”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade till han hittar det?” Luk: 15:1-7
Jesus ville, inför de skriftlärda, vidga det judiska uppdraget från Gud. Han gjorde detta genom att berätta tre liknelser som alla handlade om de utvalda och de förlorade. Det blir stor glädje i himlen när det som är förlorat blir återfunnet. Han berättade om ett förlorat får som förirrar sig bort från flocken, det förlorade myntet och den förlorade sonen som slösade bort sin förmögenhet genom ett liv i utsvävningar. I vår tradition har tolkningarna kommit att beskriva glädjen över syndare som återvänder till en personlig tro på Jesus. Men kanske vi kan tänka oss att det finns flera, ibland motstridiga, tolkningar av de bibliska texterna och låta dem vara en ”midrash” i judisk mening, en text som kan ha flera tänkbara innebörder.
Jesus talar ju faktiskt till ett folk som uppfattade sig som de ”utvalda”, Guds Israel. Tanken på ett folks särskilda utvaldhet kan uppfattas som problematisk om den innehåller tankar på en exklusiv utvaldhet. Men i profetskrifterna deklareras gång efter gång hur utvaldheten inte innebär exklusivitet utan ansvar. Texterna om utvaldhet beskriver hur Gud handlar genom det utvalda folket i omsorg om hela mänskligheten. Det var ett förtryckt och utsatt folk som utlovades upprättelse. ”Ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud.” Relationen mellan Gud och denna folkspillra på flykt genom öknen var en relation av kärlek. Den judiske filosofen Emmanuel Lévinas beskrev det som ett kärleksavtal med genuin ömsesidighet och redan profeten Jeremia deklarerade Guds avsikt med orden: ”Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan...” Men när detta folk sviker sin del av ömsesidigheten och inte följer den lag som är skriven i deras hjärtan sörjer Gud det som är förlorat, som en fader sörjer en förlorad son.
Kan den förlorade sonens slösande med sin förmögenhet, utvaldhetens arv, beskrivas mer outhärdligt än genom det som nu sker i Gaza? I den hebreiska Bibeln, i synnerhet Moseböckerna och profetlitteraturen, beskrivs utvaldheten som att Israel ska vara ett tecken för de andra folken. De har kallats för att gestalta en gemenskap som vittnar om Guds vishet, rättfärdighet och gästfrihet mot främlingen. ”Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd”. Det utvalda folket ska vara ett föredöme för andra folk för Gud bryr sig om hela mänskligheten. Jag tror att Jesus liknelser handlar om detta och även Paulus beskriver detta med orden: ”Så skulle hedningarna genom Kristus Jesus få den välsignelse som gavs åt Abraham och vi sedan få den utlovade Anden på grund av tron.” Det är detta som den stora glädjen handlar om: I Kristus får den lag som skrivits i våra hjärtan giltighet och förbundet med ett folk utvidgas bortom etniska och territoriella gränser till att gälla alla folk.
Den förlorade sonens kapital, som särskiljde Israel från andra folk, var utvaldheten. Den innebar bland annat ett strikt förbud mot varje form av ekonomisk exploatering av dem som hamnat i samhällets marginal. Den innebar också att skydda främlingen, den faderlöse och änkan. Men i det Israel vi ser i dag har de bibliska dragen av rättfärdighet och omsorg förbytts mot ett cyniskt maktspel. Israel fullföljer den katastrof som påbörjades med Balfourdeklarationen och som växte fram som Nakba ur en mylla av kolonialism, antisemitism och nationalism. Skulden för antisemitism och kolonialism vilar på oss alla utanför den judiska gemenskapen, det är vårt ansvar att fördriva dessa fenomen ut ur mänsklighetens liv. Vårt ansvar är också att stödja den försonings- och fredsprocess som utgår från ett erkännande och en hågkomst av det parterna i den palestinska konflikten har blivit utsatta för. Detta formulerades tydligt av den judiska representanten i Missionskyrkans Nakbagudstjänst den 15 maj, Rebecca Storfors Weisberg : ”Vi har alltid funnits, och vi blir allt fler, som verkar för upprättelse för det palestinska folket och en rättvis fred, som säger stopp för den pågående Nakban! Som säger att detta är inte i vårt namn. Vi vill bygga broar och riva murar. För fred och frihet, människorätt och demokrati – för alla mellan havet och floden.”
Bön: Gud låt det bli en glädjens dag i himmelriket när den fred som gått förlorad i det heliga landet återfinns och din försoning läker våra hårda hjärtan. Amen