”Ni undrar varför jag sade: `En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen´?” Joh 16:16-22
De sista dagarna före Jesus död upptogs sannolikt hans tankar av hur hans relation till vänner och lärjungar skulle se ut efter påsken. Säkert fanns många av hans tankar i den hebreiska bibelns texter om Messias. Är jag Messias eller är allt ett misstag? ”Se din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst…” Sakarjas ord hade traderats av Maria och Jesus hade nog identifierat sig själv som Messias och uppfattat Johannes dop av honom som en invigning till det livsverk som var hans. Men nu var han förföljd och skulle gripas och avrättas. Hur mycket av detta insåg Jesus när han pratade med lärjungarna? I ljuset av allt detta har jag många frågor: Jag undrar vad Jesus menade med ”en liten tid”– visste han att han skulle dö? Och visste han att innebörden av hans Messiasroll gick långt utöver den betydelse den hade för lärjungarna och deras judiska tillhörighet? Var hans frånvaro ”en liten tid” mätbar i dagar eller rymde den en omätbar tidsrymd? Varifrån skulle han återvända när tiden var inne?
Vi har vant oss vid att betrakta ”tid” som tiden mellan två klockslag, men tid kan också vara platsen för en viktig händelse. ”När tiden var inne sände Gud sin son…” skriver Paulus i Galaterbrevet. Tiden kan uppfattas som en plats i universum, en plats för ett kosmiskt drama och en händelsekedja. Den tid vi alla är indragna i kan vara en process, mera som ett rum där allt är ett pågående skeende mer än en passerad händelse. Med moderna teleskop kan man ju se tillbaka på tiden strax efter Big bang för cirka 13,8 miljarder år sedan och vi som mänsklighet har en ca 100 000-årig historia att se tillbaka på. Det är i detta rum som vår berättelse utspelar sig och Jesus roll som Messias kan betraktas. Allt liv varierar och definieras inte genom sina konstanter och sin homogenitet utan tvärtom genom en föränderlighet som är fortgående och öppen mot det kommande. Vårt livsrum är en pågående händelse i det som fysikerna talar om som rumtid.
Vi känner och upplever vår värld genom det upplevda och i detta rum ryms också lärjungarnas berättelse om ett avsked och ett återseende. Uppståndelsen är för oss en ofrivillig och omskapande händelse som omprövar de rationellt baserade mänskliga erfarenheterna där tidigare uppfattningar om liv och död sätts på prov. Lärjungarnas upplevelse av Jesu död och uppståndelse utgör genom de bibliska berättelserna en del av vårt livsrums erfarenhet. Filosofen Gilles Deleuze använder ett begrepp som passar in på sådana händelser; ”Ett blivande som bröt sig genom historien”. Sådana händelser förändrar livets villkor och skapar en omvälvning av vårt sätt att tänka om världen och livet. De bryter upp våra prioriterade värden som t.ex. de ekonomiska, och tron på att krig kan lösa konflikter. Dessa våra traditionella värden kan användas som flyktvägar för att undgå ansvaret för världen i det djupare tidsperspektiv jag försöker formulera. Rummets begränsningar bryts upp och öppnar för de verkliga värden som utgörs av våra relationer till varandra och lojaliteten mot den framtida mänskligheten. Vi kan se mycket långt tillbaka i tiden utan att kunna förändra något, men framåt i kommande tid har vi som mänsklighet ett delansvar för det som händer i vårt livsrum. En kort tid innan irreversibla klimatförändringar gör livet på vår planet omöjligt. En kort tid med stort ansvar då vi når den ”punkt då framskridandet, för att fortfarande innebära verkligt framsteg, måste ändra riktning”, för att associera med författaren Joseph Conrad.
Bön: Gud, du som är Herre över livets mysterium, ge oss förmåga att fylla vår uppgift i världens stora blivande och låt vårt livs mening vila i din stora barmhärtighet. Amen