vecka 18 5:e söndagen i påsktid

”…Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.” Joh 17:9-17

Dessa ord är en del av den bön Jesus bad för sina närmaste lärjungar de sista timmarna innan han häktades och dömdes till döden genom korsfästelse. Vid denna tid fanns ju inte kristendomen så Jesus levde i den judiska religionens tradition och hade fostrats och inspirerats av föreställningar om den hebreiska Guden. När Jesus lärde ut att människan skulle älska sin nästa, var det bara vad han själv hade lärt sej. I tre av evangelierna får Jesus frågan av en judisk skriftlärd vilket som är det största budet i lagen, och i alla tre svarar han med den judiska trosbekännelsens ord ur femte Mosebok ”…du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd, av hela din kraft” och till detta citerar han ur tredje Mosebok: ”Du skall älska din nästa som dig själv”.

I den judiska traditionen formades tron på en enda Gud i en miljö där det var naturligt att tala om flera gudar och där gränserna mellan olika folks landområden upprätthölls av olika konungar och deras vapenmakt. Det judiska folkets särart, utöver tron på en enda Gud, var att de tagit emot Lagen och hade förbundit sig att följa den. Förbundet vid Sinai gav det judiska folket en säregen uppgift: Att vara jude var att förvalta ett andligt arv. Det var också vad Profeterna hade förkunnat i väntan på den messianska tiden när Messias skulle komma och återupprätta Guds rike. I Gamla Testamentets profetior trädde han fram som Herrens lidande tjänare. Det var denna gestalt som Jesus själv anknöt till när han sa ”Skrifterna vittnar om mig…” I Jesaja beskrivs att Messias ska, som ”telningen från Israels rot stå som ett banér för folken”. I den nutida judiska traditionen går en spricka mellan dem som ser den israeliska statsbildningen som ett förverkligande av den messianska profetian och dem som ser det som den judiska kallelsen att i diasporan (judarnas förskingring) leva som ett föredöme för folken i väntan på Messias.

I den kristna traditionen tolkas berättelserna om Messias som förverkligade i Jesus Kristus. I veckans text står Jesus inför en revolutionerande förändring i uppfyllelsen av de messianska förväntningarna. Han samtalar djupt och allvarligt med sina lärjungar om det lidande och offer som ska fullborda hans messianska kallelse. För honom var det en omvälvande och historisk förändring.

Det måste ha varit samma blandning av fruktan och förväntan då som nu råder i vår tid. Vi överraskas av en historisk förändring och kommer inom kort att ha en värld vi inte känner igen: AI kommer att revolutionera våra liv mer än internet gjorde. Och klimatförändringarna kommer hota vår existens. Nu är inte tid för strid och konkurrens utan för samling för att vi ska kunna möta utmaningar och gemensamt öka våra chanser att överleva på jorden – en tid för förverkligande av profetiska visioner. Det är en messiansk tid för samarbete där den kristna traditionen i förening med den judiska kan bli ett föredöme för folken!

När Hitlers trupper just ockuperat Norge och Danmark, och stod vid Sveriges gränser, förkunnade rabbinen Marcus Ehrenpreis att de messianska profeterna inte var ”skumögda fantaster, inga verklighetsfrämmande drömmare. (…) De trodde fullt och fast på möjligheten av en förnuftigare och bättre världsordning. (…) Vad de eftersträvade var både förnuftigt och möjligt.” Göran Rosenberg konstaterar i sin bok om Ehrenpreis liv att det kunde vara svårt att se vad som skilde den judiska messianismen från tidens sekulära framtidstro. ”Men det som skilda var inte visionerna. Det som skilde var Gud. I den sekulära framtidstron fanns inte någon plats för Gud, än mindre någon Guds plan. I Ehrenpreis messianism däremot fanns både Gud och planen.”

I vår bävan inför framtiden har frånvaron av Gud i världen blivit mindre trolig och en möjlig närvaro av en Gud glimtar fram i en allt större värld, både makro- och mikrokosmos.. Människan har gått vilse och försöker hitta en ny riktning som kan ge skydd. Teologen Petra Carlsson talar i sin professorsföreläsning om att söka efter en ny strandlinje och filosofen Gilles Deleuze söker ”ett nytt centrum, stabilt och lugnt, stabiliserande och lugnande, mitt i kaos”. ”Som om cirkeln själv försökte öppna sig mot en framtid, i enlighet med de krafter som den härbärgerar”.

Bön: Du som blev en lidande människa för att vi skulle helgas genom sanningen, låt din sanning föra oss samman och övervinna världens kaos. Amen.