”Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” 1 Joh 3:18-24.
”Mina barn låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.” Johannes kommer med en kraftfull uppmaning till handling. Men vad kan vi göra? Vi kan lätt känna oss modlösa och resignera inför alla destruktiva krafter som härjar i vår samtid. Vi kan känna att om vi väntar med att samordna det globala agerandet mot klimatkrisen kan vi missa tillfället då ”fönstret står öppet” för att vi ska kunna säkerställa vår framtid. Och inför kriget i Ukraina kan vi misströsta om möjligheten att stoppa den eskalerande förstörelsen av mänskligt liv och återskapa ett fungerande samhälle. Som om detta inte var nog mal krigen i Jemen och Libyen vidare medan de stora imperiemakterna laddar upp för ett tredje världskrig.
Det är lätt att känna sig som en droppe i havet i relation till stora globala problem, men glöm inte bort att havet består av droppar som kan skapa en tsunami eller ge föda åt valfiskens kraftfulla kropp. Vi är inte hjälplösa offer i en deterministisk värld där naturlagar styr allt från den kapitalistiska världsordningen till evolutionen. Ju mer vi forskar och undersöker världen ju tydligare blir det att konflikt och konkurrens inte är livets viktigaste beståndsdelar. Istället är de viktigaste beståndsdelarna organismer som samarbetar med varandra till ömsesidig nytta. Och i kvantmekanismen är föreställningen om lagbunden förutsägbarhet inte giltig. Kanske hade anarkisten Pjotr Kropotkin en sannare världsbild än vår mekanistiska när han betonade att samhörighet, i lika hög grad som kampen för överlevnad, är en del av naturen. Den kristna skapelsetron rymmer en möjlighet att upptäcka en gudomlig ordning i skapelsens djup: Vi är inte ensamma men ansvarar för våra liv. Det är en allmänt tillgänglig kunskap som inte är reserverad för särskilt utvalda. De allra värsta brotten mot mänskligheten sker när individer inbillar sig att de står i tjänst hos något högre och har en ”inre sanning” som ger dem ett exklusivt uppdrag.
Deismens gud, som skapat en lagbunden värld och sedan övergivit den, är lika ogiltig som den allsmäktige guden som likt den suveräne härskaren styr allt. Båda dessa teologier förminskar människans ansvar som Guds medarbetare. Professor Petra Carlsson beskriver en annan gudsbild :”som inte sitter på tronen, utan snarare den som sitter på varje pall, varje stol, i varje kökssoffa och fåtölj, och i en radikal demokrat, även den som vilar i varje gryt, under varje sten. Gud är de många rösterna, Gud är ett med världens mångfald. Det är där skaparkraften bor.” Om Gud på detta sätt är utspridd i det liv som är, längtar och ständigt blir till, då är människor en del av ett större sammanhang – en relationell mångfald snarare än oberoende individer. Materien är inte bara materia utan rymmer en gudomlig närvaro. Vi är del av en mänsklighet som formar verkligheten och vad vi gör påverkar hur världen framträder.
Det är våra handlingar och vårt sätt att leva som är orsaken till krigen och klimatkrisen men också till katedralerna och symfonierna. I varje historiskt ögonblick finns ett val, i varje ögonblick finns dispositioner, som under vissa omständigheter tenderar att ge upphov till bestämda effekter. Det är inte likgiltigt hur vi handlar, vårt liv, våra handlingar och val har betydelse. Också vad vi tänker och hur vi uppfattar världen formar våra handlingar. Därför ”mina barn låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.”
Bön: Gud giv oss av din sanning så att vi kan älska, njuta och skapa i världen. Amen