”… Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god? Så skall de sista bli först och de första sist.” Matt 20:1-16
Nu är han framme igen, denne Jesus, och provocerar en vän av lag och ordning. Det är väl klart att de som är duktigast och som har jobbat längst ska ha mest betalt. Ska till exempel de där flyktingarna som trängs vid våra gränser eller som vistas illegalt i landet ha rätt till samma läkarvård och socialvård som vi har, vi som byggt upp välfärden i vårt land? I valrörelsen presenterade de som sa sig vara mest kristna grandiosa planer på att få ordning på politiken i det här landet: De som flytt från våld, förtryck och fattigdom ska bevakas tills de kan återvända dit varifrån de kom. Att hjälpa dem ska bli brottsligt och för att kunna utvisa dem lagligt instiftas nya lagar om högre lägstalön. Lag ska skipas som återställer ordningen i det här landet– som det kan låta i sociala medier.
Men vad är det för slags ordning och reda som presenteras? Och vad är det för ordning som Jesus åberopar i sin liknelse om vingårsägaren? Saboterar denne vingårdsherre hela den samhällsordning som vi mödosamt konstruerat? Svaret är ja! I Jesus liknelser ekar profeternas röster öronbedövande med krav på rättvisa och mänskliga rättigheter för alla. Där finns inte utrymme för ett vi och dom. Profeten Amos ropar i vrede mot dem som ”trampar på de fattiga och utrotar de svaga i landet!” … och dem som ”köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor…” 1968 formulerade kyrkorna ett gemensamt manifest här i Uppsala där det står ”vi bör därför sträva att försvara de fattigas och förtrycktas rätt och söka förverkliga ekonomisk rättvisa mellan länderna och inom varje enskilt land.” Där tolkades Jesu ord i politiska termer om rättvisa och där formulerades den ekonomiska jämlikhet som vingårdsägaren i liknelsen tillämpar.
Det är uppenbart att vi måste skilja på den ”nådens ordning” som dominerar Jesus tal och den ”kapitalets ordning” som dominerar vårt samhällsbygge. När vi analyserar utvecklingen i samhället behöver vi en teori för att kunna se vad som sker. En ordning är en teori, ingen lag. Det finns naturlagar som vi inte kan ändra på men en ordning är en organisation som vi människor har hittat på och som alltså kan förändras.
Jesus förespråkar en ”nådens ordning” som ger varje människa samma rättigheter. Men vårt samhälle är organiserat utifrån ”kapitalets ordning” som ställer upp ”kapitalackumulation” som mål. När man inom ramen för denna teori höjer räntan och låter staten strama åt och skära ner budgeten så räddar denna teori kapitalets ordning. Detta innebär att en liten minoritet äger mer och mer medan den stora majoriteten måste spara och arbeta mer. ”Lidandet må vara en oundviklig del av livet, men är också något som aktivt produceras av ett samhällssystem inriktat på koncentrationen av tillgångar i händerna på ett fåtal”. Så skriver afghanen, krönikören och läkaren Shabane Barot om lidandet i Gaza och om den ökade acceptansen för elände i det svenska samhället. Forskarna Kate Raworth, Clara E Mattei, Thomas Piketty och nobelpristagaren i ekonomi Elinor Ostrom har visat hur alternativa ordningar skulle kunna minska avståndet och inkomstskillnaderna mellan människor och dessutom röda klimatet. Kanske kan vi pröva en annan ordning där vi lever mindre segregerat och i större samhörighet. Måste vi se med onda ögon på jämställdhetspolitik eller kan vi skapa en nådens ordning för att enas som en mänsklighet?
Bön: Gud du som av nåd ger oss livets gåva – lär oss att söka din ordning för vår gemenskap. Amen