vecka 27 2022

”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet. Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra.”

”..`Den av er som är fri från synd skall kasta först stenen på henne´. Och han böjde sig ned igen och ritade på marken… Jesus sade: `Inte heller jag dömer dig… Gå nu och synda inte mer´.” Sak 7:8-10, Joh 8:1-11

Det är minst femhundra år mellan dessa två texter. Sannolikt var Sakarjas ord en välkänd ledstjärna för Jesus. Det finns faktiskt ord och insikter som genom århundraden inte reducerats till ekolali – en meningslös upprepning. Det finns ord vars innehåll istället för att förlora sin innebörd  aktiverar ett underliggande anrop som är tidlöst. Det är en gemensam mänsklig erfarenhet som härstammar från ett inifrån kommande ansvar för skapelsen – en strävan mot kärlek och barmhärtighet. Som om det finns dubbla subjekt, en inlärd attityd och en immanent röst som är orsaken till att vi kan skilja mellan gott och ont, en slags ursprunglig mening. ”Så har Herren Sebaot sagt” säger profeten om denna röst och hänvisar till en grundläggande ordning i skapelsens djup  –  Gud. Kanske var det samma innebörd i Jesus gest när han böjde sig ned och ritade på marken med fingret utan att förklara. Jag vill tolka hans handling som ett meningsbärande tecken på den sanning som ligger dold i skapelsens djup.

Är vårt samvete en sådan meningsbärande tankestruktur eller enbart inlärt beteende? Det kan vi inte veta, men vi vet att när vi skall lära oss att bryta med samvetets normer så krävs en tidskrävande och upprepad avprogrammering. Vi kallar det värnplikt och det innebär att vi under lång tid måste öva förmågan att byta vår upplevelse av den andre som medmänniska mot en fiende som ska dö. Utöver detta programmeras soldaten att lyda en befälsordning som står över alla immanenta morallagar. Men det är inte enbart den medvetet programmerade inlärningen inför militära uppgifter som styr oss, utan hela den diskurs som är vårt samhälles sociokulturella och ekonomiska regelverk. I motsats till denna anpassning talar det ursprungliga samvetet. 

Sakarja åberopade skapelsens anrop om omsorg mot de utsatta, invandrare, änkor och faderlösa. Men han upptäckte hur de som lyssnade ”sturskt vände ryggen till och gjorde sig döva” för att slippa höra den lag han åberopade. Gamla testamentets texter är skildringar av hur å ena sidan skapelsens djupaste mening är solidaritet och omsorg och hur å andra sidan människans ovilja att leva i denna gemenskap skapar kaos. Istället väljer vi människor att exploatera naturen och andra människor för egen vinning. Detta utslag av vår fria vilja kanske inte enbart ska ses som en berättelse om ondska utan kan också vara en bärare av  möjligheter. Den som har en fri vilja kan bryta med den själviska böjelsen för att istället leva i omsorg och osjälvisk kärlek.

Den välkände evolutionsbiologen Richard Dawkins som skrev boken ”Den själviska genen” beskrev evolutionsprocessen som bestämd av ”gener” och ”memer” som är självproducerande sociokulturella uttryck. Där tycks det inte finnas plats för naturlig osjälvisk medmänsklighet. Likväl avslutar han andra upplagan av sin bok med ett hoppfullt konstaterande: ”Vi d.v.s. våra hjärnor, är tillräckligt åtskilda från och oberoende av våra gener för att göra uppror mot dem.” Han fortsätter sitt resonemang och avslutar med orden: ”Och det finns inget skäl till att vi inte skulle kunna revoltera mot våra gener även i större skala”. Det finns alltså plats för ett heligt uppror mot vårt själviska beroende av teknisk infrastruktur och ökande behov av energi och konsumtion. Med tanke på de globala resursanspråken och miljökonsekvenserna behöver vi finna Sakarjas perspektiv där vi i första hand visar varandra kärlek och barmhärtighet.

Bön: Gud tala till oss om kärlek och barmhärtighet genom sommarens prunkande generositet! Amen.

Nu under sommarmånaderna tar vi, Arne och Anna som producerar bibelmeditationernas texter, semester. Vi önskar alla läsare en god sommar!