vecka 4 2023

4:e söndagen efter Trettondagen. Matt 14:22-33

”…Lugn det är jag. Var inte rädda.”

Söndagens text handlar inte om Jesus som trollkonstnär utan om hur Jesus kommer emot de rädda lärjungarna i deras utsatta båt och lugnar dem. I vår moderna kontext har vi tolkat Jesus underverk så att han stod över naturlagarna. Men varken Matteusevangeliets författare eller Jesus delar denna tolkning. För dem fanns inga generella naturlagar eftersom vår naturvetenskapliga världsbild är formad långt senare under upplysningstiden. Då upptäcktes de regelbundenheter i naturens uppbyggnad som vi kallar naturlagar. Men detta sätt att se på naturlagar kan inte längre generaliseras att omfatta hela livets dynamik – våra fördjupade kunskaper om till exempel kvantteorier och universums oförutsägbara händelser har givit oss nya möjliga tolkningar. Om det inte går att låta livet förklaras av den fysiska världens nödvändiga lagbundenheter så kanske vi kan göra det omvända tankeexperimentet: Går det att istället beskriva universums helhet som något tillfälligt och oförutsägbart, ett föränderligt skeende av skapande liv?

I ett sådant perspektiv förskjuts Jesus handlingar till tecken på Guds närvaro i den materia som är vår tillfälliga kontext. Händelsen har ingen bestämd innebörd annat än vad den gör med lärjungarna just då när den händer och vad den gör med oss nu när vi lyssnar. ”Lugn det är jag. Var inte rädda.”

I förra söndagens text säger Jesus ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” I vår kontext har vi läst det som en kritik av vår bristande tro på Jesus förmåga att bryta mot naturlagarna. Men om Jesus inte kände till naturlagarna så var kanske hans kommentar inte en kritik mot vår världsbild utan en iakttagelse av vår rädsla. Kanske var innebörden att vi behövde tecken på Guds närhet för att vara trygga och därför gav han oss dessa tecken.

Guds närhet möter oss när vår rädsla gör oss otrygga. Gud är inte den allsmäktige som tronar bortom våra världsbilder med triumferande svar på alla frågor. Men där vår existentiella ångest ropar efter svar finns Guds närhet: vid dödsbädden, i en båt som hotas av stormen, i vår famlande ångest efter mening. ”Lugn det är jag. Var inte rädda.”

När vår tids hot mot mänskligheten skrämmer oss till förnekande av klimatförändringarna och den globala uppvärmningen ger han oss mod att erkänna vårt ansvar. ”Var inte rädda.”  Vi behöver förändra våra liv för att anpassa oss till planetens gränser. Det är en del i mänsklighetens historia. Varför skulle ett universum som hela tiden förändras – som åldras och förvandlas – vara en otryggare plats än en hierarkiskt fastlagd destruktiv ordning? Är det inte rimligare att tro på en ständig förändring och att vi kan påverka den med våra liv?  

Vår destruktiva kultur av ojämlikhet och krig orsakar lidande som måste stoppas för att rädda planeten. Kanske vittnar de pågående förändringarna om en ständigt omformande gudomlig kraft som vill vända allt till en helande process?  Om vi vågar lyssna och ta vårt ansvar, svara an mot Guds rop genom naturens hotade arter och stormvågorna över planetens uppvärmda hav, kan förändringen lindra vår nöd. Det vi har är ju en lidande mänsklighet och en planet som ropar på förändring: ”…båten är långt från land och kämpar mot vågorna..”

Låt oss förenas över religions- och klassgränser för att som mänsklighet stoppa de förfärande förlusterna av arter och naturliga ekosystem för att i stället bereda en rättfärdig värld åt våra barn och barnbarn. Där ska de kunna leva i välmåga och rättvisa som en helad mänsklighet inom planetens gränser.

Bön: Led milda ljus, i dunkel dimfylld värld. Led du mig fram. Amen.

• Dela