”… Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud…” Joh 16: 23-33
Vad Jesus beskriver är inte en samling lärosatser – hans budskap handlar om en livshållning fylld av erfarenhet och levande relationer. Relationen mellan honom och Fadern skedde på ett inre plan – den kärleken betecknade han som ”fadern”. På ett yttre plan ville Jesus gestalta denna erfarenhet i relation till världen. ”Jag kom från fadern och trädde in i världen.” Jesus refererar till andliga erfarenheter som är svåra att fånga in. Emilia Fogelklou beskriver svårigheten att tala om andliga erfarenheter med en bild: ”Den är lik havsdjupens ting som mister sitt rätta väsen när den dras upp på landbacken. Sjögräset blir en grön strimma, tången en brun trasa, maneten ett litet dött slem.” Vi har nog alla varit med om predikningar eller texter som givit oss liknande intryck. Andlig erfarenhet kan bara uppfattas om det finns en brygga mellan den talande och den lyssnande med referenser till gemensamma horisonter av omätbart icke-vetande. Det påverkar oss både inifrån och i relation till omvärlden. Och detta står inte i motsats till att tro vare sej på grunddragen i vetenskapens lära om kosmos och dess uppkomst eller den biologiska evolutionen. Men all kunskap som finns i vår värld behöver inte basera sig på naturvetenskapliga metoder. Världen är mycket mer komplex än så och mitt i materien finns andliga erfarenheter.
Jesus talar om en kunskap från Fadern. Den är ett resultat av relationen som upplevs i en inre värld och sedan påverkar hur vi uppfattar omvärlden, likt en kärleksrelation som fyller kroppen med hopp och tilltro. ”Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig….” Men i skuggan av Ukrainakriget och hotet från klimatkrisen kan det kännas som om denna erfarenhet av utgivande kärlek bara är en illusion eller en hallucination där solidaritet och fredsarbete sugs in i ett svart hål. Den materia och strålning som en gång sugits in i ett fysikaliskt svart hål slipper enligt teorierna aldrig ut igen. Men jag tillåter mig att tro på den kärlek som föder hopp mitt i den mörkaste erfarenhet av sorg. Den stora sorgen över krigen, kapprustningarna och imperiemakternas dominans måste vi alla bära men också förvandla till omsorg. Som Harry Martinsson skriver: ”Den stora sorgen måste vi alla dela/ då blir den möjlig att bära/ Den stora sorgen är den stora omsorgen.”
I andra Mackabeerboken skriver författaren ”Jag ber dig, mitt barn: lyft blicken och se ut över himmel och jord och allt vad de rymmer, och tänk på att Gud skapade detta ur intet och att hela människosläktet kommer till på samma vis…” Runt omkring oss sker en kamp för fred och försoning. Återkommande är också hoppet om ett ljus som förmår bryta mörkret: ”There is a crack, a crack in evrything. That show the light gets in.” ”Ring i klockorna som fortfarande kan ringa / Glöm ditt perfekta erbjudande/ Det finns en spricka i allt./ Det är så ljuset kommer in.” sjunger sångaren och låtskrivaren Leonard Cohen.
Det finns ett drag av judisk liturgi och idéer i Cohens sånger. En av dessa judiska idéer är förmågan att kunna se ljuset som kommer in genom varje spricka. I Birgitta Trotzigs texter ekar också denna livshållning: Att se ljuset när det är som mörkast. Kanske också vi kan se de fysiska tecknen på vårens förlossning runt omkring oss och lägga märke till de längre ljusperioderna i våra dagar. Som kristna med ett judiskt arv kan vi tillämpa chesed , generositet, mot andra människor och mot oss själva. Denna andliga övning av chesed ökar ljuset i vår värld och avslöjar att innerst inne i oss själva bär vi på en rikedom, en spricka där ljuset kan komma in.
Bön: Gud, du som låter ljuset bryta in i skuggornas värld, ge oss nåd att bära det vidare. Amen.