”Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.” Luk 10:23-37
Som en dyster basun av ångest har krigsmullret från Palestina, Ukraina och Sudan dämpat sommarens lekfulla ljus över gräsytorna. Auktoritära ledare som tror sig uppfyllda av gudomliga mandat dämpar sommarglädjen. Mandaten uppfattas som givna direkt till ”fursten”. Han kan sedan agera Guds ställföreträdare när han startar krig för att forma historien efter sina föreställningar. Både Benjamin Netanyahu och Vladimir Putin tror sig ha Guds mandat att forma historien och tror att det är deras roll att strukturera samhället – om det så behövs med väpnat våld. För kyrkofadern Augustinus var sådana föreställningar om insikt i Guds förehavanden tydliga fall av hybris. De moderna diktatorerna har dock sällan visat någon sådan självinsikt, tron på att vara bärare av historiens sanning legitimerar deras bestialiska krig. Men inte bara religionernas föreställningsvärldar föder diktatorer. Också sekulära politiska rörelser, som den tyska nationalsocialismen och den sovjetiska kommunismen, legitimerade förtryck och övergrepp. Även inom ramen för den nyliberala kapitalismen förekommer en självgod övertygelse om att veta vilken politisk ordning som är bäst för alla länder. Denna okritiska självsäkerhet har ofta förorsakat kolonialistiskt förtryck. Denna blandning av sekulär och apokalyptisk framtidstro demonstrerades av presidenten George W Bushs i hans krig mot ”ondskans axelmakter”.
Språkvetaren Ola Wikander framhåller att ordet ”Gud” i den hebreiska bibeln är ett verb vilket innebär att Guds avsikter med världen inte ska sökas i statiska, på förhand formulerade utopier, utan i dynamiska skeenden. Grunden för denna förståelse av Gudsbegreppet är hämtad ur Kabbalan, den judiska mystiken, som genom omtolkning, anpassning och nyläsning har sökt meningen i bibeltexterna. Sedan gjorde de kristna på samma sätt med början i Nya Testamentet och hos kyrkofäderna. Tolkningar och omtolkningar går långt tillbaka i tiden och återfinns redan i Gamla Testamentet, den hebreiska bibeln. Det är denna dynamiska uppfattning om tro som Jesus ger prov på i ett inspirerat ögonblick när han säger ”Saliga de ögon som ser vad ni ser…” Det handlar inte om Gud eller något underverk som utspelar sig framför deras ögon utan om våra sinnens förmåga att uppfatta det osägbara.
Efter att Jesus kallat lärjungarna för ”saliga” handlar den efterföljande texten om den barmhärtige samariern som hjälpte en behövande. Han såg sin nästa och fylldes av medlidande och agerade. Det är i relationen till den andre jag hittar Guds vilja. Ur sammanhanget skapas mening och därför måste förändringskraften sökas inte i någon andlig verklighet utan mitt i materien och i relation till min nästa. Livets mening finns i mitt beroende av hela skapelsen: Planeten, naturen och hela materien. Mitt i denna verklighet av beroende är människan fri att utforma sitt liv och mänsklighetens framtid. Jag tror inte att människan är helt förutbestämd av naturlagarna. Det finns inte någon total förutsägbarhet i materiens minsta kända beståndsdelar, där osäkerheten uppstått om vi verkligen har naturlagar som förklarar allt. Om människan var helt förutsägbar enligt mekanistiska lagar skulle det inte finnas någon frivilja eller etiskt ansvar. Etik och moral, såväl som mänsklig skapande verksamhet, uppvisar andra komplexa mönster.
Den dolda parametern är kanske Guds kärlek utformad som en mänsklig disposition till kärlek. För att finna vägen framåt behöver vi söka nya vägar till skapelsens djupaste mening. För samariern gick vägen genom relationen till en nödställd som alla andra gick förbi. För oss kanske det viktigaste i livet döljer sig i sociala relationer och den skapande verksamhet som vår politik och tillväxtbaserade budgetramar förbiser.
Bön: Gud hjälp oss att förstå möjligheten till ett rikt liv genom kärlek till varandra. Amen.
i.