”Var inte rädd, från denna stund skall du fånga människor.” Luk5:1-11.
Så lät det när Jesus inbjöd en fiskare att bli hans lärjunge. Kanske Jesus ord innan han dog kan förtydliga den kallelsen: ”Gör alla folk till mina lärjungar och lär dem att följa allt som jag har befallt er”. Nuförtiden talar vi inte längre om kallelse – möjligen i samband med prästers och diakoners arbete. Men att tala om kallelse enbart som yrkesval är ett begränsande språkbruk som gör kallelsen till något subjektivt. Jesus vision av kallelsen gällde hela vårt liv i världen, det gällde ”allt” som han sagt – han relaterar till hela skapelsen, en vision av hela den värld som Gud älskade: ”ty så älskade gud världen att han utgav sin enfödde son”. Jesus levde i en kontext där det judiska folkets kallelse var att leva som ett kollektivt tecken för andra folk. De skulle forma ett samhälle präglat av gästfrihet mot främlingen och rättvisa och jämlikhet mellan människor som en helhetsvision av mänsklig samlevnad. Ett uppdrag som Jesus vidgade till att gälla alla folk, utan att förminska det judiska uppdraget.
Vi utformar våra liv i förhållande till världen. Våra val är en del av världens geopolitiska utveckling. Dessa val ger ett djupare allvar åt kallelsen att vara människa än till exempel personliga yrkesval. Jesus påminner om detta i mötet med den rike ynglingen – han uppmanar honom att sälja allt vad han äger och ge till de fattiga för att följa Jesus. Rikedomen kunde för honom vara ett hinder för att ha ett kärleksfullt förhållande till världen. När filosofen Ludwig Wittgenstein kom tillbaka efter andra världskrigets destruktiva erfarenheter kände han en vilja att förändra sitt liv. Det var en övertygelse som var lika stark som en kallelse. Han beslöt sig då för att i Kirkegaards och Tolstojs anda skänka bort hela sin stora förmögenhet och att, som en utblottad man, utbilda sig till lärare. Han motiverade detta med orden ”För att vara lycklig måste jag vara i överensstämmelse med världen… Jag är då i överenstämmelse med den främmande vilja som jag framstår som avhängig av. Det vill säga: `jag gör Guds vilja`” Att leva i tro var för honom att förhålla sig till världens dolda närvaro av mening, bortom gränsen för det som går att uttrycka med ord.
En ytlig världsåskådning kan hindra oss från att se den närvaro av en mening som Wittgenstein kallade ”Guds vilja”. Och individualismen, som den är utformad i våra ekonomiska och politiska strukturer, kan hindra oss från att uppleva samhörigheten i den mänskliga existensen. Den kristna kallelsen innebär inte bara att välja en subjektiv bekännelseidentitet utan handlar också om att vara människa, integrerad i mänskligheten. Vår uppgift är global: Att som en förenad mänsklighet följa världens dolda närvaro av mening. Vi är kallade att sätta dem som drabbas av vårt destruktiva livsmönster främst, de fattiga och av klimatförändringar mest utsatta. Jordens medeltemperatur är nu högre än på 115 000 år och koldioxidhalten i atmosfären är större än på 4 miljoner år. Människor dör av värmeslag och i det så kallade sjätte massutdöendet av liv på jorden försvinner däggdjur, fåglar och reptiler. Vi är kallade att leda en förändringsprocess som ska ge världen en klimatmässig stabilitet där vår civilisation har möjlighet att överleva. Nu är sommaren här som ett tecken på Guds flödande kärlek. Var inte rädd, från denna stund kan du få bli en tjänare åt livets stora mysterium.
”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor: du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.”
Nu tar vi, Arne Carlsson författare och Anna Marklund korrekturläsare, sommarlov för att glädjas åt skapelsens stora förnyelsetid.