vecka 18 2020

”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra… ” Joh 13:31-35

Hela Jesus liv är ett tilltal från Gud till människa. Eftersom allt, också människan, är materia och fysik så finns det ingen annan väg till människans medvetande än genom gudomlig närvaro i denna materiella värld. Gud blir alltså ”sann människa” för att nå fram till oss. Johannes inleder sitt evangelium med orden: ”Och ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” Detta, som av teologerna fått benämningen ”inkarnation”, eller i en mer vardaglig term ”köttblivande”, ger materien och våra kroppar en långt rikare och heligare karaktär än vi brukar tänka. Om materien och kroppen är bärare av Guds närvaro i världen så får våra liv som vardagsknogande medmänniskor en djupare betydelse.

Vi har nog genom historien tolkat det gudomliga som något icke-materiellt och då kanske missuppfattat det vi kallar verkligheten. När vi förnekat materiens bärare av allt gudomligt har vi också förnekat vårt beroende och vår samhörighet med det minsta sandkorn och det enorma kosmos. Människan har tillåtit sig exploatera allt det som vi trodde inte hade att göra med de stora frågorna om sanning, mening och inre harmoni. Själen, som något avskilt fristående från materia, har prioriterats framför det materiella. Ett fatalt misstag som lett till pandemier, klimatstörningar och arters massutdöende.

I Gamla testamentet berättas om hur Gud talade till människorna genom Moses och formulerade tio bud som en slags värdering av vad som är viktigt i ett mänskligt liv. Men Jesus skärper innebörden i dessa bud: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra.”  Det nya budet handlar om livets villkor, det liv som uppfyller materien och synliggör vårt beroende av det stora ”varandra”. Detta ömsesidiga beroende ropar till oss i djurens blick, från utrotningshotade korallrev och genom vår nästa. Detta uppfodrande ansvar för materiens fortlevnad betonas också i den amerikanska teologen Chaterine Kellers politiska och ekologiska teologi. Docent Petra Carlson, enskilda högskolan i Stockholm, refererar till denna teologi som en växande teologisk rörelse. Där betonas Guds och människans ansvar och människans förmåga att an-svara, att svara an. Det handlar om att svara an när den andre talar, att lyssna när naturen svarar på människans exploatering och att svara an på människors tysta rop på hjälp – ropet som genljuder genom förkalkade politiska strukturer.

Coronapandemin avslöjar hur orättvist vårt samhälle organiserats. Generaldirektören för FN:s World food programme, David Beasly, varnar för att Coronapandemin kan leda till hungersnöd av ”bibliska mått”. Redan nu lever 135 miljoner människor på gränsen till den värsta svälten någonsin och den rådande pandemin kan leda till att ytterligare 130 miljoner människor hamnar i samma situation. Samtidigt som vi ser orättvisorna i det globala perspektivet måste vi också rikta blicken mot våra närmaste medmänniskor som drabbas hårdast av pandemin, de fattigaste, trångbodda och dem som har begränsade sociala kontakter.

Jesus ”nya” bud om att vi skall älska varandra uppfordrar till handling. Det leder till en pilgrimsvandring mot en ny utveckling där människors olika villkor, utrotningshotade djur och exploaterad natur växer samman till ett gemensamt projekt att förändra för att rädda livet på jorden.

Bön: Gud du som skapar livets förutsättningar hjälp oss att i medskapande kärlek följa dina bud. Amen.