vecka 43 2019

”Då snäste de av honom och sade: Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar…” Joh 9:1-7, 24-39

Fariséernas religionspraktik var bunden till enbart historisk erfarenhet som gjorde det svårt att föra ett seriöst samtal om religiösa erfarenheter i samtiden, som till exempel när Jesus botade en blind man. Kanske är det en liknande problematik som präglar vår tids religionsdebatt. Många accepterar religion bara då den formuleras som en privatsak med historiska rötter i den nationella identiteten. I ett sådant perspektiv uppfattas till exempel befrielseteologi som problematisk. Även Islam kan utifrån detta synsätt anses främmande för vår kultur. Det som då blir kvar är en religiös praktik präglad av aningslöshet och populism: ”rätt” religion har endast en ceremoniell uppgift för nationen. Denna populistiska religion utger sig för att vara opolitisk men spelar en konservativ roll och motsätter sig politiskt förändringsarbete.

Om religion förvandlas till en stödkorsett åt nationalism och främlingsrädsla missar vi den progressiva kraft som vänder sig ut mot det okända. Vår verklighetsuppfattning decimeras då till mekanik och religion förvandlas till en del av kontrollsamhället som hela tiden ropar på fler poliser och försöker ”säkerställa” att inget oförutsett inträffar. Som om det går att skapa trygghet genom dolda kameror och ansiktsigenkänning. En värld som kan kontrolleras och beräknas är en annan värld än den värld där religion kan växa. Religionens värld öppnar ögonen för det omätbara, levande mötet med en skapande Gudsnärvaro mitt i materiens okontrollerbara ”veck”. Veck som bild av okända dimensioner i tankens och medvetandets fält, för att låna begrepp som Gilles Deleuze hämtat från barockens mantelmålningar: Den okända värld som i religionens namn skapat katedraler, oratorier och poesi som utryck för känslornas kunskaper och som samtidigt givit tröst och tillit i krigens och diktatorernas skugga. Denna religion inspirerar till förändringens språng som hjälper människan att skapa en värld att leva i.

Så länge vi låter mekanikens materiabegrepp dominera vår verklighetsuppfattning kommer vi att ”snäsa av” dem som har gjort religiösa erfarenheter – likt fariséerna som stötte bort den blinde mannen som fick sin syn tillbaka av Jesus. Men hur vågar vi leva vidare i vår våldsfixerade och ödesbestämda tidsålder om vi inte också har mött det oförklarades hemlighet som inte kan ignoreras? Om vårt liv inte rymmer erfarenheter som ligger utanför den determinerade mekanismen kommer vår tillit inför morgondagen att minska. Men på samma sätt som naturvetare allt mer intresserar sig för komplexa, självorganiserande system snarare än för statiska samband behöver vi expandera vår förståelse av liv långt bortom det vi har färdig kunskap om.  Vi behöver en religiös tillit inför det okändas horisonter, den tillit som rymmer modet att älska och vara älskad.

Religion betyder inte att förneka rikedomen i vår kunskap men innebär att ödmjukt erkänna det liv som finns utanför våra kunskapers horisonter. Som det står i Thomasevangeliet: ”Jesus sade: Den som söker, slutar inte med att söka, förrän han finner, och när han finner, blir han bestört, och när han är bestört, blir han förundrad och han blir kung över allt.”

 

Bön: Gud låt inte vår begränsade kunskap om materien hindra oss att möta dig i våra liv. Amen.