vecka 39 2020

”…Så tog han flickans hand och sade ”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!) Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal.” Mark 5:35-43.

 

En pappa söker upp Jesus för att få hjälp med sin sjuka dotter. Det kommer ett bud om att hans dotter redan är död men Jesus säger att hon inte är död utan sover. Därefter utspelar sig berättelsen. Det måste ha varit omtumlande för dem som var med – de som är döda brukar inte kunna gå omkring. Det är en omtumlande händelse även för oss som läser bibeltexter som en slags djupare sanning om våra liv och vad det är att vara människa. Bibeltexterna får mig ofta att undra hur vi ska förstå dem. Berättelsen om Lasarus och Jesus egen död och uppståndelse flyttar också gränserna för vad vi kan förklara och för det som är utanför vår kontroll. Jag vill inte försöka förklara de där händelserna där förundran är mer adekvat än våra kategorier av kunskap.

Men att vi, på grund av dessa berättelser, ifrågasätter trovärdigheten i den kristna tron säger något om vår egen begränsade världsbild. Vi har lärt oss och tagit för givet att allt som händer inryms i vårt vetande och kan behärskas och utnyttjas. Allt vårt vetande ska utgöra en del av ett historiskt-kulturellt och ekonomiskt-institutionellt framåtskridande. En sådan hemvan världsbild är en ”bubbla” vars kvantitativa kategorier håller på att spränga förutsättningarna för mänskligt liv med sitt optimeringstvång. En värld som är helt känd utifrån dessa kriterier vore en död värld. Utan mötet med det som vi inte kan förklara och råda över finns inget ”liv”. Men i vårt förhållande till kropp och hälsa, kärleksliv, musik, konst och poesi manifesterar sig ofta den oöverskådliga värld som är livets igenkänning.

Kanske dessa svårtolkade berättelser i den kristna traditionen, som handlar om liv och död, utgör de nödvändiga brytpunkter där vardagsrutinerna ifrågasätts och alldagsverkligheten exploderar så att vi kan se en djupare verklighet. För att vi inte ska bli slavar under en rådande ordning, där förutsättningarna för mänskligt liv håller på att förstöras, behöver vi en beredskap att tänka om och bryta upp från det hemvana systemet. Jesu ord ”Talitta koum” är en uppmaning att återvända till livets flöde av förnimmelser och intryck, till den ständigt kreativa föränderlighet som gestaltar mänsklighetens hopp och liv. När makten manifesterar sig på nytt i världshärskare med oöverskådligt stor våldspotential behöver vi en livsvilja som bryter deras inrutning av mänskligt liv.

När pandemier och klimatförändringar hotar vår värld behöver vi beredskap att ompröva vår världsbild. I spänningen mellan det vi kan, och det vi inte kan råda över, formas villkoren för vad vi blir som människor och den värld vi är ämnade för.

Bön: Tillkomme ditt rike! Amen.