfattar världen som ett fält att aggressivt erövra finns det gudomliga som ett slags ”föremål” att förfoga över. Men vi kan inte lägga beslag på och begagna mysteriet: Gud är inte en tillgång för oss utan någon vi tillhör. Gud kan med trons ögon både ses och inte ses, Gud kan trösta oss i hoppet, okänd men samtidigt välkänd, bortom allt skapat och samtidigt närvarande i allt skapat. När Jesus, som visade vad Gud är, mötte lärjungarna efter sin uppståndelse tog han männsikors gestalt. Förklädd Gud eller som Salomo diktar: ”Solen har Herren fäst på himlen, själv har han valt att bo i töcknet …”

 

I den bibliska berättelsen ligger en pärla gömd i en åker och Guds rike ljuder av samklang med det som möter oss i skapelsens djup och i profeternas berättelse ”Hesed, mispat, sedaga”– Ömhet, rättvisa, rättfärdighet. Mysteriet döljer sig i en samstämmighet mellan värld och gudomlig närvaro, inte i ett mänskligt förfogande över Gud utan i upprättelsen av ett resonansförhållande. När vi möter en erfarenhet som berör oss inifrån, till exempel en förälskelse som påverkar hela kroppen, tyder det på att förtingligandets pansar är genombrutet i en dubbelriktad rörelse mellan ting och subjekt – det fördolda och uppenbara. Där finns något som gör oss beredda till gensvar, som spädbarnets leende när vi utbyter blickar –  ­Gud uppenbarad i ett möte. Som att lägga sig ned i ljungen efter en fjällvandring och låta sig omslutas av fjällets tystnad, en erfarenhet som inte går att erövra genom manipulativ påverkan, men som vi kan uppleva i en resonans av Guds djupa delaktighet i våra liv.

Jag, Herren verkar i kärlek,

I rätt och rättfärdighet på jorden,

Ty däri har jag min glädje.” Jer. 9:24