vecka 17/18 2021

”Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och att inte ge upp…” Lukas 18:1-8

 

När Birgitta Lillpers fick Sveriges Radios lyrikpris för sin bok Kälda värjde hon sig i en intervju mot att tolka hennes dikter symboliskt. ”Nej jag talar inte om Gud jag talar om källan…” svarade hon. När jag nu med stilla förundran läser hennes dikt ”Kälda” så beskriver den något mer än representationen av en källåder, på samma sätt som de bibliska berättelserna hela tiden berör något mer än händelser i judarnas historia. Lillpers skriver om botten i källan ”Allra underst är en botten/ som öppnar till aningar om de större djup där/ grundvattnets mörker/ häver världen en aning/ och tillbaka igen, underst/ är även grundvattnets/ våta/ svarta/ båthus…”  ”Klev alltså ner/ och kände efter: finns det överlevnad här?/ det fanns åtminstone tröst/ så att det blev för en överlevnad:/här var åtminstone/ en liten fläck/ av sann grund./”

Jag förstår författarens invändning mot att inte låta dem som lagt beslag på Gud, genom årtusende av maktutövning och falska definitioner av skapelsen, också lägga beslag på innebörden i hennes upplevelse av Käldan.  Också jag  protesterar mot att låta förtryckarnas förstelnade definitioner och metafysiska formkonstruktioner vara Gud. Istället vill jag i förundran se allt levande som heligt och bärare av gudomlig närvaro. Som Käldan i Birgitta Lillpers dikt. Den talar inte med ord som är instängda i sina traditionella, representationer utan pågår som liv pågår. Jag påminns om vad Anna Karin Hammar i sin bok ”Att finna Gud i en snigel” beskriver som en relationell grundsyn i skapelsen: Det innebär att vi glömt bort den revolutionerande världsbild som är påskens budskap: Kristus i allt och allt i Kristus. Teologihistorien domineras därför av människans frälsningshistoria medan människan som del i skapelsen har nedtonats.

De globala händelserna i nyhetsflödet påminner oss om skapelsens kosmiska dimensioner. Såväl pandemin som klimatförändringarna för mänskligheten samman till en helhet i en kosmisk utvecklingshistoria. I detta perspektiv utgör  bönen som relation till Gud inte någon instrumentell manipulativ aktivitet utan ett resonansfönster, som att se en annan människa i ögonen och känna hennes svarande blick. Att låta sig påverkas av en annans röst och inte bara göra sin egen stämma hörd är att öppna sig för en djupare resonans med skapelsen. Jesus ord om ”att alltid be och att inte ge upp” syftar på ett sådant resonansförhållande till den gudomliga närvaron i skapelsen.

Bön: Gud hjälp oss att söka dig oupphörligt till dess att vi i vår strävan blir delaktiga i din livgivande Kälda. Amen.