vecka 35 2021

Helige Fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de bli ett, liksom vi är ett…” Joh 17: 9 -11

”Enheten i Kristus” är temat för söndagens bibeltexter. Enhet kan vara ett förrädiskt begrepp som i kristna rörelser ofta har resulterat i rädsla för konflikter och meningsmotsättningar. Ibland har den ekumeniska rörelsen satsat på kyrkosammanslagningar för att manifestera enhet i stället för att öppna för mångfald. Även om tolerans för olika traditioner är en förutsättning för en sådan kyrkosammanslagning är detta något annat än enheten i Kristus.

I politiska sammanhang tar sig viljan till enhet ofta uttryck i populism, det vill säga förenklade lösningar på svåra problem. Avsikten är att skapa ett slags ”enhet” med hjälp av ett vi och dom- tänkande och ett gap mellan makthavarna och befolkningen. I diktaturer är enheten ett redskap för att motverka oppositionella rörelser. Till exempel i Kina är föreningar och organisationer aldrig oberoende utan knutna till partisystemet genom den institutionella enhetsfrontstrukturen. Talibanerna i Afghanistan visar upp en enhetskultur med en form av muslimsk extremism som avvisar allt samförstånd och som inte accepterar något annat politiskt system än det egna. Enhet blir ett redskap för att härska. Ett annat enhetsideal är ”globaliseringen” vars främsta mål är att få bort de ekonomiska gränserna för finanskapital, beskattning, handel och immateriell egendom. Följden blev att vår konsumtionskultur blåst bort traditionella seder och mångkultur och ersatt den med pengadyrkan, materialism och det identitetsbyggande som trängt undan vårt mänskliga ansvar i den gudomliga skapelseordningen.

När Jesus talar om att bli ett med honom, som han är ett med Fadern, syftar han på en annan enhet än de konstruerade enhetsfronter som vi ser i vår samtid.  En kristen enhet grundar sig på en skapelsetro som innebär att den moderna människan, efter 200 000 år på vår 4,5 miljarder år gamla planet, nu har nått fram till den punkt i historien där vi måste samarbeta som mänsklighet. Vi har inte längre råd att se oss själva som oberoende individer.

Nu har mänskligheten inträtt i en ny geologisk epok där det mänskliga avtrycket på jordsystemets funktioner kan jämföras med de stora naturkrafternas. Detta tvingar oss att betrakta jorden på ett nytt sätt: som en planet vars utveckling mänskligheten kan vara direkt delaktig i genom att påverka dess konstant föränderliga processer i positiv riktning.

Den enhet som vi ska söka förstå är en sammansatt berättelse om människan och jorden. Vi börjar närma oss en trovärdig enhet när vi ser ”den mänskliga friheten” som invävd i naturen-i-dess-helhet och när vi lämnar våra anspråk på frihet och makt över naturen och våra medmänniskor. Vi kan samexistera med naturen när vi genom en genetiskt bestämd, företisk känsla av ansvar och samhörighet accepterar vår ”invävning”. Som påve Franciskus, i ”Laudato Si”, understryker den i dag brådskande utmaningen att skydda ”vårt gemensamma hem”: Vi har helt enkelt glömt vår samhörighet med jorden och dem som omger oss – den ena som vi är satta att förvalta och de andra som vi är kallade att leva med och för. Den enhet i Kristus som Johannes talar om knyter ihop materien och existensen till en gudomlig helhet i skapelsen.

Bön: Helige Fader förena oss med dig så att våra liv blir en del i din skapande process som utgör evolutionens hemlighet. Amen