vecka 21 2019

”…Sök så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas…” Luk 11:1-13

Med de här orden uttrycker Jesus sina tankar om bön. I den kristna traditionen har det sedan vuxit fram olika sedvänjor och ibland kan det verka som om bön kan vara nästan vad som helst. Jag har hört böner som mest låter som hunddressyr, där den bedjande ömsom skriker ömsom vädjar, som om Gud är ovillig att gå den bedjandes ärenden. Ibland är bönen kryddad med villkor: om Gud gör som bedjaren vill ska han ha äran av det som händer. Den som ber kanske känner sig generös då, eller kanske hen tror att Gud är fåfäng och låter sig lockas av att få äran?

Jag tror det finns skäl att granska vad vi använder bönen till – det finns nog skäl att likt lärjungarna säga: Herre lär oss att be. Också jag har utifrån egna erfarenheter anledning att vara självkritisk – en “gammal bönevanakan hindra en djupare förståelse av bönens möjlighet: Ända upp i vuxen ålder har jag, som en ritual innan jag somnar, läst “Gud som haver…” och när jag trasslat till mitt liv har jag som en sista utväg stammat fram “gode Gud hjälp mej!” Även om de där personliga och privata bönerna mest är ett uttryck för min egen hjälplöshet och brist på självförtroende fungerar de som en tröst. Men det finns ett annat djup i Jesus exempelbön Fader vår, en böne-erfarenhet som vi behöver värna om och hjälpa varandra att finna.

Utgångspunkten i Fader vår är varken mina egna behov och rädslor, utan Gud själv. Fader låt ditt namn bli helgat –en bön om en väg in i en gudserfarenhet bortom våra föreställningar och klåfingriga begränsningar. Att be den bönen är också ett slags överlåtelse till den Gud som är skild från allt det vi tror oss veta och förfoga över. Som att ställa av sig skorna innan man går in i ett helgat rum. Sedan omsluts vi av detta stora ”rum av gudomlig kärlek” som ryms i orden Låt ditt rike komma. En rumslig bestämning som samtidigt är långt bortom våra trånga perspektiv, långt bortom nations-gränser och vetandets horisonter. Om vi dröjer några ögonblick vid dessa ord i bönen kan våra egna föreställningar och rädslor krympa samman. Tillkomme ditt rikebeskriver en pågående händelse, en ny möjlighet, ett välsignat blivande. Jag tror att det första vi behöver be om i mötet med Gud är nåden att få lämna vår egen inre avspärrning och upptäcka den gränslösa verklighet som gudserfarenheten ger oss.

När vi snuddat vid denna verklighet kan vi få mod att återvända till den egna konstruktionen av vårt livsverk och förstå behovet av befrielse:Och förlåt oss våra synder. Idag tror jag inte det finns någon mer angelägen bön än denna, som förenar oss med alla människor som känner panik och villrådighet inför klimathot och kriser. Det är inte för att belägga våra liv med skam som vi behöver be den här bönen. Men vi behöver be den för att få mod att se hur vår vinstackumulerande ekonomi har orsakat enorma lidanden – mänskliga, ekologiska och ekonomiska – och nu fört oss till randen av utplåning av mänskligt liv. Vi behöver ompröva allt som styr våra handlingar och detta omtag måste vara gemensamt och ömsesidigt. Ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Vi kan forma en ny världsordning som bygger på försoning och samarbete där alla människor har samma värde och samma rätt till ett liv i frihet: Tillkomme ditt rike.

Bön: Gud ge oss den delaktighet som för oss samman till en gemenskap i ditt rike. Amen