”Sannerligen säger jag dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike” Joh 3:1-21
Samtalet mellan Jesus och Nikodemus var ett intressant samtal men inget vardagligt prat, det var inte lätt ens för lärjungarna att följa med. Associationerna löpte fritt från 1:a Mosebok till profeten Hesekiel och växlade mellan historiska utsagor och symboliska eller analoga betydelser av ord. Dessutom representerade Nikodemus den judiska lärdomen på en hög nivå eftersom han var medlem i Stora rådet som var judarnas högsta politiska och religiösa organ. Men Jesus hade en kritisk hållning till deras sätt att läsa och tolka de heliga skrifterna ”Du skall vara lärare för Israel och förstår inte…” sa han till sin samtalspartner.
När jag läser om de båda männens allvarliga diskussion om texternas innehåll får jag associationer till Ludwig Wittgenstein. Han ägnade sitt liv åt språkets gränser och vad som går att uttrycka med ord: ”att föreställa sig ett språk är att föreställa sig en livsform”. Samtalet mellan den kringvandrande läraren Jesus och den skriftlärde Nikodemus var ett möte mellan två olika livsformer, den oberoende och fritt sökande profetgestalten och den institutionaliserade rådsmedlemmen. De talade om samma texter men med olika förståelse av innebörden.
Detta präglar också samtalets förhållande till språk och kontext där Jesus ord och tolkningar får sin betydelse just genom sitt sammanhang. ”Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd”. För Nikodemus var skrifterna den enda tolkningsramen och därför förstod han inte Jesus existentiella tolkning av orden. Jesus sätt att förhålla sig till språket i samtalet med Nikodemus har stor likhet med hur Wittgenstein beskriver språkets karaktär: ”Varje tecken ensamt förefaller dött. Vad ger det liv? – I användningen lever det. Har det då livsanden i sig? – Eller är användningen dess livsande?” För Jesus kan texterna förklaras genom det liv, den kunskap och det sammanhang som de används i. Texterna förklaras inte genom en parallell andlig värld utan i en djupare förståelse av det vi vet och har sett. Jesus liknelser och språk kastade nytt ljus över de texter han tolkade och den tolkningen förstod inte Nikodemus. Det är som när man ändrar skärpan i ett mikroskop: plötsligt blir ett nytt skikt av det välbekanta synligt. De vardagliga orden om att ”födas på nytt” får ny innebörd i en himmelsk kontext: ”Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?”.
I samtalet med Nikodemus glimrar bevingade ord fram, men det är först när man ser helheten av Jesus liv som hans tolkning av de hebreiska texterna får sin rätta innebörd. Jesus anade redan i samtalet med Nikodemus hur hans liv skulle sluta. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son…” Det var när hans profetiska vision av Guds kärlek realiserades som innebörden blev uppenbar: Guds utgivande kärlek fullbordades i det ögonblick han från korset ropade ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.” Därför kan man inte, som ofta görs i karismatisk förkunnelsetradition, använda Jesus ord som lösryckta aforismer eftersom de måste förstås utifrån helheten av hans liv och i det sammanhang som den hebreiska bibeln utgör. Både det jordiska och det himmelska språket beskriver Guds kärlek, inte som i parallella världar utan i det liv vi lever, ser och känner och där vi utformar våra handlingar. ”..den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”
Bön: Gud låt sanningen leda mig till det liv du vill ge mig och uppfyll din djupa mening av kärlek i mitt liv. Amen